Jag och min far

[Hazel]

Lång tråd

Jag och min pappa har alltid haft en ganska ytlig relation, han och min mamma va gifta hela min uppväxt men min pappa jobbade borta mycket men anledningen till att vi inte hade nån djupare relation va helt och hållet på honom, min pappa är helt enkelt inte riktigt... normal? Han är en väldigt intelligent person, har lyckats bra i livet med de flesta mått mätt men han känslomässigt ganska okapabel. Det som är viktigt för honom är att saker ser bra ut utåt, fint hus, ny bil, perfekt klippt gräsmatta, men hans empati är minst sagt otillräcklig, han är charmig som fan och det har ofta tagit honom igenom att säga rent elaka saker till folk inlindat som ett skämt och nog vet han att vissa saker säger man inte men ärligt talat är det få människor som sagt till honom för han är som sagt charmig. Dom här små pikarna levde hela familjen med under hela uppväxten främst min mamma fick ta det.

När dom skiljde sig började mamma säga ifrån mycket mer och här nånstans insåg jag att problemet inte är att han inte fattar när han är elak, problemet är att han bara fattar det i teorin, han förstår att folk kan bli ledsna men känslan ledsen, det förstår han inte iaf inte med andra människor än sig själv. Han kan låta bli att säga något för att man innan sagt till honom att han är en skitstövel men det är bara just det han låter bli inte för att han inte vill såra utan för att han fattade just den grejen.

Trots detta har jag alltid älskat min pappa, antagligen mer än han förtjänar ärligt talat. Och min mammas inställning har alltid varit mer "du vet hur han är" och man har utgått från det, man gör saker tillsammans som funkar, äter lunch på stan istället för att bjuda hem honom så man slipper höra hur skitigt man har det, ber om hjälp med något så han kan visa upp sina dyra prylar eller åker hem på fika hos honom. Ytliga grejer

I sommar hamnade jag akut på sjukhus för blindtarmsinflammation, fick åka ambulans mitt i natten och hela kittet, samma dag som jag opereras så hade jag planer på att besöka en marknad där min pappa bor. Lägger ut på fb att jag ju ville på marknad men nu va jag på sjukhus istället och skriver "pappa kan väl köpa en blomma dig mig istället" den typen av meddelande är rätt typisk mellan oss, lite pik och lite allvar. Han svarar bara att han redan varit på marknaden och därför blir det ingen blomma.

Senare skriver jag privat att mamma som suttit hela natten med mig har åkt hem för att sova men att jag nu fått en op tid och frågar om han kan komma och besöka mig när jag vaknar, detta är första gången någonsin jag opererats och jag känner mig rätt liten och vill inte va ensam när jag vaknar. Han läser mitt meddelande men han svarar aldrig, ingen fråga om hur op gått, ingen fråga hur jag mår, ingen fråga om när jag får komma hem igen.

Här tappar jag på nåt sätt allt jag trott om min pappa. Jag har alltid, alltid trott att även om han inte fattar känslan, så kommer han dyka upp om jag frågar, den dagen jag behöver honom så kommer han kanske inte själv fatta men när jag ber honom, då kommer han. Jag hade fel

För en gångs skull så skriver jag till honom när jag kommit hem, jag skriver hur besviken jag är, hur jag trodde han skulle komma om jag bad honom och att det gör ont att ha så fel. Hans svar är att han va väldigt upptagen eftersom han höll på med ett trädäck så han kunde helt enkelt inte lämna det, han lägger till att "han är ju som han är"

Efter detta har vi träffats ett par gånger, han har inte bett om ursäkt, han har fortfarande inte frågat mig hur operationen gick ens. Han har inte tagit kontakt alls utan det har jag gjort, han fattar att han sårat mig, i teorin.

På fars dag letar jag upp en film vi kan se på bio, det här är inte en lätt grej, det finns få filmer både han och jag kan se där jag inte får höra efteråt hur fruktansvärt dålig filmen va i ett par veckor. Jag skriver till honom, han svarar att det går nog inte, han ska på fotbollsfest, han kan fundera på det. Min pappa har aldrig, och jag menar aldrig, varit intresserad av fotboll.
Skitsamma svarar jag, jag är less på att försöka när du har noll intresse. Dagen efter svarar han att han nog vill följa med ändå, om han får, vi går, det är trevligt. Han förstår att han gjort fel, i teorin.

Min vän menar att det kanske är dags att kapa den här relationen, att han fortsätter såra och att det inte ger något och hon har rätt på många vis men ändå känner jag mig inte redo? Jag borde varit det för länge sen tycker man men jag tänker bara att jag tror att den dagen han inte finns mer skulle jag ändå ångra om jag inte hade nån kontakt. Jag älskar fortfarande min pappa men jag känner mig på något sätt som hans dotter på pappret, någon han måste ha kontakt med men inte är speciellt förtjust i.

 

[athena_arabians]

Lång tråd

Jag och min pappa har alltid haft en ganska ytlig relation, han och min mamma va gifta hela min uppväxt men min pappa jobbade borta mycket men anledningen till att vi inte hade nån djupare relation va helt och hållet på honom, min pappa är helt enkelt inte riktigt... normal? Han är en väldigt intelligent person, har lyckats bra i livet med de flesta mått mätt men han känslomässigt ganska okapabel. Det som är viktigt för honom är att saker ser bra ut utåt, fint hus, ny bil, perfekt klippt gräsmatta, men hans empati är minst sagt otillräcklig, han är charmig som fan och det har ofta tagit honom igenom att säga rent elaka saker till folk inlindat som ett skämt och nog vet han att vissa saker säger man inte men ärligt talat är det få människor som sagt till honom för han är som sagt charmig. Dom här små pikarna levde hela familjen med under hela uppväxten främst min mamma fick ta det.

När dom skiljde sig började mamma säga ifrån mycket mer och här nånstans insåg jag att problemet inte är att han inte fattar när han är elak, problemet är att han bara fattar det i teorin, han förstår att folk kan bli ledsna men känslan ledsen, det förstår han inte iaf inte med andra människor än sig själv. Han kan låta bli att säga något för att man innan sagt till honom att han är en skitstövel men det är bara just det han låter bli inte för att han inte vill såra utan för att han fattade just den grejen.

Trots detta har jag alltid älskat min pappa, antagligen mer än han förtjänar ärligt talat. Och min mammas inställning har alltid varit mer "du vet hur han är" och man har utgått från det, man gör saker tillsammans som funkar, äter lunch på stan istället för att bjuda hem honom så man slipper höra hur skitigt man har det, ber om hjälp med något så han kan visa upp sina dyra prylar eller åker hem på fika hos honom. Ytliga grejer

I sommar hamnade jag akut på sjukhus för blindtarmsinflammation, fick åka ambulans mitt i natten och hela kittet, samma dag som jag opereras så hade jag planer på att besöka en marknad där min pappa bor. Lägger ut på fb att jag ju ville på marknad men nu va jag på sjukhus istället och skriver "pappa kan väl köpa en blomma dig mig istället" den typen av meddelande är rätt typisk mellan oss, lite pik och lite allvar. Han svarar bara att han redan varit på marknaden och därför blir det ingen blomma.

Senare skriver jag privat att mamma som suttit hela natten med mig har åkt hem för att sova men att jag nu fått en op tid och frågar om han kan komma och besöka mig när jag vaknar, detta är första gången någonsin jag opererats och jag känner mig rätt liten och vill inte va ensam när jag vaknar. Han läser mitt meddelande men han svarar aldrig, ingen fråga om hur op gått, ingen fråga hur jag mår, ingen fråga om när jag får komma hem igen.

Här tappar jag på nåt sätt allt jag trott om min pappa. Jag har alltid, alltid trott att även om han inte fattar känslan, så kommer han dyka upp om jag frågar, den dagen jag behöver honom så kommer han kanske inte själv fatta men när jag ber honom, då kommer han. Jag hade fel

För en gångs skull så skriver jag till honom när jag kommit hem, jag skriver hur besviken jag är, hur jag trodde han skulle komma om jag bad honom och att det gör ont att ha så fel. Hans svar är att han va väldigt upptagen eftersom han höll på med ett trädäck så han kunde helt enkelt inte lämna det, han lägger till att "han är ju som han är"

Efter detta har vi träffats ett par gånger, han har inte bett om ursäkt, han har fortfarande inte frågat mig hur operationen gick ens. Han har inte tagit kontakt alls utan det har jag gjort, han fattar att han sårat mig, i teorin.

På fars dag letar jag upp en film vi kan se på bio, det här är inte en lätt grej, det finns få filmer både han och jag kan se där jag inte får höra efteråt hur fruktansvärt dålig filmen va i ett par veckor. Jag skriver till honom, han svarar att det går nog inte, han ska på fotbollsfest, han kan fundera på det. Min pappa har aldrig, och jag menar aldrig, varit intresserad av fotboll.
Skitsamma svarar jag, jag är less på att försöka när du har noll intresse. Dagen efter svarar han att han nog vill följa med ändå, om han får, vi går, det är trevligt. Han förstår att han gjort fel, i teorin.

Min vän menar att det kanske är dags att kapa den här relationen, att han fortsätter såra och att det inte ger något och hon har rätt på många vis men ändå känner jag mig inte redo? Jag borde varit det för länge sen tycker man men jag tänker bara att jag tror att den dagen han inte finns mer skulle jag ändå ångra om jag inte hade nån kontakt. Jag älskar fortfarande min pappa men jag känner mig på något sätt som hans dotter på pappret, någon han måste ha kontakt med men inte är speciellt förtjust i.

Det går att älska någon utan att ha kontakt med personen i fråga.

Sedan tror jag en ska vara försiktig med att anta hur någon annan känner, speciellt när en är ledsen och besviken. Din far kan vara en fullblodsnarcissist eller någon som inte klarar av att ha kontakt med sina djupare känslor, även om de finns där. Det du behöver fokusera på är vad som är önskvärt och hanterbart för dig.

Jag har valt bort att ha närmare kontakt med en stor del av min släkt (mina föräldrar är båda döda, jag älskade båda och de älskade mig men jag och min mor hade ett komplicerat förhållande). Jag älskar mina släktingar men jag orkar inte med dramat som ofta blir samt att jag är inte så viktig för dem (annat än när de behöver något). Det är ok för mig, jag har förlikat mig med att relationer förändras (släkten var väldigt tajt när jag var yngre) och tänker inte må dåligt av något jag inte kan påverka.

Den enda du kan påverka är dig själv och jag tror du måste bena ut vad du orkar att ha för relation till din far

 

[hundtant]

Imponerad av hur du tagit upp det med honom när han gjort så fel!

Han beter sig faktiskt som en skitstövel. Men: det måste inte betyda att han ser dig som en nödvändig kontakt som han egentligen inte bryr sig om. Han kanske bara inte vet hur man gör kärlek. (Detta säger jag inte som en ursäkt, utan som ett sätt att försöka lätta just den känslan för dig)

Jag gissar också att han hör till en generation då man aldrig utredde och diagnosticerade vad svårigheter med socialt samspel kan bero på.

 

[athena_arabians]

Imponerad av hur du tagit upp det med honom när han gjort så fel!

Han beter sig faktiskt som en skitstövel. Men: det måste inte betyda att han ser dig som en nödvändig kontakt som han egentligen inte bryr sig om. Han kanske bara inte vet hur man gör kärlek. (Detta säger jag inte som en ursäkt, utan som ett sätt att försöka lätta just den känslan för dig)

Jag gissar också att han hör till en generation då man aldrig utredde och diagnosticerade vad svårigheter med socialt samspel kan bero på.

Instämmer, samt troligtvis en generation där många av dem fick lära sig att "riktiga" män inte tramsar med känslor.

 

[tanten]

Jag har levt med en person som inte kunde sätta sig in i andra människors tänkande eller känslor.
Han bara är sådan. Det är han. Jag har sedan länge slutat försöka få honom att förstå. Han är inte kapabel. Så det får vara.

För sin egen mentala hälsas skull bör man nog bara låta det vara. Minimera sina försök till kontakt.

 

[Hazel]

Imponerad av hur du tagit upp det med honom när han gjort så fel!

Han beter sig faktiskt som en skitstövel. Men: det måste inte betyda att han ser dig som en nödvändig kontakt som han egentligen inte bryr sig om. Han kanske bara inte vet hur man gör kärlek. (Detta säger jag inte som en ursäkt, utan som ett sätt att försöka lätta just den känslan för dig)

Jag gissar också att han hör till en generation då man aldrig utredde och diagnosticerade vad svårigheter med socialt samspel kan bero på.

Jag har aldrig direkt funderat över en diagnos för honom, jag tycker det är oviktigt i det stora hela. Men varenda människa som känt honom säger samma sak, han förstår inte riktigt andra människors känslor och verkar inte kunna sätta sig in i andras upplevelser alls.


Någon narcissist har jag aldrig upplevt honom vara

Sorry blandade ihop ditt inlägg och @athena_arabians men lyckas inte lägga till citat

 

[Habina]

Lång tråd

Jag och min pappa har alltid haft en ganska ytlig relation, han och min mamma va gifta hela min uppväxt men min pappa jobbade borta mycket men anledningen till att vi inte hade nån djupare relation va helt och hållet på honom, min pappa är helt enkelt inte riktigt... normal? Han är en väldigt intelligent person, har lyckats bra i livet med de flesta mått mätt men han känslomässigt ganska okapabel. Det som är viktigt för honom är att saker ser bra ut utåt, fint hus, ny bil, perfekt klippt gräsmatta, men hans empati är minst sagt otillräcklig, han är charmig som fan och det har ofta tagit honom igenom att säga rent elaka saker till folk inlindat som ett skämt och nog vet han att vissa saker säger man inte men ärligt talat är det få människor som sagt till honom för han är som sagt charmig. Dom här små pikarna levde hela familjen med under hela uppväxten främst min mamma fick ta det.

När dom skiljde sig började mamma säga ifrån mycket mer och här nånstans insåg jag att problemet inte är att han inte fattar när han är elak, problemet är att han bara fattar det i teorin, han förstår att folk kan bli ledsna men känslan ledsen, det förstår han inte iaf inte med andra människor än sig själv. Han kan låta bli att säga något för att man innan sagt till honom att han är en skitstövel men det är bara just det han låter bli inte för att han inte vill såra utan för att han fattade just den grejen.

Trots detta har jag alltid älskat min pappa, antagligen mer än han förtjänar ärligt talat. Och min mammas inställning har alltid varit mer "du vet hur han är" och man har utgått från det, man gör saker tillsammans som funkar, äter lunch på stan istället för att bjuda hem honom så man slipper höra hur skitigt man har det, ber om hjälp med något så han kan visa upp sina dyra prylar eller åker hem på fika hos honom. Ytliga grejer

I sommar hamnade jag akut på sjukhus för blindtarmsinflammation, fick åka ambulans mitt i natten och hela kittet, samma dag som jag opereras så hade jag planer på att besöka en marknad där min pappa bor. Lägger ut på fb att jag ju ville på marknad men nu va jag på sjukhus istället och skriver "pappa kan väl köpa en blomma dig mig istället" den typen av meddelande är rätt typisk mellan oss, lite pik och lite allvar. Han svarar bara att han redan varit på marknaden och därför blir det ingen blomma.

Senare skriver jag privat att mamma som suttit hela natten med mig har åkt hem för att sova men att jag nu fått en op tid och frågar om han kan komma och besöka mig när jag vaknar, detta är första gången någonsin jag opererats och jag känner mig rätt liten och vill inte va ensam när jag vaknar. Han läser mitt meddelande men han svarar aldrig, ingen fråga om hur op gått, ingen fråga hur jag mår, ingen fråga om när jag får komma hem igen.

Här tappar jag på nåt sätt allt jag trott om min pappa. Jag har alltid, alltid trott att även om han inte fattar känslan, så kommer han dyka upp om jag frågar, den dagen jag behöver honom så kommer han kanske inte själv fatta men när jag ber honom, då kommer han. Jag hade fel

För en gångs skull så skriver jag till honom när jag kommit hem, jag skriver hur besviken jag är, hur jag trodde han skulle komma om jag bad honom och att det gör ont att ha så fel. Hans svar är att han va väldigt upptagen eftersom han höll på med ett trädäck så han kunde helt enkelt inte lämna det, han lägger till att "han är ju som han är"

Efter detta har vi träffats ett par gånger, han har inte bett om ursäkt, han har fortfarande inte frågat mig hur operationen gick ens. Han har inte tagit kontakt alls utan det har jag gjort, han fattar att han sårat mig, i teorin.

På fars dag letar jag upp en film vi kan se på bio, det här är inte en lätt grej, det finns få filmer både han och jag kan se där jag inte får höra efteråt hur fruktansvärt dålig filmen va i ett par veckor. Jag skriver till honom, han svarar att det går nog inte, han ska på fotbollsfest, han kan fundera på det. Min pappa har aldrig, och jag menar aldrig, varit intresserad av fotboll.
Skitsamma svarar jag, jag är less på att försöka när du har noll intresse. Dagen efter svarar han att han nog vill följa med ändå, om han får, vi går, det är trevligt. Han förstår att han gjort fel, i teorin.

Min vän menar att det kanske är dags att kapa den här relationen, att han fortsätter såra och att det inte ger något och hon har rätt på många vis men ändå känner jag mig inte redo? Jag borde varit det för länge sen tycker man men jag tänker bara att jag tror att den dagen han inte finns mer skulle jag ändå ångra om jag inte hade nån kontakt. Jag älskar fortfarande min pappa men jag känner mig på något sätt som hans dotter på pappret, någon han måste ha kontakt med men inte är speciellt förtjust i.

Jag har en släkting som låter exakt som din pappa. Jag har valt att ha så lite kontakt med personen som det bara går, men ibland måste jag interagera med hen och då är jag allmänt artig bara. Men det handlar om max några tillfällen/år.

Du vet själv bäst vad du klarar av, nivån på engagemang och umgänge. Men kanske kan det vara skönt med en paus iaf, om inte annat så för att testa om det känns bättre eller sämre för dig.

Jag tror absolut att din pappa kan ha känslor för dig, älska dig som man älskar ett barn, men inte förmåga att uttrycka sig. Min egen pappa tex växte upp när det var fult för män att visa känslor, så han gör det ytterst sällan. Istället gör han saker, tex plockar blommor han vet att mamma älskar eller bygger träningsredskap till mina hästar.

 

[Lilla]

Jag känner människor med diverse diagnoser som ändå inte uppför sig som arslen!
Jag lider med mig och fattar att det är en stor grej att avsluta en relation med sin pappa. Men en pappa ska inte göra så. Diagnoser eller ej.
Kram

 

[Hazel]

Imponerad av hur du tagit upp det med honom när han gjort så fel!

Han beter sig faktiskt som en skitstövel. Men: det måste inte betyda att han ser dig som en nödvändig kontakt som han egentligen inte bryr sig om. Han kanske bara inte vet hur man gör kärlek. (Detta säger jag inte som en ursäkt, utan som ett sätt att försöka lätta just den känslan för dig)

Jag gissar också att han hör till en generation då man aldrig utredde och diagnosticerade vad svårigheter med socialt samspel kan bero på.

Kände att mitt svar blev svamligt så jag provar igen.

Jag är glad för min egen skull att jag sagt till honom, men jag har aldrig haft någon förhoppning att han ska ändra sig för att jag säger till honom. Ibland är det bara något jag måste ha ur mig och ibland känner jag att han kommit undan med en massa vilket han helt klart har, jag har hört så många historier om hur han varit riktigt elak och någon tagit illa vid sig men eftersom han lägger fram det som han gör så är folk nästan för chockade för att säga något.

Säkert har hans beteende något med hans uppväxt att göra, men jag måste säga att han har haft otroligt fina empatiska vänner runt sig, men det är som sagt mest ytliga vänner.

Han är åtminstone inte villig att försöka lära sig hantera känslor, för ett tag sen sa han att han va deppig. Det förvånade mig först men sedan sa mamma att han en gång varit arg och tvär i ett halvår för att till slut berätta att han va deppig över sitt jobb. Nu va han alltså deppig igen och vägrade prata med mig och sin nuvarande fru, det har alltid funnit människor omkring honom som velat prata och hjälpa men han vill inte ändra något. Han är 75 nu så jag har gett upp om just det

 

[hundtant]

Kände att mitt svar blev svamligt så jag provar igen.

Jag är glad för min egen skull att jag sagt till honom, men jag har aldrig haft någon förhoppning att han ska ändra sig för att jag säger till honom. Ibland är det bara något jag måste ha ur mig och ibland känner jag att han kommit undan med en massa vilket han helt klart har, jag har hört så många historier om hur han varit riktigt elak och någon tagit illa vid sig men eftersom han lägger fram det som han gör så är folk nästan för chockade för att säga något.

Säkert har hans beteende något med hans uppväxt att göra, men jag måste säga att han har haft otroligt fina empatiska vänner runt sig, men det är som sagt mest ytliga vänner.

Han är åtminstone inte villig att försöka lära sig hantera känslor, för ett tag sen sa han att han va deppig. Det förvånade mig först men sedan sa mamma att han en gång varit arg och tvär i ett halvår för att till slut berätta att han va deppig över sitt jobb. Nu va han alltså deppig igen och vägrade prata med mig och sin nuvarande fru, det har alltid funnit människor omkring honom som velat prata och hjälpa men han vill inte ändra något. Han är 75 nu så jag har gett upp om just det

Man, 75 år, förmodligen av de största grupperna som absolut aldrig skulle se nyttan med att öppna sig om jobbiga känslor.

Jag förstår att du är bedrövad men i den här sorgen som det måste vara så är du ändå så klarsynt: inget du säger kommer ändra på honom men det kan ändå vara viktigt för dig att få säga det.

 

[Tiffany]

Kände att mitt svar blev svamligt så jag provar igen.

Jag är glad för min egen skull att jag sagt till honom, men jag har aldrig haft någon förhoppning att han ska ändra sig för att jag säger till honom. Ibland är det bara något jag måste ha ur mig och ibland känner jag att han kommit undan med en massa vilket han helt klart har, jag har hört så många historier om hur han varit riktigt elak och någon tagit illa vid sig men eftersom han lägger fram det som han gör så är folk nästan för chockade för att säga något.

Säkert har hans beteende något med hans uppväxt att göra, men jag måste säga att han har haft otroligt fina empatiska vänner runt sig, men det är som sagt mest ytliga vänner.

Han är åtminstone inte villig att försöka lära sig hantera känslor, för ett tag sen sa han att han va deppig. Det förvånade mig först men sedan sa mamma att han en gång varit arg och tvär i ett halvår för att till slut berätta att han va deppig över sitt jobb. Nu va han alltså deppig igen och vägrade prata med mig och sin nuvarande fru, det har alltid funnit människor omkring honom som velat prata och hjälpa men han vill inte ändra något. Han är 75 nu så jag har gett upp om just det

Jag tycker att din pappa verkar vara som många äldre män. Svårt att prata om och sätta sig in i känslor. Uppväxt i en tid då många många män aldrig pratade om eller visade särskilt mycket känslor.
Du har ansträngt dig och gjort många försök men han förmår inte eller förstår inte hur man visar känslor och hur man uppför sig. Ofta har ju fruarna, partners eller flickvänner tagit hand om relationer med släktingar och vänner.
Du har bjudit till och er relation kanske inte kommer längre. Så du får väl bestämma dig för hur länge och mycket du vill fortsätta att bjuda till.

 

[_Elly_]

Jag känner människor med diverse diagnoser som ändå inte uppför sig som arslen!
Jag lider med mig och fattar att det är en stor grej att avsluta en relation med sin pappa. Men en pappa ska inte göra så. Diagnoser eller ej.
Kram

Jag tänker att oavsett om det skulle finnas en diagnos i botten eller inte är mycket inlärt beteende och vad som är mer självklart att lära barn idag inte var för 75 år sedan om hur man hanterar känslor.

 

[Lilla]

Jag tänker att oavsett om det skulle finnas en diagnos i botten eller inte är mycket inlärt beteende och vad som är mer självklart att lära barn idag inte var för 75 år sedan om hur man hanterar känslor.

Min pappa är 73 och vänners pappor i ungefär samma ålder. De har olika uppväxter. Alla är inte som min pappa. (Hjälpsam, känslosam och gör allt för sina barn)
Men ingen av de som jag vet skulle ens tveka om avkomman bad denne att komma till sjukhuset. Så nej jag köper inte att det skulle bero på en viss generation.

 

[tanten]

Min pappa är 73 och vänners pappor i ungefär samma ålder. De har olika uppväxter. Alla är inte som min pappa. (Hjälpsam, känslosam och gör allt för sina barn)
Men ingen av de som jag vet skulle ens tveka om avkomman bad denne att komma till sjukhuset. Så nej jag köper inte att det skulle bero på en viss generation.

Men samhällsklimatet och traditioner är olika för olika generationer.
Min egen far sa att han aldrig tillåtits dua sina föräldrar.

Min svärmor tillät inte nån av sina söner att visa känslor. Hon fick cancer och var orolig för ena sonen som var mjuk och visade vad han kände. Den sonen klarade hennes död bäst av dem.

samtidigt känner jag män ut samma generationer som är varma och visar känslor. Mäniskor är olika.

 

[Tassetassen]

Jag var otroligt nervös för min operation och hade egentligen velat att sonen kom ut o h sa hej då och gav mig en kram.
Men han kan inte hantera sina känslor på det sättet
Han har ju autism och han var orolig men visar det inte tydligt
För honom hanterades hans känslor bäst med att spela
Att människor visar oförmåga att vara inkännande är inte alltid att de är oförmögna, det kan vara så att de inte kan hantera sin känslor
Mitt ex han var narcissist och visade bara känslor när det gynnade honom
Han var rent elak och fick alltid saker att vändas till hans fördel
När det gäller föräldrar är det svårt
Men känner man att relationen tar mer än vad man får och att man inte har nån bra kontakt så är det bäst att bryta
Livet är för kort för att leva med sådant

 

[Mkb]

Lång tråd

Jag och min pappa har alltid haft en ganska ytlig relation, han och min mamma va gifta hela min uppväxt men min pappa jobbade borta mycket men anledningen till att vi inte hade nån djupare relation va helt och hållet på honom, min pappa är helt enkelt inte riktigt... normal? Han är en väldigt intelligent person, har lyckats bra i livet med de flesta mått mätt men han känslomässigt ganska okapabel. Det som är viktigt för honom är att saker ser bra ut utåt, fint hus, ny bil, perfekt klippt gräsmatta, men hans empati är minst sagt otillräcklig, han är charmig som fan och det har ofta tagit honom igenom att säga rent elaka saker till folk inlindat som ett skämt och nog vet han att vissa saker säger man inte men ärligt talat är det få människor som sagt till honom för han är som sagt charmig. Dom här små pikarna levde hela familjen med under hela uppväxten främst min mamma fick ta det.

När dom skiljde sig började mamma säga ifrån mycket mer och här nånstans insåg jag att problemet inte är att han inte fattar när han är elak, problemet är att han bara fattar det i teorin, han förstår att folk kan bli ledsna men känslan ledsen, det förstår han inte iaf inte med andra människor än sig själv. Han kan låta bli att säga något för att man innan sagt till honom att han är en skitstövel men det är bara just det han låter bli inte för att han inte vill såra utan för att han fattade just den grejen.

Trots detta har jag alltid älskat min pappa, antagligen mer än han förtjänar ärligt talat. Och min mammas inställning har alltid varit mer "du vet hur han är" och man har utgått från det, man gör saker tillsammans som funkar, äter lunch på stan istället för att bjuda hem honom så man slipper höra hur skitigt man har det, ber om hjälp med något så han kan visa upp sina dyra prylar eller åker hem på fika hos honom. Ytliga grejer

I sommar hamnade jag akut på sjukhus för blindtarmsinflammation, fick åka ambulans mitt i natten och hela kittet, samma dag som jag opereras så hade jag planer på att besöka en marknad där min pappa bor. Lägger ut på fb att jag ju ville på marknad men nu va jag på sjukhus istället och skriver "pappa kan väl köpa en blomma dig mig istället" den typen av meddelande är rätt typisk mellan oss, lite pik och lite allvar. Han svarar bara att han redan varit på marknaden och därför blir det ingen blomma.

Senare skriver jag privat att mamma som suttit hela natten med mig har åkt hem för att sova men att jag nu fått en op tid och frågar om han kan komma och besöka mig när jag vaknar, detta är första gången någonsin jag opererats och jag känner mig rätt liten och vill inte va ensam när jag vaknar. Han läser mitt meddelande men han svarar aldrig, ingen fråga om hur op gått, ingen fråga hur jag mår, ingen fråga om när jag får komma hem igen.

Här tappar jag på nåt sätt allt jag trott om min pappa. Jag har alltid, alltid trott att även om han inte fattar känslan, så kommer han dyka upp om jag frågar, den dagen jag behöver honom så kommer han kanske inte själv fatta men när jag ber honom, då kommer han. Jag hade fel

För en gångs skull så skriver jag till honom när jag kommit hem, jag skriver hur besviken jag är, hur jag trodde han skulle komma om jag bad honom och att det gör ont att ha så fel. Hans svar är att han va väldigt upptagen eftersom han höll på med ett trädäck så han kunde helt enkelt inte lämna det, han lägger till att "han är ju som han är"

Efter detta har vi träffats ett par gånger, han har inte bett om ursäkt, han har fortfarande inte frågat mig hur operationen gick ens. Han har inte tagit kontakt alls utan det har jag gjort, han fattar att han sårat mig, i teorin.

På fars dag letar jag upp en film vi kan se på bio, det här är inte en lätt grej, det finns få filmer både han och jag kan se där jag inte får höra efteråt hur fruktansvärt dålig filmen va i ett par veckor. Jag skriver till honom, han svarar att det går nog inte, han ska på fotbollsfest, han kan fundera på det. Min pappa har aldrig, och jag menar aldrig, varit intresserad av fotboll.
Skitsamma svarar jag, jag är less på att försöka när du har noll intresse. Dagen efter svarar han att han nog vill följa med ändå, om han får, vi går, det är trevligt. Han förstår att han gjort fel, i teorin.

Min vän menar att det kanske är dags att kapa den här relationen, att han fortsätter såra och att det inte ger något och hon har rätt på många vis men ändå känner jag mig inte redo? Jag borde varit det för länge sen tycker man men jag tänker bara att jag tror att den dagen han inte finns mer skulle jag ändå ångra om jag inte hade nån kontakt. Jag älskar fortfarande min pappa men jag känner mig på något sätt som hans dotter på pappret, någon han måste ha kontakt med men inte är speciellt förtjust i.

Det finns inte någon motsättning i att han faktiskt bryr sig om dig men samtidigt är absolut kass på att visa det i praktiken. Det som tyder på att det handlar om en slags oförmåga snarare än att han inte gillar dig är väl sådant som att han ändrade sig om att se filmen på fars dag när han insåg att det var viktigt för dig samt att han är lika emotionellt inkompetent gentemot alla i sitt liv.

Med det sagt kan man förstås bli lika djupt sårad för det, oavsett vad anledningen är, och du bestämmer själv vad du orkar med. Tänker också att det du nämner där i slutet är något du skulle kunna ta upp med honom för att se vad han svarar på det.

Din situation på sjukhuset påminner mig om något jag var inblandad i för många år sedan, fast då snarare i din pappas sits. Någon bad mig om att brådskande komma förbi, utan att gå in på detaljer så var det väldigt viktigt, och jag drog mig verkligen för att bege mig dit. Har ingen direkt förklaring till varför jag inte ville, det borde snarare ha varit självklart, jag bara kände inte för det. Varför vet jag inte. Tillslut släpade jag mig dit men det var långt senare än vad som egentligen var rimligt. Och jag hade inte ens något trädäck att skylla på, absolut ingenting var inplanerat från min sida den kvällen, men det jag vill komma till här är att det faktiskt inte handlade om att jag inte brydde mig om personen som bad mig. Tvärtom. Jag brydde mig väldigt mycket och gör fortfarande. Däremot hade jag kanske eventuellt problem med att riktigt ta in allvaret, sätta mig in i personens känslor och utifrån det prioritera rätt, för jag hade ju av någon anledning väldigt svårt för att låta den här oväntade händelsen som min vän befann sig i styra mig och mina handlingar.

Det är bara en tanke men det skulle kanske kunna vara något liknande bakom din pappas agerande, alltså något som i slutändan har väldigt mycket med honom och hans egna begränsningar att göra och egentligen ingenting med hans känslor inför dig som person. Men det är svårt att säga, utifrån.

 

[Lilla]

Men samhällsklimatet och traditioner är olika för olika generationer.
Min egen far sa att han aldrig tillåtits dua sina föräldrar.

Min svärmor tillät inte nån av sina söner att visa känslor. Hon fick cancer och var orolig för ena sonen som var mjuk och visade vad han kände. Den sonen klarade hennes död bäst av dem.

samtidigt känner jag män ut samma generationer som är varma och visar känslor. Mäniskor är olika.

Exakt, människor är olika!

 

[Buzzter]

Lång tråd

Jag och min pappa har alltid haft en ganska ytlig relation, han och min mamma va gifta hela min uppväxt men min pappa jobbade borta mycket men anledningen till att vi inte hade nån djupare relation va helt och hållet på honom, min pappa är helt enkelt inte riktigt... normal? Han är en väldigt intelligent person, har lyckats bra i livet med de flesta mått mätt men han känslomässigt ganska okapabel. Det som är viktigt för honom är att saker ser bra ut utåt, fint hus, ny bil, perfekt klippt gräsmatta, men hans empati är minst sagt otillräcklig, han är charmig som fan och det har ofta tagit honom igenom att säga rent elaka saker till folk inlindat som ett skämt och nog vet han att vissa saker säger man inte men ärligt talat är det få människor som sagt till honom för han är som sagt charmig. Dom här små pikarna levde hela familjen med under hela uppväxten främst min mamma fick ta det.

När dom skiljde sig började mamma säga ifrån mycket mer och här nånstans insåg jag att problemet inte är att han inte fattar när han är elak, problemet är att han bara fattar det i teorin, han förstår att folk kan bli ledsna men känslan ledsen, det förstår han inte iaf inte med andra människor än sig själv. Han kan låta bli att säga något för att man innan sagt till honom att han är en skitstövel men det är bara just det han låter bli inte för att han inte vill såra utan för att han fattade just den grejen.

Trots detta har jag alltid älskat min pappa, antagligen mer än han förtjänar ärligt talat. Och min mammas inställning har alltid varit mer "du vet hur han är" och man har utgått från det, man gör saker tillsammans som funkar, äter lunch på stan istället för att bjuda hem honom så man slipper höra hur skitigt man har det, ber om hjälp med något så han kan visa upp sina dyra prylar eller åker hem på fika hos honom. Ytliga grejer

I sommar hamnade jag akut på sjukhus för blindtarmsinflammation, fick åka ambulans mitt i natten och hela kittet, samma dag som jag opereras så hade jag planer på att besöka en marknad där min pappa bor. Lägger ut på fb att jag ju ville på marknad men nu va jag på sjukhus istället och skriver "pappa kan väl köpa en blomma dig mig istället" den typen av meddelande är rätt typisk mellan oss, lite pik och lite allvar. Han svarar bara att han redan varit på marknaden och därför blir det ingen blomma.

Senare skriver jag privat att mamma som suttit hela natten med mig har åkt hem för att sova men att jag nu fått en op tid och frågar om han kan komma och besöka mig när jag vaknar, detta är första gången någonsin jag opererats och jag känner mig rätt liten och vill inte va ensam när jag vaknar. Han läser mitt meddelande men han svarar aldrig, ingen fråga om hur op gått, ingen fråga hur jag mår, ingen fråga om när jag får komma hem igen.

Här tappar jag på nåt sätt allt jag trott om min pappa. Jag har alltid, alltid trott att även om han inte fattar känslan, så kommer han dyka upp om jag frågar, den dagen jag behöver honom så kommer han kanske inte själv fatta men när jag ber honom, då kommer han. Jag hade fel

För en gångs skull så skriver jag till honom när jag kommit hem, jag skriver hur besviken jag är, hur jag trodde han skulle komma om jag bad honom och att det gör ont att ha så fel. Hans svar är att han va väldigt upptagen eftersom han höll på med ett trädäck så han kunde helt enkelt inte lämna det, han lägger till att "han är ju som han är"

Efter detta har vi träffats ett par gånger, han har inte bett om ursäkt, han har fortfarande inte frågat mig hur operationen gick ens. Han har inte tagit kontakt alls utan det har jag gjort, han fattar att han sårat mig, i teorin.

På fars dag letar jag upp en film vi kan se på bio, det här är inte en lätt grej, det finns få filmer både han och jag kan se där jag inte får höra efteråt hur fruktansvärt dålig filmen va i ett par veckor. Jag skriver till honom, han svarar att det går nog inte, han ska på fotbollsfest, han kan fundera på det. Min pappa har aldrig, och jag menar aldrig, varit intresserad av fotboll.
Skitsamma svarar jag, jag är less på att försöka när du har noll intresse. Dagen efter svarar han att han nog vill följa med ändå, om han får, vi går, det är trevligt. Han förstår att han gjort fel, i teorin.

Min vän menar att det kanske är dags att kapa den här relationen, att han fortsätter såra och att det inte ger något och hon har rätt på många vis men ändå känner jag mig inte redo? Jag borde varit det för länge sen tycker man men jag tänker bara att jag tror att den dagen han inte finns mer skulle jag ändå ångra om jag inte hade nån kontakt. Jag älskar fortfarande min pappa men jag känner mig på något sätt som hans dotter på pappret, någon han måste ha kontakt med men inte är speciellt förtjust i.

 

[Buzzter]

Lång tråd

Jag och min pappa har alltid haft en ganska ytlig relation, han och min mamma va gifta hela min uppväxt men min pappa jobbade borta mycket men anledningen till att vi inte hade nån djupare relation va helt och hållet på honom, min pappa är helt enkelt inte riktigt... normal? Han är en väldigt intelligent person, har lyckats bra i livet med de flesta mått mätt men han känslomässigt ganska okapabel. Det som är viktigt för honom är att saker ser bra ut utåt, fint hus, ny bil, perfekt klippt gräsmatta, men hans empati är minst sagt otillräcklig, han är charmig som fan och det har ofta tagit honom igenom att säga rent elaka saker till folk inlindat som ett skämt och nog vet han att vissa saker säger man inte men ärligt talat är det få människor som sagt till honom för han är som sagt charmig. Dom här små pikarna levde hela familjen med under hela uppväxten främst min mamma fick ta det.

När dom skiljde sig började mamma säga ifrån mycket mer och här nånstans insåg jag att problemet inte är att han inte fattar när han är elak, problemet är att han bara fattar det i teorin, han förstår att folk kan bli ledsna men känslan ledsen, det förstår han inte iaf inte med andra människor än sig själv. Han kan låta bli att säga något för att man innan sagt till honom att han är en skitstövel men det är bara just det han låter bli inte för att han inte vill såra utan för att han fattade just den grejen.

Trots detta har jag alltid älskat min pappa, antagligen mer än han förtjänar ärligt talat. Och min mammas inställning har alltid varit mer "du vet hur han är" och man har utgått från det, man gör saker tillsammans som funkar, äter lunch på stan istället för att bjuda hem honom så man slipper höra hur skitigt man har det, ber om hjälp med något så han kan visa upp sina dyra prylar eller åker hem på fika hos honom. Ytliga grejer

I sommar hamnade jag akut på sjukhus för blindtarmsinflammation, fick åka ambulans mitt i natten och hela kittet, samma dag som jag opereras så hade jag planer på att besöka en marknad där min pappa bor. Lägger ut på fb att jag ju ville på marknad men nu va jag på sjukhus istället och skriver "pappa kan väl köpa en blomma dig mig istället" den typen av meddelande är rätt typisk mellan oss, lite pik och lite allvar. Han svarar bara att han redan varit på marknaden och därför blir det ingen blomma.

Senare skriver jag privat att mamma som suttit hela natten med mig har åkt hem för att sova men att jag nu fått en op tid och frågar om han kan komma och besöka mig när jag vaknar, detta är första gången någonsin jag opererats och jag känner mig rätt liten och vill inte va ensam när jag vaknar. Han läser mitt meddelande men han svarar aldrig, ingen fråga om hur op gått, ingen fråga hur jag mår, ingen fråga om när jag får komma hem igen.

Här tappar jag på nåt sätt allt jag trott om min pappa. Jag har alltid, alltid trott att även om han inte fattar känslan, så kommer han dyka upp om jag frågar, den dagen jag behöver honom så kommer han kanske inte själv fatta men när jag ber honom, då kommer han. Jag hade fel

För en gångs skull så skriver jag till honom när jag kommit hem, jag skriver hur besviken jag är, hur jag trodde han skulle komma om jag bad honom och att det gör ont att ha så fel. Hans svar är att han va väldigt upptagen eftersom han höll på med ett trädäck så han kunde helt enkelt inte lämna det, han lägger till att "han är ju som han är"

Efter detta har vi träffats ett par gånger, han har inte bett om ursäkt, han har fortfarande inte frågat mig hur operationen gick ens. Han har inte tagit kontakt alls utan det har jag gjort, han fattar att han sårat mig, i teorin.

På fars dag letar jag upp en film vi kan se på bio, det här är inte en lätt grej, det finns få filmer både han och jag kan se där jag inte får höra efteråt hur fruktansvärt dålig filmen va i ett par veckor. Jag skriver till honom, han svarar att det går nog inte, han ska på fotbollsfest, han kan fundera på det. Min pappa har aldrig, och jag menar aldrig, varit intresserad av fotboll.
Skitsamma svarar jag, jag är less på att försöka när du har noll intresse. Dagen efter svarar han att han nog vill följa med ändå, om han får, vi går, det är trevligt. Han förstår att han gjort fel, i teorin.

Min vän menar att det kanske är dags att kapa den här relationen, att han fortsätter såra och att det inte ger något och hon har rätt på många vis men ändå känner jag mig inte redo? Jag borde varit det för länge sen tycker man men jag tänker bara att jag tror att den dagen han inte finns mer skulle jag ändå ångra om jag inte hade nån kontakt. Jag älskar fortfarande min pappa men jag känner mig på något sätt som hans dotter på pappret, någon han måste ha kontakt med men inte är speciellt förtjust i.

Jag känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning, det kunde nästan varit jag som skrev det. Till och med beskrivningen om sjukhusvistelsen. Han har tidvis varit besserwissrig och nedvärderande så länge jag kan minnas, mot oss alla i familjen och jag har försökt tänka att han inte kan hantera känslor men jag vet faktiskt inte, det verkar vara många issues där även alkoholmissbruk.
När min mamma fortfarande levde hade jag tillfällen när jag slutade umgås med min pappa under perioder då jag tyckte han gått över gränsne men jag tog upp tråden igen för min mammas skull.
Nu är min pappa 84 och lever ensam, han verkar trivas med det och har en liten bekantskapskrets sedan min mamma levde.
Jag har slutat erbjuda mig och hitta på saker vi kan göra tillsammans, jag åker dit någon gång per år, skickar en blomma till fars dag etc Då och då messar han något om vad han har gjort, jag svarar alltid men får bara en tummen-upp tbx om jag skriver något om mig.
Det känns så konstigt att ha en pappa som i mitt fall inte sett vart jag bor, inte har visat intresse för att hälsa på, inte är intresserad av mitt liv eller vad jag jobbar med. När mamma levde så pratade hon och jag ofta och vi gjorde mycket ihop men jag antar att det var hon som ville det.
Hur som så försöker jag leva med det även om det känns helt oförståeligt och jag har ont i magen varje gång jag åker dit just för att det kan bli hur som helst.

 

[_Elly_]

Min pappa är 73 och vänners pappor i ungefär samma ålder. De har olika uppväxter. Alla är inte som min pappa. (Hjälpsam, känslosam och gör allt för sina barn)
Men ingen av de som jag vet skulle ens tveka om avkomman bad denne att komma till sjukhuset. Så nej jag köper inte att det skulle bero på en viss generation.

Nej, jag tycker självklart inte att det var det minsta ok att göra så och att det är fullt förståeligt om TS väljer att bryta kontakten eller minska ner den till minimalt.

"Jag känner människor med diverse diagnoser som ändå inte uppför sig som arslen!" Detta var vad jag reagerade på, att han redan verkade vara tillskriven en diagnos på något vis och om det nu skulle ligga en diagnos i grunden hjälper inte allt som är inlärt eller inte om hur man ska hantera människor, känslor etc. Människor med diagnoser kan bete sig som arslen för att de inte riktigt förstår vad i deras beteende som är fel och då ge upp när allt ändå blir fel. Jaja. Jag tycker som sagt inte att något i situationen var okej, inte alls.