Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

[Verdandi]

Ja, fortsätta såhär vill jag inte, men jag ser vart det barkar. Vad behöver jag göra om jag ser till mig själv och mitt barn är väl en mycket relevant fråga. Men svaren är svårare. Ta barnet en större del av tiden och ha honom som "barnvakt"? Separera från ett i övrigt mycket bra förhållande?

Om du inte är i närheten på ett dygn eller tre, så kommer pappan automagiskt att klara av att ta hand om sitt barn. Vad är det värsta som logiskt skulle kunna hända då? Säkert missar han saker som ett vettigt mellanmål, blöjbyten kommer dra ut på tiden och så vidare. Allt beroende på att han inte har lärt sig att äga ett ansvar. Men alla tre kommer sannolikt överleva med hälsan i behåll.

Med det sagt så är det fortfarande inte DU som är problemet som hjälper honom och ställer upp. Det är inte Ditt fel att du skaffade barn med honom. Han var i högsta grad delaktig i att ha oskyddat sex. Du måste heller inte stå ut för att det eventuellt blir bättre sen. Det blir annorlunda, men sannolikheten för att pappan helt plötsligt skulle ändra sig är ganska liten.

Att vara separerad är inte fel. Att fortsätta förhållandet är inte fel det heller. Det som är fel är om du mår dåligt under för lång tid. Det sätter spår i dig som kan påverka dig negativt för mycket lång tid framöver. Även om det skulle bli lite lättare/bättre så småningom.

 

[Lickety]

Fast det där låter som en efterkonstruktion, om jag ska vara ärlig. Han var rimligtvis neutral annars hade han väl sagt rent ut att ” vi gör det om det är viktigt för dig”. Och neutral i hans fall har ju uppenbarligen betytt, ”jag vill inte det ska bli jobbigt för mig”.

Well, tough shit! Väx upp!

Förlåt, att jag är hård @Lickety men det är så typiskt att det blir så här och du står där och undrar vart din partner tog vägen. Känner verkligen med dig!

Ja, jag förstod i alla fall inte att han menade så före barnet, och det kan vara en halvt omedveten efterhandskonstruktion också. Alltså - hade han tyckt att föräldraskapet fungerade bra hade det kanske låtit annorlunda nu. Nu vänds det till att han satt i en rävsax gällande barnfrågan och därför är den uppkomna situationen mer "mitt problem".

 

[Thaliaste]

Nä, det har krupit fram att han nog inte ville bli förälder egentligen, men vi kommunicerade inte tillräckligt väl kring detta, tydligen. Fast vi har vägt noga för och emot under flera års tid och tog upp frågan mycket tidigt!

Jag har under åren vägt för att jag troligen ville skaffa barn och hans inställning var att han kan tänka sig barn. Vilket han tydligen menade som: Jag vill inte förvägra min partner barn om det är viktigt för partnern. Dels för att partnern (jag) i sådant fall kanske lämnar, vilket han inte vill, och dels för att ingen av oss vill begränsa den andre.

Jag fattade inte att han menade så riktigt, utan tolkade det mer som att han var mycket mer neutral i frågan än han faktiskt var. Så trots alla år av samtal i frågan så kröp det inte fram riktigt vad han faktiskt ville - eller så ville jag inte se det för att han delvis maskerade sin vilja som en räcka av praktiska problem. Jag är en problemlösare till typen och på den vägen är det.

Men nu sitter vi ju här och ska ro båten iland på något vis.

Förstår verkligen att det känns jobbigt, och som du säger så måste ni ju lösa det här. Och helst tillsammans då, så att det inte blir så att ditt problemlösarjag tar över och står för alla lösningar. Även om ni hade olika ingångar i detta så måste ju han kunna presentera några tankar om hur han ser på er tillvaro tillsammans, hur den ska kunna fungera.

Min erfarenhet av Buke är att detta ofta blir svartvitt, det ska inte daltas med män som inte använder kondom och det är bara att lämna osv. Jag ser det inte så enkelt, utan mer att ni är i läget där kompromissen möter verkligheten. Visst kunde han sagt nej och ni gått skilda vägar, men det ville inte han för ni har det så bra i övrigt. Och visst kan du lämna honom nu när han inte lever upp till dina pappa-förväntningar, men ni har det ju bra i övrigt. Till sist är det bara du (och han på sitt håll) som kan bestämma om det är bättre att lämna och bli ensamstående med barnet, eller vara i princip ensamstående med barnet fast i förhållandet.

Jag tolkar det som att din partner inte är en mansbebis så att du behöver ta hand om honom också, det är ju i så fall ett plus. Kanske är det där ni kan jämka er mer, om han inte tar hand om barnet just nu, kan han göra mer i hemmet så att du kan koncentrera dig mer på barnet? Kan ni köpa in mathjälp, städhjälp, skruva-fast-barnspärr-hjälp?

Jag vet inte alls om du tänker så, men jag tror du ska vara försiktig med förhoppning om att förälderönskan ska komma fram bara för att partnern får mer ensamtid med barnet, jag tror inte att det alltid funkar så. Att jag nämner det är för att jag (som kvinna) ibland hör i barndiskussioner att man inte ska känna efter och fundera så mycket på om man vill ha barn, "för det löser sig automatiskt när man spenderar tid med barnet". Tid är en faktor, men om viljan inte funnits till den situation ni är i så kanske det behöver vara på ett annat sätt, och få ta längre tid, än i en situation där pappan vill vara pappa men inte vet hur/vågar försöka.

Sen så ser jag absolut inte att det är kört för en bra pappa-barn-relation på sikt, bara för att den första tiden blir mer med mamma. Det kan ändå bli bra på sikt, om än inte samma. Dock måste han ju bidra till att se till att ert hem och hushåll fungerar, som den vuxna människan han är.

 

[Lickety]

Om du inte är i närheten på ett dygn eller tre, så kommer pappan automagiskt att klara av att ta hand om sitt barn. Vad är det värsta som logiskt skulle kunna hända då? Säkert missar han saker som ett vettigt mellanmål, blöjbyten kommer dra ut på tiden och så vidare. Allt beroende på att han inte har lärt sig att äga ett ansvar. Men alla tre kommer sannolikt överleva med hälsan i behåll.

Med det sagt så är det fortfarande inte DU som är problemet som hjälper honom och ställer upp. Det är inte Ditt fel att du skaffade barn med honom. Han var i högsta grad delaktig i att ha oskyddat sex. Du måste heller inte stå ut för att det eventuellt blir bättre sen. Det blir annorlunda, men sannolikheten för att pappan helt plötsligt skulle ändra sig är ganska liten.

Att vara separerad är inte fel. Att fortsätta förhållandet är inte fel det heller. Det som är fel är om du mår dåligt under för lång tid. Det sätter spår i dig som kan påverka dig negativt för mycket lång tid framöver. Även om det skulle bli lite lättare/bättre så småningom.

Ja, det skulle han klara av på mycket kort sikt, men inte må särskilt bra av. Jag vill ju inte ha ett vrak till karl heller. Det värsta om han stressar för mycket en längre tid eller utsätter sig för alltför mycket höga oönskade ljud är att han får yrsel och mår illa. Hur mycket av det som är fysiskt eller stressreaktion är oklart. Men det kan bli så illa att han knappt är arbetsför i några månader, och det vore ju mindre hjälpsamt med en sådan episod. Så jag kan inte pressa honom alltför hårt heller.

 

[Thaliaste]

Ja, jag förstod i alla fall inte att han menade så före barnet, och det kan vara en halvt omedveten efterhandskonstruktion också. Alltså - hade han tyckt att föräldraskapet fungerade bra hade det kanske låtit annorlunda nu. Nu vänds det till att han satt i en rävsax gällande barnfrågan och därför är den uppkomna situationen mer "mitt problem".

Det är verkligen inte ditt fel! Att man inte matchar i vill-ha-barn-frågan är ju inte någon fel, och inte heller så ovanligt tror jag. Det viktiga är ju vad ni löser detta. Tidigare var det han som var tvungen att välja mellan barn eller att bryta upp. Han gick med på barn, men vände inte sin barnönskan, och nu är det du som är i valet mellan att fortsätta eller bryta upp. Jag tycker inte att det är så enkelt som att det är någons fel att ni inte passar ihop i denna fråga. Visst borde han kanske stått på sig, eller lämnat dig, men då hade du nu stått utan både honom och barnet. Mer rätt enligt svartvit logik, men verkligen inte ett enkelt val i verkligheten.

 

[Lickety]

Förstår verkligen att det känns jobbigt, och som du säger så måste ni ju lösa det här. Och helst tillsammans då, så att det inte blir så att ditt problemlösarjag tar över och står för alla lösningar. Även om ni hade olika ingångar i detta så måste ju han kunna presentera några tankar om hur han ser på er tillvaro tillsammans, hur den ska kunna fungera.

Min erfarenhet av Buke är att detta ofta blir svartvitt, det ska inte daltas med män som inte använder kondom och det är bara att lämna osv. Jag ser det inte så enkelt, utan mer att ni är i läget där kompromissen möter verkligheten. Visst kunde han sagt nej och ni gått skilda vägar, men det ville inte han för ni har det så bra i övrigt. Och visst kan du lämna honom nu när han inte lever upp till dina pappa-förväntningar, men ni har det ju bra i övrigt. Till sist är det bara du (och han på sitt håll) som kan bestämma om det är bättre att lämna och bli ensamstående med barnet, eller vara i princip ensamstående med barnet fast i förhållandet.

Jag tolkar det som att din partner inte är en mansbebis så att du behöver ta hand om honom också, det är ju i så fall ett plus. Kanske är det där ni kan jämka er mer, om han inte tar hand om barnet just nu, kan han göra mer i hemmet så att du kan koncentrera dig mer på barnet? Kan ni köpa in mathjälp, städhjälp, skruva-fast-barnspärr-hjälp?

Jag vet inte alls om du tänker så, men jag tror du ska vara försiktig med förhoppning om att förälderönskan ska komma fram bara för att partnern får mer ensamtid med barnet, jag tror inte att det alltid funkar så. Att jag nämner det är för att jag (som kvinna) ibland hör i barndiskussioner att man inte ska känna efter och fundera så mycket på om man vill ha barn, "för det löser sig automatiskt när man spenderar tid med barnet". Tid är en faktor, men om viljan inte funnits till den situation ni är i så kanske det behöver vara på ett annat sätt, och få ta längre tid, än i en situation där pappan vill vara pappa men inte vet hur/vågar försöka.

Sen så ser jag absolut inte att det är kört för en bra pappa-barn-relation på sikt, bara för att den första tiden blir mer med mamma. Det kan ändå bli bra på sikt, om än inte samma. Dock måste han ju bidra till att se till att ert hem och hushåll fungerar, som den vuxna människan han är.

Kloka tankar! Det blir svartvitt och han är absolut ingen mansbebis. Då hade jag inte varit tillsammans med honom. Visst gör han andra saker runt om som inte är bebisrelaterade.
Dock axlar han nog mindre än hälften av det totala arbetet nu, eftersom den sammanlagda arbetsbördan i hushållet ökar dramatiskt med ett spädbarn. Men han både inser och inte inser det riktigt. Jag projektleder alltför mycket av andra saker i hushållet också. Inser att jag måste sluta med det och har dumpat över en del nu!

 

[Vinur]

Min erfarenhet av Buke är att detta ofta blir svartvitt, det ska inte daltas med män som inte använder kondom och det är bara att lämna osv. Jag ser det inte så enkelt, utan mer att ni är i läget där kompromissen möter verkligheten. Visst kunde han sagt nej och ni gått skilda vägar, men det ville inte han för ni har det så bra i övrigt. Och visst kan du lämna honom nu när han inte lever upp till dina pappa-förväntningar, men ni har det ju bra i övrigt.

Fast det är inte okej att sätta ett barn till världen bara för att det kan få jobbiga konsekvenser att säga nej .

 

[Tora]

Ja, det skulle han klara av på mycket kort sikt, men inte må särskilt bra av. Jag vill ju inte ha ett vrak till karl heller. Det värsta om han stressar för mycket en längre tid eller utsätter sig för alltför mycket höga oönskade ljud är att han får yrsel och mår illa. Hur mycket av det som är fysiskt eller stressreaktion är oklart. Men det kan bli så illa att han knappt är arbetsför i några månader, och det vore ju mindre hjälpsamt med en sådan episod. Så jag kan inte pressa honom alltför hårt heller.

Att han inte tål höga ljud till den grad att han får yrsel eller mår dåligt av att gå utanför sina egna rutiner (att inte ha några rutiner är ju också en rutin) låter ju inte riktigt som en ”normalfungerande” människa. Kan han ha några bakomliggande omständigheter som försvårar? För om det är så så får han ju förhålla sig till föräldraskap på andra sätt än en ”normalfungerande” människa.

 

[Lickety]

Att han inte tål höga ljud till den grad att han får yrsel eller mår dåligt av att gå utanför sina egna rutiner (att inte ha några rutiner är ju också en rutin) låter ju inte riktigt som en ”normalfungerande” människa. Kan han ha några bakomliggande omständigheter som försvårar? För om det är så så får han ju förhålla sig till föräldraskap på andra sätt än en ”normalfungerande” människa.

Nä, han är medveten om att han avviker från normen. Yrseln var jag medveten om. Problemen med anknytningen och graden av stress över att inte helt styra sin tid är svårare.

 

[Thaliaste]

Fast det är inte okej att sätta ett barn till världen bara för att det kan få jobbiga konsekvenser att säga nej .

Se mitt senare inlägg, enligt svartvit logik så borde partnern stått på sig och eventuellt lämna TS. Dagens situation hade då trologtvis varit att TS varit utan det nuvarande i övrigt bra förhållandet, och barn. Kanske hade hon träffat någon annan - också bra - som både vill och kan skaffa barn. Eller inte, kanske hade hon träffat en som inte vill eller inte kan, eller ingen alls.

Moralen på Buke är alltid enkel, men i verkligheten består livet av en massa om, men, kanske. Och handlar mer om att förstå vad som är viktigt för en själv och sedan prioritera, kämpa i uppförsbackar och att våga hoppa och hålla en tumme för att en på något sätt rår i land det, än att följa den smala Rätta vägen.

 

[Thaliaste]

Själv är jag hellre själv än i ett förhållande där mina och min partners värderingar och prioriteringar inte matchar, men var den balansen ligger någonstans måste ju varje person avgöra för sig själv. Jag utgår ifrån att förhållandet i övrigt är bra, som TS har skrivit, tills något annat kommer fram.

 

[Pilot]

Jag blir väldigt frustrerad av ditt inlägg, för jag vet inte riktigt hur jag ska svara utan att vara svart/ vit.
Någonstans så tänker jag att om man nu har ett barn så är det bara att köpa läget, vare sig det finns inspiration för det eller inte.
Det finns ju rätt mycket saker i livet man bara får göra för att det behövs, typ tanka, betala räkningarna och handla.
Någonstans får man ju tänka på att det är oerhört mycket lättare för män att tycka och känna att det här var jag inget bra på, jag kan väl få slippa?

Får du tillräckligt med avlastning och återhämtning?

Kan han ha något ansvarsområde som han har möjlighet att bli bra på?
Jag tänker att badar man aldrig, byter blöja, klär på ungen o.s.v. så är det svårt att dra sitt lass när det kommer att projektera, skriva inköpslistor o.s.v. eftersom det är helt omöjligt att ha koll och veta, så ska du helt plötsligt göra det också.
Angående yrsel och höga ljud, ett par bra öronproppar?

Det landar ju någonstans i att han måste VILJA dra sitt strå till stacken, oavsett om det är med barnet eller att täcka upp på andra plan.

 

[em-pirre]

Fast det där låter som en efterkonstruktion, om jag ska vara ärlig. Han var rimligtvis neutral annars hade han väl sagt rent ut att ” vi gör det om det är viktigt för dig”. Och neutral i hans fall har ju uppenbarligen betytt, ”jag vill inte det ska bli jobbigt för mig”.

Well, tough shit! Väx upp!

Förlåt, att jag är hård @Lickety men det är så typiskt att det blir så här och du står där och undrar vart din partner tog vägen. Känner verkligen med dig!

Jag vet inte, jag tror att ganska många män egentligen inte alls vill. De orkar bara inte ta ställning riktigt. Mitt ex berättade då vi separerade att han inte alls ville ha barn. Då hade vi satt 100 000 på IVF. I efterhand tur att vi inte lyckades.

 

[Lickety]

Jag vet inte, jag tror att ganska många män egentligen inte alls vill. De orkar bara inte ta ställning riktigt. Mitt ex berättade då vi separerade att han inte alls ville ha barn. Då hade vi satt 100 000 på IVF. I efterhand tur att vi inte lyckades.

Ja, det är kanske rädsla att bli lämnad som är starkare för dem, eller något annat? Konstigt är det hur som helst när man kommunicerat sig blå i frågan.

 

[Lickety]

Jag blir väldigt frustrerad av ditt inlägg, för jag vet inte riktigt hur jag ska svara utan att vara svart/ vit.
Någonstans så tänker jag att om man nu har ett barn så är det bara att köpa läget, vare sig det finns inspiration för det eller inte.
Det finns ju rätt mycket saker i livet man bara får göra för att det behövs, typ tanka, betala räkningarna och handla.
Någonstans får man ju tänka på att det är oerhört mycket lättare för män att tycka och känna att det här var jag inget bra på, jag kan väl få slippa?

Får du tillräckligt med avlastning och återhämtning?

Kan han ha något ansvarsområde som han har möjlighet att bli bra på?
Jag tänker att badar man aldrig, byter blöja, klär på ungen o.s.v. så är det svårt att dra sitt lass när det kommer att projektera, skriva inköpslistor o.s.v. eftersom det är helt omöjligt att ha koll och veta, så ska du helt plötsligt göra det också.
Angående yrsel och höga ljud, ett par bra öronproppar?

Det landar ju någonstans i att han måste VILJA dra sitt strå till stacken, oavsett om det är med barnet eller att täcka upp på andra plan.

Nä, det är bland annat återhämtningen som tagit stryk. Barnet är inte svårt alls, utan sover ganska bra och oftast glad vilket räddat en del. Jag får ta upp det med honom ifall han kan ta något passande ansvarsområde.
Just nu behöver jag avlastning så jag kan jobba de timmar jag lovat. Helst vill jag också vila lite och allt detta utan att nån annan mår dåligt...
Vi kör med hörselskydd, men det är också lite klurigt för sonen är oftast inte lika högljudd när jag har honom.

 

[Sleepy]

jag kan inte pressa honom alltför hårt heller.

Så tänkte jag också. Det blev ohållbart till slut - för min del.

 

[Lickety]

Så tänkte jag också. Det blev ohållbart till slut - för min del.

Jo, precis.

 

[Badger]

Hur gör ni om det visar sig att er partner inte klarar av föräldrarollen så bra som ni båda hoppats..? *långt*

Vi visste från början att vi båda behöver mycket egentid och siktade på ett jämställt föräldraskap. Vi har helt flexibla, om än krävande, jobb som vi styr själva och som delvis kan utföras hemifrån vilket är få förunnat. Våra förutsättningar är alltså på pappret ganska bra.

Partnern flaggade reddan före graviditeten för att han kan ha svårt att klara av flera punkter, såsom att inte kunna disponera sin tid som han vill, problem med hög ljudnivå mm. Vi var överens om att vi ska dela på föräldraskapet i möjligaste mån trots detta, och hoppades att anknytningen skulle växa fram från hans sida. Vi vill båda jobba deltid och ta deltid föräldradagar och har gjort så fram tills nu, sonen är snart tio månader. Jag tänkte att sålänge jag stöttar och drar ett tyngre lass vid behov så borde det ändå gå "bra" och att vi kan jobba runt problem som uppstår längs vägen.

Men ändå, nu har vi fastnat i ett duktigt ojämlikt mönster. Jag har sonen minst 75 % av all tid, tar alla nätter, de flesta mornar, alla nattningar, alla bad, all planering, alla inköp etc etc. Han har sonen de dagar jag åker iväg och jobbar - sex timmar två dagar i veckan, samt har babyvakten de kvällar han inte är iväg på aktiviteter. I övriga fall har han sonen nån strötimme här och där. Problemet är att jag på något vis behöver jobba ungefär halvtid och det får jag inte ihop riktigt. Han tar ju sonen om jag ber honom, men han blir stressad och mår inte alls bra alla gånger. Han börjar nu själv prata i termer om att han kan "passa" sonen - men han är ju inte en barnvakt precis utan en medförälder!

Droppen härom dagen.
Då hade hästen fått vila i fem dagar (jag brukar normalt rida 3-4 kvällar i veckan) och jag haft sonen nästan all tid de dagarna för att hans jobb kom i vägen och hans föräldrar var på besök. "Inga problem" så långt. MEN när han sedan var sur och deppig på morgonen sjätte dagen och jag luskade ut att det beror på att han känner att sonen styr hans tillvaro så att han inte kan göra allt han vill på jobbet fick jag fullständigt spunk!

Han har inte knutit an riktigt till sonen ännu, och för att knyta an så måste han ju ha mer tid med sonen. Samtidigt vill jag ju avlasta så han får den frihet som han behöver och inte känner sig begränsad i den mån jag kan. Han tycker att föräldraskapet mest är jobbigt och jag blir rätt knäckt av att jag inte kan avlasta honom så mycket att det känns okej, uppenbarligen, oavsett hur mycket jag än försöker. Sonen märker av att han inte mår helt bra alla gånger för då fungerar inte samspelet så bra (sonen blir krävande och högljudd och han kan i vissa lägen inte lösa situationen utan blir deppig).

Nu har vi gjort ett schema som vi ska utvärdera där han tar 1/3 av vakentiden, planerad så att den passar honom så bra som möjligt. Han ska också prata med personal på BVC om detta.

Det här måste ju vara ganska vanligt utifrån vad jag ser i familjerna runt omkring mig. Men jag VILL inte att det ska vara såhär. Hur kommer man ur detta? Nån som lyckats? Nån med tips?

Har inte varit i situationen men det här

Han tar ju sonen om jag ber honom, men han blir stressad och mår inte alls bra alla gånger. Han börjar nu själv prata i termer om att han kan "passa" sonen - men han är ju inte en barnvakt precis utan en medförälder!

Enda sättet att inte bli stressad utan avslappnad med en sak är att göra mer av den tyvärr. Inte mindre.

Men det låter ju bra att prata med personal på BVC.

Kanske också att han borde ut på äventyr med barnet, gå till parken, öppna förskolan osv? Dvs om det ger mer stress än vara hemma så blir ju hemma avslappnat i jämförelse. Dessutom om sonen är krävande kanske äventyr är mer distraherande för honom än hemma.

 

[Badger]

Vi hoppas också att det blir lättare när barnet blir större. Han har typ inget schema och har svårt för rutiner - egenföretagare som jobbar "jämt". Han arbetar hårt och klarar det för att han hela tiden kunnat välja vad han vill/behöver göra och har inrättat sin tillvaro utifrån hur han fungerar bäst. Han har snarare svårt med de rutiner som ett litet barn behöver (liknande klockslag för sovstunder varje dag etc.)

Hmm här kan du ju ev släppa lite? Om det är du och barnet som byggt upp rutinerna tillsammans?

Vi här har alla lite svårt för rutiner och det har fallit ut mycket väl. Det är i förlängningen helt brilliant att ha ett barn som inte faller ihop om han inte äter klockan 18 och sover klockan X osv.

Det kan ju lätt blir ett tjat i bakgrunden. Om partnern vill ut och handla, men det är tid för barnets mellis, sova, vakna, leka osv blir det hela tiden en negativ respons som kanske ger honom stress.

 

[KattenKorven]

Han låter lite lik min man. Min man fungerar bra på jobbet och klarade av vardagen innan vi fick barn för då kunde han styra sin tid som han ville och dagarna behövde inte planeras upp på det sätt som småbarn ofta kräver. Han är också känslig för ljud, stök och stress. Jag hade också förväntningar på ett jämställt föräldraskap även om han redan under graviditeten flaggade för att han kanske skulle ha lite svårt för vissa delar av föräldraskapet. (Det valde jag att tolka som att han var normalt nervös inför att bli förälder, sådär som de flesta är.) Sen kom dottern och livet blev inte alls som jag hade trott. Jag tog nästan allt ansvar och han var superstressad, mådde dåligt och var inte alls en sån där härligt jämställd pappa som jag hade räknat med. Det gick ett halvår av kontrollerat kaos där jag gjorde i stort sett allt med barnet och sen blev jag galen och ställde ultimatum - han behövde ta läkarkontakt och jag kunde gå med honom och hjälpa honom på vägen men något måste ändras.

Det visade sig att han har ADD och högfungerande autism. Det gick inte över en natt, men idag är han en hyfsat fungerande förälder och även om han aldrig kommer bli den där 50/50 jämställda pappan så har han en bra relation med barnen (ja, vi skaffade en till efter att han fått diagnos) och gör verkligen så gott han kan.

Du skriver i några inlägg om hur din mans beteende avviker från normen. Har ni någon gång funderat kring eventuella diagnoser?