Knappt 1 år, och förbannad ;)

[Mynta2]

Hur reagerar era * under 1 år* när ni tar saker från dom som dom kanske inte alltid ska gnaga på ? Typ: kattsand, bajs, mobil, ett blomblad som fallit ned osv osv....

Våran går i taket och verkligen pressar ur tårar...och allt händer på sekunden, grinar i kanske 1 minut, Sen är det lugnt...då har hon glömt, tydligen.

Kan man se redan nu temperamentet, eller är det bara utvecklingen som gör sig till känna ?

 

[vindvissla]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Jag har också en sån. Han slänger sig raklång på golvet/lutar huvudet mot en vägg och SKRIKER. För det mesta slutar han fort igen och är lika glad, men ibland går det liksom över till att vara ledsen på riktigt så då tar jag upp och tröstar. Värst här är nog skafferiet, diskmaskinen och när man stänger grinden till trappan

 

[nevin]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Här i huset bor en ettåring med temperament som heter duga.... När han inte får klättra i kontorsstolen, smaka på hundens vatten, leka med mina stickor, stå på bordet, slita ut hela skåpet med plastsaker eller dra ner allt från min bokhylla:

Skrik, dunka huvudet i golvet, gråt och vråla så högt det går. Bit gärna mamman om hon är tillräckligt nära med, det brukar kännas bra (för barnet iallafall). Kasta dig gärna baklänges så tjocka mamman får kasta sig lika snabbt ner mot golvet för att rädda åtminstone några hjärnceller från evig förstörelse. På en minut är allt över och så går vi vidare till nästa objekt för antingen undersökning eller destruktion enligt en ettårings manual....

Alternativet till ovanstående:
Ställ dig bredbent framför den som skäller på dig eller tar det du vill ha, ta in ordentligt med luft och skäll tillbaka. Vifta gärna med ett finger med, det har han sett mamman göra och det är väldans effektivt för att stoppa vidare skällning. (Han står ofta så, och det kommer långa haranger ur munnen på honom, alltmedans det lilla söta pekfingret viftar )


Han har humör som djävulens hantlangare min son, men det är kanske inte konstigt med oss som föräldrar, vi är eldfängda båda två så han har ju lite att brås på.....

 

[havreflinga]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Vår minsting (11 månader) är mycket ettrigare än vad storebror var/är. Han blir arg och ledsen så fort han bara märker att man är på väg att ta något ifrån honom.

Det jobbigaste är att storebror (2 ½ år) hela tiden ger honom saker som han inte bör ha. Det blir alltså onödigt många från-tagningar, och ofta hinner jag inte avleda, för storebror behöver hjälp med något...

Om jag inte avleder kan han vara arg/ledsen riktigt länge, typ 15 minuter. Och tröst i form av kramar vill han verkligen inte ha när han är arg. Han vill bara i lugn och ro få fortsätta vad han höll på med.

 

[CosmicQueen]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Så som ni beskriver hur era barn reagerar om man tar något ifrån dom som dom inte får ha reagerar inte alls Emil, han är nu drygt 13 månader. Säger vi "ajabaja" "men vad gör du", "men vad har du tagit" el dyl så skyndar han sig att ge saken/sakerna till oss och säger "tack". Sedan är allt frid och fröjd. Ibland räcker det med att vi tittar på honom med en sträng blick för han ska förstå och gå därfrån och/eller ge oss saken.

 

[Mirre]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Isak 7 mån gallskriker om man tar ifrån honom något.
Så det bästa är att byta med nåt han får ha

 

[Mirre]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Så som ni beskriver hur era barn reagerar om man tar något ifrån dom som dom inte får ha reagerar inte alls Emil, han är nu drygt 13 månader. Säger vi "ajabaja" "men vad gör du", "men vad har du tagit" el dyl så skyndar han sig att ge saken/sakerna till oss och säger "tack". Sedan är allt frid och fröjd. Ibland räcker det med att vi tittar på honom med en sträng blick för han ska förstå och gå därfrån och/eller ge oss saken.

Isak släpper också om man säger ajaj men håller han i nåt och man tar det så skriker han

 

[doglover]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Min son vrålar när han inte får ta saker, slita ner, saker, riva sönder, dra ut, klättra upp i fönstren etc.

Då grinar han och hela världen tycker synd om Loke för att mamma/pappa är så elak mot honom!

 

[vindvissla]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Ska vi byta en vecka? Jag tar tillbaka honom när han ler och säger tack tack!

 

[Werze]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Här i huset bor en ettåring med temperament som heter duga.... När han inte får klättra i kontorsstolen, smaka på hundens vatten, leka med mina stickor, stå på bordet, slita ut hela skåpet med plastsaker eller dra ner allt från min bokhylla:

Skrik, dunka huvudet i golvet, gråt och vråla så högt det går. Bit gärna mamman om hon är tillräckligt nära med, det brukar kännas bra (för barnet iallafall). Kasta dig gärna baklänges så tjocka mamman får kasta sig lika snabbt ner mot golvet för att rädda åtminstone några hjärnceller från evig förstörelse. På en minut är allt över och så går vi vidare till nästa objekt för antingen undersökning eller destruktion enligt en ettårings manual....

Alternativet till ovanstående:
Ställ dig bredbent framför den som skäller på dig eller tar det du vill ha, ta in ordentligt med luft och skäll tillbaka. Vifta gärna med ett finger med, det har han sett mamman göra och det är väldans effektivt för att stoppa vidare skällning. (Han står ofta så, och det kommer långa haranger ur munnen på honom, alltmedans det lilla söta pekfingret viftar )


Han har humör som djävulens hantlangare min son, men det är kanske inte konstigt med oss som föräldrar, vi är eldfängda båda två så han har ju lite att brås på.....

Oj! Min första dotter tyckte jag var jobbig, för hon skrek och blev ARG när man var tvungen att stoppa henne (livräddande insatser) och hon skrek högt, intensivt och länge, otröstligt sparkande och fäktande (men bets inte). Men din är värre! Du måste verkligen vara en supermamma som orkar! Mitt humör och dotterns gick inte ihop, och jag blev alldeles för ofta arg på henne , tyvärr...vi hade det rätt jobbigt.

Hennes lillasyster nu 8 mån är som en dröm att ha, hon skriker inte alls utan funderar en stund och hittar sen på något annat att pyssla med. Så skönt!

 

[nevin]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Jag funderar ibland på om vi har en son som är väldigt unik, hans humör är så jäkla eldfängt! Men samtidigt är han världens goaste unge, de här utbrotten är inte ofta som tur är, och inte heller långvariga. Han vaknar med ett leende, inte före 9 på morgonen, leker självständigt en timma i sträck om det vill sig, äter som om han aldrig gjort annat, och är väldigt social. Somnar 20, sover hela natten för det mesta och är himla pratglad!


Men sen är det hans vilda sida, han är fan ta mig överallt där man inte tror att barn kan vara..... och om han inte är med på att göra något annat, då far fan i barnet. I bästa fall skäller han bara som jag beskrivit, och då kan jag inte annat än att tycka att han är söt. Han står precis som jag när jag blir arg, viftar med pekfingret precis som jag och har samma tonfall, det är som att se en klonad kopia av mig (inte utseendemässigt dock, för han är inte lik mig för 5 öre där).

 

[taccotad]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Redan tidigt fick Emil ett sånt fruktansvärt humör. Startade innan han blev ett år och håller i sig än så länge, lär väl stanna många år till misstänker jag. Får han inte som han vill skriker han tills läpparna blir blå och ibland har han nästan tuppat av i samband med detta. Mycket obehagligt.

 

[kisse]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Jag minns inte hur killarna var i temperamentet som ettåringar faktiskt, så det kan väl inte ha varit så farligt, eller så har jag förträngt något ...

Lina däremot är än så länge som en liten ängel, hon blir aldrig arg. Nu är hon 10 månader. Tyvärr har jag hört att om de är "snälla" som små blir de "hemska" som tonåringar, förhoppningsvis en väldigt dålig skröna.

 

[Druvan]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Säger vi "ajabaja" "men vad gör du", "men vad har du tagit" el dyl så skyndar han sig att ge saken/sakerna till oss och säger "tack". Sedan är allt frid och fröjd.

Så där är Miranda också. Jag rycker aldrig saker från henne utan säger "aja baja, får mamma låna" och då ger hon mig saken och blir superglad när jag säger "tack tack" . Ibland förekommer hon mig och kommer själv och lämnar farliga saker hon hittat. Jag brukar även ge henne någon rolig med ofarlig grej i utbyte. Allt för husfridens skull .

 

[Björk]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Vårt barn började bli ilsk vid 11 månader ungefär (snart fyller han 1). Det värsta har lagt sig; nu verkar han mer bli "befogat" arg mot för några veckor sen.

Han blir arg när vi inte låter honom göra det han just då vill göra (slå på tv:n, leka i dushhörnan, tar ifrån honom någon sak). Han blir arg när han gör lite illa sig på någon sak. Då kan han antingen slå på oss (om vi är nära), men oftare "träter" han med hög röst på saken, slår den, kanske biter den och kastar iväg den med ett ilsket skrik.

Han är rätt bestämd med andra ord! Tydligen helt normalt vad jag läst; barnet har fått en ny insikt om att de är en egen person och vill ha saker på sitt sätt.

Jag tänker som så att det ju är himla bra att de har den där bestämda uppfattningen om hur de vill ha det! Jag ser det som en drivkraft i livet; en energi som kan användas till att lära sig det man vill!

(Det hemska är väl att ibland är han så himla ROLIG när han blir sådär vresig så vi kan knappt låta bli att skratta. Vi försöker skärpa oss och inte göra det.)

 

[havreflinga]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Jag undrar om det ilskna humöret sitter i samma gen som det sociala... Vår lillkille (som har häftigare humör än sin storebror) är oxå mycket mer social.

Storebror har mer vilja. Han vet hur han vill ha det - och det gäller allt. Men han blir inte oresonlig ifall det inte går att uppfylla hans önskningar.

Lillebror är mer kravlös. Han finner sig i det mesta. Men när han vill något, och inte får som han vill - då vill man inte vara i närheten...

 

[lingonben]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Jag tänker som så att det ju är himla bra att de har den där bestämda uppfattningen om hur de vill ha det! Jag ser det som en drivkraft i livet; en energi som kan användas till att lära sig det man vill!

Jo, det är mitt mantra med under vredesutbrotten när min knatte slänger sig i golvet, sparkar vilt med benen och gråter tills tårarna sprutar. "Det är bra med mycket vilja, det kommer hen att ha nytta av som stor, det är bra med mycket vilja etc etc...". Släppa saker när jag ber om det finns inte på kartan, möjligen byteshandel om det är en bra dag. Klättra klänga utforska görs hela tiden, ju högre desto bättre. Lyckan var stor den dagen vi var på utflykt på hundklubben och kunde klättra på alla agilityhindren under noggrann övervakning.

Det har varit såhär så länge jag kan minnas, och hen är närmare två än ett. Men på dagis är hen en liten ängel, personalens omdöme är "lätt och behaglig att ha att göra med". Så vi gör uppenbarligen något rätt...

 

[lolo19]

Sv: Knappt 1 år, och förbannad

Tack Nevin du har gett mig dagens skratt! I ditt första inlägg beskriver du min son, 13 mån, vääldigt bra!
Dock stämmer han inte in på ditt andra inlägg, tyvärr;P