Kurator vs Psykolog

[mino]

Håller med MiniLi, en usel förklaring blir inte bättre av att det var en läkare som gav den, det är ett märkligt argument. Följer man ditt resonemang ovan borde en läkare dessutom snarare vara bättre på att förklara skillnaden än många andra.

I vilket fall är väl konsensus mer eller mindre i tråden att kvaliteten hänger mer på personen än på utbildningen om det gäller vanligt samtalsstöd.

 

[daymint]

Jag var med om en stor bilolycka (kroc) 2004 där jag åkte med i min pappas bil som passagerare och förlorade honom, hade även depressioner innan detta !! I början var jag stark men sen bröt jag ihop och fick börja gå på öppenpsykiatrin och fick underbar hjälp av en kurator!! Hon och jag klickade direkt , så med detta vill jag säga att den du pratar med är inte yrkesrollen det viktiga utan hur denna är som person

 

[daymint]

@RedHyuuga jag tror att det viktigaste är personkemin och inte vilken utbildning personen ifråga har.

Exakt !!!!

 

[MiniLi]

Socionomer kan arbeta som kuratorer (mer lösa omvärldsproblem) eller mer behandlande som terapeuter om de har sådan påbyggnadsutbildning.

Psykologer kan dels ge mer specifik typ av terapi för de svårare diagnosgrupperna samt göra neuropsykiatriska, neuropsykologiska eller personlighetsmässiga utredningar och testningar.

Jag har träffat en hel del kuratorer/socionomer /terapeuter som varit fantastiskt duktiga problemlösare som både har en helhetsbild över den sociala biten, som stöttande och till viss del behandlande av den psykiska biten.

Läkare är förvisso inte experter på kuratorer, men då de jobbar sida vid sida med dessa yrkesgrupper dagligen och lotsar sina patienter till kontakt med dessa så har de ändå väldigt stor insikt i vilka patienter som lämpar sig för sådan kontakt, mer än gemene man har. Och en primärvårdsläkare som till vardags behandlar en jäkla massa depressioner, krisreaktioner, ångestsymtom mfl skulle jag nog ändå vilja säga har mycket bra kunskaper avseende terapi! Eller hur menar du @MiniLi ?

Nej jag skulle nog säga att gemene primärvårdsläkare har ganska dålig koll på terapi överlag. Inte ens läkarna i psykiatrin brukar ha stenkoll på just den biten. Man är helt enkelt bra på olika saker

 

[Grazing]

Nu har jag fått kalla fötter, efter nyår skulle jag gå och prata med en psykolog, men tydligen finns bara en kurator.

Jag har bara dåliga erfarenheter av kuratorer, så det känns inte alls bra.

Förvisso blev jag hänvisad till en specifik kurator av en bekants man, som är läkare/doktor inom psykiatrin och han har rekommenderat den här kuratorn och sagt att den är bra.

Känner jag behöver nog lite pepp och historier med bra erfarenheter av kuratorer, något som kan överväga alla dåliga erfarenheter jag själv har och känna att det finns nog lite hopp där ändå.

Samtidigt vill jag försöka reda ut vad det är för skillnad på en psykolog och kurator? Jag har fått för mig att en psykolog är bättre eller har jag fel?

Jag tycker inte det är någon skillnad när det gäller samtal, dom psykologer jag gått till har varit otroligt olika, dom jobbar på olika sätt allihop. Vad jag märkt så verkar inte utbildningen avgöra om personen är bra eller inte, vissa passar man ihop med och vissa passar man inte alls med.

 

[Grazing]

Kanske för att Kryddelydds svar var kort och koncist och egentligen bara ett faktakonstaterande.

Du la en smajly efteråt, vilket är en känsloyttring.

Det är du som lägger in ett tonfall i hens kommentar som inte kan utläsas i det. Testa att läsa inlägget sakligt, i neutral ton. Så uppfattade jag att det var skrivet.
Din smajly la till ett tonfall. Som lät surt.

Du behöver alltså inte undra varför. Det är bara att läsa. Och ingen attackerar dig. Inte jag heller.

Alla läser olika och vars och ens tolkning får stå för en själv. Men om man utgår från ett lugnt och sakligt tonfall blir allt så mycket enklare.

Alltså allvarligt. Om Ts svarar på en kommentar och du tycker det var ett surt svar, varför måste du kommentera det ens? Eftersom detta är ett forum med bara text så kan du omöjligt veta om svaret var "surt" eller inte. Du måste inte uppfostra och lära folk på ett forum hur dom ska skriva och uttrycka sig. Vill man inte svara i tråden för att man tycker att Ts har en tråkig attityd är det väl bara att låta bli att svara i tråden då.

Ts har uppenbarligen ett sätt att uttrycka sig på som gör att det ofta blir missförstånd, eftersom det verkar som att folk vet om det så är det ännu dummare tycker jag att kommentera det. Det blir knappast bättre att kommentera och förklara att nej nu var du kort och sur i din kommentar, såhär och såhär ska du svara osv. Speciellt eftersom tycker iallafall jag det är väldigt tydligt att det är just missförstånd. Då får man ju tänka till en gång till ifall man anser att svaret var "surt" och tänka till då och förstå att 'ja jag tyckte det lät så men det var nog inte så Ts menade och sen släpper man det.

Och jo, det är faktiskt en viss typ av attack när du kommenterar sättet Ts uttrycker sig på på det sättet.

 

[Grazing]

. Och en primärvårdsläkare som till vardags behandlar en jäkla massa depressioner, krisreaktioner, ångestsymtom mfl skulle jag nog ändå vilja säga har mycket bra kunskaper avseende terapi!

Fast att kalla att skriva ut lite antidepressiva och ångestdämpande och sömntabletter för behandling tycker jag är lite fel. Dom kan den medicinska behandlingen, vilken jag tycker dom är väldigt låsta vid dom flesta jag träffat iallafall. Det är ju ingen terapi som läkare håller på med. Dom vet vilken medicin som eventuellt kan fungera mot olika symptom.

 

[caballus]

Fast att kalla att skriva ut lite antidepressiva och ångestdämpande och sömntabletter för behandling tycker jag är lite fel. Dom kan den medicinska behandlingen, vilken jag tycker dom är väldigt låsta vid dom flesta jag träffat iallafall. Det är ju ingen terapi som läkare håller på med. Dom vet vilken medicin som eventuellt kan fungera mot olika symptom.

Ok, men om ingen vet vad kuratorn håller på med (förutom kuratorn själv får vi hoppas), hur går det till då?

Läkare kan visst ge terapi, om de har utbildning för det. Däremot är det kostnadsineffektivt att läkare gör det, varför de sällan får pyssla med renodlade terapisessioner.

 

[caballus]

Nej jag skulle nog säga att gemene primärvårdsläkare har ganska dålig koll på terapi överlag. Inte ens läkarna i psykiatrin brukar ha stenkoll på just den biten. Man är helt enkelt bra på olika saker

Gemene primärvårdsläkare har nog ingen terapiutbildning, vilket de specialiserade läkarna inom psykiatrin har.

 

[Grazing]

Ok, men om ingen vet vad kuratorn håller på med (förutom kuratorn själv får vi hoppas), hur går det till då?

Läkare kan visst ge terapi, om de har utbildning för det. Däremot är det kostnadsineffektivt att läkare gör det, varför de sällan får pyssla med renodlade terapisessioner.

Kan och kan, alla människor kan väl ge "terapi". Det är ju helt bevisat då jag pratat med alla möjliga som hjälpt mig.

Eller vad för slags terapiutbildning är det läkare har menar du? Terapisession, vad menar du med det mer specifikt? Eller vad är en terapisession för dig?

Läkare är väl just mest medicinskt främst, antar inte dom sysslar så mycket med det psykiska på det sättet. Dom psykiatriker jag träffat har alla vart mer eller mindre övertygade om att det mesta går att lösa med rätt medicin. Har aldrig vart tal om att prata sig ur något faktiskt. Har jag velat ha någon slags annan hjälp än medicinsk så är det jag som fått föreslå det själv.

Läkare har ju knappt tid att skriva ut recept som det är nu verkar det som. Jag har "tät" kontakt med min psykiater och träffar denne om jag har tur iallafall varannan månad för uppföljning.

 

[caballus]

Kan och kan, alla människor kan väl ge "terapi". Det är ju helt bevisat då jag pratat med alla möjliga som hjälpt mig.

Eller vad för slags terapiutbildning är det läkare har menar du? Terapisession, vad menar du med det mer specifikt? Eller vad är en terapisession för dig?

Läkare är väl just mest medicinskt främst, antar inte dom sysslar så mycket med det psykiska på det sättet. Dom psykiatriker jag träffat har alla vart mer eller mindre övertygade om att det mesta går att lösa med rätt medicin. Har aldrig vart tal om att prata sig ur något faktiskt. Har jag velat ha någon slags annan hjälp än medicinsk så är det jag som fått föreslå det själv.

Läkare har ju knappt tid att skriva ut recept som det är nu verkar det som. Jag har "tät" kontakt med min psykiater och träffar denne om jag har tur iallafall varannan månad för uppföljning.

"Stödsamtal bygger till skillnad från psykoterapi inte på någon sjukdomsdiagnos. Samtalen är inte lika systematiserade och målinriktade som vid en regelrätt psykoterapi. Stödsamtal kan vara bra för de söker nya perspektiv och behöver hjälp att sortera bland tankar och känslor. " saxat från internet.

Jag tror att man väldigt ofta blandar ihop stödsamtal och regelrätt terapi.

Vem som helst får agera samtalsstöd medan regelrätta Terapeutiska dvs behandlande samtal görs enligt manual/metod och bara får ges av utbildade. Behandla gör man Åkommor som uppfyller diagnoser. Och diagnoser är det färre yrkesgrupper som får ställa.

För att få en diagnos ska problemen orsaka väsentliga besvär i livet. Och ofta behöver man få medicin, ibland som komplement för att ens klara att gå i terapi och arbeta med ett grundbeteende ofta enligt strukturerad manual. Och ofta får man tyvärr vänta länge på sådan terapi varför man väljer att medicinera bort problemen då det är tids- och kostnadseffektivt.

 

[Grazing]

"Stödsamtal bygger till skillnad från psykoterapi inte på någon sjukdomsdiagnos. Samtalen är inte lika systematiserade och målinriktade som vid en regelrätt psykoterapi. Stödsamtal kan vara bra för de söker nya perspektiv och behöver hjälp att sortera bland tankar och känslor. " saxat från internet.

Jag tror att man väldigt ofta blandar ihop stödsamtal och regelrätt terapi.

Vem som helst får agera samtalsstöd medan regelrätta Terapeutiska dvs behandlande samtal görs enligt manual/metod och bara får ges av utbildade. Behandla gör man Åkommor som uppfyller diagnoser. Och diagnoser är det färre yrkesgrupper som får ställa.

Så kort sagt kan man inte gå i terapi om man inte har en diagnos.

Men det gör att jag tycker det är ännu mera konstigt att alla läkare och psykiatriker jag träffat enbart gått på det medicinska om dom nu även är utbildade för att kunna genomföra psykoterapeutiska samtal . Då borde dom ha betydligt högre kunskap och vara mycket mera positiva till psykoterapi. Om dom nu är såpass insatta i det alltså.

Näe, enligt mina erfarenheter så har läkare noll koll på det psykoterapi. Om dom har det så är dom iallafall inte positiva till det.

 

[caballus]

Så kort sagt kan man inte gå i terapi om man inte har en diagnos.

Men det gör att jag tycker det är ännu mera konstigt att alla läkare och psykiatriker jag träffat enbart gått på det medicinska om dom nu även är utbildade för att kunna genomföra psykoterapeutiska samtal . Då borde dom ha betydligt högre kunskap och vara mycket mera positiva till psykoterapi. Om dom nu är såpass insatta i det alltså.

Näe, enligt mina erfarenheter så har läkare noll koll på det psykoterapi. Om dom har det så är dom iallafall inte positiva till det.

Vissa problem ska inte ventileras i terapi i tid och otid. Det finns en anledning till att inte alla får det, och dessutom är det ofta lång tids väntan om man vill ha riktig terapi och inte bara lite stödsamtal. Terapi kan vid vissa diagnoser vara behandlande, vid andra behövs medicin oavsett.

 

[Viva]

Får väl svara som en del andra att enligt de erfarenheter jag haft handlar det mer om person än om utbildning i såna här situationer. Och då har jag en hel hög erfarenheter av olika personer.

 

[Grazing]

Vissa problem ska inte ventileras i terapi i tid och otid. Det finns en anledning till att inte alla får det, och dessutom är det ofta lång tids väntan om man vill ha riktig terapi och inte bara lite stödsamtal. Terapi kan vid vissa diagnoser vara behandlande, vid andra behövs medicin oavsett.

Men va? Var det dummaste jag hört. Vad ska dom stackarna med problemen göra då? Vilka typer av problem ska inte ventileras i terapi tex? Faktiskt seriöst nyfiken.

Men okej, kanske därför jag inte fått erbjudande om psykoterapi av läkarna, därför jag fått tjata mig till det själv. Konstigt inte dom sagt det till mig bara, att dom här problemen inte ska ventileras hur som helst och att det är därför dom inte föreslagit det utan bara lagt förhoppningen till medicinerna.

Jag förstår ändå inte vad du menar med "riktig" terapi?

Och ja, jag håller med om att medicin kan vara behövligt, framför allt om man har psykoser eller är bipolär osv. Men dom stackarna som inte får hjälp av mediciner och inte har problem som ska ventileras i terapi, vad gör dom?

Ska till läkaren nästa vecka, känns som att det är befogat då och fråga ifall det är "riktig" terapi denna gången och inte bara samtal som jag står i kö till. Och sen är jag ju väldigt bitter på dom privata psykologerna jag vart till och betalat en tusenlapp i veckan för stödsamtal. För det var ju ingen specifik behandling av en viss typ av problem alltså ingen riktig terapi. Kanske också därför samtalen inte fungerat för mig eftersom det faktiskt aldrig varit terapi jag gått i, bara allmänna stödsamtal, dyra sådana dessutom.

Nä, krasst sett så håller jag inte med dig alls faktiskt. Psykoterapi kan se ut på många olika sätt beroende på vad det är för metod psykologen går efter eller vad för metod man själv söker som bildterapi eller kbt eller vad som nu passar en. Man behandlar sina problem helt enkelt med samtal eller på annat sätt, man kommer fram till vad som orsakar dom och hur man ska eller kan hantera dom osv.

 

[Kilauea]

Har träffat träffat flera kuratorer genom åren.
Först en kurator som var helt underbar! Gav mig stöd, råd, följde upp osv. Gick miste om henne när jag bytte vc.
Sen har jag träffat en kurator jag faktiskt bokade av efter första försöket då det inte kändes rätt på nåt vis.

Nu senast har jag haft en kurator på vc som sagt mycket konstiga saker. Min sambo har trott att jag överdrivit eftersom jag inte mår bra, sen visade jag journalen på nätet

Den bästa kurator jag träffat var på hospice, men då var det ju inriktat på sorg av en anledning.

Ska nu få träffa nån via psykiatrin eftersom kuratorn på vc kände att han nåt vägs ände, så får se hur det blir där och om det blir kurator eller psykolog.

Sammanfattning: det verkar vara mycket personkemi för hur bra man tycker det fungerar med den man pratar med.

 

[Lobelia]

Den enda skillnad man märker av som patient är väl vilken metod de jobbar efter. Det har du rätt att få reda på. Men du kan ju också vara proaktiv och berätta, tom skriva ner, vad du vill ha ut av mötet och vad du vill uppnå. Har man en helt defensiv attityd till den man ska prata med, dvs tänker sig att personen ska ställa frågor och sedan tala om vad som är fel, så är bägge alternativen fel.

Det jag tycker kan vara den stora begränsningen med den här typen av samtal är att man sällan kommer längre än det man själv kan ringa in. Det hör ihop med att vissa terapeuter jobbar metodologiskt slappt, dvs tar betalt för att låta folk prata av sig, de jobbar inte särskilt målinriktat. Jag kan inte alla terapiformer, men psykodynamisk psykoterapi verkar vara mer målinriktad och inte lika lös i kanterna. Förstår inte vitsen med samtal i största allmänhet, det kan jag lika väl ha med en klok kompis. Den senaste jag gick i samtal hos genom en jobbkurs (som iofs kallade sig coach) hade en analys som var ungefär i höjd med den jag hade på gymnasiet.

Coach kan vem som helst kalla sig, helt utan utbildning. Andra titlar som Psykolog, psykoterapeut och kurator måste man ha utbildning för att kalla sig.

Jag håller i och för sig med om att en klok kompis kan vara väl så bra att tala med, men det krävs mer av ofta en själv för att få resultat om den man talar med saknar utbildning. Med en vän spelar man också med vänskapen som insats, alla kanske inte är beredda att lyssna på alla ens sidor, även de mindre vackra. Och det är ofta de som man måste grava sig ner mot för att komma någonstans.

 

[Lobelia]

.

Vem som helst får agera samtalsstöd medan regelrätta Terapeutiska dvs behandlande samtal görs enligt manual/metod och bara får ges av utbildade. Behandla gör man Åkommor som uppfyller diagnoser. Och diagnoser är det färre yrkesgrupper som får ställa.

Terapeutiska samtal (dvs läkande samtal) kan man ha med vem som helst, det är inte ett begrepp som är skyddat och knutet till något krav på utbildning. Jag har fått hjälp av en kompis, och det är tveksamt om någon "random" psykolog/kurator/terapeut skulle kommit någonstans alls på samma tid eller någonsin. Det handlar om vilja och personkemi också. En slumpvis utvald person hade förmodligen lyckats långt sämre än en utbildad person å andra sidan. Nu handlade det inte om någon allvarlig psykisk sjukdom, men det gör det inte för de flesta.

 

[mandalaki]

Terapeutiska samtal (dvs läkande samtal) kan man ha med vem som helst, det är inte ett begrepp som är skyddat och knutet till något krav på utbildning. Jag har fått hjälp av en kompis, och det är tveksamt om någon "random" psykolog/kurator/terapeut skulle kommit någonstans alls på samma tid eller någonsin. Det handlar om vilja och personkemi också. En slumpvis utvald person hade förmodligen lyckats långt sämre än en utbildad person å andra sidan. Nu handlade det inte om någon allvarlig psykisk sjukdom, men det gör det inte för de flesta.

Har vi inte hamnat väldigt långt vid sidan av om vi blandar in samtal med kompisar? Terapeuter använder tekniker och metoder, de sitter inte och samtalar i största allmänhet. Och en viktig grund i (åtminstone psykodynamisk) terapi verkar vara att terapeuten och patienten/klienten bara "känner" varann i det som försiggår i rummet, de har inga kontaktytor utanför det och vet inget annat om varann än det som försiggår dem emellan.

Bra kompissamtal är underbart och ofta förlösande och stärkande - men de har inget med psykoterapi att göra.

 

[tanten]

Har vi inte hamnat väldigt långt vid sidan av om vi blandar in samtal med kompisar? Terapeuter använder tekniker och metoder, de sitter inte och samtalar i största allmänhet. Och en viktig grund i (åtminstone psykodynamisk) terapi verkar vara att terapeuten och patienten/klienten bara "känner" varann i det som försiggår i rummet, de har inga kontaktytor utanför det och vet inget annat om varann än det som försiggår dem emellan.

Bra kompissamtal är underbart och ofta förlösande och stärkande - men de har inget med psykoterapi att göra.

Tack