Jag skulle ju inte hamna här

[Lillasystern]

Egentigen har jag känt på mig länge att det varit på väg, men tjurig som man är biter man ihop och kämpar vidare. I tisdags gick det inte längre, min kropp sa stop. Hjärtklappning, illamående, stickningar i kroppen så jag åkte hem för att vila, tänkte att det går säkert över till nästa dag. Det gjorde det inte, tog mej inte ur sängen på morgonen för jag mådde så dåligt. Tillslut tvingade jag mej upp iaf och lyckades få i mej lite mat och då började det kännas bättre tänkte att det kanske inte är så farligt iaf. Men imorse hade verkligheten kommit ikapp, jag är arg och besviken för att jag har misslyckats. Sover, försöker äta och gråter, är så besviken på mej själv för att det blev såhär. Jag var ju så nära målet, bara några veckor till sen skulle jag åka bort och vila upp mej.
Ni behöver inte läsa eller svara, jag behövde bara skriva av mig.

 

[purity_666]

Det enda du "misslyckats" med är att inte lyssna på kroppen och tagit vila tidigare. Du har INTE misslyckats genom att inte orka bita ihop lite till.
Om du är magsjuk så lyssnar du väl när du är illamående? Eller om du har influensa så vilar du väl när febern kommer? inte väntar du väl tills du är dödssjuk och måste ha dropp.

Du har nog satt ett för högt mål, eller så ändrades förutsättningarna på vägen. Det är lätt att vilja för mycket och inte vilja backa innan det är för sent. Nu får du vara snäll mot dig själv, själen också, och tillåta dig vara sjuk. >Det är ju sjuk du är, inte lat, slö, dålig eller nåt. Du är sjuk. Ta hand om dig!

 

[Lillasystern]

Jag vet ju det egentligen men jag har så svårt att acceptera, vill inte riktigt erkänna för mej själv att jag faktiskt måste lyssna på kroppen nu och strunta i allt annat. Det är jättesvårt.
Ska träffa en läkare imorgon, kanske kan hjälpa på något sätt hoppas jag.

 

[Petronilla]

Kram

 

[Lavinia]

Jag vet ju det egentligen men jag har så svårt att acceptera, vill inte riktigt erkänna för mej själv att jag faktiskt måste lyssna på kroppen nu och strunta i allt annat. Det är jättesvårt.
Ska träffa en läkare imorgon, kanske kan hjälpa på något sätt hoppas jag.

Been there, doing that!

Det är bara att acceptera att vila är något kropp och själ kräver om man inte ger dom det kontinuerligt. Själv är jag inne på min 3e månad hemma. Jag lyckades faktiskt ta mig iväg på semestern för att vila upp. Jag var såklart sjuk innan vi åkte och fick vad jag gissar var en panikattack när vi väl kom fram. Jag hamnade på sjukhus akut, men dom hittade inget fel mer än allergi... Jippie!

När jag kom hem från semestern gick jag och jobbade i 3 dagar innan läkarbesöket min sambo tvingade iväg mig på, själv trodde jag att lite kortare arbetstid skulle hjälpa. Omgående sjukskriven och där är jag nu...

Jag börjar faktiskt må bättre, äntligen och hoppas kunna börja jobba i April igen. Det tar evigheter att komma tillbaka när man väl kört in sig själv i väggen. Det är svårt att acceptera att inte kunna, inte orka, men så är det :-(.

Krya på dig!

/Lavinia