Kramar och ramar

[VLMF]

Men du, jag förstår faktiskt inte riktigt var du vill komma? Jag skrev att jag tycker att det är en utmaning att applicera råden ur boken i praktiken, där det här var en utav anledningarna, och att verkligheten kan vara mer komplex än hur det kan låta i en bok. Jag har inte eftersökt råd, eller antytt att vår situation skulle speciell på något vis.

När du frågade om vi verkligen behöver ha nolltolerans så förklarade jag hur jag tänker. Hur vi bemöter pojkar och flickor i samhället skiljer sig åt och har ställt till det för framför allt flickor och kvinnor sedan mannaminne. Flickor har placerats mellan bråkiga pojkar i skolan för att skilja dem åt och trakasserier har avskrivits som ”retsamhet” eller att ”han gillar dig”. Det har lett män inte har behövt lära sig att de behöver bete sig och kvinnor har lärt sig att kompromissa med sina egna gränser. Jag försöker att sätta stopp för det här redan från start, i vårt hem. Jag vill signalera att hon inte behöver ta vad som helst från honom, och jag försöker signalera att han inte kommer undan med vad som helst. Detsamma gäller givetvis åt andra hållet också men det problemet har inte just vi. Jag har inte påstått att det här är ett problem för att han är en pojke. Problemet är att vi har en tendens att förvänta oss olika saker av pojkar och flickor som påverkar deras beteenden, och eftersom jag ser dessa tendenser hos våra barn redan nu så försöker jag hantera det. För mig blir det konstigt att inte kunna prata om det här utan att bli anklagad för att köna. Det är lite som att man inte skulle kunna prata om jämställdhetsproblem för vuxna utan att säga att man könar när man påstår att män gör mindre av hushållsarbetet.

Andra familjer kanske ser helt andra saker hos sina barn och då kan det säkert vara svårt att relatera till det jag skriver.

Så jag vet faktiskt inte vad det är du försöker säga mig. Att det är normalt? Ja, jag vet. Att han är 3 år och inte har förmågan att låta bli? Ja, jag vet. Att förskolan hade flaggat om det hade varit ett problem där? Ja, jag vet. Vi delar som sagt redan upp dem när vi kan. Vi försöker, faktiskt, att inte gräla med honom alls utan hitta andra sätt att avbryta situationer och.. i enlighet med boken som ändå är trådens ämne, ”fylla på hans flaskor.” Sedan vi bestämde oss för vad som finns i kategori A, och de andra kategorierna, har vi vänt på steken och pratar nästan uteslutande om: ”Jag tror att du kan! Vill du visa?”, eller ”Du är en så stor pojke nu som kan klä på dig själv!” i stället för att tjata och bråka om saker. Jag tycker en del saker börjar släppa, även om det är ett långsiktigt jobb. Jag tror, som jag skrev tidigare, att han försummats lite då hans syster har haft starka åsikter och styrt mycket, samtidigt som han plötsligt blivit större och fått en egen vilja. Men vi försöker ändra det.

Tja, det är en diskussionstråd och barnuppfostran är intressant ur olika vinklar? Det är väl det. Samma från ditt håll, vad försöker du säga? Att ni har konflikter och försöker hantera dem på olika sätt och diskutera dessa utifrån tråden gissar jag?

Jag är nyfiken på vad du menar när du skriver att din treårings konfliktbeteende mot sitt syskon är könsstereotypt pojkigt. Jag tycker inte det går att jämföra med skolbarn eller vuxna alls nämligen. Javisst när de är lite äldre i förskolan (som syskonet kanske och äldre) men en treåring styrs ju mycket av sina stora, impulsiva känslor i stunden.
Det lät också som att du tyngdes mycket av de här syskonbråken samtidigt som de kan leka långa stunder ihop fint, och det kanske blir mindre tyngande om man kan tänka att noll ret är ouppnåeligt i alla syskonrelationer? Du har skrivit om att ni använder alla verktyg från böckerna men det ändå blir konflikter och att det kanske bara är tid (utveckling..) kvar nu. Jag minns att jag resonerat tidigare i någon tråd att det känns som att småbarn måste få gå igenom ett antal bråk, man kan kratta manegen och försöka undvika konfliktsituationer hur mycket man vill men de kommer ändå att hitta något att bråka om för det är en stor del av utvecklingen. Om ni minimerat de flesta konfliktsituationer gentemot er föräldrar tar han kanske ut sina konflikter mot syskonet istället för där finns en möjlighet att provocera och få en reaktion? Och jag känner ju inte er som jag skrivit flera gånger men det är ju en diskussionstråd och väldigt intressant tycker jag

 

[Midsommarblomster]

Tja, det är en diskussionstråd och barnuppfostran är intressant ur olika vinklar? Det är väl det. Samma från ditt håll, vad försöker du säga? Att ni har konflikter och försöker hantera dem på olika sätt och diskutera dessa utifrån tråden gissar jag?

Jag är nyfiken på vad du menar när du skriver att din treårings konfliktbeteende mot sitt syskon är könsstereotypt pojkigt. Jag tycker inte det går att jämföra med skolbarn eller vuxna alls nämligen. Javisst när de är lite äldre i förskolan (som syskonet kanske och äldre) men en treåring styrs ju mycket av sina stora, impulsiva känslor i stunden.
Det lät också som att du tyngdes mycket av de här syskonbråken samtidigt som de kan leka långa stunder ihop fint, och det kanske blir mindre tyngande om man kan tänka att noll ret är ouppnåeligt i alla syskonrelationer? Du har skrivit om att ni använder alla verktyg från böckerna men det ändå blir konflikter och att det kanske bara är tid (utveckling..) kvar nu. Jag minns att jag resonerat tidigare i någon tråd att det känns som att småbarn måste få gå igenom ett antal bråk, man kan kratta manegen och försöka undvika konfliktsituationer hur mycket man vill men de kommer ändå att hitta något att bråka om för det är en stor del av utvecklingen. Om ni minimerat de flesta konfliktsituationer gentemot er föräldrar tar han kanske ut sina konflikter mot syskonet istället för där finns en möjlighet att provocera och få en reaktion? Och jag känner ju inte er som jag skrivit flera gånger men det är ju en diskussionstråd och väldigt intressant tycker jag

Nej, det jag försökte säga i den här tråden är att jag tycker att råden i boken kan vara svåra att applicera på verkliga situationer. Jag tog det här som ett exempel, sedan har jag fått följdfrågor som jag har försökt svara på. Jag har inte haft ett behov eller en avsikt att djupdyka i vår situation med vår son.

Jag har inte skrivit att min sons beteende mot sin syster är könsstereotypt pojkigt. Men det sammanfaller. Jag har skrivit att när vi vuxna bemöter pojkar och flickor olika, och har olika förväntningar på dem, formar det beteenden som i senare skeenden blir problematiska. Eftersom jag vet om att samhället ser ut såhär, och jag inte kan styra hur de kommer att bemötas av andra utanför hemmet, så ser jag det som extra viktigt att arbeta med det här hemma. Samspelet mellan just dem råkar sammanfalla med ett samspel som är väldigt problematiskt senare i livet. Jag vill lära dem båda att hantera det samspelet utifrån de förutsättningar vi har idag. Där vill jag lära henne att värna om sina gränser och jag vill lära honom att hitta andra sätt att uttrycka sig. För "poff" säger det så är de plötsligt skolbarn och då hoppas jag att de ska ha med sig verktyg hemifrån, men det kommer de ju inte att ha om allt sopas under mattan som "småbarnstjats" som får gå över av sig självt utan att vi vuxna är involverade.

Det betyder inte att jag inte också vet om att han är 3 år och har en gravt outvecklad hjärna. Han behöver tid för att lära sig nya saker och han får tid, all tid i världen, och samtidigt vägledning. Jag har inte någon förväntan på nolltolerans på bråk mellan barnen. De kommer sannolikt att bråka så länge de lever under samma tak, det är normalt. Det vi har nolltolerans för är när barnen slåss eller förstör för varandra, och där betyder inte heller nolltolerans att vi förväntar oss att det inte ska ske utan enbart att vi signalerar nolltolerans inför barnen. Alltså bryter in. Kategori A. Det var där diskussionen startade.

Jag känner som sagt att jag har bra koll på både sonens beteende, och hur vi ska arbeta med det. Men som jag skrev, Rom byggdes inte på en dag och barnen växer inte upp på en dag heller. Det här är ständigt pågående. Vi förväntar oss inte att vi använder några verktyg ur boken och sen några dagar senare ska det vara löst. Syskonbråk är inget man kan, eller ens ska, lösa. Men.. att man får uttrycka frustration under en intensiv period, där man dessutom magsjukevabbat två veckor i streck och barnen klättrar på väggarna, måste väl få vara okej utan att det hela behöver dissekeras? Man kan diskutera på ett diskussionsforum men jag tycker också man behöver vara lyhörd. Jag är redan trygg i att vi är på ett bra spår.

 

[Seaside]

@Midsommarblomster heja dig, du gör ett grymt jobb!
Vi har haft det kämpigt med tvåan och vid 3 års ålder gick det absolut INTE att resonera med honom. Vi punktmarkerade nog honom tills han var närmare 5. Mycket förebygga, övervaka, avleda. Att ge uppdrag var det som funkade bäst. När han inte var sysselsatt hittade han på hyss. Allt ömtåligt eller farligt var tvunget att gömmas.
Nån gång kring 6 års ålder började det gå att resonera så smått.

Jag har haft otroligt stor nytta av Petras råd. Men inte i småbarnsåldern.

 

[strawberrysylt]

Det är jätteintressant att läsa om era erfarenheter! Jag har ju som sagt inte så mkt att bidra med själv ännu, men försöker suga i mig så mkt klokskap jag kan hitta.

Men jag också tänkt det med boken att det låter ju rätt enkelt egentligen, men det är förstås inte så enkelt i verkliga livet. Men jag tycker allt i boken låter intressant att prova iallafall. Jag ska köpa ett eget exemplar (lånat på bibblan nu) så jag kan läsa om vid behov.