Litium mot depression?

Mamma får ringa och be om en läkartid i morgon, i fredags kväll var det på vippen att jag fick åka in till psykakuten.
Diskuterade för övrigt litium med min syrra som är läkare (dock narkosläkare...) och hon tyckte absolut att det kunde vara en god idé, i alla fall att ta upp det med min psykiatriker. Krånglet är väl att det är provtagningar och annat men det fixar jag om jag vet att jag måste. Att jag redan nu äter Levaxin för sköldkörteln menade hon inte var några problem utan det går att justera.
Det känns verkligen som att det här går utför och det snabbt :(.
 
Mamma får ringa och be om en läkartid i morgon, i fredags kväll var det på vippen att jag fick åka in till psykakuten.
Diskuterade för övrigt litium med min syrra som är läkare (dock narkosläkare...) och hon tyckte absolut att det kunde vara en god idé, i alla fall att ta upp det med min psykiatriker. Krånglet är väl att det är provtagningar och annat men det fixar jag om jag vet att jag måste. Att jag redan nu äter Levaxin för sköldkörteln menade hon inte var några problem utan det går att justera.
Det känns verkligen som att det här går utför och det snabbt :(.

Vad bra att din mamma kan ringa åt dig. Jag hoppas du får tid på direkten, så här ska du inte behöva må! Det är jobbigt att gå i ovisshet och inte ha en aning när hjälpen kommer!
 
Mamma får ringa och be om en läkartid i morgon, i fredags kväll var det på vippen att jag fick åka in till psykakuten.
Diskuterade för övrigt litium med min syrra som är läkare (dock narkosläkare...) och hon tyckte absolut att det kunde vara en god idé, i alla fall att ta upp det med min psykiatriker. Krånglet är väl att det är provtagningar och annat men det fixar jag om jag vet att jag måste. Att jag redan nu äter Levaxin för sköldkörteln menade hon inte var några problem utan det går att justera.
Det känns verkligen som att det här går utför och det snabbt :(.

Jättebra att du har mamma som hjälper dig!

Och vad bra att du har kunnat prata igenom det litegrann innan med Syster Läkare, det är ju jättebra att ha fått lite mer på fötterna redan innan läkarbesök. Då har du det tydligare för dig själv vad du tycker i alla fall. :up:

Det är ju hemskt att du har det så här pass illa just nu, men förhoppningsvis är det det där berömda mörkret innan gryningen. :)

Provtagningar osv blir det ju om du provar med medicinen, anledningen att prova är ju att må bättre. Därför kanske det inte bara blir att du klarar det om du måste, det kan vara så att det inte ens blir så jobbigt!

Håller verkligen tummarna för dig, att du snabbt får tid och bra hjälp!
 
Jag håller med de andra, vad skönt att du har mamma och syster att få lite stöd av i allt. Hoppas du får en läkartid snart, och annars så är det bara att tjata tjata tjata. Konstigt nog brukar det löna sig, och det är skönt att du har någon som kan sköta det åt dig, för det fixar man (oftast) inte själv när man mår dåligt.

Och gällande provtagningar om du testar litium, det kommer gå bra! Jag trodde att det skulle bli hemskt jobbigt, både att ta sig iväg och själva provtagningen.. Men det gick faktiskt bra! Man kommer in i det. :)
 
Tack @Mammadutt ,@Monstermom och @Azalea!
Mamma ringde Kontaktpunkten idag som menade att det inte lät så bra men några läkartider fanns inte bara sådär. Nu skall i alla fall någon ringa mig under veckan så får vi hoppas att det leder någonvart. Och jag har fått nytt mail med en ny tid till psykkontakten, hon har klämt in mig på fredag em. Skönt, fast jag vet egentligen inte vad hon kan göra men ju fler som drar i trådarna så...
 
Tack @Mammadutt ,@Monstermom och @Azalea!
Mamma ringde Kontaktpunkten idag som menade att det inte lät så bra men några läkartider fanns inte bara sådär. Nu skall i alla fall någon ringa mig under veckan så får vi hoppas att det leder någonvart. Och jag har fått nytt mail med en ny tid till psykkontakten, hon har klämt in mig på fredag em. Skönt, fast jag vet egentligen inte vad hon kan göra men ju fler som drar i trådarna så...

Jamen exakt, det kan ju absolut inte skada att hon drar sitt strå till stacken heller. Dessutom tycker jag det är positivt att du får träffa och prata med henne om det också, jag tror det är bra för dig att känna att det händer något - även om det inte går så snabbt som man skulle önska ibland.

Synd att du inte kunde få en tid direkt, men att de hör av sig under veckan är ju inte så väldigt avlägset heller, förhoppningsvis går det ändå rätt snabbt att få träffa någon. Det är ju tyvärr alltid så, saker måste mala på i sin egen takt - men det går framåt! :)
 
@Lona bra att du fått tid och att dom ska ringa men det är inte ok att det tar sådan tid, speciellt inte att du ska behöva vänta på telefonsamtal.

När du träffar kontaktpersonen känner du att du kan säga exakt hur läget är?

Ibland har jag inte vågat berätta hur risigt jag mår, hur jag tänker och känner... Har istället skrivit ett "brev" och låtit kontaktpersonen läsa.

Vi har rätt att ta del av våran vård och vi har rätt att sätta ner foten och ifrågasätta.

Det är till och med ok att bli förbannad. Det kan leda till tid inom några timmar :angel:
 
@Lona bra att du fått tid och att dom ska ringa men det är inte ok att det tar sådan tid, speciellt inte att du ska behöva vänta på telefonsamtal.

När du träffar kontaktpersonen känner du att du kan säga exakt hur läget är?

Ibland har jag inte vågat berätta hur risigt jag mår, hur jag tänker och känner... Har istället skrivit ett "brev" och låtit kontaktpersonen läsa.

Vi har rätt att ta del av våran vård och vi har rätt att sätta ner foten och ifrågasätta.

Det är till och med ok att bli förbannad. Det kan leda till tid inom några timmar :angel:

Och är man väl inne i systemet så är hjälpen oftast bara ett samtal bort.
Skulle jag ringa min psykolog och säga att jag mår superdåligt skulle hon ringa mig direkt om jag lämnat meddelande på hennes svarare eller skickat ett sms till henne (fått hennes mobilnr) och fixa in mig på psykakuten eller få en tid hos henne direkt. Eller träffa min läkare, sjuksköterska eller någon annan om ingen av dom är tillgängliga.
När vården funkar så är den super (för mig iaf som inte kunde vara mer nöjd).
 
@Lona bra att du fått tid och att dom ska ringa men det är inte ok att det tar sådan tid, speciellt inte att du ska behöva vänta på telefonsamtal.

När du träffar kontaktpersonen känner du att du kan säga exakt hur läget är?

Ibland har jag inte vågat berätta hur risigt jag mår, hur jag tänker och känner... Har istället skrivit ett "brev" och låtit kontaktpersonen läsa.

Vi har rätt att ta del av våran vård och vi har rätt att sätta ner foten och ifrågasätta.

Det är till och med ok att bli förbannad. Det kan leda till tid inom några timmar :angel:
Ja, jag kan säga i princip vad som helst till henne, utom när jag har allvarliga suicidtankar för om jag berättar det kan hon ju lättare hindra mig.
 
Och är man väl inne i systemet så är hjälpen oftast bara ett samtal bort.
Skulle jag ringa min psykolog och säga att jag mår superdåligt skulle hon ringa mig direkt om jag lämnat meddelande på hennes svarare eller skickat ett sms till henne (fått hennes mobilnr) och fixa in mig på psykakuten eller få en tid hos henne direkt. Eller träffa min läkare, sjuksköterska eller någon annan om ingen av dom är tillgängliga.
När vården funkar så är den super (för mig iaf som inte kunde vara mer nöjd).
Jag hade min kontaktpersons telnr tidigare (vilket man inte får) men nu skall ALLA ringa via Kontaktpunkten vilket är helt värdelöst. Jag har visserligen hennes mail (vilket man inte heller får) och kan nå henne hyfsat fort men det är inte samma sak.

Gick tidigare privat hos en psykiatriker och det bra med honom var att han verkligen ställde upp vad det än gällde. Han erbjöd sig till och med att åka upp till Stockholm (jag bor i Göteborg) och hämta mig en gång när jag hade kraschat i ett jobbsammanhang. Tyvärr hände det senare en grej som gjorde att jag helt tappade förtroendet för honom så nu är jag instoppad i allmänpsykiatrin som inte funkar så värst bra.
Jag skall ju flytta och sannolikt byta kommun, tänkte först att jag kanske skulle byta psykiatrimottagning också men i den nya kommunen får man 10 besök och sedan är det tack och hej :crazy:, helt vrickat.
 
Jag hade min kontaktpersons telnr tidigare (vilket man inte får) men nu skall ALLA ringa via Kontaktpunkten vilket är helt värdelöst. Jag har visserligen hennes mail (vilket man inte heller får) och kan nå henne hyfsat fort men det är inte samma sak.

Gick tidigare privat hos en psykiatriker och det bra med honom var att han verkligen ställde upp vad det än gällde. Han erbjöd sig till och med att åka upp till Stockholm (jag bor i Göteborg) och hämta mig en gång när jag hade kraschat i ett jobbsammanhang. Tyvärr hände det senare en grej som gjorde att jag helt tappade förtroendet för honom så nu är jag instoppad i allmänpsykiatrin som inte funkar så värst bra.
Jag skall ju flytta och sannolikt byta kommun, tänkte först att jag kanske skulle byta psykiatrimottagning också men i den nya kommunen får man 10 besök och sedan är det tack och hej :crazy:, helt vrickat.

Så sjukt olika det kan vara. Sen jag tog mig mod att söka hjälp har jag fått hur bra stöd från vården som man kan begära.
Jag skickade en egenremiss till ätstörningsenheten eftersom det var den jag behövde hjälp med. 1 1/2 månad senare hade jag läkarsamtal. Efter det var jag inskriven och fick en behandlare på en gång som jag sedan träffade en gång i veckan. Sedan läkarsamtal var tredje månad och efter 6 månader fick jag komma till en psykolog och göra en utredning på mottagningen och fick en till diagnos, och utreddes för en annan samtidigt av min läkare. Dom hjälpte mig att kontakta arbetsförmedlingen och gick med på flera möten dit med dom. Jag fick gå tre dagvårdsbehandlingar utan minsta ordet från dom. Dom ville mer än gärna att jag skulle gå behandlingen. Jag skrevs ut efter tre års behandling förra året efter att dom (tyvärr) tyckte jag var ett hopplöst fall och skickade mig vidare till affektiva mottagningen. Då hade jag träffat behandlaren 1 gång i veckan och psykologen en gång i veckan under dom åren.
Skrevs över och fick en tid till läkaren på två veckor. Tilldelad en ny psykolog på en gång och började hos henne efter jag haft mitt sista samtal med den gamla. Blev utredd en gång till och fick en till diagnos (har totalt 5 st) och är nu uppsatt på IBT behandling. Dom ville också att jag skulle göra ect och gå ljusterapi men det har jag sagt nej till.

Just nu har jag tre egna kontaktpersoner. Min läkare, min psykolog och min sjuksköterska.

Alltså, jag har världens lyxvård.
 
Hur har det gått för dig @Lona ?
Både bra och dåligt...
Det som var bra hos min psykkontakt L var att hon tog mig på allvar, var bekymrad och inte viftade bort det. Hon tyckte att jag skulle läggas in men det vill jag inte i nuläget.
Vi pratade lite om varför jag mår såhär just nu och hon hade en del teorier varav jag "köper" en del.
Till skillnad från vad jag tänkt egentligen så minskade vi på Lamictalen till 200 mg igen som jag stått på i flera år då det faktiskt var i samband med höjningen av den som jag började må så här överjävligt. Skall testa 1,5 v och se vad som händer.
Mår jag för dåligt måste jag åka till psykakuten även om jag inte har uttalade suicidtankar. Tycker de då att jag skall läggas in så menade L att då får jag snällt finna mig i det.
L tyckte att jag nu skall fokusera på att ta hand om mig själv (surprise!), orkar jag inte åka till stallet så skall jag inte göra det och samma sak med boendestödet. Det jag SKA göra är att duscha minst var tredje dag (jag vet, det låter ofräscht men jag ORKAR inte duscha så ofta som jag borde) samt gå ut med hundarna.
Jag har varit inne på att skicka iväg doggsen ett tag men tror för min skull att det är bäst att de är kvar här. De blir inte vanskötta men skulle förmodligen ha det roligare någon annanstans.
Jag tröst/hetsäter något hemskt men vi kom fram till att det faktiskt är bättre (till en viss gräns) än att jag skär mig så alltså fortsätter jag äta även om jag försöker bromsa.

Det som är förbaskat DÅLIGT, rent ut sagt under all kritik, är att teamet inte har någon läkare alls för tillfället och tydligen kan de inte låna en från något annat team. L är inte läkare och kan inte göra några större förändringar i min medicinering även om vi bollade en del idéer (dock inte litium).
Så småningom kommer en underläkare att komma till teamet men L menade att jag behöver en erfaren psykiatriker så för tillfället står jag på någon lista till Sahlgrenska som skall börja med kvällsmottagning för psykpatienter.

Så ja, så värst mycket längre kom vi inte men det känns ändå bra att veta att L förstår och finns där även om hon inte kan göra så mycket. Och att det inte är "fel" att åka till psykakuten när jag mår skit, främst på nätterna.
Jag har dessutom försökt fixa lite backupplaner för hästar och hundar och känner att det nog skulle lösa sig om jag blir inlagd och den vetskapen gör att det känns lite, lite mindre jävligt.
 
Du verkar ha en jättebra psykkontakt! Skönt med någon som förstår och hon har kloka tankar i övrigt också. Vad gäller hygienen så tror jag att de flesta med erfarenhet av psykisk sjukdom känner igen sig, även om det är väldigt tabu att prata om det. När jag gick i en samtalsgrupp för folk med samsjuklighet affektiv sjukdom + NPF så var det förlösande när en av deltagarna nämnde att hen ofta inte kom sig för att duscha på många dagar - plötsligt berättade allihop om liknande erfarenheter av olika slag.

Katastrof att ni står utan läkare, hoppas du snart kan träffa någon även om du skulle behöva regelbunden kontakt med en psykiatriker!
 
Angående hygienen så kan jag säga att under min förrförra depression mådde jag så dåligt att jag inte orkade duscha på tre veckor en gång. Allt jag orkade med var att skölja håret i duschen en gång i veckan och sen lägga mig i soffan halvt död efter den ansträngningen.

Var tredje dag låter super!
Det är ärligt talat vad jag orkar med nu också som max.
Folk fattar inte vilken energi det tar att ställa sig i duschen. Låter väl sjukt men så är det.
 
Samma här när jag mådde som sämst. Duschade kanske var femte dag. Och det sög musten ur mig med. Att orka med att raka sig osv var bara att glömma. Ville bara få det överstökat så fort som möjligt. Borstade inte tänderna på jag vet inte hur länge, men det var lååångt mellan gångerna. Kändes som en omöjlighet. Att laga mat, städa, diska osv var bara att fetglömma. Åt bara om någon i princip tvingade mig.

Hoppas det löser sig för dig TS! Nu har jag inte läst hela tråden och vet inte om du har några diagnoser eller så, men det som räddade mig var cymbalta. Tog två - tre veckor på den medicinen så bara POFF en dag mådde jag skitbra igen efter ett års svår depression. Det är en lite bredare medicin och den gav mig tillbaka energin och mer därtill! Men olika mediciner fungerar ju såklart olika på olika personer.
 
Jag har inte läst hela tråden (var många sidor med mycket text) ber om ursäkt för det.

Men jag undrar varför det är just mediciner du letar som en utväg? På något sätt måste du försöka ändra ditt tankesätt. mediciner kommer aldrig kunna hjälpa dig att ändra ditt tankemönster. Att befinna sig i djup depression är inte ett normaltillstånd utan något har gjort att man hamnat där, och jag är övertygad om att terapi (förespråkar KBT terapi) kan få dig programmera om hjärnan. Du måste bestämma dig för att det får vara nog nu, det är ingen annan som kommer kunna göra det åt dig. Jag vet att det är super tufft att ens orka ta tag i allt (been there, haft djup depression själv) men du måste satsa allt i terapi. Mediciner kan vara en hjälp på vägen, men dom dämpar bara symptomen, du måste göra något åt roten till det onda.


Kram!
 
Jag har inte läst hela tråden (var många sidor med mycket text) ber om ursäkt för det.

Men jag undrar varför det är just mediciner du letar som en utväg? På något sätt måste du försöka ändra ditt tankesätt. mediciner kommer aldrig kunna hjälpa dig att ändra ditt tankemönster. Att befinna sig i djup depression är inte ett normaltillstånd utan något har gjort att man hamnat där, och jag är övertygad om att terapi (förespråkar KBT terapi) kan få dig programmera om hjärnan. Du måste bestämma dig för att det får vara nog nu, det är ingen annan som kommer kunna göra det åt dig. Jag vet att det är super tufft att ens orka ta tag i allt (been there, haft djup depression själv) men du måste satsa allt i terapi. Mediciner kan vara en hjälp på vägen, men dom dämpar bara symptomen, du måste göra något åt roten till det onda.


Kram!
KBT i all ära men det är ganska meningslöst i en djup depression. Dessutom är det inte alltid det finns en "rot till det onda", ibland är det rent neurologiskt, precis som det inte finns en rot till det onda när man får cancer eller lunginflammation.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har insett att det är dags för mig att tackla min tandvårdsrädsla.. fobi.. men hur gör man? Jag har inte varit hos tandläkaren på...
Svar
9
· Visningar
288
Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
705
Senast: miumiu
·
Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 632
Senast: starcraft
·
Skola & Jobb Dramatisk rubrik men det är så det känns :cry: Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet. Jag...
Svar
3
· Visningar
1 229

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Dejtingtråden del 38
  • Skidåkning
  • Vad gör vi? Del CCIV

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp