Vilka jävla veckor det har varit...
För två veckor sedan kom jag hem från jobbet. På morgonen hade jag egentligen tänkt att åka ut till något naturreservat på eftermiddagen och gå en långpromenad med min hund men tack och lov var det för varmt den dagen så vi åkte hem direkt istället.
Väl hemma förstod jag direkt att något var fel. Min stora, fina, goa hankatt som alltid kommer och möter mig i dörren syntes inte till men däremot låg det kattspyor lite varstans. Jag hittade honom sedan liggandes i sängen, helt apatisk.
Vi åkte in akut till djursjukhuset där det först misstänktes förgiftning eftersom symtomen hade kommit så snabbt. Han var helt normal på morgonen och på eftermiddagen hade han hunnit bli väldigt sjuk.
Han fick läggas in på sjukhuset över natten och jag åkte hem så länge. Efter några timmar ringde veterinären och berättade att de hade uteslutit förgiftning och istället trodde att det rörde sig om en akut njurinfektion men att katten nu mådde förhållandevis bra och att de skulle fortsätta utreda honom under morgondagen.
På lördagen blev jag först informerad om att läget var stabilt och att de trodde att han rentav kanske skulle kunna få komma hem på söndagen. Så blev det dock inte.
Klockan 3 på natten blev jag uppringd av jourveterinären som berättade att katten hade blivit mycket sämre. Han hade svårt att andas, han var vinglig och hon sa rätt ut att hon inte tyckte att det var fel att avliva honom i det läget men att de kunde ändra lite i hans antibiotika, lägga in honom på intensivvårdsavdelningen och ge honom några timmar till om jag ville. Han fick såklart chansen
Vi kom överens om att de skulle höra av sig inom ett par timmar så skulle vi ta ett nytt beslut efter hur det fortskred. Jag var först övertygad om att det inte skulle gå vägen, men när timmarna gick och det plötsligt blev lunchtid på söndagen utan att jag hade hört något så började jag ändå känna att det faktiskt var ett bra tecken. När telefonen sen plingade till fick jag världens bästa sms från djursjukhuset: katten mådde bättre!
Veterinären ringde upp mig någon timme senare och berättade att han till sist hade svarat bra på antibiotikan. Han var fortfarande kvar på intensiven men han andades bättre, han var inte lika vinglig längre och allt gick åt rätt håll.
Trots att det fortfarande var kritiskt så började veterinären känna ett visst hopp om att det kanske skulle gå vägen ändå. De kommande dagarna blev han bättre och bättre även om vi fick några bakslag på vägen. Han ville först inte äta utan det fick bli sondmatning men så fort hans blodvärden hade blivit bra så flyttades han från intensiven till den vanliga vårdavdelningen. Ytterligare några dagar senare bedömdes han vara så stabil att han fick komma hem!
Det var en väldigt trött och medtagen kattfarbror jag till slut fick hem, men är man 11 år och har varit uppe i himmelriket och vänt så får man lov att sova i några dagar. Han fick dessutom ett oförskämt välkomnande av min andra katt (som han i vanliga fall älskar högre än allt annat) så fort vi kom genom dörren. Istället för att hälsa honom välkommen hem så fräste hon ordentligt så fort han råkade titta åt hennes håll, men det kanske inte är så konstigt. Hade min gubbe spytt ner hela lägenheten, därefter försvunnit och varit borta i nästan en vecka för att sedan komma hem som ett vrak och luktat konstigt hade jag också varit en aning skeptisk
Så nu är han hemma igen, och nästan lika pigg som innan. Han ska på återbesök om någon vecka för att ta ultraljud på hans njurar men än så länge känns han frisk och glad. Matte däremot är väldigt mycket gråhårigare efter den här pärsen, samt väldigt mycket fattigare efter att ha haft en oförsäkrad katt under intensivvård under flera dagar, inkluderat helg
Samtidigt så känns det som bland det bästa jag någonsin lagt på pengar på
På ultraljudet syntes en liten sten i njuren som kanske/kanske inte kommer att påverka honom i framtiden, vi vet helt enkelt inte, men i dagsläget behöver vi inte göra något mer utan katten mår fint och har återhämtat sig från sin nära döden-upplevelse.
