Det finns liksom fler saker man kanske vill i livet förutom att "supa ner sig".
Jag har själv växt upp med en alkoholiserad förälder, med allt som hör till (psykisk och fysisk misshandel), har avstått från alkohol helt, men det liksom räcker inte.
Änsålänge så har ett tjugotal år gått åt för att lära sig hantera alla beteenden och reaktioner som kommer från den tiden jag var illa tvungen att bo med mina föräldrar. Jag flyttade hemifrån när jag var 16. Det går hyggligt nu, men det har tagit sin lilla tid så att säga, och jag är långt ifrån klar än.
Självklart anstränger man sig för att kunna ha det liv man vill ha. Jag har flera gånger startat om på högskolan, det saknas inte kapacitet för vare sig komma in, eller fixa några kurser. Men vad gör man när ångest och depressioner dyker upp som gubben ur lådan, när högre arbetsbelastning och lite sämre sömn triggar fram det?
Men jag får väl "ta mig i kragen" eller nåt. Jag har nog bara offerkoftan på och försöker inte tillräckligt hårt.
Jag har valt istället att se klart vad jag har för förutsättningar för tillfället, och navigera runt de saker som inte fungerar, och utifrån det ha så bra som det bara går. Det går ingen direkt nöd på mig numera, jag reser runt och har det gott. Ganska länge så var det inte så dock, och det svenska skyddsnätet är inte jättebra på hjälpa människor som har sina problem på insidan istället för utsidan.
Jag skulle inte själv säga att jag har gått "livets hårda skola" , inte för att jag tar avstånd från uttrycket, utan för att de dåliga delarna i mitt liv har verkligen inte gett något positivt att ta med sig som någon lärdom, det har varit bara nedbrytande. Jag ger inte mycket för växprocessen heller. Hade mycket hellre velat befinna mig mentalt där jag är nu, redan för 20 år sen.