Jag kan ju tycka dock efter all erfarenhet i slutenvården som patient att det hade gett otroligt mycket med en intensiv behandling/lite utredning om vad som händer under tiden man är där. Sist var jag inne på lpt i 4 veckor och jag var fullt kontaktbar och "normal" minst 3 av dom veckorna. Det var enbart en otroligt lång väntan och otroligt slöseri med viktig tid.
När jag har varit inlagd så har det iallafall dom gångerna varit mest frivilligt inlagda där, "normala" personer med "lätta" problem så att säga som lätt är mottagliga för att få hjälp och arbeta lite med problemen. Folk som skrivit in sig där för att dom vill ha hjälp. Då är det ju ett jättetillfälle att börja en behandling med dom på avdelningen.
Jag har en känsla att det där handlar om pengar mest som med allting annat, inte att det inte är nödvändigt med den typ av hjälp på såna ställen.
Håller med dig.
Upplever också att det kan vara lite segt på vårdavdelning.
Och då pratar jag både utifrån min erfarenhet som patient och som vårdpersonal.
Första gången jag var inlagd så fungerade det bra.
Jag blev insatt på mediciner, de justerades, jag fick mer medicin och allt följdes upp bra. Inläggningen skulle vara tre veckor men blev sju (för att jag behövde det och för massa biverkningar).
Resten av gångerna var det mer som jag bara var där och "vilade upp mig" tills den värsta akuta ångesten lagt sig.
På jobbet kan jag uppleva att det är mycket slentrian och att tiden bara går.
Mycket beror på att det inte finns fasta läkare och att varje ny läkare inte vågar skriva ut patienter i tid osv.
Sen tycker jag personligen att det satsas för lite på unga med allvarliga psykiska problem.
Ex alla unga tjejer med borderline som bara åker in och ut och övermedicineras med massa lugnande istället för terapi.
Där finns det bra och effektiva behandlingsmetoder (terapi).
Nackdelen är att de är dyra, krävande och långvariga.
För få patienter får möjligheten att gå och ibland kan det också vara svårt för den här patientgruppen att fullfölja då det är ganska krävande.
Istället går tiden och de här patienterna bara mår allt sämre.
Många suiciderar i väntan på att något ska hända.
Tyvärr något jag har sett alltför ofta under mina 10 år inom psykiatrin.
Och ja, sorgligt nog handlar det säkert om pengar och vilka patientgrupper som är "värda" att satsa på.
