Min egen, högst personliga, teori ( som kan vara helt felaktig) är, att de allra mest "desperata", de som har det sämst ställt och inte ser andra utvägar, är de som lättast utnyttjas av skrupelfria individer som gör sig pengar på dessa människors elände. Så enkelt är det inte, att som fattig människa i Rumänien, ta sig till Sverige (vad kostar en sån bussbiljett?), hitta en ledig ICA-butik att sitta framför och någonstans att tillbringa nätterna. En sådan person behöver hjälp med allt detta och där finns stora risker, tror jag, för dessa individer.
De jag ser här, nu, är väl organiserade familjer och deras vänner och släktingar. De kan ordna sina egna resor och har en viss status som gör att de lättare kan välja sina platser. De har egna bilar att bo i eller hyr rum av någon (ett fall jag känner till). Jag ser dem inte som desperata, utan de har hittat en stadig inkomstkälla och en slags rutin som fungerar. Deras barn går i skola i Rumänien och hittar förhoppningsvis en annan framtid. Förhoppningsvius.
Ingendera situationen är ju särskilt "bra" men den förra är definitivt sämre och farligare än den senare.
Jag undrar lite över hur de Romska föreningarna i Sverige ställer sig till det hela? Vi likställer ofta Romer med tiggare, men så är ju verkligen inte fallet. Vad har man för tankar inom föreningen, vad råder man till där?
)
