Jag tycker det känns som mycket kring just giftemål ligger lite efter och ska fortfarande vara VÄLDIGT traditionellt, hos vissa personer. Till och mer ännu mer traditionellt än för ett par generationer sedan, eftersom vissa tar till sig amerikanska traditioner, som att pappan ska lämna över bruden i kyrkan.
För min del får väl folk göra som de vill, men personligen tycker jag väl mest att det är lite tramsigt och småmossigt. Jag friade till min man och det är jag stolt över. Jag är för fasiken en vuxen människa, myndig, högutbildad, med en egen inkomst och vill jag gifta mig med den jag älskar är jag fullt kapabel att fråga personen i fråga om detta
jag tror att han blev väldigt väldigt glad att jag friade och för mig kommer det vara ett speciellt ögonblick jag alltid kommer minnas. Brukar inte sitta och vänta att han ska ta initiativ till andra saker heller utan om jag vill något säger jag det. Och vise versa. Det funkar skitbra
För övrigt kan jag visst bli glad för blommor eller presenter, men ännu mer glad blir jag över att min man drar sitt jäkla strå till stacken och gör sin del av hushållssysslornaa, tar hand om barnen och tar sin andel av ”skitgörat”, dvs sådana saker som inte alltid är så jäkla kul men behöver göras i ett hus med tre små barn och 100 projekt på gång. Jag känner mig aldrig så kär i honom som när han för 145:e gången plockar upp legot från golvet eller dammsuger sandhögarna i hallen. Det är mer värt än alla blommor och restaursngbesök i hela världen
