Singoalla
Trådstartare
Jag måste bara få ventilera lite. Jag har hamnat i jordens svacka.
Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Efter 3,5 år i en stressig och ohälsosam arbetsmiljö har jag äntligen brutit mig loss. Det kom helt oväntat. En dag så fick jag bara nog och min uppsägning hoppade ur munnen som en groda. Jag har känt att jag måste lämna i ett år nu, så plötsligt bara blev det så. Det var förra veckan, och sedan dess har ingen av mina chefer hört av sig till mig. Jag har mailat och frågat hur vi ska göra med överlämning, vem som ska ta över efter mig, hur vi ska lägga upp sista månaden. Men jag får inga svar. Jag känner mig utfryst. Jag får mail om andra saker, men inget svar på någonting som gäller min uppsägningen. Ingen har sagt att det är tråkigt att jag slutar. Ingenting
Jag pluggar också, men senaste månaden har jag mått så dåligt p.g.a jobbet att jag känt mig helt blockerad. Jag lägger mycket tid på studierna men ingenting går in. Nu blev jag underkänd i en kurs, och det är inte säkert att jag kommer få läsa vidare i vår. Jag har en tenta på lördag och allt hänger på om jag klarar den eller inte. Gör jag inte det så kommer jag bli helt sysslolös om en månad. Jag pluggar och pluggar, men det står bara stilla. Min plan var givetvis att vänta med en eventuell uppsägning på jobbet tills jag vet hur det går med studierna, men jag fick helt enkelt nog och klarade inte en sekund till. Dumt kanske, men jag var tvungen att sätta ner foten för min egen skull. Jag gick igenom en utmattningsdepression för 2,5 år sedan och några symptom har börjat komma tillbaka. Jag blir kraftigt andfådd, går med ångest i kroppen många dagar, får hjärtklappningar och orkeslöshet. Sover varje ledig minut som jag har.
Jag är sliten och utmattad. Sambon har växlat upp sin intensivbehandling på Karolinska och går igenom en tuff period just nu. Vi är som två zombies hemma. Igår pratade vi om att vi kanske borde flytta isär någon månad bara för att hitta tillbaka till oss själva igen på egen hand. Varken han eller jag känner knappt igen oss själva när vi ser oss i spegeln. Vi älskar varandra så mycket. Men det är svårt att känna sig glad, kär och attraherad av någon när man så starkt ogillar den man själv har blivit. Sex finns inte på kartan. En puss då och då, kanske. Även om beslutet att kanske skapa lite distans mellan oss ett tag känns bra, så känns det fundamentalt fel och förjävligt att vi ens kommit hit.
Det gjorde ju inte saken bättre att jag ville ta en paus i vardagen och skämma bort mig några timmar hos frisören, och kom hem seriöst missnöjd med resultatet Jag är alltså inte bara en sliten och eventuellt arbestlös version av mig själv. Jag är en fulare version av mig själv också. Såg mig själv i spegeln på nyårsafton och har aldrig sett maken till mörkare påsar under ögonen.
Ja, vafasen gör man? Någonstans vet jag ju om att om något halvår så kommer allt vara annorlunda och jag kommer kunna tänka tillbaka på den här tiden och säga "Kommer du ihåg hur året började?" Men just nu känns det långt bort.
Någon här som har erfarenheter av att ta sig upp ur en djup svacka?
Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Efter 3,5 år i en stressig och ohälsosam arbetsmiljö har jag äntligen brutit mig loss. Det kom helt oväntat. En dag så fick jag bara nog och min uppsägning hoppade ur munnen som en groda. Jag har känt att jag måste lämna i ett år nu, så plötsligt bara blev det så. Det var förra veckan, och sedan dess har ingen av mina chefer hört av sig till mig. Jag har mailat och frågat hur vi ska göra med överlämning, vem som ska ta över efter mig, hur vi ska lägga upp sista månaden. Men jag får inga svar. Jag känner mig utfryst. Jag får mail om andra saker, men inget svar på någonting som gäller min uppsägningen. Ingen har sagt att det är tråkigt att jag slutar. Ingenting
Jag pluggar också, men senaste månaden har jag mått så dåligt p.g.a jobbet att jag känt mig helt blockerad. Jag lägger mycket tid på studierna men ingenting går in. Nu blev jag underkänd i en kurs, och det är inte säkert att jag kommer få läsa vidare i vår. Jag har en tenta på lördag och allt hänger på om jag klarar den eller inte. Gör jag inte det så kommer jag bli helt sysslolös om en månad. Jag pluggar och pluggar, men det står bara stilla. Min plan var givetvis att vänta med en eventuell uppsägning på jobbet tills jag vet hur det går med studierna, men jag fick helt enkelt nog och klarade inte en sekund till. Dumt kanske, men jag var tvungen att sätta ner foten för min egen skull. Jag gick igenom en utmattningsdepression för 2,5 år sedan och några symptom har börjat komma tillbaka. Jag blir kraftigt andfådd, går med ångest i kroppen många dagar, får hjärtklappningar och orkeslöshet. Sover varje ledig minut som jag har.
Jag är sliten och utmattad. Sambon har växlat upp sin intensivbehandling på Karolinska och går igenom en tuff period just nu. Vi är som två zombies hemma. Igår pratade vi om att vi kanske borde flytta isär någon månad bara för att hitta tillbaka till oss själva igen på egen hand. Varken han eller jag känner knappt igen oss själva när vi ser oss i spegeln. Vi älskar varandra så mycket. Men det är svårt att känna sig glad, kär och attraherad av någon när man så starkt ogillar den man själv har blivit. Sex finns inte på kartan. En puss då och då, kanske. Även om beslutet att kanske skapa lite distans mellan oss ett tag känns bra, så känns det fundamentalt fel och förjävligt att vi ens kommit hit.
Det gjorde ju inte saken bättre att jag ville ta en paus i vardagen och skämma bort mig några timmar hos frisören, och kom hem seriöst missnöjd med resultatet Jag är alltså inte bara en sliten och eventuellt arbestlös version av mig själv. Jag är en fulare version av mig själv också. Såg mig själv i spegeln på nyårsafton och har aldrig sett maken till mörkare påsar under ögonen.
Ja, vafasen gör man? Någonstans vet jag ju om att om något halvår så kommer allt vara annorlunda och jag kommer kunna tänka tillbaka på den här tiden och säga "Kommer du ihåg hur året började?" Men just nu känns det långt bort.
Någon här som har erfarenheter av att ta sig upp ur en djup svacka?