Jag vet knappt vart jag ska börja..

[Hippocampus]

Vilket land pratar vi om? Kanske det finns bukefalister där som kan hjälpa dig? Eller nån som känner nån osv.

 

[Modest]

Hem hem hem hem HEM!
Alltså det finns ingen återvändo från det där. Vilken härva.

 

[tuaphua]

I vilken ände ska jag börja ens försöka förklara det som har hänt, mina tankar och allt kaos som just nu omsluter mig..

Jag får försöka göra historien kort. Är det oklarheter så ska jag försöka förklara närmare.

I Juli 2016 träffade jag mitt livs kärlek. Han kommer från ett annat land och efter månader av körande fram och tillbaka så bestämde vi att flytta ihop. Jag sökte jobb i nya landet och flyttade permanent ner Februari 2017.

Jag är hans första seriösa förhållande, de flickvänner han haft innan har mer varit på "tonåringars" vis (även om han är långt från tonåring), han har bott hemma hos sina föräldrar och träffat dem på helger m.m när det funnits tid. Hans allra största intresse är bilar och restaurering av dem. Han har helt enkelt inte behövt bli riktigt vuxen med allt det ansvar det innebär. Plus att han är ensambarn med en mor som jag tror inte riktigt har velat se honom växa upp.

Jag flyttade själv hemifrån som 19 åring och har prövat lite av det mesta av livet, med eget hus tillsammans med mitt ex, även bott själv. Drivit företag m.m så jag har en helt annat erfarenhet av livet, jag är vuxen helt enkelt.

Förra sommaren fick jag ett meddelande av en för mig okänd person, den visar screenshots från snapchat där min sambo skrivit till en annan tjej, letandes efter sex. Något hon inte är ett dugg intresserad av, det syns tydligt på svaren. Min sambo bortförklarar alltihopa och säger att det är en kompis som tagit hans telefon när de varit inne i byn och levererat något. Jag har otroligt svårt att köpa den bortförklaringen och någon mer lösning kommer det inte ut av det. Han menar att jag helt enkelt måste tro honom.

Det går cirka två månader, jag känner i hela mitt inre att något är fel. Han är länge i garaget, sitter uppe på kvällarna med sin telefon/dator och kommer inte i säng förens jag somnat.

Sen får jag ett nytt meddelande och ännu ett.. vad som står ordagrant kommer jag inte ihåg, men det senaste innehöll screenshots från meddelande han sänt till en annan tjej. Hans dator står för en gångs skull hemma och jag öppnar den, vill inte ge honom chansen att ljuga för mig eller radera något. I hans dator hittar jag bland annat e-mejls till en prostituerad där han skriver att han kan tänka sig en avsugning och en massa annat avskyvärt snack som jag inte ens vill upprepa. Det går så långt att hon ger honom en tid och plats, dock kan jag se på hennes följande mejl att han aldrig dykt upp på den avtalade tiden.

Jag finner även inlogg till 3 olika sexchatsidor och upptäcker även senare att han lagt ut flera tusentals kronor på att vara medlem och för att kunna skicka meddelanden. Det visar sig även senare att han använt både sin facebook och sin snapchat till att hålla kontakt med flera olika tjejer. Han lämnar även utan problem ut sitt privata mobilnummer till flera stycken av dem. Och sin mejladress.

Vad jag kan se från alla meddelandena backar han ur när de vill träffas och han säger själv att han aldrig träffat någon av dem.

Det tog mig över två veckor innan jag fick hela sanningen ur honom förra sommaren om vad han gjort, han försökte in i det sista förneka, kom med de mest löjliga bortförklaringar. Gick till och med så långt som att han spärrade sitt betalkort för att han påstod att någon använt det.

Hur jag kom fram till att jag skulle förlåta honom vet jag inte. Men det gjorde jag och jag VALDE att lite på honom. Det var ingenting som föll sig naturligt och jag har många, många gånger fått tvinga mig själv till att inte titta i hans telefon eller dator.

Det han lovade mig förra året var att han skulle radera sin gamla mejladress (vi skapade till och med en ny åt honom), han skulle radera sin snapchat, rensa sin facebook, höra av sig om vart han var om han blev sen, söka hjälp av en psykiatriker då han uppenbarligen behöver hjälp. Det enda som blev gjort av detta var att hans snapchat blev raderad och det gjorde jag för han påstod att han inte visste hur han skulle göra. Han lovade också att om han någonsin fick tankarna på att skriva till någon igen/besöka en sexchatsida så skulle vi prata om det, finna lösningar så han kom ifrån det.

Allt har så efter det varit lugnt nästan ett år. Vi har börjat falla till ro med varandra och jag trodde att allt skulle bli bra. Så dum jag var..

I lördags på eftermiddagen ringde min telefon. Det var en tjej som presenterade sig som en syster till en tjej min sambo skulle ha kontakt med. Jag gick in i hans dator och in på mejlprogrammet och hittade mycket snabbt konversationen med den här tjejen i hans avfallsmapp. I onsdags hade han börjat skriva till henne, det var han som hade tagit första kontakten genom att svara på en annons av något slag hon lagt ut. Förmodligen för sex eller något liknande, vill knappt spekulera på vad.

Jag ringer upp sambon som är påväg hem efter att ha varit och hämtat några delar till bilen 2 timmar bort. Han försöker i ett kort ögonblick förneka det. Men erkänner sedan till att han gjort det.

Han kommer hem och jag vet knappt i vilken ände allt slutar. Jag känner mig helt tom, vet inte vad jag ska känna.. Det slutar med att någon gång under natten tar jag 2 atarax, går och lägger mig i gästrummet och somnar helt utmattad.
Han är kvar när jag vaknar med under dagen åker han till sina föräldrar, han säger att han inte vet varför han gör det men har tror att det är för spänningen, kicken har får. Han säger att han aldrig träffat honom av dem. Det framkommer också att han gjort detta mot tidigare flickvän/flickvänner och att det är som ett beroende för honom. Att han knappt minns att han gjort det.
Och ska jag vara riktigt ärlig, hade jag inte haft ett enda bevis på att det faktiskt var han som gjort det, utan att någon bara visade mig konversationerna så hade jag aldrig gissat på att det var han, aldrig.. Det är så långt ifrån den människa jag känner, eller tror min känna. Det är nästan som att han har två personligheter.

Strax innan klockan sju igår får jag ett meddelande där han frågar om vi ska laga mat tillsammans eller om han ska äta hos sina föräldrar. Det svarar jag inte på.

Strax innan klockan elva på kvällen får jag ett nytt där han frågar om han ska sova hos sina föräldrar eller hemma. Detta svarar jag heller inte på.

Idag har han inte gett ljud ifrån sig. Och just nu är det bäst så.

För att göra det hela ännu värre så sitter jag hemma, ensam.. sjukskriven med ulcerös kolit och IBS, jag är riktigt dålig. Både av min sjukdom och av mina mediciner. Jag blev för två månader sedan uppsagt från mitt jobb pga att jag är sjuk för mycket och får min sista lön i juli. Tyvärr var jag en idiot när jag flyttade hit och fick mig inte anmäld i en a-kassa i tid så när min sista lön har kommit, får jag inte en krona mer. Så stressen från allt det hjälper ju inte till någonstans.

Jag tror jag vet vad ni alla kommer att svara.. lämna honom. Men hur hanterar man det här. Han ÄR min stora kärlek. Men det här är för mycket, jag har inte ens gråtit över det hela än, jag är helt tom samtidigt som det känns som att hela mitt inre ska sprängas. Jag orkar inte ens reagera. Och jag har ingen här, ingen.. Min mamma finns 70 mil bort och det är inte bara att sätta sig i bilen och köra. Det kostar pengar och med tanke på min sjukdom och mitt tillstånd vet jag inte ens om jag klarar resan. Sen tror jag inte att de ses med blida ögon att jag lämnar landet under min sjukskrivning för en sjukdom som gör att jag knappt kan lämna mitt hem..

Han säger att han älskar mig, att jag är hans livs stora kärlek och att han vill att det ska vara vi. Att han inget hellre önskar. Att han är helt förkrossad över vad han gjort, men att han inte kan hjälpa det.. Att han behöver hjälp..

Så.. vad gör jag nu?

Oj, vilken jobbig sits! Jag känner väl spontant att det känns som att det blir väldigt svårt att få en relation att fungera när ena parten inte tar ansvar och äger sina problem. Här känns det ju som att du ska agera både mamma, psykolog och fångvaktare. Det är ju väldigt osunt.

Sen kan det absolut vara så att han älskar dig. Och att du älskar honom. Men det betyder inte att det räcker eller är sunt för dig/er.
Och om ni går isär nu betyder ju inte det att det är stängt för all framtid. Om han tar tag i sitt liv så kan ni ju ompröva det längre fram.

Kan någon vän eller släkting hjälpa dig komma hem? Om du talar om hur dåligt du mår borde väl de som kan hjälpa till kan jag tycka.

Jag hoppas du når en lösning som känns bra för dig!

 

[kryddelydd]

Jag har haft ett sådant ex. Enda skillnaden var att han gick hela vägen. Ingen kunde tro att han skulle göra något sådant och han förnekade det själv oavsett hur mycket bevis som fanns. Det skador han åsamkade mig tog år att reparera och det är en del av mitt liv jag verkligen önskar att jag kunnat radera. Inget gott kom ut av det alls. Jag klarade inte av att gå förren den dag då han slog mig sönder och samman när jag konfronterade honom med klara bevis. Vissa av de skadorna han åsamkade mig då finns kvar än, drygt 20 år senare. Då lämnade jag honom äntligen men jag borde gjort det långt långt tidigare.

Att slita sig loss från en sådan människa är nästan som att dö men det går och framtiden är bättre utan.

Det han säger kan säkert vara sanningen men han bevisar gång på gång att ni inte har samma agenda. Han vill/behöver det han gör och att det skadar dig är inte tillräckliga skäl för honom att låta bli. Då har du två val. Lev med det och må sämre och sämre eller lämna.

Mitt ex. hade förutom notorisk otrohet skaffat diverse skulder i mitt namn. Det kom som en kalldusch när jag lämnat och diverse påminnelser började ramla in. Jag hade ca 500 kr att leva på per månad när det viktigaste var betalt. Det innebar att jag gav mina barn mat och ljög om att jag redan hade ätit. Det var ett helvete men ur kom jag och det kan du med.

Håller med.
Och @Domino_s : Det du behöver göra är att välja.
du behöver bestämma dig för om du kan acceptera hans beteende eller inte.
Om du kan acceptera det: fine, men då har du godkänt det.
Om du inte kan acceptera det: gör slut.

Tänk på att den enda du kan ändra på är dig själv, dina reaktioner.
Se det för att han är den han är. Vill du leva med den personen du ser framför dig just nu, med både styrkor och brister?

 

[Singoalla]

Nu tror ju jag visserligen att människor är kapabla att vända sina liv och ändra sig. Men statistiken talar nog emot hur ofta det sker, och i ditt fall hade jag inte chansat med en så stor insats.

 

[tanten]

@Domino_s Var försiktig så du inte faller i fällan att tänka att du vill vara tillsammans med den mannen han skulle kunna vara.

När det gnisslar eller krisar i ett förhållande är det lätt att tänka hur perfekt det skulle vara om partnern bara... om partnern slutade att.....

Du är tillsammans med exakt den man du ser framför dig.
Med alla de goda sidorna men också med all skit som krupit fram.

Se upp så du inte tänker att du är tillsammans med den man som du trodde han var. Det är du inte.
Du är tillsammans med den man du upptäckt nu.

Önskar dig styrka.
/tanten

 

[Na_Polnoc]

I vilken ände ska jag börja ens försöka förklara det som har hänt, mina tankar och allt kaos som just nu omsluter mig..

Jag får försöka göra historien kort. Är det oklarheter så ska jag försöka förklara närmare.

I Juli 2016 träffade jag mitt livs kärlek. Han kommer från ett annat land och efter månader av körande fram och tillbaka så bestämde vi att flytta ihop. Jag sökte jobb i nya landet och flyttade permanent ner Februari 2017.

Jag är hans första seriösa förhållande, de flickvänner han haft innan har mer varit på "tonåringars" vis (även om han är långt från tonåring), han har bott hemma hos sina föräldrar och träffat dem på helger m.m när det funnits tid. Hans allra största intresse är bilar och restaurering av dem. Han har helt enkelt inte behövt bli riktigt vuxen med allt det ansvar det innebär. Plus att han är ensambarn med en mor som jag tror inte riktigt har velat se honom växa upp.

Jag flyttade själv hemifrån som 19 åring och har prövat lite av det mesta av livet, med eget hus tillsammans med mitt ex, även bott själv. Drivit företag m.m så jag har en helt annat erfarenhet av livet, jag är vuxen helt enkelt.

Förra sommaren fick jag ett meddelande av en för mig okänd person, den visar screenshots från snapchat där min sambo skrivit till en annan tjej, letandes efter sex. Något hon inte är ett dugg intresserad av, det syns tydligt på svaren. Min sambo bortförklarar alltihopa och säger att det är en kompis som tagit hans telefon när de varit inne i byn och levererat något. Jag har otroligt svårt att köpa den bortförklaringen och någon mer lösning kommer det inte ut av det. Han menar att jag helt enkelt måste tro honom.

Det går cirka två månader, jag känner i hela mitt inre att något är fel. Han är länge i garaget, sitter uppe på kvällarna med sin telefon/dator och kommer inte i säng förens jag somnat.

Sen får jag ett nytt meddelande och ännu ett.. vad som står ordagrant kommer jag inte ihåg, men det senaste innehöll screenshots från meddelande han sänt till en annan tjej. Hans dator står för en gångs skull hemma och jag öppnar den, vill inte ge honom chansen att ljuga för mig eller radera något. I hans dator hittar jag bland annat e-mejls till en prostituerad där han skriver att han kan tänka sig en avsugning och en massa annat avskyvärt snack som jag inte ens vill upprepa. Det går så långt att hon ger honom en tid och plats, dock kan jag se på hennes följande mejl att han aldrig dykt upp på den avtalade tiden.

Jag finner även inlogg till 3 olika sexchatsidor och upptäcker även senare att han lagt ut flera tusentals kronor på att vara medlem och för att kunna skicka meddelanden. Det visar sig även senare att han använt både sin facebook och sin snapchat till att hålla kontakt med flera olika tjejer. Han lämnar även utan problem ut sitt privata mobilnummer till flera stycken av dem. Och sin mejladress.

Vad jag kan se från alla meddelandena backar han ur när de vill träffas och han säger själv att han aldrig träffat någon av dem.

Det tog mig över två veckor innan jag fick hela sanningen ur honom förra sommaren om vad han gjort, han försökte in i det sista förneka, kom med de mest löjliga bortförklaringar. Gick till och med så långt som att han spärrade sitt betalkort för att han påstod att någon använt det.

Hur jag kom fram till att jag skulle förlåta honom vet jag inte. Men det gjorde jag och jag VALDE att lite på honom. Det var ingenting som föll sig naturligt och jag har många, många gånger fått tvinga mig själv till att inte titta i hans telefon eller dator.

Det han lovade mig förra året var att han skulle radera sin gamla mejladress (vi skapade till och med en ny åt honom), han skulle radera sin snapchat, rensa sin facebook, höra av sig om vart han var om han blev sen, söka hjälp av en psykiatriker då han uppenbarligen behöver hjälp. Det enda som blev gjort av detta var att hans snapchat blev raderad och det gjorde jag för han påstod att han inte visste hur han skulle göra. Han lovade också att om han någonsin fick tankarna på att skriva till någon igen/besöka en sexchatsida så skulle vi prata om det, finna lösningar så han kom ifrån det.

Allt har så efter det varit lugnt nästan ett år. Vi har börjat falla till ro med varandra och jag trodde att allt skulle bli bra. Så dum jag var..

I lördags på eftermiddagen ringde min telefon. Det var en tjej som presenterade sig som en syster till en tjej min sambo skulle ha kontakt med. Jag gick in i hans dator och in på mejlprogrammet och hittade mycket snabbt konversationen med den här tjejen i hans avfallsmapp. I onsdags hade han börjat skriva till henne, det var han som hade tagit första kontakten genom att svara på en annons av något slag hon lagt ut. Förmodligen för sex eller något liknande, vill knappt spekulera på vad.

Jag ringer upp sambon som är påväg hem efter att ha varit och hämtat några delar till bilen 2 timmar bort. Han försöker i ett kort ögonblick förneka det. Men erkänner sedan till att han gjort det.

Han kommer hem och jag vet knappt i vilken ände allt slutar. Jag känner mig helt tom, vet inte vad jag ska känna.. Det slutar med att någon gång under natten tar jag 2 atarax, går och lägger mig i gästrummet och somnar helt utmattad.
Han är kvar när jag vaknar med under dagen åker han till sina föräldrar, han säger att han inte vet varför han gör det men har tror att det är för spänningen, kicken har får. Han säger att han aldrig träffat honom av dem. Det framkommer också att han gjort detta mot tidigare flickvän/flickvänner och att det är som ett beroende för honom. Att han knappt minns att han gjort det.
Och ska jag vara riktigt ärlig, hade jag inte haft ett enda bevis på att det faktiskt var han som gjort det, utan att någon bara visade mig konversationerna så hade jag aldrig gissat på att det var han, aldrig.. Det är så långt ifrån den människa jag känner, eller tror min känna. Det är nästan som att han har två personligheter.

Strax innan klockan sju igår får jag ett meddelande där han frågar om vi ska laga mat tillsammans eller om han ska äta hos sina föräldrar. Det svarar jag inte på.

Strax innan klockan elva på kvällen får jag ett nytt där han frågar om han ska sova hos sina föräldrar eller hemma. Detta svarar jag heller inte på.

Idag har han inte gett ljud ifrån sig. Och just nu är det bäst så.

För att göra det hela ännu värre så sitter jag hemma, ensam.. sjukskriven med ulcerös kolit och IBS, jag är riktigt dålig. Både av min sjukdom och av mina mediciner. Jag blev för två månader sedan uppsagt från mitt jobb pga att jag är sjuk för mycket och får min sista lön i juli. Tyvärr var jag en idiot när jag flyttade hit och fick mig inte anmäld i en a-kassa i tid så när min sista lön har kommit, får jag inte en krona mer. Så stressen från allt det hjälper ju inte till någonstans.

Jag tror jag vet vad ni alla kommer att svara.. lämna honom. Men hur hanterar man det här. Han ÄR min stora kärlek. Men det här är för mycket, jag har inte ens gråtit över det hela än, jag är helt tom samtidigt som det känns som att hela mitt inre ska sprängas. Jag orkar inte ens reagera. Och jag har ingen här, ingen.. Min mamma finns 70 mil bort och det är inte bara att sätta sig i bilen och köra. Det kostar pengar och med tanke på min sjukdom och mitt tillstånd vet jag inte ens om jag klarar resan. Sen tror jag inte att de ses med blida ögon att jag lämnar landet under min sjukskrivning för en sjukdom som gör att jag knappt kan lämna mitt hem..

Han säger att han älskar mig, att jag är hans livs stora kärlek och att han vill att det ska vara vi. Att han inget hellre önskar. Att han är helt förkrossad över vad han gjort, men att han inte kan hjälpa det.. Att han behöver hjälp..

Så.. vad gör jag nu?

Jag säger som alla andra här inne. Ta och lämna mannen.
Jag sitter själv i en liknande situation just nu. Förutom då att jag inte är sjuk. Men jag är gift och jag har en son som jag har delad vårdnad om med maken. Jag har lämnat maken. Men får inte lämna landet och åka hem till Sverige med sonen. Jag står helt utan inkomst förutom barnbidraget. Av förklarliga anledningar vill jag inte skriva mer om just min situation. Men ta och lämna karln innan du ev får barn etc med honom. Det blir värre då.

 

[Domino_s]

Hade inte väntat mig så många svar, även om svaren är dem jag väntade mig.
Jag ska försöka svara alla i ett och samma inlägg då det blir alldeles för mycket att hålla reda på för mitt huvud just nu annars.

-Tror jag att han kommer kunna ändra sig?
-Jag vet ärligt talat inte, på ett sätt tror jag honom när han säger att han vill. Men på ett annat sätt tror jag inte han förstår hur allvarligt problemet är och ser därför inte hur mycket han skulle behöva göra för att vända det hela åt rätt håll igen.
Sen är ju den avgörande frågan, vill han ändra sig?

-Kan jag leva med hans beteende?
-Nej

-Kan ni hjälpa mig på något sätt?
-Ni hjälper mig så otroligt mycket bara genom att vara mitt stöd här. Hjälper mig skapa lite ordning i kaoset som är i mitt huvud.

- Vilket land befinner jag mig i?
- Danmark

-Har jag några rättigheter till ekonomisk hjälp här i landet?
-Jag har rätt till sjukdanpengar ett kort tag efter det att min anställning avslutats men sen står jag på bar backe. Den lilla hjälp jag skulle kunna få räcker ingenstans och skulle innebära att jag får göra mig av med både bil, hundar och annat och det är inte ett alternativ.

-Kan min familj/vänner hjälpa mig?
-Min mor har semester vecka 29-30 och kommer utan att blinka ner och hjälper mig packa ihop det sista, städa och köra mig, hundar och det hela till Sverige. Jag berättade det hela för henne i lördags kväll, det som hände förra sommaren har hon inte vetat om tidigare då jag inte ville att hon skulle ha agg mot sambon. Hon har nämligen varit med om att bli bedragen av min far vid flera olika tillfällen innan hon äntligen kastade ut honom.

-Vem tror du att du är tillsammans med, den man du tror han kan vara eller den han är nu?
-Det här är så svårt att förklara, jag älskar du den mannen jag träffade. Den jag trodde jag kände. Den mannen jag ser honom som när jag läser det han skrivit till andra, det är någon helt annat. Som en helt annan personliget, jag har inga känslor alls inför den personen. Han är totalt främmande för mig.

Jag hoppas att jag kunnat svara på era frågor, annars får ni ställa dem igen.

Resten av dagen igår gick jag som i ett vakuum, kunde ingenting. Låg mest på soffan och tittade på serie via datorn. Glömde äta, har inte sovit någonting på hela natten. Lyckades få 1,5 timme på morgonen efter 07.30 men var därefter klarvaken igen.
Känns som att kroppen och hjärnan är på stand by. Just nu orkar jag inte ta tag i någonting.

Sambon hörde inte av sig på hela dagen igår, det gjorde inte jag heller. Det är bäst så, det vet jag ju.
Men någonstans trodde jag ändå att han skulle kämpa lite för mig.
Jag vet att sunda förnuftet säger, packa dina saker och stick! Men varför är det så svårt?
Jag lämnade min förra relation efter 8 år, visst det var inte världens lättaste sak att göra för vi hade så mycket som vi delade i livet med hus, räkningar och allt annat som hör till men det just känslomässigt var det inget svårt alls, tog inte emot.
Men här är det ju egentligen hur lätt som helt, jag har inget jobb snart, utan sambon känner jag knappt en människa. Det vore ju så enkelt att bara åka.
Vad är det då som håller mig här?
Jag vet att jag älskar honom, älskar den man jag trodde jag kände.

Igår kom det äntligen några tårar, men inte mer. Det är fortfarande helt tomt. Jag väntar nästan på att någon ska tala om för mig hur och vad jag ska känna. För jag vet inte själv.

Kram på er

Gjorde också något jättedumt för en liten stund sedan. Ville läsa meddelandena som var skickade mellan oss på messenger från onsdag-fredags för att se.. ja, jag vet inte vad. Något tecken på någonting.. (onsdagen var första dagen han tagit kontakt med den andra tjejen) och jag lyckas naturligtvis komma åt "tummen upp" knappen. Varför kan man inte radera saker som inte levererats än..

 

[Na_Polnoc]

Man känner allt och inget. Ibland rinner tårarna ibland är man bara tom. Det svåraste för mig var inte att lämna maken. Det var att veta om att jag måste göra mig av med hästarna. Valet var lätt när jag väl kom dit. Jag valde friheten och jag valde att lämna. Även om följden var svårare att göra mig av med hästarna. Mina andra husdjur har jag hittat jourhem till i Sverige.

 

[Efwa]

Han är inte din stora kärlek.

Jag vet folk som gjort slut med sina största kärlekar av många olika anledningar när det inte fungerat, på helt rätt grunder. Trots det refererar de fortfarande till de personerna som deras "stora kärlek" men man kan inte alltid leva med den.
Man kan få det bättre och en annan stor kärlek som är mer bestående och betydligt mycket bättre men man kan fortfarande känna så.

Man kan ju inte säga till andra hur de ska tycka/känna.

 

[TinyWiny]

Jag vet folk som gjort slut med sina största kärlekar av många olika anledningar när det inte fungerat, på helt rätt grunder. Trots det refererar de fortfarande till de personerna som deras "stora kärlek" men man kan inte alltid leva med den.
Man kan få det bättre och en annan stor kärlek som är mer bestående och betydligt mycket bättre men man kan fortfarande känna så.

Man kan ju inte säga till andra hur de ska tycka/känna.

Så sant! Kärlek behöver inte vara positivt alla gånger. Den kan vara enormt destruktiv och är den det så gör man bäst i att gå.

 

[Domino_s]

Jag har pratat med hans mamma via sms och bestämt att jag ska åka ut dit i eftermiddag och prata lite med dom. Jag har en hel del saker som står förvarande där då de inte fått plats i våran lägenhet och jag behöver ju kolla om det är okej att de blir där tills jag kan få hjälp att köra dem därifrån eller om de vill att jag ska ta det med mig med detsamma.

Jag tyckte också att sambon skulle veta att jag tog där ut då han kommer komma hem dit strax efter att jag gör det.

Så han är meddelad och vi bestämde att vi skulle prata. Om vad vet jag väl kanske egentligen inte, mest praktiska saker tror jag. På något sätt känner jag att jag vill träffa honom och se honom i ögonen, om där finns någonting kvar av dem gamla personen jag känner så väl. Kanske gör det mitt beslut lättare..

 

[Singoalla]

På något sätt känner jag att jag vill träffa honom och se honom i ögonen, om där finns någonting kvar av dem gamla personen jag känner så väl. Kanske gör det mitt beslut lättare..

Det kommer det ju att finnas, såklart. Kanske är det det enda du ser. Men jag tror att du bör släppa tanken på vem han egentligen är, vem han är för dig och vad han gjort nu. Allt det där är han, en kompott av det bra och det dåliga. Det stämmer bara inte överens med din bild av honom och det är en helt annan sak.

 

[tanten]

Så han är meddelad och vi bestämde att vi skulle prata. Om vad vet jag väl kanske egentligen inte, mest praktiska saker tror jag. På något sätt känner jag att jag vill träffa honom och se honom i ögonen, om där finns någonting kvar av dem gamla personen jag känner så väl. Kanske gör det mitt beslut lättare..

Ingen människa är allt igenom bra eller allt igenom dålig.

Jag tror att du kommer att se det du blev kär i, men du måste minnas att det bara är en liten del av det som är han.

(Om det är meningen att det ska vara ni två så kommer det inte att ändras av att du flyttar ifrån honom. Men att flytta gör att du orkar se klarare och kan ta friskare beslut).

 

[Domino_s]

Ingen människa är allt igenom bra eller allt igenom dålig.

Jag tror att du kommer att se det du blev kär i, men du måste minnas att det bara är en liten del av det som är han.

(Om det är meningen att det ska vara ni två så kommer det inte att ändras av att du flyttar ifrån honom. Men att flytta gör att du orkar se klarare och kan ta friskare beslut).

Du sätter de ord på mina tankar som jag själv har så svårt att finna

 

[Hippocampus]

Jag vet folk som gjort slut med sina största kärlekar av många olika anledningar när det inte fungerat, på helt rätt grunder. Trots det refererar de fortfarande till de personerna som deras "stora kärlek" men man kan inte alltid leva med den.
Man kan få det bättre och en annan stor kärlek som är mer bestående och betydligt mycket bättre men man kan fortfarande känna så.

Man kan ju inte säga till andra hur de ska tycka/känna.

Nej allt beror ju på vad man anser är "sin stora kärlek". Alla definierar väl den olika.

 

[Annat]

Jag har pratat med hans mamma via sms och bestämt att jag ska åka ut dit i eftermiddag och prata lite med dom. Jag har en hel del saker som står förvarande där då de inte fått plats i våran lägenhet och jag behöver ju kolla om det är okej att de blir där tills jag kan få hjälp att köra dem därifrån eller om de vill att jag ska ta det med mig med detsamma.

Jag tyckte också att sambon skulle veta att jag tog där ut då han kommer komma hem dit strax efter att jag gör det.

Så han är meddelad och vi bestämde att vi skulle prata. Om vad vet jag väl kanske egentligen inte, mest praktiska saker tror jag. På något sätt känner jag att jag vill träffa honom och se honom i ögonen, om där finns någonting kvar av dem gamla personen jag känner så väl. Kanske gör det mitt beslut lättare..

Det finns egentligen alltid något man föll för, oavsett hur mycket man börjar hata varandra eller sårar varandra. Dock låter det som på din beskrivning att du blev tagen med storm och det är tyvärr vanligt med dessa män. Han har gjort det mot andra kvinnor, så väl dig. De är nog inte själva medvetna om vilken skada de åsmakar, men likväl gör dem det. Så just nu behöver du vara stark, för din egen skull. Det är enkelt att luras tillbaka av honom, men håll dig till det praktiska. Avbryt om du inte känner att du kan styra situationen. Kan du ha någon med dig som stöd?

 

[Domino_s]

Kan du ha någon med dig som stöd?

Nej, jag är ganska ensam här nere. Och om jag ska vara riktigt ärlig så vill jag helst göra det ensam också.

 

[Rugge]

Av egen erfarenhet, nej, han kommer inte ändra sig.

 

[Lovisaleonora]

Han säger att han älskar mig, att jag är hans livs stora kärlek och att han vill att det ska vara vi. Att han inget hellre önskar. Att han är helt förkrossad över vad han gjort, men att han inte kan hjälpa det.. Att han behöver hjälp..

Du behöver inte tvivla, han talar säkert sanning.

Men det är så här hans kärlek ser ut. Så här den manifesteras. Är det så du vill leva ditt liv?