Könsidentitet

[bumpo]

Och jag som tycker jag är en tjej på 42 år
Tror till och med tjej stod med i "rubriken" på mitt personliga brev.. Men det gick ju bra det med uppenbarligen

Kvinna kan jag köpa att kallas om det behöver vara väldigt formellt, däremot känner jag mig inte kvinnlig i den betydelse jag lägger i ordet..

Det låter ju helt rimligt med. Jag menar vem är jag att bestämma vad du känner dig bekvämast i att kalla dig. Plus jag tror ju inte att någon av benämningarna är negativt associerade på det stora hela.

 

[Sel]

Hugger en knapp

SAOL: betydelse av ordet kvinna
tjej subsstantiv ~en ~er • ⟨vard.⟩ flicka; kvinna

Så jag tycker nog båda sidorna har rätt här och det är en tolkningsfråga.
Men om någon kalllar mig kvinna till vardags skulle jag väl inte rätta dem, men det skulle skava..

Kan det vara beroende på vilket årtionde man är född man tycker olika? Eller dialektalt?

Fast där likställer de ju även flicka med kvinna, det tror jag de flesta av oss över femton år tycker känns rätt knäppt?

 

[bumpo]

Att bli kallad flicka nu får i alla fall mig att få svårartad mental klåda, nu i vuxen ålder så är jag minsann ingen flicka jag är en tjej eller en kvinna.

De enda som kunde få ett pass på att kalla mig flicka var de boende på de demensboenden jag jobbat på eftersom jag i förhållande till dem faktiskt var en flicka.

 

[Cattis_E]

Fast där likställer de ju även flicka med kvinna, det tror jag de flesta av oss över femton år tycker känns rätt knäppt?

Edit: Jag skulle väl inte kalla mig flicka, men om någon vill göra det så skulle jag inte idas tycka det är knäppt, för det tycker jag är dömande om den vill göra det.

Nu har jag presenterat och försökt förklara hur jag känner, och i och med att du fortsätter ifrågasätta det och ge mig känslan av att din åsikt är rätt och jag inte borde kalla mig det så blir det over and out från mig i denna diskussion.

 

[Sel]

Jag lägger inte så stor betydelse i vad folk kallar sig att jag bemödar mig att få kalla kårar över vad någon annan kallar SIG tror jag.

Inte generellt, men jag skulle aldrig ta kontakt med en man i min ålder som beskrev sig som en kille online till exempel. Nu är ju det lite moot i mitt fall oavsett, men jag tycker det är jämförbart.
I vardagskontakt presenterar man sig ju inte på det viset, så egentligen är det inte jätteviktigt.

 

[Sel]

Edit: Jag skulle väl inte kalla mig flicka, men om någon vill göra det så skulle jag inte idas tycka det är knäppt, för det tycker jag är dömande om den vill göra det.

Nu har jag presenterat och försökt förklara hur jag känner, och i och med att du fortsätter ifrågasätta det och ge mig känslan av att din åsikt är rätt och jag inte borde kalla mig det så blir det over and out från mig i denna diskussion.

Okej. Jag menade inte att vara pushig, vi tycker olika.

 

[Cattis_E]

Okej. Jag menade inte att vara pushig, vi tycker olika.

Tack för klargörande.
Kanske läste in för mycket i formuleringarna också.

 

[Migo]

Lite kul i en tråd full av folk som deklarerar att de känner sig hemma med sitt vid födseln tilldelade kön, men också har extremt starka känslor vad gäller hur den könstillhörigheten ska benämnas.

Könsidentitet är inte könsroll, könsuttryck osv. Könsidentitet är individens känsla av sin egen könstillhörighet.

 

[Badger]

Lite kul i en tråd full av folk som deklarerar att de känner sig hemma med sitt vid födseln tilldelade kön, men också har extremt starka känslor vad gäller hur den könstillhörigheten ska benämnas.

Könsidentitet är inte könsroll, könsuttryck osv. Könsidentitet är individens känsla av sin egen könstillhörighet.

Jo jag håller med lite, tror inte jag är så noga utan olika ord hör ju hemma i olika sammanhang bara.

 

[Dorinda]

Jag är tjej och har inga problem med det.

Däremot har jag problem med att mitt barn(inte ens två år), har barnet har en blå tröja blir tilltalad med pojke. Om samma barn kommer i en rosa tröja, blir kallad flicka.
Kan barnet inte vara få vara barn?

 

[Otherside]

Lite kul i en tråd full av folk som deklarerar att de känner sig hemma med sitt vid födseln tilldelade kön, men också har extremt starka känslor vad gäller hur den könstillhörigheten ska benämnas.

Könsidentitet är inte könsroll, könsuttryck osv. Könsidentitet är individens känsla av sin egen könstillhörighet.

Men dessa två hänger väl ihop ändå, ganska intimt? Utan att för den skull hävda att de två är detsamma (och det gör jag absolut inte). Och vad är då egentligen könsidentitet, hur kan man känna ett kön, och ett kön man inte "är" biologiskt? En fråga som kanske bara kan besvaras av den som upplever en annan könsidentitet än den medfödda. Hur mycket av den känslan styrs av det samhälle man växer upp i och dess förväntningar/normer?

 

[Gnist]

Lite kul i en tråd full av folk som deklarerar att de känner sig hemma med sitt vid födseln tilldelade kön, men också har extremt starka känslor vad gäller hur den könstillhörigheten ska benämnas.

Har inte sett något inlägg där någon uttrycker "extremt starka känslor" öht i tråden.

 

[Roheryn]

Jag har alltid trivts med att "jag är jag" och att den biologiskt kvinnliga kroppen är min. Däremot känner jag inte att jag identifierar mig så starkt med att vara kvinna och framförallt inte som tillhörande gruppen kvinnor. Känner inget systerskap (vad det nu är?) och har vänskapsrelationer med män i ungefär samma utsträckning som med kvinnor. Har ett ganska stereotypt kvinnligt utseende (långt blont hår, "lagom" kurvig, kvinnligt kodade kläder när jag rör mig i officiella sammanhang som jobb mm), men är i personligheten en blandning mellan traditionellt manliga och traditionellt kvinnliga egenskaper. Skiter i vad som förväntas av mig i könsrollshänseende, känner mig inte hindrad eller bunden av könsroller. Har nog aldrig egentligen reflekterat över vad jag "får" och "inte får" göra som kvinna. Har svårt att finna mig tillrätta i typiska tjejgäng, men det är nog för att jag gärna går min egen väg och inte är så mycket grupp- eller flockmänniska oavsett könet på de andra i gruppen.

Hade aldrig funderat särskilt mycket på könsidentitet förrän den man jag hade en relation med så småningom kom ut som transkvinna. Vi hade under ett par års tid många och långa diskussioner om hur han, som blev hon, upplevde sig själv, sitt kön, sin situation och sin identitet. Det var en fascinerande resa på många sätt, som ledde till att han blev hon fullt ut och idag lever som kvinna. Vår relation tog slut när jag insåg att jag är väldigt heterosexuell, när mannen försvann och ersattes av en kvinna försvann också min attraktion. Vi är dock nära vänner idag.

 

[Roheryn]

Men dessa två hänger väl ihop ändå, ganska intimt? Utan att för den skull hävda att de två är detsamma (och det gör jag absolut inte). Och vad är då egentligen könsidentitet, hur kan man känna ett kön, och ett kön man inte "är" biologiskt? En fråga som kanske bara kan besvaras av den som upplever en annan könsidentitet än den medfödda. Hur mycket av den känslan styrs av det samhälle man växer upp i och dess förväntningar/normer?

Det där har jag och mitt ex / min numera vän diskuterat fram och tillbaka massor! Hon säger ju att mansrollen aldrig passade henne, att det alltid skavde att vara man, att behöva vara "grabbig" och hävda sig i manliga sammanhang. Och att hon, även när hon levde som man, hellre umgicks med kvinnor och kände större samhörighet med dem. Min vanligaste motfråga var ju då att varför kunde hon inte bara vara som hon ville vara oavsett kön (vilket jag upplevt att jag gjort i hela mitt liv), men jag förstår ju att det var något annat som skavde också, inte bara könsrollen utan något närmare det egna skinnet, så att säga. Jag förstår det inte fullt ut, för jag har ju aldrig varit där själv, men jag förstår ju ATT det finns. Och hon hävdar att även i en värld där jämlikheten var total och alla gick lika klädda, var osminkade osv så hade hon velat vara kvinna för att känna "det här är jag".

 

[karamelldrottningen]

Jag är väldigt mycket kvinna och har alltid varit. Lekte med dockor och smink som väldigt liten tex. Favoritfärg är fortfarande rosa och älskar klänningar, handväskor och skor. Man ser på långt håll att jag är kvinna oavsett hur jag är klädd.
Sen är jag inte sån där stereotyp som blir hysterisk om jag skulle bryta en nagel tex. Har iofs korta naglar redan Vet inte ens om jag känner någon som är sån oavsett kvinna eller man men är ju en typisk bild man får från tex filmer och social media

 

[cirkus]

Det är stor skillnad på normer, könsroller och könsidentitet.
Verkar som om att det sker sammanblandning av detta mest hela tiden. Som förstärks av begrpp som pojkflicka och även alla dessa som inte ser sig som kvinnliga pga de inte passar in i normen med hur kvinnor ter sig. Det är inte alls i närheten av att vara född i fel kropp.

 

[Roheryn]

Det är stor skillnad på normer, könsroller och könsidentitet.
Verkar som om att det sker sammanblandning av detta mest hela tiden. Som förstärks av begrpp som pojkflicka och även alla dessa som inte ser sig som kvinnliga pga de inte passar in i normen med hur kvinnor ter sig. Det är inte alls i närheten av att vara född i fel kropp.

Du har rätt, såklart, men ändå ÄR ju de där begreppen oerhört sammanflätade och det är intressant att fundera över om mängden människor som upplever att de är födda i fel kropp hade varit konstant oavsett hur samhället i övrigt ser ut med könsroller, förväntningar, normer osv. Och för oss som aldrig på riktigt upplevt att vara "i fel kropp" är det väldigt svårgripbart, tycker jag, vad det egentligen "är" att vara transsexuell.

 

[Mkb]

Nej jag har ingen tydlig könsidentitet och undviker helst att begränsa mig till en, måste jag definiera mig kanske det blir som icke binär även om det begreppet också känns som ett slags bekräftande av den binära normen vilket jag vänder mig lite mot. Har definitivt alltid varit något utanför den könsidentitet jag tilldelats, men samtidigt liksom fogat mig i den eftersom jag växt upp i ett sådant samhälle där man inte har något direkt fritt val. Jag har kanske ena halvan av mig i min av samhället påtvingade könsidentitet och andra halvan i något som officiellt inte existerar ännu men förhoppningsvis införs som ett alternativ så småningom.

 

[Strawberry]

Jag har aldrig riktigt känt att jag duger som kvinna. Att jag är alldeles för okvinnlig och inte riktigt känner någon identitet som kvinna. Samtidigt jobbar jag i en mansdominerad bransch och på arbetet känner jag att jag är för kvinnlig. Att jag måste ansträngd mig för att inte vara stereotypt kvinnlig och för att passa in. Det gör min ganska förvirrad att både känna mig för okvinnlig och för kvinnlig. Jag är med på att könsidentitet och könsroller i teorin är två skilda saker, men i praktiken så har jag svårt att skilja på dom.

 

[cirkus]

Du har rätt, såklart, men ändå ÄR ju de där begreppen oerhört sammanflätade och det är intressant att fundera över om mängden människor som upplever att de är födda i fel kropp hade varit konstant oavsett hur samhället i övrigt ser ut med könsroller, förväntningar, normer osv. Och för oss som aldrig på riktigt upplevt att vara "i fel kropp" är det väldigt svårgripbart, tycker jag, vad det egentligen "är" att vara transsexuell.

Det vore väldigt intressant att veta hur det är med den saken (det fetade).
Jag tycker ju att alla som skriver om att de flyter runt - inte alls flyter i sin identitet - de flyter runt bland normer och roller, men inte i identitet. Skillnaden är STOR och de som inte upplevt den kan nog faktiskt inte greppa skillnaden (precis som du skriver). Jag blir helt enkelt rätt så provocerad av de som flyter och gör det till en identitetsgrej snarare än att det har med roller att göra. Det är skitlätt att säga att jag passar bättre bland män för yada yada eller jag räknas till en av grabbarna. Eller jag trivs bättre med byxor och avskyr klänning. Allt sånt är normer och roller. Inte känna sig kvinnlig eller manlig för all del är en helt annan sak än att vara i fel kropp. Slut på rant.