B
Borttaget konto
Sv: Jag orkar inte mer...
Det ar allmant kant att polisen, aklagarmyndigheten, och rattsvasendet i stort hyser en utbredd misstro mot valdtaktsoffer. Det slarvas med utredningar, misstankta kallas inte ens alltid till forhor, forhoren kan vara ovanligt milda, rattsintyg fran akutmottagningen kanske man helt enkelt skiter i att begara ut (man tycker inte det behovs da det inte finns nagon namngiven misstankt, eller polisens magkansla/intuition sager att det uppenbart inte gar till atal), enkla rutinatgarder missas. Vad beror detta pa - kanske just asikten att det inte ar sa himla noga att kolla upp? Misstron.
Sedan kan man fraga sig vad polisen egentligen baserar sina misstankar om falskanmalan pa. Bristande trovardighet hos det pastadda offret? Nej, oftast inte. Se tex detta:
(Kalla: http://www.advokatsamfundet.se/Advo...ngar-gor-att-de-mest-utsatta-kvinnorna-sviks/)
Glappet mellan faktiska bevisade falskanmalningar och polisernas/aklagarnas kansla var alltsa ganska (valdigt) stort. Man tankte sig att runt en tredjedel av anmalningarna var falska, men faktum var att man bara hade tydliga belagg for att runt 1,5 % var det. Betraktar man anledningarna till misstron sa kan ju mycket av det handla om nagot helt annat an just "det fanns aldrig en valdtakt" som man da tar till for att forklara ett outrett/avstannat fall.
Jag skulle ta enstaka polischefers egna uppskattningar och uttalanden i amnet med en nypa salt, en ganska stor nypa salt faktiskt. Sa lange falskanmalningar inte ens har en tydlig definition inom rattsvasendet, utan i stor grad handlar om subjektiva misstankar, skulle inte jag satta nagon overtro till det. Sarskilt inte nar det fortfarande finns en stark tradition av att misstro anmalningar av sexbrott.
Sjalvklart finns det falska anmalningar av valdtakter, men man maste vara lite kallkritisk ocksa och se till helhetsbilden, vara medveten om vilka attityder det finns inom rattsvasendet.
Att saga att 50% skulle vara falskanmalningar tex ar bara lojligt.
Jaha, det var som jag trodde. Egen uppskattning. Gissning.
Absolut.
Det ar allmant kant att polisen, aklagarmyndigheten, och rattsvasendet i stort hyser en utbredd misstro mot valdtaktsoffer. Det slarvas med utredningar, misstankta kallas inte ens alltid till forhor, forhoren kan vara ovanligt milda, rattsintyg fran akutmottagningen kanske man helt enkelt skiter i att begara ut (man tycker inte det behovs da det inte finns nagon namngiven misstankt, eller polisens magkansla/intuition sager att det uppenbart inte gar till atal), enkla rutinatgarder missas. Vad beror detta pa - kanske just asikten att det inte ar sa himla noga att kolla upp? Misstron.
Sedan kan man fraga sig vad polisen egentligen baserar sina misstankar om falskanmalan pa. Bristande trovardighet hos det pastadda offret? Nej, oftast inte. Se tex detta:
(Kalla: http://www.advokatsamfundet.se/Advo...ngar-gor-att-de-mest-utsatta-kvinnorna-sviks/)
Glappet mellan faktiska bevisade falskanmalningar och polisernas/aklagarnas kansla var alltsa ganska (valdigt) stort. Man tankte sig att runt en tredjedel av anmalningarna var falska, men faktum var att man bara hade tydliga belagg for att runt 1,5 % var det. Betraktar man anledningarna till misstron sa kan ju mycket av det handla om nagot helt annat an just "det fanns aldrig en valdtakt" som man da tar till for att forklara ett outrett/avstannat fall.
Jag skulle ta enstaka polischefers egna uppskattningar och uttalanden i amnet med en nypa salt, en ganska stor nypa salt faktiskt. Sa lange falskanmalningar inte ens har en tydlig definition inom rattsvasendet, utan i stor grad handlar om subjektiva misstankar, skulle inte jag satta nagon overtro till det. Sarskilt inte nar det fortfarande finns en stark tradition av att misstro anmalningar av sexbrott.
Sjalvklart finns det falska anmalningar av valdtakter, men man maste vara lite kallkritisk ocksa och se till helhetsbilden, vara medveten om vilka attityder det finns inom rattsvasendet.
Att saga att 50% skulle vara falskanmalningar tex ar bara lojligt.
