Livslång kärleksrelation - är det idealet?

[Görel]

Det där låter som mina föräldrar, som dock "bara" var ihop i 40 år eftersom mamma dog rätt tidigt. Jag hade intrycket att de levde ihop för att de ville, inte för att de "måste" och att de också hade sina egna liv och inte gjorde allt gemensamt.

Precis så. Mina föräldrar brukade säga att de inte var siameser. Baserat på en annan släkting som brukade säga att hon och hennes man var siamesiska tvillingar.

 

[Fibusen]

Har en väldigt ny relation så har inte kommit till några problem än, men jag tänker att det varar så länge det känns bra. Än så länge så matchar vi SJUKT bra, har samma tankar och intressen, och har det jävligt gött helt enkelt, så just nu så kan jag absolut se att jag blir gammal med denna man. Dyker det upp problem så får man ta det då, lösa det eller bara skita i det. Beror väll på problemen också. Handlar det om att jag eller han inte anser att den andra städar upp efter sig så är det väll förhoppningsvis ganska enkelt fixat, men är man bara less på varandra så kanske det inte finns så mycket att kämpa för.

Det viktigaste är väll att kärleken finns kvar, sen om den är livslång eller ett par år lär väll visa sig!

 

[Teilani]

I en relation som man trivs i och där man stöttar varandra så är det väldigt skönt att ha en livskamrat tycker jag. Att kunna planera 20-30 år fram i tiden, både stora och små saker.

Om man är i en relation där det inte kommer naturligt att man tar sig tid för varandra, eller ger varandra utrymme, utan att det ses som ett jobb. Att man måste jobba med relationen, istället för att vila i den tillsammans. Då kanske man behöver fundera på varför man är ihop.

De åren barnen är små, man knappt får sömn, eller gå på toa själv, då kan jag tänka att det är lätt att tappa bort varandra. Då tänker jag att det är viktigt att både dela på de jobbiga bitarna, och komma bort från vardagen en stund tillsammans då och då. Men jag skulle nog inte kalla det att jobba för relationen. Jag skulle kalla det grundläggande för att överleva, men jag upplevde småbarnsåren som väldigt tuffa.

 

[Bulldoozer]

I en relation som man trivs i och där man stöttar varandra så är det väldigt skönt att ha en livskamrat tycker jag. Att kunna planera 20-30 år fram i tiden, både stora och små saker.

Om man är i en relation där det inte kommer naturligt att man tar sig tid för varandra, eller ger varandra utrymme, utan att det ses som ett jobb. Att man måste jobba med relationen, istället för att vila i den tillsammans. Då kanske man behöver fundera på varför man är ihop.

De åren barnen är små, man knappt får sömn, eller gå på toa själv, då kan jag tänka att det är lätt att tappa bort varandra. Då tänker jag att det är viktigt att både dela på de jobbiga bitarna, och komma bort från vardagen en stund tillsammans då och då. Men jag skulle nog inte kalla det att jobba för relationen. Jag skulle kalla det grundläggande för att överleva, men jag upplevde småbarnsåren som väldigt tuffa.

Vi har väl aldrig planerat saker särskilt långt fram, det som händer händer.. Däremot diskuterar vi t.ex. att det skulle kanske vara trevligt att flytta till en gård med lite mark, samtidigt som vi är oerhört nöjda som vi har det idag. Att planera 20-30 år framåt känns väldigt avlägset för oss, några år framåt diskuterar vi men inte decennier.

 

[Teilani]

Vi har väl aldrig planerat saker särskilt långt fram, det som händer händer.. Däremot diskuterar vi t.ex. att det skulle kanske vara trevligt att flytta till en gård med lite mark, samtidigt som vi är oerhört nöjda som vi har det idag. Att planera 20-30 år framåt känns väldigt avlägset för oss, några år framåt diskuterar vi men inte decennier.

Vi bor redan på gården, och de flesta planer långt fram i tiden gäller just den. Vill vi bygga ut ytterligare, eller betala av lånen, så vi bor ”gratis” när vi blir pensionärer. Hur tänker vi kring hemtjänst och särskilt boende om någon blir sjuk? Vilka fruktträd ska vi plantera och var?

Sällan fasta beslut fattas, men vi pratar om livet tillsammans hela vägen till slutet.

 

[Luff]

Jag tänker på Rickard Söderberg, #gaytenor, och hans partner som varje år tar ett beslut om dom ska vara ihop ett år till och på en lapp kryssar i ruta ja eller nej.. Jag funderar när jag ser detta på om dom pratar och utvärderar eller bara skämtsamt kryssar i rutorna. Det är ju ett sätt att ifrågasätta sin relation. Min man skulle gå sönder av en sådan årsdag. Och jag skulle glömma bort det hela och undra varför han var så orolig. Nä inget för mig.

 

[Nahar]

Har funderat lite på det här. Det beror ju på vad vi menar med livslång relation. För mig är äkta kärlek livslång, men det betyder inte att den är begränsande. Jag kan älska min partner till döden, men det betyder inte att relationen behöver se likadan ut. Tar min kärlek slut för att vi kanske mår bättre om vi bor isär? Tar min kärlek slut för att vi inte hörs på ett år eller tre eller tio? Tar min kärlek slut när min partner dör? Nej. Och för mig tar relationen inte slut förrän än min kärlek gör det. Det vill säga när jag dör. På det sättet är äkta kärlek livslång för mig.

Men jag tror att många förvillar sig in i bilden av en livslång relation, och kallar det idealet, utan att lägga en tanke åt att det egentligen är den livslånga kärleken de önskar sig.

 

[Mineur]

Jag har varit gift i hela 6,5 veckor () och har hela tiden varit ganska krass med min man om att det faktiskt finns ett alternativ som heter fredlig skilsmässa, ifall vi nu skulle vakna upp en dag och inse att vi inte vill längre. Det var mest något jag sa veckorna före bröllopet, när nerverna började göra sig påminda hos oss båda, men jag menade det då och jag menar det nu. Naturligtvis gifte jag mig inte med förväntan att en dag skilja mig, och som det känns idag (samt de senaste 7 åren) vill vi leva tillsammans i alla våra dagar, men jag tror att det kan vara nyttigt att påminna sig själv om att man faktiskt har alternativ. Man sitter inte fast bara för att man utbytt ett par ord och ringar. Många delar av samhället vill få en att tro det, men det stämmer inte.

Det må låta krasst, oromantiskt och pessimistiskt - jag föredrar att kalla det realistiskt

Så nej, för mig är en livslång relation inte alls något slags ideal. Underbart ifall det händer, förutsatt att samtliga partner är lyckliga och tillfreds såklart, men jag tror inte att livet blir mindre värt att leva utan en sådan relation. Men det är kanske lätt för mig att säga.

 

[sorbifolia]

Här är en till som "höll ut" och "försökte rädda" äktenskapet alldeles för länge. Nu har jag varit officiellt singel i ungefär 5 år, och har blivit extremt picky med vad jag vill ha, samtidigt som jag saknar tryggheten och tvåsamheten i att ha en relation, och skulle gärna gifta mig på nytt om jag hittar "den rätta".

Nu såhär i efterhand är det interessant att analycera varför man inte gjorde slut tidigare i den dåliga relationen, för min del var det nog en kombo av noll erfarenhet av hur det "ska" vara (gifte mig med min första riktiga pojkvän), en make som var mkt beslutsam i att en relation är något man måste jobba hårdt på om den ska funka, och att jag växt upp med föräldrar som inte direkt verkade tycka om varandra så jättemycket alltid, men där skilsmässa var fullkomligt uteslutet av religiösa skäl. Samt min egen envishet att inte ge upp något jag vill ha - i det här fallet en framtid med egen gård tillsammans med partner... faktiskt så var det när den drömmen började verka ouppnåelig som jag till slut tappade viljan att kämpa för att "rädda" relationen.

Summa summarum så tror jag att en livslång relation snarare är ett undantag än en regel, och att det vore bra om flera insåg att det är helt okej att avsluta något som inte känns bra, istället för att "kämpa på" i lång tid.

 

[Roheryn]

Jag tänker på Rickard Söderberg, #gaytenor, och hans partner som varje år tar ett beslut om dom ska vara ihop ett år till och på en lapp kryssar i ruta ja eller nej.. Jag funderar när jag ser detta på om dom pratar och utvärderar eller bara skämtsamt kryssar i rutorna. Det är ju ett sätt att ifrågasätta sin relation. Min man skulle gå sönder av en sådan årsdag. Och jag skulle glömma bort det hela och undra varför han var så orolig. Nä inget för mig.

Jag kan tycka att det där är ganska tilltalande, faktiskt. Att välja varandra om och om igen, utan att ta relationen för given. Eller att lämna relationen om det inte känns bra att vara kvar.

 

[Roheryn]

Vi bor redan på gården, och de flesta planer långt fram i tiden gäller just den. Vill vi bygga ut ytterligare, eller betala av lånen, så vi bor ”gratis” när vi blir pensionärer. Hur tänker vi kring hemtjänst och särskilt boende om någon blir sjuk? Vilka fruktträd ska vi plantera och var?

Sällan fasta beslut fattas, men vi pratar om livet tillsammans hela vägen till slutet.

Oj! Förstår att det fungerar för er, men för min del hade det känts jättejobbigt att planera för ålderdom mm. Som att ”sitta fast” och ha vägen utstakad ända till slutet….

 

[Milosari]

Min livslånga relation blir inte med en kärlekspartner, utan med en vän. Jag har aldrig haft en kärlekspartner mer än ett par år innan det skaver så mycket att jag vill bort. Det handlar inte om att gräset är grönare på andra sidan, utan om att jag inte vill kompromissa för mycket och att jag tar och behöver mycket plats. Det har inte heller varit ett mål för mig att ha en lång relation utan jag är rätt nöjd med att byta då och då. Med vännen får jag det stabila, tryggheten i att det alltid finns någon och någon att planera framåt med. Våra familjer umgås också i någon sorts kollektivkänsla, och att vara en del av en större grupp/familj ger mig mycket större behållning än att vara en del av ett par.

Jag känner relativt få par där respekten och kärleken finns kvar, och jag kan inte för mitt liv förstå att man väljer att bo i ett hus med en person man inte tycker om än att bo ensam i en lägenhet. Jag fattar att man kan bråka, men näver bäver att jag skulle umgås frivilligt med någon som inte tycker att jag är bra precis som jag är.

 

[Milosari]

Oj! Förstår att det fungerar för er, men för min del hade det känts jättejobbigt att planera för ålderdom mm. Som att ”sitta fast” och ha vägen utstakad ända till slutet….

Jag får också lite panik av det, jag hade aldrig kunnat leva utan att känna att möjligheterna var oändliga. Jag planerar för max 5 år framåt och då bara lösa planer som "jag vill resa dit". Att vara fast på samma plats, med samma person, i resten av mitt liv hade kväst all känsla av frihet. Men jag vet att många tycker att de vill känna sig trygga först och främst, att det är det som ger mening åt livet.

 

[Roheryn]

Har funderat lite på det här. Det beror ju på vad vi menar med livslång relation. För mig är äkta kärlek livslång, men det betyder inte att den är begränsande. Jag kan älska min partner till döden, men det betyder inte att relationen behöver se likadan ut. Tar min kärlek slut för att vi kanske mår bättre om vi bor isär? Tar min kärlek slut för att vi inte hörs på ett år eller tre eller tio? Tar min kärlek slut när min partner dör? Nej. Och för mig tar relationen inte slut förrän än min kärlek gör det. Det vill säga när jag dör. På det sättet är äkta kärlek livslång för mig.

Men jag tror att många förvillar sig in i bilden av en livslång relation, och kallar det idealet, utan att lägga en tanke åt att det egentligen är den livslånga kärleken de önskar sig.

Har funderat en del på det du säger i det här inlägget. Om vi antar att du har rätt och äkta kärlek är livslång så har jag aldrig känt det för en partner. 1, 10 eller 20 år men för mig har alltid kärleken till en partner tagit slut. Den enda kärlek jag hittills känt som varit livslång har varit den till mina föräldrar och till min dotter. Och till djuren, dem slutar jag aldrig älska, varje individ finns med långt efter sin död. Men för mig är detta en annan sorts kärlek än kärleken till en partner.

Kärleken till en partner, eller den kärlek vi FÖRVÄNTAS känna till en partner kanske, är på något sätt både mer och mindre än den där mer konstanta kärleken. Förälskelsefasen är ju fantastisk, det är väldigt få känslor som går utanpå den, men för min del har det varit svårt att upprätthålla både den här fantastiska känslan OCH ett vardagsliv OCH en djupare kärlek. Förr eller senare har mina känslor alltid falnat. Och vad gäller den man jag levde och var gift med i 20 år (och som är pappa till min dotter) så är jag inte ens säker på om jag tycker om honom. Älskar? Definitivt inte. Men jag gjorde ju det en gång.

 

[Roheryn]

Jag får också lite panik av det, jag hade aldrig kunnat leva utan att känna att möjligheterna var oändliga. Jag planerar för max 5 år framåt och då bara lösa planer som "jag vill resa dit". Att vara fast på samma plats, med samma person, i resten av mitt liv hade kväst all känsla av frihet. Men jag vet att många tycker att de vill känna sig trygga först och främst, att det är det som ger mening åt livet.

Ja, jag får på riktigt känslan av att inte kunna andas om jag förväntas ha det på ett visst sätt tills jag dör eller "för alltid". Att ha en känsla av frihet i livet är extremt viktigt för mig.

 

[Eurydome]

Har funderat lite på det här. Det beror ju på vad vi menar med livslång relation. För mig är äkta kärlek livslång, men det betyder inte att den är begränsande. Jag kan älska min partner till döden, men det betyder inte att relationen behöver se likadan ut. Tar min kärlek slut för att vi kanske mår bättre om vi bor isär? Tar min kärlek slut för att vi inte hörs på ett år eller tre eller tio? Tar min kärlek slut när min partner dör? Nej. Och för mig tar relationen inte slut förrän än min kärlek gör det. Det vill säga när jag dör. På det sättet är äkta kärlek livslång för mig.

Men jag tror att många förvillar sig in i bilden av en livslång relation, och kallar det idealet, utan att lägga en tanke åt att det egentligen är den livslånga kärleken de önskar sig.

Med livslång relation tolkar jag det som att tråden handlar om romantisk kärlek och jag känner mig också övertygad om att det är det som artikeln i startinlägget syftar på. Det är stor skillnad mellan att leva i en relation med romantisk kärlek och att känna att kärlek (ej romantisk) för t ex ett ex. Båda kan såklart vara viktiga.

 

[MiniLi]

I en relation som man trivs i och där man stöttar varandra så är det väldigt skönt att ha en livskamrat tycker jag.

Jag tycker också att det är behagligt/trivsamt/skönt att vara i en bra relation. Om jag kan få vara i en bra relation livet ut så vore det absolut något slags ideal för mig.
Däremot finns det ju inget självändamål med just att ha en lång relation. Det viktiga är att en relation är bra och givande, där relationen tillför något positivt i ens liv och inte känns som en begränsning eller belastning.

Tycker förövrigt inte heller att man ska behöva ”jobba på sin relation”. Klart att man kan ha stunder där man behöver stanna upp och fundera över sina prioriteringar (ibland blir ju vardagen väldigt automatiserad, framförallt pga stress) men det är inte samma sak som att liksom göra något slags arbete.

 

[karamelldrottningen]

Livslång relation har man till väldigt få människor. Sina syskon möjligtvis. För de som har syskon. Föräldrarna dör oftast före en själv lämnar.
Partner lever man sällan också livslångt med. Visst några undantag finns men det är inte vanligt.

 

[Voeux]

Jag och maken är gifta så länge vi vill det, inget ”tills döden skiljer oss åt” i våra löften. Just nu känns det dock jävligt bra.

Om man nu vill dela livet med någon i en tvåsam relation tror jag dock man måste inse att det ibland kräver jobb och kompromisser. Jag hoppas att dessa rubriker riktar sig till de som vill komma över en kulle, och att de som inte vill längre skiljer sig.

 

[Diabetikern]

Jag är kluven.

jag hoppas ju att jag och sambon hänger ihop resten att vi fortsätter ha kul tillsammans osv Det är ju ett val vi gjorde när vi blev ihop. Sen går ju alla förhållande upp och ned naturligtvis men i grund och botten måste man ju ha en vilja att fortsätta vara ihop.

När jag var yngre fanns det ett par jag såg upp till. De gifte sig i 20-årsåldern och vet att kvinnan var lite över 60 när jag lärde känna henne. Hon och hennes man var nästintil nykära och hade roligt ihop. På nått sätt för mig vart det så fint och jag hoppades att jag skulle få det.

Sen är jag långtifrån att varje förhållande måste räddas och kämpas för. Det är inget misslyckande att gå isär.