Inte ens självmordsförsök kvalificerar för att få vård i den här delen av landet.
Depression är ju liksom en potentiellt dödlig sjukdom, men här tycks det inte vara en riktig sjukdom.
Jag ångrar så att jag flyttade hit. (Jag misslyckas tydligen alltid med att göra tillräcklig research inför livsavgörande beslut.) Men utsikten att kanske bli utan vård och bara få prata med en kurator, skapar en känsla av tomhet. Jag kommer ju inte ha något att klamra mig kvar vid. Det skrämmer mig.
Jag förstår helt känslan av panik och rädsla inför att inte få vård. När jag var ung och mådde skit, var suicid, så glömde man budgetera för min utlovade terapi som skulle ske genom utomstående konsult sas då de inte hade rätt kompetens på avdelningen. En person erkände det. Sen när min pappa tog över fighten iom att jag inte orkade ledde det till krismöten etc där man istället sa att jag "var ett hopplöst fall" och att man valde att ge behandling till folk som inte var det. Efter att vi då hade så många vittnen till felbehandlingen, journalfel etc så hotade pappa med medierna till chefen för Stockholms psykvård. Då fick jag helt plötsligt vård. Pengarna dök upp.. Katastrofhantering som nog tyvärr fler råkar ut för. Och inte har en pitbull-pappa att bussa på dem.
Iom att jag varit arbetsför och mått bra rätt många år nu kan man ju undra lite över vad som skett om jag låtits tro att jag var hopplös.
Med det sagt: Jag tror inte alls du är hopplös. Även om du själv nu inte ser en framtid. Kanske kan någon ta ev fight åt dig?
Kanske kan folk här ha erfarenheter i vad man ska säga och till vem?
Kanske räcker det att du under kommande möten visar mer och mer hur du verkligen mår. Lista dina problem, berätta att du inte direkt har andra att prata med live och just därför behöver få den här ventilen, utöver att du hela livet haft problem av varierande sort.
Sen kanske det på ett så speciellt ställe måste skötas lite tuffare från din sida med i början. Du kanske inte kan visa att du är duktig, stark och har roddat en massa skit så länge. Utan beskriv mer det som inte funkar och det du saknar och lider av.
Jag vet inte! Och jag vet ju inte hur mötena ser ut. Men jag vet ju att du har garden uppe av förklarliga skäl. Man kan bli svårläst då och tolkas som man mår bättre än man gör. Och då vara i behov av mindre hjälp.
Kanske får man berätta att jag kan inte gråta inför folk. Jag ka inte visa hur skit jag mår. Det låser sig etc.. Så kanske de blir medvetna om ngt som inte riktigt syns/är läsbart.
Jag hade själv låst mig efter trauman som ung. Och tom experten på trauman trodde ju att jag mest bara sket i att försöka först. Sen insåg de ju. Men jag tänker att det kan vara lite samma med dig? Vet ju inte.. Men kan vara värt en tanke iaf.
Håller alla tummar och tår för dig.
