Ang det här med utfall på promenader och att bedöma hundars mentalitet...
För ett tag sedan mötte vi en främmande person med hund som min Aysu skällde på. "Jaså, så du har fortfarande inte fått ordning på den där!" säger personen och tittar på henne. Vi möttes på kvällen, väldigt plötsligt i en tunnel och i en plötsligt trängd situation i mörker kan det absolut hända att Aysu blir orolig. Mötande hund gick dessutom lite planlöst i flexi, så den kom snabbt nära oss. Det blev i alla fall att jag växlade några ord med personen, och det kändes som att han tycker att salukis är hopplösa vilddjur pga Aysu.
Aysu är då hunden som (förutom vid vissa hundmöten) går prydligt i koppel, aldrig är rädd för något, är plättlätt att lämna hemma, rolig att träna med, löjligt enkel i all hantering (vi kan hos veterinär sticka hål på blåsa mellan trampdynorna och rota runt efter skräp utan att hon ens fått lugnande, hon behöver inte lugnande för röntgen heller och står blickstilla oavsett vad vi pysslar med). Hon är utmärkt med de hundar hon får möta på ett mer avslappnat sätt och trots att hon har stark jaktlust och har varit bland de bästa på lure coursing så kan jag stoppa henne för att sedan gå fram och koppla om det dyker upp vilt framför näsan på henne. MEN folk ser henne som en "problemhund" ibland ute, just för att hon skäller på andra hundar.
Jag har också en hund i min bekantskapskrets som får främlingar på stan att säga "Åh så fin och trevlig, en sån vill vi ha!". Den hunden är rädd för massor av olika vardagliga saker, går inte att lämna hemma och good luck med att kalla in den ens utan störning när den är lös. Men den går fint i koppel och är tyst och trevlig mot andra hundar.
Min tanke är att i alla fall många gånger när man ser mönster i hur hundar beter sig vid hundmöten och drar slutsatser från det, så kanske man istället borde försöka se ett mönster i vad det är för ägare till dem. Ålder och kön säger väldigt lite dock. Är det en ras som oftare hamnar hos folk med träningsintresse? En ras som oftast hamnar hos de som vill ha en söt soffhund trots att det egentligen är en arbetande hund? Sådant spelar ju in extremt mycket!
När det gäller just dvärgschnauzer så är jag själv väldigt förtjust i dem. Inte i de skälliga stökhundarna man möter på promenader, men de jag träffat som haft ägare som gillar träning... SÅ roliga hundar och så otroligt charmiga och fina. Sedan verkar det ju som om det är skillnad mellan färgerna, jag har bara träffat P/S vad jag minns. Har sett lite annat på promenader bara, men ja, då var det ju det där med att bedöma hur en hund är utifrån sådan situation
