O
Ohmywhy
För en tid sedan separerade jag och min dåvarande sambo. Vår hund bor numera med mig i en lägenhet i stan som är 28 kvadrat (hon är ingen jättehund, ca 15kg). Vi har gott om parker osv och hon är en ganska så harmonisk hund som finner sig i det mesta och verkar nöjd.
Tankarna när vi köpte henne va stora och vi har verkligen lagt ner våra hjärtan och otroligt mkt tid på henne. Vi har alltid styrt allt efter att hon ska ha det så bra som möjligt och jag va nog väldigt petig....
Dock har jag börjat tveka på hur jag ska kunna ge henne det perfekta liv hon är värd? Som ensamstående har jag inte alls samma möjligheter att träna/motionera henne så som vi gjort innan då vi delat på det. Hon ska alltså bo med mig på denna lilla yta (mot innan då hon bodde med oss på 100kvadrat) och jag ska försöka hinna med detta samtidigt som heltidsstudier osv. Pengar blir också ett problem men de löser jag! Det hela gäller endast att jag är rädd att jag tar mitt eget ego före hennes väl.
Hon är mitt absoluta allt och tårarna rinner bara av att tänka på att placera om henne. Men jag är väldigt olycklig just nu och min ork är liten och jag gråter i princip halva dagarna (ja jag har sökt hjälp) och hon blir ju deppig av att jag är det. Hon mest sover hela dagarna nu samt försöker gömma sig när jag gråter. Jag ser ju självklart till att hon kommer ut på promenader och får träna lite osv men jag känner mig otillräcklig och orkeslös. Samtidigt som jag är halv utan henne..
Så.. vad gör man.. ?? Är jag otroligt ego som behåller henne trots att tiden till henne blir mindre och jag är så pass deppig?
Har ev en tjej som ska hjälpa mig lite med promenader och sällskap när jag är i skolan.. Men de är ju ändå inte samma sak som när vi va två och hade henne. Sen vill den tjejen dessutom ha med henne på jobbet så då blir hon ju liggandes där. Plus den lilla ytan hemma hos mig nu..
Hjälp
Tankarna när vi köpte henne va stora och vi har verkligen lagt ner våra hjärtan och otroligt mkt tid på henne. Vi har alltid styrt allt efter att hon ska ha det så bra som möjligt och jag va nog väldigt petig....
Dock har jag börjat tveka på hur jag ska kunna ge henne det perfekta liv hon är värd? Som ensamstående har jag inte alls samma möjligheter att träna/motionera henne så som vi gjort innan då vi delat på det. Hon ska alltså bo med mig på denna lilla yta (mot innan då hon bodde med oss på 100kvadrat) och jag ska försöka hinna med detta samtidigt som heltidsstudier osv. Pengar blir också ett problem men de löser jag! Det hela gäller endast att jag är rädd att jag tar mitt eget ego före hennes väl.
Hon är mitt absoluta allt och tårarna rinner bara av att tänka på att placera om henne. Men jag är väldigt olycklig just nu och min ork är liten och jag gråter i princip halva dagarna (ja jag har sökt hjälp) och hon blir ju deppig av att jag är det. Hon mest sover hela dagarna nu samt försöker gömma sig när jag gråter. Jag ser ju självklart till att hon kommer ut på promenader och får träna lite osv men jag känner mig otillräcklig och orkeslös. Samtidigt som jag är halv utan henne..
Så.. vad gör man.. ?? Är jag otroligt ego som behåller henne trots att tiden till henne blir mindre och jag är så pass deppig?
Har ev en tjej som ska hjälpa mig lite med promenader och sällskap när jag är i skolan.. Men de är ju ändå inte samma sak som när vi va två och hade henne. Sen vill den tjejen dessutom ha med henne på jobbet så då blir hon ju liggandes där. Plus den lilla ytan hemma hos mig nu..
Hjälp