Jordens svacka

[Singoalla]

Kära vän!
Det låter som att du ändå ser klart och tänker rationellt, trots att situationen är svår och påfrestande.

Älskar också det väldigt uppfriskande med att och hur du sa upp dig från jobbet, det kommer du se tillbaks på som en enorm seger även om det är jobbigt just nu. Och M har rätt i att det kommer att ordna sig. Klart det gör!

Börja med att ta en paus från lägenheten och lägg fokus på plugget och tentan. Åk till skolan eller biblioteket eller din mamma eller var det nu passar bäst och sitt där i tretimmarspass. Efter tre timmar är det dags för paus och promenad. Jag förstår att det känns motigt just nu, och då får du verkligen vara selektiv med vad du lägger din energi på. Och jag förstår att tentan känns som ett berg - men du är ju ärligt talat skitsmart. Skapa och ge dig själv de bästa förutsättningarna du kan när det gäller tentan, jag tror att den kan vara en väldigt viktigt nyckel.

Ändra inte allt på en gång. Du kanske kan vara borta i två nätter till att börja med, vara hemma en natt, vara borta två?

Tack fina!

Ja alltså, när jag sa upp mig från jobbet så gjorde jag det p.g.a ohälsosam och stressig arbetsmiljö som jag haft åtminstone senaste 2 åren. Men hur det här har eskalerat sedan jag (och 3 till kollegor..) har sagt upp sig... Ja, jag skulle kunna skriva en bok om denna sandlåda. Men jag kan säga att JA, det var verkligen rätt beslut

Ja, jag ska fundera på hur jag ska lösa det rent praktiskt. Just nu känns det som att jag skulle behöva riva upp allt för att få börja om. Men känner jag mig och min sambo rätt så kommer vi sakna varandra fruktansvärt mycket efter bara ett dygn Men det är väl lite tanken också.. kanske.

Just nu känns tenten OK, jag pluggade tillsammans med några vänner igår och känner att det kanske kommer att funka ändå. Jag hoppas det. Oavsett hur jag väljer att göra i vår med sysselsättning så skulle det ju kännas väldigt bra att liksom.. ha det klart. Och slippa riva upp allt igen sen. Idag blir det långprommis med Bruce medan solen fortfarande är framme, och få lite energi!

 

[AraSlei]

Jag vet inte om jag har så mycket råd, men jag tycker det låter som att du tagit kloka beslut
Hojta om du vill ta en prommis någon dag nästa vecka, vi hänger gärna med och går långturer!

 

[Blueberry]

Tack fina!

Ja alltså, när jag sa upp mig från jobbet så gjorde jag det p.g.a ohälsosam och stressig arbetsmiljö som jag haft åtminstone senaste 2 åren. Men hur det här har eskalerat sedan jag (och 3 till kollegor..) har sagt upp sig... Ja, jag skulle kunna skriva en bok om denna sandlåda. Men jag kan säga att JA, det var verkligen rätt beslut

Ja, jag ska fundera på hur jag ska lösa det rent praktiskt. Just nu känns det som att jag skulle behöva riva upp allt för att få börja om. Men känner jag mig och min sambo rätt så kommer vi sakna varandra fruktansvärt mycket efter bara ett dygn Men det är väl lite tanken också.. kanske.

Just nu känns tenten OK, jag pluggade tillsammans med några vänner igår och känner att det kanske kommer att funka ändå. Jag hoppas det. Oavsett hur jag väljer att göra i vår med sysselsättning så skulle det ju kännas väldigt bra att liksom.. ha det klart. Och slippa riva upp allt igen sen. Idag blir det långprommis med Bruce medan solen fortfarande är framme, och få lite energi!

Det låter klokt och lovande

Och jag kan ju dela med mig av mitt bästa råd, som jag själv är usel på att lyda:
Gräv där står, här och nu är där du är. Och fokusera på en sak i taget.

 

[Trani]

Han vill hitta tillbaka till något mönster där han lär sig hantera sin sjukdom utan att dra in mig, och det blir kanske svårt när jag alltid är nära till hands och frestelsen att ta hjälp med sina tvång blir för stor.

Då förstår jag! Jag vet lite hur det är att bli meddragen så i någons nojor så att säga. Man känner att den bekräftelse man ger inte gör någon egentlig skillnad. Det är tröttsamt för båda. Hoppas att din partners behandling hjälper!

 

[Singoalla]

Är det någon som har något tips på hur man gör om man känner att man har hamnat lite i en depression? Jag känner mig negativ och oresonlig. Allting känns väldigt väldigt jobbigt på ett himla märkligt sätt som jag inte känner igen. Tänker jag på vad jag ska laga till middag, eller om jag ska ta en promenad med hunden så vill jag bara lägga mig ner under täcket och gå i ide. Försöker jag tänka på roliga saker som sommaren och semestern så känns det som om jag vill hoppa ut genom fönstret. Jag har mer och mer hjärtklappningar, i helgen har jag varit proppad med både beta-blockerare och lugnande som jag fick när jag var sjuk förut men kan ändå varken slappna av eller sova. Inatt har jag legat vaken och.. ja, jag kan inte riktigt beskriva vad som händer ibland när det är som sämst. Jag får ryckningar i händerna och armarna, känns om jag liksom okontrollerbart försöker skaka av mig känslan. Illamående som kan komma väldigt snabbt, som en liten attack som gör att jag får kväljningar och ingen luft. Utöver det känner jag mig himla oresonlig. Min familj, vänner och sambo försöker få mig att se det positiva och situationen och lugna mig med att allt kommer bli bra. Men jag känner inte så. Jag blir arg, och tycker inte alls att det känns som att allt kommer bli bra. Jag vill inte ens låtsas att det känns så. En sida av mig själv som jag inte alls känner igen.

Det här har hängt i några veckor nu och jag trodde det skulle släppa av sig självt, men börjar bli orolig. Är det vårdcentralen jag tar kontakt med då? Och i så fall, vad säger jag när jag ringer? När jag fick utmattingsdepression 2012 så fick jag vård genom företagsläkaren. Nu har vi ingen sådan.

 

[Ninnurur]

Ring vc och säg att du behöver prata med någon. Antingen har de kuratorer på plats eller så har de avtal med någon.

 

[Waikiki]

Jösses vad jag känner igen mig i det du skriver... Sa upp mig i april från en arbetsplats där inget fungerade. Blev skadat i somras och allt har bara varit grått. Kom på mig härom dagen att jag satt och skrattade själv åt nåt dumt på tvn. Men det har varit kämpigt. Har även skickat iväg flera jobbansökningar. Så det känns som en ljusning är på väg.

Jag satt mig ner och funderade, stängde av alla elektronik och bestämde mig för vad vill jag med jobb, hund, häst. Prio ett är att bli hel i kroppen och då måste jag träna. Av att träna så får jag energi och jag får göra mig av med mycket irritation.

Ta en sak i taget, jag försöker att åstadkomma något varje dag som gör att jag mår bättre, inte ha för fullt schema och kom ihåg att andas.

 

[Blueberry]

Är det någon som har något tips på hur man gör om man känner att man har hamnat lite i en depression? Jag känner mig negativ och oresonlig. Allting känns väldigt väldigt jobbigt på ett himla märkligt sätt som jag inte känner igen. Tänker jag på vad jag ska laga till middag, eller om jag ska ta en promenad med hunden så vill jag bara lägga mig ner under täcket och gå i ide. Försöker jag tänka på roliga saker som sommaren och semestern så känns det som om jag vill hoppa ut genom fönstret. Jag har mer och mer hjärtklappningar, i helgen har jag varit proppad med både beta-blockerare och lugnande som jag fick när jag var sjuk förut men kan ändå varken slappna av eller sova. Inatt har jag legat vaken och.. ja, jag kan inte riktigt beskriva vad som händer ibland när det är som sämst. Jag får ryckningar i händerna och armarna, känns om jag liksom okontrollerbart försöker skaka av mig känslan. Illamående som kan komma väldigt snabbt, som en liten attack som gör att jag får kväljningar och ingen luft. Utöver det känner jag mig himla oresonlig. Min familj, vänner och sambo försöker få mig att se det positiva och situationen och lugna mig med att allt kommer bli bra. Men jag känner inte så. Jag blir arg, och tycker inte alls att det känns som att allt kommer bli bra. Jag vill inte ens låtsas att det känns så. En sida av mig själv som jag inte alls känner igen.

Det här har hängt i några veckor nu och jag trodde det skulle släppa av sig självt, men börjar bli orolig. Är det vårdcentralen jag tar kontakt med då? Och i så fall, vad säger jag när jag ringer? När jag fick utmattingsdepression 2012 så fick jag vård genom företagsläkaren. Nu har vi ingen sådan.

Ja, det är vårdcentralen du ska prata med i första hand.
Det kan vara något så enkelt som B12-brist eller att du har en kemisk obalans i hjärnan (typ nivåerna av serotonin och dopamin). Börja med blodprov och att sitta och grina inne hos läkaren när hen frågar hur du mår (det brukar vara rätt oundvikligt). Läkaren kan dessutom sjukskriva dig om hen anser att det är nödvändigt.