Könsbekräftande klädsel - är det viktigt?

[SiZo]

Ok då missförstod jag.

Då antar jag att de får göra som vi som inte gillar att få hela utseendet bedömt, tacka och ta emot, le och diskutera i en diskussiontråd om hur trist det är att bara få kommentarer för kläderna och aldrig ens yttre med just kläderna.

Jag vet ingen annan lösning.

Tar folk verkligen illa upp? Att jag tycker att det är oartigt på ena viset än andra viset betyder ju inte att jag tar illa upp, det känns så stort? Så tar man illa upp så där?

Jag som är både ful och inte klär mig enligt folks regelbok är ju medveten om varför jag får kommentarer så sällan, det vore väl bättre att inte vara ful tycker jag, men det går inte att göra något åt, så vet inte om jag tar illa upp om folk inte kommenterar?

Min erfarenhet är att vissa personer kan ta illa upp av precis vad som helst och verkligen letar efter sätt att vrida det på. Även om det inte handlar om dem så kan de i vridandet få det att handla om dem. Men jag brukar försöka hålla mig ifrån personer som är på det sättet. Det tar helt enkelt för mycket energi att vakta sin tunga konstant.

Framförallt som jag inte har någon inre röst. Det som kommer ut ifrån min mun är lika mycket överraskning för mig som för alla andra runtomkring. Jag tänker i stora koncept istället, och ibland blir orden inte rätt. Så jag omger mig gärna av personer som inte tar så allvarligt på saker, och som låter mig backa bandet "Det där blev fel, jag menade....". Men, på en arbetsplats så är det lite knepigare. Jag är fullt medveten om att det är jag som är problemet där.

Ful vet jag faktiskt ingen som är. Vi är många som inte är konventionellt vackra, däri är jag och många jag känner inräknade. Men jag vet ingen som är ful.

 

[TinyWiny]

Det blir jag med, det kan göra en hel dag för mig att få höra, speciellt om jag faktist har ansträngt mig även om det innebär bara något litet.

Folk tycker väl olika då, enligt mig är det bara artigt. Det är viktigt tror jag för många att bli lite sedda ibland, speciellt när dom ansträngt sig eller gjort nåt litet.

Världen behöver bli mera positiv. Att notera när någon har gjort en förändring av något slag och ansträngt sig är enligt mig aldrig fel. Eller om man köpt ny jacka eller vad som helst, jag blir alltid glad när någon ser mig övht. Visar ju att folk faktiskt tänker på en och att man existerar, att man finns. Att dom bryr sig om en såpass mycket att dom bemödar sig med att ge en ett uppmuntrande ord, det betyder mycket för mig iallafall och jag vet att det betyder mycket för många.

Jag är väldigt tudelad i detta. Visst är det kul att få höra att någon ser en men jag vill inte bli bedömd för hur jag ser ut. Inte heller för hur/vad jag presterar om det inte är något jag själv är stolt över. Däremot har jag inga problem med snälla kommentarer om min personlighet/den jag är eller om någon tycker att min jacka är fin.

På vissa pedagogiska utbildningar lär man ut att man ska ge varje person en positiv kommentar även om det bara är, fina byxor! Följt av, är de nya? Sköna? eller liknande beroende på vad som passar om man inte kan/kunde ge positiv feedback på det man gjorde, sjöng, red, läste, hoppade hage eller vad det nu var. Detta just för att människor behöver känna sig sedda. Men därifrån till att bedöma utseende, dvs kommentera det, eller kommentera prestation utan att vara lärare/instruktör/liknande och ha en orsak till att ge feedback på viss verksamhet istället för att fråga om det var roligt behöver det vara långt för att komplimangen inte ska riskera att börja skava.
För det är verkligen viktigt att bli sedd och att se sina medmänniskor men hur och vad man säger spelar roll.

 

[enough]

Jag är en av dem som genom åren har tyckt att det varit väldigt jobbigt att få komplimanger vid de tillfällen jag klätt mig "feminint och fint" eller enstaka gånger använt smink. Att först göra ett slags övertramp på mig själv och klä mig i nåt jag var obekväm med (för att jag kände att det krävdes av mig i situationen) och sen få en massa beröm för nåt som inte var jag (och verkligen gav mig känslan av att jag inte dög när jag var mig själv) blev nåt slags dubbel bestraffning.
Jag fattar självklart att folk bara vill vara snälla, och jag tycker inte att man ska gå så långt som att aldrig kunna säga att nån är fin, men jag tycker absolut att man kan tänka till lite ibland. Speciellt om det är en person man känner och kanske har en känsla för om hen är bekväm eller inte i utstyrseln.

 

[Mia_R]

Men nog är det väl ok att säga till en person att hen är "fin"?

Jag är någon som under hela min uppväxt, som barn och tonåring, ALDRIG fick höra att jag var fin. Söt, gullig, whatever. Aldrig. Jag hade tjocka glasögon, stora tänder, tunt hår, spinkig. I tonåren blev jag väldigt finnig, hade fortfarande tjocka glasögon, skaffade kontaktlinser som gjorde ögonen torra och röda. Gick upp i vikt.

De få gånger någon sa till mig att jag var fin - var efter att jag fyllt 20, tidigast. Och - det var så pass överraskande och speciellt att jag minns tillfällena exakt: Jag minns var jag befann mig, vad personen sa, jag har det typ på film i minnet!

Det här gjorde att jag växte upp i tron att jag faktiskt inte var fin. Andra var fina, snygga, söta men aldrig jag. Jag kunde inte för ett ögonblick tro när nån kille var intresserad av mig, för det var ju omöjligt. Jag var dessutom socialt awkward och blyg och... Ja.

Jag önskar att någon mer sagt till mig att jag var fin! För jag VAR fin, det ser jag ju på foton från den tiden. Det hade dessutom höjt min självkänsla och gjort att jag vågat tro på mig själv.

Det var inte förrän jag var typ 23 - 24 och började resa utomlands, där ingen kände mig och inte hade några förutfattade meningar om hur jag var. Där jag sågs som en söt, fin svensk tjej. Det var en otrolig känsla. Och idag (lååångt senare...) har jag hittat den där självkänslan jag aldrig hade. Jag tycker jag är fin!

Så jag tycker inte det är fel att säga till en människa att hen är fin. Det behöver inte vara en oförskämd bedömning, det är bara fint sagt. Tycker jag. Jag önskar verkligen att jag fått höra det som barn och som tonåring.

Vad jag blir ledsen att läsa det här. Min mamma har berättat att hennes stora sorg är att hon inte heller fick nånsin höra att hon var fin när hon var liten och den enda bilden jag sett av henne som barn så var hon jättefin. De foton som finns av henne som ung så var hon vacker och jag har alltid tycket att hon varit det, men hon har vuxit upp med väldigt dålig självkänsla.

 

[Eurydome]

En komplimang kring klädsel landar heller inte alltid rätt..... Detta hände mig (jag var typ 22 år och minns det som igår...):
Det var nyårsafton och jag blev utbjuden i sista stund av en kille från min sportklubb, som jag var hemligt förälskad i men givetvis inte vågade visa det för.

Hur som helst blev jag ju överrumplad och lycklig och klädde mig i den enda klänning jag ägde - en i beige/brun-rutig flanell, lång med långa ärmar och liten hög krage. Tänk Lilla huset på prärien..... Han hämtade mig och vi åkte till Stadshotellet för nyårsfirande. Alla andra tjejer var klädda i sina små tighta svarta sexiga outfits. Jag i min rutiga flanell. Jag kände ju rätt snabbt att min date inte var jättestolt över mig.

Efter ett tag kommer en snygg tjej fram till mig och säger: -Jag måste säga att jag beundrar dig jättemycket! Så MODIG du är som vågar komma hit med en sån klänning! Jag är så imponerad av dig!

Jag är än idag inte helt säker på om det var uppriktigt menat, att hon verkligen tyckte jag var modig, och därmed en komplimang.

Efteråt fick jag också veta, av min dates egentliga sällskap, att han bara bjudit mig sedan hon fått magsjuka och inte kunde gå, och han behövde en tjej att gå med. Jag var mao inte direkt Utvald.

Men - den komplimangen kring min klänning kommer jag fortfarande ihåg. En komplimang som inte direkt kändes som en sådan.

En sån kommentar fick jag också för en jacka, av en kollega för några år sen. Att jag var modig som vågade bära en sån jacka. Även om jag är helt säker på att hon sa det som en komplimang så var det ju egentligen ingen sån. Jag tänkte mest att kompis, det är bara en jacka, har du hört talas om Harriet Tubman?

 

[Otherside]

Det där var så långt ifrån en komplimang.

Jag är faktiskt inte helt säker. Jag fick lite känslan att hon tyckte synd om mig och ville säga nåt snällt. Hon liksom viskade det till mig så ingen annan hörde. Jag antar att kompisarna fnissat bakom min rygg och hon tyckte det var sorgligt.

 

[monster1]

Det här med att kommentera någons kläder, för mig handlar det oftast om att personer har brutit sitt vanliga mönster. Alltså går den alltid i klänning och den här dagen har byxor och blus så ser jag ju det och är det någon jag känner och gillar så kanske jag säger något. Samma om det är omvänt, jag har tex ofta byxor och bylsiga koftor, om jag någon dag har något annat så märker ju folk det. Jag har kläder lite som ett intresse, tillverkar en del själv och kan därför stå och stirra på någons tröja eller blus väldigt ingående innan jag kommer på mig själv. Kanske är det så för andra också, många har ju trots allt kläder och mode som intresse och det handlar ju inte nödvändigtvis om att se snygg eller attraktiv ut. Det är som design i övrigt ett experimenterande med former och färger.

 

[Grazing]

Jag är väldigt tudelad i detta. Visst är det kul att få höra att någon ser en men jag vill inte bli bedömd för hur jag ser ut. Inte heller för hur/vad jag presterar om det inte är något jag själv är stolt över. Däremot har jag inga problem med snälla kommentarer om min personlighet/den jag är eller om någon tycker att min jacka är fin.

På vissa pedagogiska utbildningar lär man ut att man ska ge varje person en positiv kommentar även om det bara är, fina byxor! Följt av, är de nya? Sköna? eller liknande beroende på vad som passar om man inte kan/kunde ge positiv feedback på det man gjorde, sjöng, red, läste, hoppade hage eller vad det nu var. Detta just för att människor behöver känna sig sedda. Men därifrån till att bedöma utseende, dvs kommentera det, eller kommentera prestation utan att vara lärare/instruktör/liknande och ha en orsak till att ge feedback på viss verksamhet istället för att fråga om det var roligt behöver det vara långt för att komplimangen inte ska riskera att börja skava.
För det är verkligen viktigt att bli sedd och att se sina medmänniskor men hur och vad man säger spelar roll.

Jag tänker att folk kanske behöver jobba med sig själva litegrann om det är så extremt känsligt att någon säger ett uppmuntrande ord till en nån enstaka gång. Jag ser inte det som att man per automatik bedömer hur någon ser ut för att man säger en dag när personen har gjort något extra eller köpt något nytt eller vad som helst att det är fint. Utseendet i sej självt är irrelevant för mig, det är ett uppmuntrande ord helt enkelt.

Jag var extremt känslig för kommenterar om mig själv förr pga att jag dels är väldigt blyg och helst inte ville synas och jag ville att det skulle synas att jag inte var på topp men ville som sagt heller inte synas alls riktigt, men blev ändå samtidigt uppgiven och tog illa vid mig när jag inte kände mig sedd. Det är lite komplext det där. En hopplös situation för omgivningen helt enkelt som inte kunde göra rätt. Men det låg hos mig och inte hos dom som ville väl, jag pratade ner mig själv och vände och vred på allt alla sa och gjorde så jag var berättigad att må och agera som jag gjorde.

Nu när jag inte mår så längre så tar jag positiva kommenterar som dom är helt enkelt, övertänker dom inte och bryr mig inte om ifall dom är klumpigt utdelade eller om det inte är perfekt sagt vid perfekt tillfälle. Alla är inte bra på att uttrycka sig helt korrekt men jag tänker att dom också måste få uttrycka sig och vill dom göra min dag bättre så är det inget jag tar illa upp av. Jag har lärt mig att helt enkelt ta det för vad det är, varken mer eller mindre.

 

[tanten]

Vad har vikt med saken att göra?

Klänningen hade framhävt hans inte så smickrande gubbmage.

Den där kommentaren var lite skämtsam. Inte menad att skamma överviktiga (vilket jag också är)

Du märker ord på ett ganska illvilligt sätt. Som om bukefalister är emot dig. Det är inte sanningen.

 

[Grazing]

En komplimang kring klädsel landar heller inte alltid rätt..... Detta hände mig (jag var typ 22 år och minns det som igår...):
Det var nyårsafton och jag blev utbjuden i sista stund av en kille från min sportklubb, som jag var hemligt förälskad i men givetvis inte vågade visa det för.

Hur som helst blev jag ju överrumplad och lycklig och klädde mig i den enda klänning jag ägde - en i beige/brun-rutig flanell, lång med långa ärmar och liten hög krage. Tänk Lilla huset på prärien..... Han hämtade mig och vi åkte till Stadshotellet för nyårsfirande. Alla andra tjejer var klädda i sina små tighta svarta sexiga outfits. Jag i min rutiga flanell. Jag kände ju rätt snabbt att min date inte var jättestolt över mig.

Efter ett tag kommer en snygg tjej fram till mig och säger: -Jag måste säga att jag beundrar dig jättemycket! Så MODIG du är som vågar komma hit med en sån klänning! Jag är så imponerad av dig!

Jag är än idag inte helt säker på om det var uppriktigt menat, att hon verkligen tyckte jag var modig, och därmed en komplimang.

Efteråt fick jag också veta, av min dates egentliga sällskap, att han bara bjudit mig sedan hon fått magsjuka och inte kunde gå, och han behövde en tjej att gå med. Jag var mao inte direkt Utvald.

Men - den komplimangen kring min klänning kommer jag fortfarande ihåg. En komplimang som inte direkt kändes som en sådan.

Det kan mycket väl vara uppriktigt menat som en komplimang, det finns mycket kläder jag hade velat ha men som jag inte vågar ha på mig för att jag är så blyg och vill helst inte sticka ut. Sen oavsett om hon tyckte om klänningen eller inte så är det ju ändå härligt att höra att man vågar vara som man är, oavsett om personen tycker det är snyggt eller inte.

 

[tanten]

Nej det handlar nog mer om att känna att man gör någon glad, någon slags självbekräftelse. När det nu funkar att säga på annat vis och man väljer att inte göra det.
"Nu tycker jag att det är så så då säger jag det, jag är ju bara positiv och gör någon glad."

Men hjälp. Så har jag aldrig tänkt.
Det går INTE tillbaka på mig. Det går ut på att göra något gott för nån annan.

 

[Luff]

Men hjälp. Så har jag aldrig tänkt.
Det går INTE tillbaka på mig. Det går ut på att göra något gott för nån annan.

Men om den personen inte vill ha komplimanger eller kommentarer om sitt utseende? Måste hen då vara tacksam?
Majoriteten av dom som delar ut utseendekomplimanger pratar ofta om utseende som en viktig del i deras bedömning av människor. Jag som skiter i om en person är "snygg" eller ej märker väääldigt fort hur avvikande "normutseende" tittas på, och bemöts. Det har en i bakhuvudet varje gång en får en komplimang av dom personerna.

 

[Sel]

En av de trevligaste komplimangerna jag fått var visserligen utseendemotiverad, men det var en äldre man (som jag mött ofta ute på hundpromenad och liksom "nickat på" men aldrig pratat med) som sa att han alltid blev så himla glad av att se mitt hår. "...sometimes I see you swooshing past on your bike and it makes me smile." Inget "det är så snyggt/fint/modigt/whatever.
Jag vet ju att det sticker ut och jag får hyfsat ofta kommentarer om det, både om att det är coolt och lite annat, men det var ändå mycket roligare att höra att det på något skumt vänster fick någon annan att må bra. Det tar jag hellre. Det kändes helt okej, inte det minsta obekvämt och fick mig att le. Jag hör annars till skaran som är neutral eller lite sådär avig till utseenderelaterade komplimanger.
Särskilt i situationer som till exempel @enough beskriver. Lite "Här känner jag mig som världens idiot och vill sjunka genom golvet och så kommer folk och gushar och gör mig ännu mer obekväm."

 

[tanten]

Men om den personen inte vill ha komplimanger eller kommentarer om sitt utseende? Måste hen då vara tacksam?
Majoriteten av dom som delar ut utseendekomplimanger pratar ofta om utseende som en viktig del i deras bedömning av människor. Jag som skiter i om en person är "snygg" eller ej märker väääldigt fort hur avvikande "normutseende" tittas på, och bemöts. Det har en i bakhuvudet varje gång en får en komplimang av dom personerna.

Återigen en sammanblandning.
Jag kräver inget. Ingen behöver vara tacksam för något alls.
Jag sa vad jag tyckte när jag tyckte något positivt. Det ställer inga krav på mottagaen.
Jag tycker inte att kommunikation fungerar så - att det kräver något av mottagaren

tankar om utseende behöver inte vara i skalan ful-snygg. Det kan handla om en person som mestadels är glad och varm. Eller ständigt surmulen.
Varför ska det alltid handla om skönhetsbedömning? Det är ju enså liten del i det.

Och klart att de flesta tittar till om de ser något "avvikande", annorlunda!
Jag klär mig ofta väldigt färggrant (allt utifrån att maken sa att jag klädde mig så mitt utseende inte märktes...) Får emellanåt kommentarer om detta. Och det är mest för att jag sticker ut. Verkligen inte för att jag är snygg.

 

[Raderad medlem 320]

Två kvinnor har kommenterat min kläsel ute på stan.
Båda gångerna var det mycket positivt.
Jag kan inte på något sätt tänka mig att det var på något sätt illa menat.

 

[vilde]

En av de trevligaste komplimangerna jag fått var visserligen utseendemotiverad, men det var en äldre man (som jag mött ofta ute på hundpromenad och liksom "nickat på" men aldrig pratat med) som sa att han alltid blev så himla glad av att se mitt hår. "...

Ganska löst kopplat men det fick mig att tänka på en kommentar jag ibland gett när jag mött någon till häst: "Jag blir alltid så glad när jag ser en häst" och ryttarna har förstått precis, en variant på talesättet "Det är något med utsidan på en häst som är bra för insidan av en människa."

 

[Raderad medlem 320]

Ganska löst kopplat men det fick mig att tänka på en kommentar jag ibland gett när jag mött någon till häst: "Jag blir alltid så glad när jag ser en häst" och ryttarna har förstått precis, en variant på talesättet "Det är något med utsidan på en häst som är bra för insidan av en människa."

det var Winston Churchill som sa det.

 

[Mia_R]

det var Winston Churchill som sa det.

Enda bra jag kan komma på att den gubben sagt som var bra.

 

[Raderad medlem 320]

Enda bra jag kan komma på att den gubben sagt som var bra.

Han var sällsynt bra på att vurma unka åsikter

 

[Enya]

Klänningen hade framhävt hans inte så smickrande gubbmage.

Den där kommentaren var lite skämtsam. Inte menad att skamma överviktiga (vilket jag också är)

Du märker ord på ett ganska illvilligt sätt. Som om bukefalister är emot dig. Det är inte sanningen.

Även personer med gubbmage kan bära klänning, som framhäver just gubbmagen. Som ägare av just mage är det svårt med kläder som typ döljer den, så din kommentar visade ju mer på hur utseendefixerat det ändå är.

Sanningen är att människor bedömer andras utseende och tycker att folk ska ta emot det positivt bara för att de själv känner att det är det, helt utan att ta sig en funderare "kan jag uttrycka samma sak annorlunda utan att bedöma personens utseende?". Det är alltså den som inte uppskattar att bli bedömd som "har fel" och ska arbeta med sig själv och inte den som ger "komplimangen" som kanske ska fundera lite på att komplimanger kan ge på olika sätt.