Känner ni er svikna? Tänker ni på svek?

[Petruska]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

 

[parellikusken]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Jag känner väldigt ofta att jag sviker andra. Kan vara allt från att det känns som att jag sviker en vän om jag måste ställa in något, eller att jag sviker universitetet om jag inte lämnar in tillräckligt bra arbeten.
Känner mig aldrig sviken av andra, utan tar på mig skuld av det istället.

 

[Sel]

Främmande uttryck och känsla för mig.

Det närmaste jag kan tänka mig är det väldigt dåliga samvetet om jag inte kan komma till jobbet i tid/på grund av sjukdom eller annat.
Och när jag lämnar djuren ensamma hemma för länge. Det känns som ett svek.

 

[fio]

Alltså nej Dåligt samvete får jag ju ibland för vissa saker men det är ju något helt annat än svek.
Svek är för mig ganska hårt och oåterkalleligt så det ska mkt till för att jag ska använda det ordet.

 

[tuaphua]

Nä, jag brukar inte känna mig sviken. Dels tar jag sällan saker personligt, känner inte att det är riktat mot mig med önskan om ngt negativt. Och dels omger jag mig med folk som är skönt folk.
Jag går inte runt och tänker på svek, vare sig oroar mig för att det ska ske eller något som hänt. Eller att jag ska svika någon.

Givetvis har någon svikit. Men det är ju extremt få gånger det skett. Och då var det helt knäppa saker som gjort mot mig. Och de som svikit åkte ut. Det är inget som påverkar mig idag.

 

[trazel]

Sviken brukar jag inte känna mig. Ilska ligger mig närmare tillhands. Jag har inte reagerat över att folk skulle vara svikna, däremot tycker jag var och varannan är kränkt.

 

[TeamLundVer]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Jag har blivit oerhört sviken av mina föräldrar under min uppväxt. De har i de flesta hänseenden inte uppfyllt den roll man har som förälder.

Min pappa bad om ursäkt för detta för några år sedan. Han har numera en helt underbar sambo som påverkar honom positivt och vi har en annan relation idag så visst är han förlåten även om känslan av att han svek när jag behövde honom som mest sköljer över mig i mina mörkaste stunder.

Min mor, tja jag har lärt mig att leva med hur hon är.

Jag har genom min uppväxt lärt mig hur jag inte vill att ett barn ska växa upp och jag gör allt jag kan för att mina barn ska känna sig älskade och veta att jag alltid finns där för dem. Jag har mina brister som förälder men min kärlek är ingenting de någonsin ska behöva tvivla på. ❤

 

[karamelldrottningen]

Ja på samtliga punkter.

 

[sjoberga]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Nej, känner inte igen mig heller.

Jag tänker att när det bara är vuxna inblandade tycker jag att sveket ofta handlar om ett svek mot de egna förväntningarna som man projicerar på någon annan.

Sen ibland stöter man på till exempel människor som aldrig någonsin håller löften, men det brukar vara ganska möjligt att genomskåda fort, att komma så djupt i en relation till dessa människor att man kan känna sig sviken mer än i stunden verkar lite onödigt.

Jag vet inte om det handlar om en grundläggande inställning om frihet, självständighet och vilka förväntningar man har på att andra ska ta ansvar för att uppfylla mina dem? Jag kan bli sviken av mig själv ibland, och det kan ta hårt - men det brukar också ge möjlighet till eftertanke, utveckling och förändring.

 

[Philosophia]

Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

I vissa fall är det - tänker jag - uppenbart att något tycks handla om svek, t.ex. när någon sviker uttalade eller outtalade löften. Ett exempel är de berättigade förväntningar/anspråk som ett barn kan ha på sina föräldrar som en förälder inte lever upp till. Vissa funktioner, roller och handlingar genererar (mer eller mindre berättigade) förväntningar hos andra människor. När de inte uppfylls så upplever många en (återigen mer eller mindre berättigad) känsla av att ha blivit svikna. I den bemärkelsen ser jag inget konstigt med att se svek som något som är riktad mot en person (t.ex. ”x svek mig/mitt förtroende”).

Om jag uppfattar dig rätt så ställer du dig inte helt främmande till att svek, som fenomen, existerar. Utan du funderar över varför så många upplever sig som svikna trots att det inte verkar finnas någon grund för det. Förstår jag dig rätt?

 

[kakan89]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Jag finner det fascinerande att folk i allmänhet nu för tiden känner sig svikna över att en kopp kaffe ställs in. Besviken absolut men sviken nja det är väl magstarkt.

Jag tror ordet används i en helt annan betydelse nu än vad jag är uppvuxen med.

 

[Twihard]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Jag blev utsatt för svek på mitt förra jobb som stallskötare. Hade god relation med cheferna och jobbat 5 år där och var nära vän med dem, men när jag blev misshandlad av en manlig kollega utan anledning tog de hans parti då de fick bidrag för att ha honom där. De valde pengar före moral. De ansåg att jag fick skylla mig själv (varför vet jag inte, vet inte ens varför han misshandlade mig) och hotade mig att de skulle ljuga i rätten om jag anmälde. De sa att jag som kvinna inte var värd mer... jag drog direkt.

Att bli slagen var hemskt, men sveket från dem var värre. Pengarna var mer värda än jag, jag som offrat mycket för dem och såg de som nära vänner. Sveket tär på mig än idag, medan de fysiska såren från då läkt ut för längesen.

 

[Hyacinth]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Nix, näver bäver. Svek är ett ord som saknas i mitt vokabulär och känsloregister.

Ensam eller övergiven har hänt, men inte svek.

 

[TinyWiny]

Mina föräldrar svek på alla sätt i sin föräldraroll men det är inget jag tänker på dagligen numera utan när det kommer upp av andra anledningar. Jag ser föräldrasvek som den absolut värsta sorten av svek och självklart lämnar det spår. Samhället svek också i det läget för de skulle gått in och stöttat upp där föräldrarna inte gjorde det.

I övrigt tänker jag nog inte i svek utan på ett annat sätt. En vän som plötsligt beter sig liknande som mina föräldrar gjorde är inte i närheten av samma svek utan mer om inte idiot så närmare det är svek, dvs. ilska, sorg och ledsamhet men inte svek. Svek är för mig ett starkt ord och för att kunna vara ett svek är det för mig något som påverkar personen så enormt mycket att det ger skador i den människan för all framtid. Att bli/vara besviken är en helt annan sak än att svika någon. Sviker man någon lämnar man någon som inte kan hjälpa sig själv naken och ensam.

 

[BornAgain]

Det beror på vilken volym sveket måste ha för att vara ett svek.

På en liten skala tycker jag att det är svek att inte försöka uppfylla löften - och därmed också är det också ett svek att luras i affärer. I den betydelsen blir jag sviken hela tiden - det förefaller som om folk sorterar människor i som betyder något och dem de kan hantera hur som.

 

[Petruska]

I vissa fall är det - tänker jag - uppenbart att något tycks handla om svek, t.ex. när någon sviker uttalade eller outtalade löften. Ett exempel är de berättigade förväntningar/anspråk som ett barn kan ha på sina föräldrar som en förälder inte lever upp till. Vissa funktioner, roller och handlingar genererar (mer eller mindre berättigade) förväntningar hos andra människor. När de inte uppfylls så upplever många en (återigen mer eller mindre berättigad) känsla av att ha blivit svikna. I den bemärkelsen ser jag inget konstigt med att se svek som något som är riktad mot en person (t.ex. ”x svek mig/mitt förtroende”).

Om jag uppfattar dig rätt så ställer du dig inte helt främmande till att svek, som fenomen, existerar. Utan du funderar över varför så många upplever sig som svikna trots att det inte verkar finnas någon grund för det. Förstår jag dig rätt?

Du förstår mig ungefär rätt, tror jag. Givetvis betvivlar jag inte att det finns människor som beter sig illa, eller i alla fall på sätt man inte hade förväntat sig.

Men det jag funderar på är nog egentligen att det verkar som att en del personer tolkar eller beskriver vissa upplevelser och känslor just i termer av svek, på ett sätt jag inte kan relatera till. Jag tror att jag hade tolkat samma upplevelse - och kanske samma känsla, vad vet man? - i andra termer.

Svek, alltså ordet, känns lite dramatiskt, och framför allt moraliskt laddat. Ordet drar in rätt mycket moraliska normer i de mellanmänskliga relationerna, på ett sätt jag inte riktigt kan orientera i.

 

[Shaggy]

Jag upplever svek, ett svek som påverkat mitt liv oerhört i negativ riktning.
Då jag gick på högstadiet var jag mobbad och det gjordes ingenting för att hjälpa mig, snarare tvärtom eftersom vissa lärare (troligen omedvetet) legitimerade mobbningen, När jag ganska snart blev deprimerad så gjordes inget för att hjälpa mig där heller. Min mamma försökte flera gånger få kontakt med skolan och hjälp men de körde enbart med "det är ingen fara" snacket.
Nu 29 år senare så lider jag av konstant depression.
Ja jag känner mig sviken, fruktansvärt sviken

 

[tanten]

Känslan av svek placerar påtagligt en själv i första rummet. Att det viktigaste för andra att se, är hur man själv känner.

Det är inte så jag lever och tänker. Andras omsorg behöver inte vara koncentrerad på mitt välmående.
Livet går upp och ner. Människor beter sig olika. Människor beter sig itne heller alltid som man hade förväntat sig. Sånt är livet.
Svek känns rätt melodramatiskt? I alla fall i @Petruska s beskrivning.
Med en doft av offerkofta i vissa fall?

 

[Petruska]

Jag känner väldigt ofta att jag sviker andra. Kan vara allt från att det känns som att jag sviker en vän om jag måste ställa in något, eller att jag sviker universitetet om jag inte lämnar in tillräckligt bra arbeten.
Känner mig aldrig sviken av andra, utan tar på mig skuld av det istället.

Nu har du ju varit öppen med din sjukdom. Och jag tänker att det du beskriver här är något av ett symtom på din sjukdom. Kanske inte ett som brukar stå på listorna med kriterier, men ändå.

 

[Petruska]

Sviken brukar jag inte känna mig. Ilska ligger mig närmare tillhands. Jag har inte reagerat över att folk skulle vara svikna, däremot tycker jag var och varannan är kränkt.

Jag känner igen det där med att uppfatta att folk blir kränkta till höger och vänster. Kring mig har det antingen avtagit, eller så har jag blivit immun mot det pratet.

Främmande uttryck och känsla för mig.

Det närmaste jag kan tänka mig är det väldigt dåliga samvetet om jag inte kan komma till jobbet i tid/på grund av sjukdom eller annat.
Och när jag lämnar djuren ensamma hemma för länge. Det känns som ett svek.

Jag är nog ungefär där du är, främmande uttryck och främmande känsla. Det jag känner, klär jag i andra ord.

Alltså nej Dåligt samvete får jag ju ibland för vissa saker men det är ju något helt annat än svek.
Svek är för mig ganska hårt och oåterkalleligt så det ska mkt till för att jag ska använda det ordet.

Mitt svar hade också varit "Alltså nej ". För att jag ska använda ordet svek om en handling, måste det nog vara en handling som avser att skada/såra just mig, och från en person som närmast anstränger sig för att uppnå just det. Vanliga mänskliga tillkortakommanden, som kan gå ut lite över mig, tänker jag inte på som svek.