Känner ni er svikna? Tänker ni på svek?

[Petruska]

Ja på samtliga punkter.

Intressant! Vill du utveckla?

 

[Petruska]

Jag finner det fascinerande att folk i allmänhet nu för tiden känner sig svikna över att en kopp kaffe ställs in. Besviken absolut men sviken nja det är väl magstarkt.

Jag tror ordet används i en helt annan betydelse nu än vad jag är uppvuxen med.

Lite så, ja. Det verkar jobbigt att tolka sådana vardagliga små förtretligheter som så dramatiska händelser som Svek.

 

[Petruska]

Nix, näver bäver. Svek är ett ord som saknas i mitt vokabulär och känsloregister.

Ensam eller övergiven har hänt, men inte svek.

Känner du igen att folk säger sig bli svikna eller att folk är struliga av rädsla för kommande svek, tex från böcker, filmer, nätet, och var man nu tar del av vad folk har på hjärtat?

 

[Petruska]

@TeamLundVer och @TinyWiny
Jag är helt med er när det gäller föräldrar som sviker sina föräldraplikter, och alltså samtidigt sina barn. Där har vi ju också en typ av relation, som det finns väldigt mycket förpliktelser inbyggd i. Och förpliktelserna ligger hos föräldrarna.

De flesta andra känslomässigt grundade relationer, bygger ju inte på att den ena parten har plikter ensidigt mot den andra. Och den andra är inte beroende som ett barn av den första.

Föräldrasvek är utan tvekan värsta sortens.

 

[lil-sis]

Nej jag brukar nog inte gå runt och känna mig sviken. Inte vad jag kan påminna mig såhär iaf.

 

[Petruska]

Känslan av svek placerar påtagligt en själv i första rummet. Att det viktigaste för andra att se, är hur man själv känner.

Det är inte så jag lever och tänker. Andras omsorg behöver inte vara koncentrerad på mitt välmående.
Livet går upp och ner. Människor beter sig olika. Människor beter sig itne heller alltid som man hade förväntat sig. Sånt är livet.
Svek känns rätt melodramatiskt? I alla fall i @Petruska s beskrivning.
Med en doft av offerkofta i vissa fall?

Det är för att jag ser svek som ett melodramatiskt uttryck för en känsla. Om sedan den känsla personen har också är av dramatisk art, är ju svårt att veta eftersom vi inte vet riktigt vad andra känner.

 

[Hyacinth]

Känner du igen att folk säger sig bli svikna eller att folk är struliga av rädsla för kommande svek, tex från böcker, filmer, nätet, och var man nu tar del av vad folk har på hjärtat?

Oerhört vanligt bland yngre upplever jag, svek och dramatik. Jag upplever det som en del av en oerhört strikt uppförandekod bland vänner touch inom relationer. Alltså inte mina vänner, men bland yngre förmågor i umgängeskretsen.

 

[Petruska]

Jag upplever svek, ett svek som påverkat mitt liv oerhört i negativ riktning.
Då jag gick på högstadiet var jag mobbad och det gjordes ingenting för att hjälpa mig, snarare tvärtom eftersom vissa lärare (troligen omedvetet) legitimerade mobbningen, När jag ganska snart blev deprimerad så gjordes inget för att hjälpa mig där heller. Min mamma försökte flera gånger få kontakt med skolan och hjälp men de körde enbart med "det är ingen fara" snacket.
Nu 29 år senare så lider jag av konstant depression.
Ja jag känner mig sviken, fruktansvärt sviken

Det förstår jag. Förutom föräldrar, så är skolans vuxenvärld verkligen i position att svika barn, ofta genom att göra just ingenting.

 

[mandalaki]

Det enda jag kan erinra mig är ett litet vardagssvek för några år sedan. Min närmaste vän och jag hade en gemensam bekant som jag avskydde, vilket vännen mycket väl visste.

En dag berättade han ”vet du, jag berättade för x att du tycker yyyyy och då svarade hon med [tykenheten] zzzz, hahaha”.

Jag kände mig rätt förrådd, vi är så nära varann och han ska fan inte springa till folk som vi båda ogillar med vad jag säger. Vilket jag omsorgsfullt klargjorde för honom.

Det där var ett svek för mig. Men det tog mig inte särskilt hårt, nu minns inte ens vem bekanten var eller vad det var som sades mellan dem.

 

[Görel]

Frågan är väldigt bred, allt från det stora som vad man kan förvänta sig som samhällsinvånare, till det lilla i privata relationer. Det handlar också om vad man lägger i ordet sviken, jag tycker att det är ett rätt stort ord, men att det i grunden handlar om förväntningar.

Det finns de som känner sig svikna av samhället när de själva måste ordna sitt liv som arbete och bostad, inte får den sjukvård de tycker de har rätt till eftersom de betalar skatt, etc. Där handlar det om att man har orimliga förväntningar. Så har jag aldrig känt mig sviken.

I det lilla handlar det mycket om vad man har för förväntningar på sina medmänniskor. Om en kompis t ex har glömt bort att vi bokat något ihop och istället bokat in något annat känner jag mig inte sviken men besviken. Sviken kan jag känna mig när någon varit i kontakt med mig med syfte att dra nytta av mig, inte att umgås med mig, när jag känner mig utnyttjad. Som att under formen av ett trevligt samtal pumpa mig på information eller umgås med mig fast man egentligen vill ha kontakt med min kompis.

 

[parellikusken]

Nu har du ju varit öppen med din sjukdom. Och jag tänker att det du beskriver här är något av ett symtom på din sjukdom. Kanske inte ett som brukar stå på listorna med kriterier, men ändå.

Du har nog rätt i det.

 

[Efwa]

Jag har folk i min närhet som blivit svikna av "systemet" på de flesta instanser där förpliktelser varit en grund. Ett fruktansvärt svek som jag har svårt att förlika mig med, som många andra här också vittnat om.
Detta är för mig en fullständig gåta och glasklara situationer där just sveket dessutom är extremt destruktivt på så många plan.

Sedan har jag några bekanta som ser allt som svek och inte kan lämna det hädan. Ältar i många år. Jag ser det som att den personen som "sviker" i det fallet har en förväntan att behöva vara perfekt i mina svikna bekantas ögon. Att de som "sviker" inte har samma värderingar av prioritet som den som blivit "sviken".

Som ett påhittat exempel kan vara en fika där den svikna tycker det är supertrevligt, väntat på fikat ganska länge och den som sviker då ställer in fikat för att den prioriterar annat. Ju närmare fikadagen det ställs in, desto större är sveket. Det är ju sällan större saker än fika, middag eller handla julklappar.
De som blir svikna är också väldigt noga med att personen i andra änden bör ha exakt samma värderingar och veta precis hur den svikna är och hanterar "vett och etikett" och måste vara exakt likadan, prioritera samma saker och hantera sin vardag på exakt samma sätt. Gör de inte det är det ett stort svek.

Detta har jag stoooooora problem med och känner inte igen mig på ett enda litet sätt.

 

[Petruska]

Det enda jag kan erinra mig är ett litet vardagssvek för några år sedan. Min närmaste vän och jag hade en gemensam bekant som jag avskydde, vilket vännen mycket väl visste.

En dag berättade han ”vet du, jag berättade för x att du tycker yyyyy och då svarade hon med [tykenheten] zzzz, hahaha”.

Jag kände mig rätt förrådd, vi är så nära varann och han ska fan inte springa till folk som vi båda ogillar med vad jag säger. Vilket jag omsorgsfullt klargjorde för honom.

Det där var ett svek för mig. Men det tog mig inte särskilt hårt, nu minns inte ens vem bekanten var eller vad det var som sades mellan dem.

Ja, det ser ju ut som ett svek till formen, så att säga. Däremot i måttlig grad ett svek när det kommer till din känsla.

Dessutom socialt djävla osmidig grej att göra. Kom igen, liksom.

 

[Badger]

Jag vet inte hur det har gått till, men plötsligt tycker jag att jag stöter på ord och funderingar om svek överallt. Människor som är rädda att bli svikna. Människor som pratar om att de blev svikna av något ex som dumpade dem. Människor som, i min tolkning, upplever andras brist på perfektion som svek riktade mot dem själva.

Jag känner inte igen mig här. Utan alla dessa påminnelser skulle jag nog aldrig tänka på svek eller känslan av att ha blivit sviken.

Tänker ni på svek? Upplever ni svek? Känner ni att ni blir eller har blivit svikna? Är tidigare svek fortfarande levande för er?

Njaej, Samtidigt har jag inga som helst problem med att föreställa mig tillfällen eller händelser som definitivt skulle kännas som ett svek. Speciellt tror jag att man som liten med väntrassel kunde känna det mycket. Just nu tänker jag inte på känslan eller upplever det eller har ett levande på g.

Precis som andra i tråden har jag däremot ganska ofta dåligt samvete i mindre eller högre grad.

 

[Petruska]

Du har nog rätt i det.

Min partner har tidvis svår depressionsproblematik. Jag känner igen det du säger väl från det hållet.

 

[mandalaki]

Ja, det ser ju ut som ett svek till formen, så att säga. Däremot i måttlig grad ett svek när det kommer till din känsla.

Dessutom socialt djävla osmidig grej att göra. Kom igen, liksom.

Ja. Vad fan? Först springa till vem det nu var med vad jag sagt om hennes och min relation, sedan komma tillbaka till mig med hennes elaka kommentar. Det kändes som ett dubbelt svek då men det stannade ju inte kvar.

 

[Petruska]

Det enda jag kan erinra mig är ett litet vardagssvek för några år sedan. Min närmaste vän och jag hade en gemensam bekant som jag avskydde, vilket vännen mycket väl visste.

En dag berättade han ”vet du, jag berättade för x att du tycker yyyyy och då svarade hon med [tykenheten] zzzz, hahaha”.

Jag kände mig rätt förrådd, vi är så nära varann och han ska fan inte springa till folk som vi båda ogillar med vad jag säger. Vilket jag omsorgsfullt klargjorde för honom.

Det där var ett svek för mig. Men det tog mig inte särskilt hårt, nu minns inte ens vem bekanten var eller vad det var som sades mellan dem.

Tänker lite vidare.

Ditt exempel är väl i samma härad som något vi kan kalla "svikna förtroenden". I ungefär det sammanhanget tycker jag mig se mycket oro för kommande svek. (Återigen, typ i enklare skönlitteratur, i relationsartiklar i dagspress, kanske i en del diskussioner på nätet.)

Själv tänker jag inte att det jag säger till andra eller det andra säger till mig är förtroenden oss emellan. Vilket ju betyder att jag inte heller ser det som svek om någon av oss sedan nämner det för andra.

Däremot är det ju ofta dumt, ohyfsat och allmänt olämpligt att säga till tredje part vad andra part har sagt till mig, men då handlar det om helt andra saker än just att svika förtroenden. Snarare tänker jag på det i termer av att bete sig som folk.

 

[Petruska]

Ja. Vad fan? Först springa till vem det nu var med vad jag sagt om hennes och min relation, sedan komma tillbaka till mig med hennes elaka kommentar. Det kändes som ett dubbelt svek då men det stannade ju inte kvar.

Det var ju så dumt gjort att det tydligt var just hen som var dum. Mer så än du som blev illa behandlad, tänker jag.

 

[mandalaki]

Det var ju så dumt gjort att det tydligt var just hen som var dum. Mer så än du som blev illa behandlad, tänker jag.

Sant! Han fick också en ordentlig avblåsning och bad väldigt mycket om ursäkt. Tror inte att han sedan dess vågat yppa för NÅGON att han ens känner mig

 

[Voeux]

Jag har nog enbart blivit sviken en gång i mitt liv, om jag går efter min egen tolkning av ordet. Jag hade gjort ett livsval som jag visste om skulle möta motstånd, och att jag kanske skulle förlora några vänner, så jag hade pratat om det med en utav mina närmsta vänner i förväg. Vi hade diskuterat det i många veckor och hen förstod, och stod på min sida, och jag hade uttryckligen sagt att jag sannolikt kommer behöva hens stöd framöver. Så när jag berättade för omgivningen och shit hit the fan så att säga gjorde min vän en tvärvändning, tog avstånd ifrån mig och började tala illa om mig bakom min rygg. Jag fick ingen kontakt med henom, inga svar på meddelanden. Då kände jag mig faktiskt väldigt sviken. Det kändes lite som en kniv i ryggen, för att uttrycka mig sådär lagom dramatiskt, för det var så oväntat och så smärtsamt. Dessutom förlorade jag vänner och beslutet i sig drog igång en flera år lång konflikt i den här kretsen. Jag hade verkligen behövt min vän just då.

Annars har jag blivit lämnad, lämnad för annan kvinna och otrogen mot men vet faktiskt inte om jag skulle kalla det svek. Jag kallar det snarare livets förlopp som ibland ter sig olyckligt för en.