Könsbekräftande klädsel - är det viktigt?

[Midsommarblomster]

Men nog är det väl ok att säga till en person att hen är "fin"?

Jag är någon som under hela min uppväxt, som barn och tonåring, ALDRIG fick höra att jag var fin. Söt, gullig, whatever. Aldrig. Jag hade tjocka glasögon, stora tänder, tunt hår, spinkig. I tonåren blev jag väldigt finnig, hade fortfarande tjocka glasögon, skaffade kontaktlinser som gjorde ögonen torra och röda. Gick upp i vikt.

De få gånger någon sa till mig att jag var fin - var efter att jag fyllt 20, tidigast. Och - det var så pass överraskande och speciellt att jag minns tillfällena exakt: Jag minns var jag befann mig, vad personen sa, jag har det typ på film i minnet!

Det här gjorde att jag växte upp i tron att jag faktiskt inte var fin. Andra var fina, snygga, söta men aldrig jag. Jag kunde inte för ett ögonblick tro när nån kille var intresserad av mig, för det var ju omöjligt. Jag var dessutom socialt awkward och blyg och... Ja.

Jag önskar att någon mer sagt till mig att jag var fin! För jag VAR fin, det ser jag ju på foton från den tiden. Det hade dessutom höjt min självkänsla och gjort att jag vågat tro på mig själv.

Det var inte förrän jag var typ 23 - 24 och började resa utomlands, där ingen kände mig och inte hade några förutfattade meningar om hur jag var. Där jag sågs som en söt, fin svensk tjej. Det var en otrolig känsla. Och idag (lååångt senare...) har jag hittat den där självkänslan jag aldrig hade. Jag tycker jag är fin!

Så jag tycker inte det är fel att säga till en människa att hen är fin. Det behöver inte vara en oförskämd bedömning, det är bara fint sagt. Tycker jag. Jag önskar verkligen att jag fått höra det som barn och som tonåring.

Och mitt ex utvecklade BDD sannolikt för att folk kommenterade hans utseende så mycket under hans uppväxt.

Jag tänker att hela det här området är väldigt komplicerat och ingens upplevelse är den andres lik. Jag tror inte att det går att göra rätt, riktigt. Bara att vara lyhörd på varandras upplevelser och kanske undvika det yttersta spannet åt båda håll.

 

[SiZo]

Jag har aldrig märkt att okända människor suktar efter komplimanger eller vi ha dem på ett visst sätt, det är först när man känner personer väl och då är det ju en annan sak, en ömsesidig förståelse finns ju där. Min dotter kan jag säga så till, eftersom hon är fin och hon vill höra det. Min kollega säger jag inte så till, hon är fin men jag tycker inte man kommenterar folks utseende så då blir det kläder eller skor eller vad det nu är.

Jag har aldrig sagt att jag ogillar deras kommentar och kommer inte göra det, vad är meningen med det? Jag diskuterar det här nu, i vanliga fall bemöter jag det med ett leende, ett tack och någon kommentar osv, precis som jag gör med andra kommentarer. Det är en del av livet att kunna ta sådant, men det gör ändå inte att jag tycker att det är en artig kommentar.

Nej jag pratar inte om okända människor. Okända människor pratar jag aldrig med. Utan mer ytliga bekantskaper som tex kollegor. Människor man alltså måste umgås med men kanske inte nödvändigtvis känner sådär superväl för det. Får du såna kommentarer från helt främmande människor? Det låter inte alls kul.

Jag har varit med om att folk har velat ha komplimanger väldigt många ggr. När jag var yngre var det väldigt förväntat om man tex hade varit hos frisören, köpt nya kläder eller liknande.

Meningen med att säga till är väl att du slipper ta illa vid dig tänker jag. För vad som är artigt är så himla olika. Och upplyser man inte andra om hur man själv vill ha det så sätter man en oartighetsstämpel på dem som inte nödvändigtvis är helt rättvis.

Och mitt ex utvecklade BDD sannolikt för att folk kommenterade hans utseende så mycket under hans uppväxt.

Jag tänker att hela det här området är väldigt komplicerat och ingens upplevelse är den andres lik. Jag tror inte att det går att göra rätt, riktigt. Bara att vara lyhörd på varandras upplevelser och kanske undvika det yttersta spannet åt båda håll.

Ja jag tror också att detta är oerhört komplext.

 

[Enya]

Men nog är det väl ok att säga till en person att hen är "fin"?

Jag är någon som under hela min uppväxt, som barn och tonåring, ALDRIG fick höra att jag var fin. Söt, gullig, whatever. Aldrig. Jag hade tjocka glasögon, stora tänder, tunt hår, spinkig. I tonåren blev jag väldigt finnig, hade fortfarande tjocka glasögon, skaffade kontaktlinser som gjorde ögonen torra och röda. Gick upp i vikt.

De få gånger någon sa till mig att jag var fin - var efter att jag fyllt 20, tidigast. Och - det var så pass överraskande och speciellt att jag minns tillfällena exakt: Jag minns var jag befann mig, vad personen sa, jag har det typ på film i minnet!

Det här gjorde att jag växte upp i tron att jag faktiskt inte var fin. Andra var fina, snygga, söta men aldrig jag. Jag kunde inte för ett ögonblick tro när nån kille var intresserad av mig, för det var ju omöjligt. Jag var dessutom socialt awkward och blyg och... Ja.

Jag önskar att någon mer sagt till mig att jag var fin! För jag VAR fin, det ser jag ju på foton från den tiden. Det hade dessutom höjt min självkänsla och gjort att jag vågat tro på mig själv.

Det var inte förrän jag var typ 23 - 24 och började resa utomlands, där ingen kände mig och inte hade några förutfattade meningar om hur jag var. Där jag sågs som en söt, fin svensk tjej. Det var en otrolig känsla. Och idag (lååångt senare...) har jag hittat den där självkänslan jag aldrig hade. Jag tycker jag är fin!

Så jag tycker inte det är fel att säga till en människa att hen är fin. Det behöver inte vara en oförskämd bedömning, det är bara fint sagt. Tycker jag. Jag önskar verkligen att jag fått höra det som barn och som tonåring.

Jag tycker att personer man känner- nära och kära, vänner osv kan säga så, men inte okända eller bekanta.

 

[Otherside]

Och mitt ex utvecklade BDD sannolikt för att folk kommenterade hans utseende så mycket under hans uppväxt.

Jag tänker att hela det här området är väldigt komplicerat och ingens upplevelse är den andres lik. Jag tror inte att det går att göra rätt, riktigt. Bara att vara lyhörd på varandras upplevelser och kanske undvika det yttersta spannet åt båda håll.

Ja, det är väl lite damned if you do and damned if you don´t. Precis som en person som alltid bedöms som väldigt duktig, kan få duktighetspress på sig att alltid prestera. Osv osv. Så någon slags balans får det vara. Och ffa att man inte lägger negativa kommentarer om människors utseende, sätt, personlighet osv.

 

[Palermo]

När jag hade kort hår och gick i jeans och skjorta fick jag ofta kommentarer typ "Vad fin du är!" eller "Vilken fin frisyr!" " Snygga glasögon!". Fick betydligt oftare kommentarer om mitt utseende och kläder då än nu då jag har långt hår och går i lite mer kvinnligt kodade kläder.

Så jag känner inte alls igen att man skulle få mer positiva kommentarer för att man går i kvinnligt kodade kläder och frisyrer.

Intressant! Och glädjande, tycker jag, som ju har motsatt erfarenhet. (De personer som ger komplimanger som jag tänker på är heterokvinnor, i mindre straighta miljöer är mönstren annorlunda.)

 

[karamelldrottningen]

Men om det inte är ok att kommentera någons kläder öht hur är det då med prestation?
Är det inte kul att få höra när man gjort någonting bra? Det har ju snarare mer att göra med en person är än hur den är klädd.

 

[karamelldrottningen]

Ja, det är väl lite damned if you do and damned if you don´t. Precis som en person som alltid bedöms som väldigt duktig, kan få duktighetspress på sig att alltid prestera. Osv osv. Så någon slags balans får det vara. Och ffa att man inte lägger negativa kommentarer om människors utseende, sätt, personlighet osv.

Ah läste denna nu. Precis min fundering.

 

[parellikusken]

Intressant! Och glädjande, tycker jag, som ju har motsatt erfarenhet. (De personer som ger komplimanger som jag tänker på är heterokvinnor, i mindre straighta miljöer är mönstren annorlunda.)

Jag har fått komplimanger både från män och kvinnor oavsett deras läggning. Har väl rört mig mestadels i kulturkretsar.

 

[Enya]

Nej jag pratar inte om okända människor. Okända människor pratar jag aldrig med. Utan mer ytliga bekantskaper som tex kollegor. Människor man alltså måste umgås med men kanske inte nödvändigtvis känner sådär superväl för det. Får du såna kommentarer från helt främmande människor? Det låter inte alls kul.

Jag har varit med om att folk har velat ha komplimanger väldigt många ggr. När jag var yngre var det väldigt förväntat om man tex hade varit hos frisören, köpt nya kläder eller liknande.

Meningen med att säga till är väl att du slipper ta illa vid dig tänker jag. För vad som är artigt är så himla olika. Och upplyser man inte andra om hur man själv vill ha det så sätter man en oartighetsstämpel på dem som inte nödvändigtvis är helt rättvis.

Ja jag tror också att detta är oerhört komplext.

Eftersom jag anser att människor inte är perfekta så hamnar en sådan kommentar mer i den mindre perfekta delen av personen, något som går att leva med. Hade det varit en närstående som kommenterat på ett sätt jag inte känner mig bekväm med så hade jag sagt ifrån också.

Jag har fått det av kollegor, men även av vårdpersonal jag träffat några gånger bara. Jag sätter inte en oartighetsstämpel på dem utan på det de sagt. alla är klumpiga någon gång och det här går förbi just eftersom det är vänligt menat, därför säger jag inget mer än tack och liknande. Något annat tycker jag är oartigt. Detta är dock en diskussionstråd och beteendet som sådan diskuteras, därav att jag känner att jag får lov att nämna min åsikt?

 

[SiZo]

Eftersom jag anser att människor inte är perfekta så hamnar en sådan kommentar mer i den mindre perfekta delen av personen, något som går att leva med. Hade det varit en närstående som kommenterat på ett sätt jag inte känner mig bekväm med så hade jag sagt ifrån också.

Jag har fått det av kollegor, men även av vårdpersonal jag träffat några gånger bara. Jag sätter inte en oartighetsstämpel på dem utan på det de sagt. alla är klumpiga någon gång och det här går förbi just eftersom det är vänligt menat, därför säger jag inget mer än tack och liknande. Något annat tycker jag är oartigt. Detta är dock en diskussionstråd och beteendet som sådan diskuteras, därav att jag känner att jag får lov att nämna min åsikt?

Okej, jag tror jag förstår hur du resonerar

Självklart får du nämna din åsikt. Det gav en väldigt intressant diskussion dessutom. Och även om slutsatsen kanske inte mynnar ut i så mycket mer än att ämnet är otroligt komplext så tycker jag ändå att det är givande.

 

[tanten]

Hur vad ser ut?

Jag har mina kläder för min skull, inte för andras. När jag har klänning är det för min skull, för att det är varmt. Inte för att jag vill få mitt utseende bedömt.

Nu blandar du äpplen och päron.

Ja, de absolt flesta går i kläder de trivs i. Jag är fullt seende oc h sr jag någon som kombinerat sin klädsel väl eller köpt en ny fin tröja så kommenterar jag det.

Av den enkla anledningen att jag ror folk blir glada. Det är väl bättre att en komplimang når personen i fråga än att jag bara tänker den tyst.
BEDÖMER andra gör nog få personer. Men vi ser väl varann? Jag noterar att någon har långt hår, är klädd i jordfärger för det mesta eller annat.
Jag noterar.Bedömer gör jag väldigt sällan.

 

[tanten]

Jag tycker att personer man känner- nära och kära, vänner osv kan säga så, men inte okända eller bekanta.

Vi är alla olika.

Jag satt på restaurang med en vän. En kvinna som skulle lämna stället stannade till och sa att hon bara vill säga att hon tyckte min klänning var fin. Jag blev glad!

Var tjock som barn och mobbad för min fulhet. Exmaken fällde under våra 20 år bara en kommentar - du är inte speciellt snygg men klär dig så det inte märks.
Så min självbild är tjock och ful.

Jag begriper inte varför en positiv kommentar om mina kläder eller mig skulle vara oförskämd? Den sägs ju för att vara snäll och positiv.

 

[Enya]

Nu blandar du äpplen och päron.

Ja, de absolt flesta går i kläder de trivs i. Jag är fullt seende oc h sr jag någon som kombinerat sin klädsel väl eller köpt en ny fin tröja så kommenterar jag det.

Av den enkla anledningen att jag ror folk blir glada. Det är väl bättre att en komplimang når personen i fråga än att jag bara tänker den tyst.
BEDÖMER andra gör nog få personer. Men vi ser väl varann? Jag noterar att någon har långt hår, är klädd i jordfärger för det mesta eller annat.
Jag noterar.Bedömer gör jag väldigt sällan.

Och jag tycker fortfarande att det är att bedöma när man säger "Vad fin du är" istället för att säga att den nyköpta tröjan är fin, jordfärgerna är fina eller vad det är.

 

[Enya]

Vi är alla olika.

Jag satt på restaurang med en vän. En kvinna som skulle lämna stället stannade till och sa att hon bara vill säga att hon tyckte min klänning var fin. Jag blev glad!

Var tjock som barn och mobbad för min fulhet. Exmaken fällde under våra 20 år bara en kommentar - du är inte speciellt snygg men klär dig så det inte märks.
Så min självbild är tjock och ful.

Jag begriper inte varför en positiv kommentar om mina kläder eller mig skulle vara oförskämd? Den sägs ju för att vara snäll och positiv.

Hon sa att din klänning var fin, vilket jag tycker är ok och själv brukar göra.

 

[Tantan]

Jag har nu ägnat min år självrannsakan. Jag kan lätt ge komplimanger för både kläder och utseende, har jag insett. Både till
Fullständiga främlingar på stan (ursäkta, men vilken otroligt snygg väska/kappa/klänning) men också folk jag känner. Jag tror mitt belöningssystem triggas när jag märker att folk har ändrat något eller ansträngt sig. Det kan lätt hoppa ur ett ”gud så snygg du är idag” en vanlig torsdag om jag är på det humöret. Jag gissar att det handlar om att jag älskar god stämning och ibland är en jäkla people pleaser, jag säger sånt jag tror folk uppskattar att höra. Det kan vara egenskaper eller ytligt. Jag menar det dock alltid när jag kastar ur mig det, jag hasplar inte ur mig saker utan att mena det, det är bara väldigt kort transportsträcka mellan hjärna och mun.
Jag försöker låta bli, men det sitter djupt rotat och jag ser ju att min familj funkar likadant.
Om man inte uppskattar dylika kommentarer tror jag man gör bäst i att hitta ett sätt att hantera det på, det är välvilja om än missriktad. Jag har gått ner i vikt, det kommenteras vilket jag är obekväm i men folk menar ju inget illa. Jag får jobba på att strunta i det.

Jag är mycket svag för gender fluid klädsel, så det är ett plus för mig om andra har det. Jag själv klär mig nog i typiska kvinnokläder antar jag, mest i svart, svart, mörkblått och brunt. Och svart.

 

[bettysmatte]

Hon sa att din klänning var fin, vilket jag tycker är ok och själv brukar göra.

Jo, men med allra största sannolikhet var det ju för att hon tyckte att @tanten klädde så bra i klänningen!

 

[Grazing]

Tycker världen hade blivit otroligt tråkig och dyster om man inte får ge uppmuntrande ord, säga att någon ser fin ut osv. Att bli helt ignorerad oavsett vad man gör, det är inte kul.

Man kan verkligen fultolka och vända och vrida på allting folk säger och inte säger om man vill, allting kan tolkas negativt om man vill. Man kan också förändra sättet man tänker på, man kan välja att tänka att personen vill en väl och bara är snäll helt enkelt och ta det positivt.

Positivtiet föder ju oftast positivitet också, gör man en person glad är det större chans att den personen för det vidare till nästa person som också får en bättre dag osv.

Sen är risken att möta på någon som inte mår bra av att höra "åh vad fin du är idag eller snygg jacka" osv ganska liten tror jag, dom flesta blir glada att höra sådant. Väljer man att tolka det som att man är ful alla andra dagar, då har man nog något att jobba med hos sig själv tror jag. Jag har varit en sådan person också men har jobbat upp mig till att sluta vända och vrida på allting så mycket.

 

[Enya]

Jo, men med allra största sannolikhet var det ju för att hon tyckte att @tanten klädde så bra i klänningen!

Och det får man väl lov att tycka?

 

[tanten]

Jo, men med allra största sannolikhet var det ju för att hon tyckte att @tanten klädde så bra i klänningen!

Tror inte min långa något överviktiga bordskavaljer fått samma komplimang i samma plagg.

 

[Grazing]

Och det får man väl lov att tycka?

Men inte säga? För det är ju en kommentar som du inte vill ha. Att personen passar i klänningen, helhetsintrycket gjorde att klänningen var fin. Klänningen kanske inte alls hade fallit personen som kommenterade i smaken om den hängde i affären bara. Det är ju människan som bär kläderna som lyfter dom helt enkelt, som gör det till ett fint plagg oavsett.

Tror knappt faktiskt att vil kan sudda ut helt personen bakom kläderna på det sättet.