Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

Vilken jättesvår situation :(

Även om er plan från början var att båda jobbar deltid och är föräldralediga på deltid så verkar ju inte det fungera. Din man är stressad av splittringen och du som försöker täcka upp hinner inte med de 50% du ska jobba. Kan ni omvärdera det beslutet och dela på ett annat sätt från och med nu? Kan han vara föräldraledig på heltid ett tag för att minska splittringen och komma ikapp vad gäller anknytning och vad som behöver göras kring barnet? Kan ni vara föräldralediga varannan dag (eventuellt att båda går ner i tid lite också?)? Varannan vecka? Något annat? Och försöka dela resten (hushållssysslor) mer uttalat jämlikt. Är han heltidsföräldraledig kanske du tar barnet på kvällar, helger och varannan natt exempelvis, eller om ni delar på något helt annat sätt? Har han något förslag? Kan han förlika sig med tanken att det här inte fungerar för någon av er och ni måste testa något nytt?

Jag har vänner med barn som på helgen turas om med barnet i en-timmespass (det är ett intensivt barn 😅) och som delar varannan nattning, varannan morgon, varannat bad osv. Den andra föräldern är ju oftast med ändå, särskilt på helger och efter jobb, men just uttalat att den ena har huvudansvaret och då kan den andra slappna av lite mer, annars är båda nervösa och har koll på barnet (som nu försöker resa sig mot allt) och det är ju jättetröttande. Nu kan den andra föräldern göra något annat en stund och få en paus. Det behöver ju inte vara entimmespass heller och den här millimeterrättvisan låter ju inte rolig men det kanske är det som behövs i en period för att du ska orka också. Och det blir tydligare när var och en av er är mer fria att slappna av.

Jag har inget barn själv än men några av idéerna här ovan kommer från boken "Vi ska ha barn -handbok i jämställt föräldraskap" som jag och min sambo läser just nu. I slutet finns kapitel om hur man kan tänka och dela just efter att barnet är fött och första året framåt, vi har dock inte kommit så långt i boken än :D men jag rekommenderar att din man och du bläddrar i den för det är mycket handfasta tips och förslag som kan fungera i olika arbets- och ledighetskonstellationer, och den lyfter mycket att varje förälder ska fundera på hur den vill ha det och vad som fungerar och inte fungerar och tydliga diskussionsfrågor. Det låter lite torrt och tråkigt kanske men när situationen inte fungerar är det kanske vad som behövs?
 
Jag tänker att oavsett hur pissdålig relation han har till barnet och att ta hand om det (och där tycker jag andra skrivit så mycket bättre inlägg, det är klar han måste steppa upp och ta mer ansvar för att komma in i föräldrarollen!) så hur tar hand hand om dig?

Det låter som att du vänder ut och in på dig själv för att underlätta för honom, vad gör han för att underlätta för dig? Oavsett om han inte har något intresse för barnet, vad säger han när du säger att du är trött, behöver avlastning i vardagen, vill hinna komma ifrån en stund eller så?

Hade ni ett jämställt förhållande innan barnet, med hushållet och allt annat runt omkring? Hur kom ni i så fall dit?
 
Har inte varit i situationen men det här



Enda sättet att inte bli stressad utan avslappnad med en sak är att göra mer av den tyvärr. Inte mindre.

Men det låter ju bra att prata med personal på BVC.

Kanske också att han borde ut på äventyr med barnet, gå till parken, öppna förskolan osv? Dvs om det ger mer stress än vara hemma så blir ju hemma avslappnat i jämförelse. Dessutom om sonen är krävande kanske äventyr är mer distraherande för honom än hemma.
Ja, sonen fungerar utmärkt att ha med på diverse aktiviteter såsom att handla eller gå på besök, med småbarnsmått mätt. Men jag tror maken är såpass rädd för att situationen skulle fungera dåligt och han är långt från hemmet ifall det blir stökigt att han undviker sådant om inte jag är med. Dessutom kan man ju inte smygjobba om man får en lucka lika lätt :angel: Men jag tror som du att det skulle kunna hjälpa.
 
Hmm här kan du ju ev släppa lite? Om det är du och barnet som byggt upp rutinerna tillsammans?

Vi här har alla lite svårt för rutiner och det har fallit ut mycket väl. Det är i förlängningen helt brilliant att ha ett barn som inte faller ihop om han inte äter klockan 18 och sover klockan X osv.

Det kan ju lätt blir ett tjat i bakgrunden. Om partnern vill ut och handla, men det är tid för barnets mellis, sova, vakna, leka osv blir det hela tiden en negativ respons som kanske ger honom stress.
Ja, visst är det nog så att jag gillar rutiner och har bättre koll på klockan kontra sonens behov. Sonen fungerar ju bra då. Men de måste ju hitta sitt eget sätt tillsammans. Vissa dagar fungerar det bättre för dem, andra dagar sämre. Men eftersom det är svårt att veta vilken dag som blir bra eller dålig så ger det mig lite stress också.
 
Han låter lite lik min man. Min man fungerar bra på jobbet och klarade av vardagen innan vi fick barn för då kunde han styra sin tid som han ville och dagarna behövde inte planeras upp på det sätt som småbarn ofta kräver. Han är också känslig för ljud, stök och stress. Jag hade också förväntningar på ett jämställt föräldraskap även om han redan under graviditeten flaggade för att han kanske skulle ha lite svårt för vissa delar av föräldraskapet. (Det valde jag att tolka som att han var normalt nervös inför att bli förälder, sådär som de flesta är.) Sen kom dottern och livet blev inte alls som jag hade trott. Jag tog nästan allt ansvar och han var superstressad, mådde dåligt och var inte alls en sån där härligt jämställd pappa som jag hade räknat med. Det gick ett halvår av kontrollerat kaos där jag gjorde i stort sett allt med barnet och sen blev jag galen och ställde ultimatum - han behövde ta läkarkontakt och jag kunde gå med honom och hjälpa honom på vägen men något måste ändras.

Det visade sig att han har ADD och högfungerande autism. Det gick inte över en natt, men idag är han en hyfsat fungerande förälder och även om han aldrig kommer bli den där 50/50 jämställda pappan så har han en bra relation med barnen (ja, vi skaffade en till efter att han fått diagnos) och gör verkligen så gott han kan.

Du skriver i några inlägg om hur din mans beteende avviker från normen. Har ni någon gång funderat kring eventuella diagnoser?
Låter som samma situation ja.
Troligen så har han nån diagnos, vilket han vet om men har aldrig utrett det hela. Men han vet med sig att han fungerar ganska annorlunda mot andra människor.
Vi fungerar inte heller helt olika - jag har nog en lättare släng av något högfungerande introvert också. Men i kontexten så fungerar jag ju bättre, och jag hade ju högre barnlängtan vilket också hjälper.
 
Ja, sonen fungerar utmärkt att ha med på diverse aktiviteter såsom att handla eller gå på besök, med småbarnsmått mätt. Men jag tror maken är såpass rädd för att situationen skulle fungera dåligt och han är långt från hemmet ifall det blir stökigt att han undviker sådant om inte jag är med. Dessutom kan man ju inte smygjobba om man får en lucka lika lätt :angel: Men jag tror som du att det skulle kunna hjälpa.
Det är ju en sak han faktiskt måste göra, dvs att ta hand om ett barn. Det är inte någonting man kan helt enkelt bara strunta i. Om ni flyttade isär skulle han få alltihop varannan vecka bara.

Det är ju nästan som en fobi han har :) ur synvinkeln gör tillvaron omständligare. Dvs att sträva emot och försöka undvika situationer hela tiden blir även det ett stressmoment och ett jobb. Att försöka slingra sig Är jättejobbigt. Och när man väl måste göra saken ger det mindre glädje.

Så att då pressa ytterkanten av vad han klarar måste ge lugn i det han klarar. Låt säga att han absolut inte vågar bada bebisen. Skulle han verkligen få yrsel och må dåligt i dagar av att bada bebisen? Eller mår han i förlängningen kanske faktiskt sämre av att ha den saken som ett stop i vad han klarar av. Som en vägg som inhägnar honom.

Så låt säga att man kan bedöma att han skulle klara bada bebisen utan att få yrsel utan det skulle bara tangera området där han skulle kunna få yrsel. Då får han göra det några gånger.

Då är en gräns lite puttad utåt för honom och att gå ut på en promenad 30 minuter eller byta blöja känns som puh! Det är ju i alla fall mycket lättare än att BADA! barnet. osv.

Så kan man gå på nästa, utflykt till biblioteket.

Sedan om han har ångest över listor så kanske låta honom slippa en lista tillsammans med barnet. Det blir ju dubbel ångest. Jag har passat barn med listor som någon annan skapat och stressen är ju oerhörd. Jaga en 10 månaders med en vällingflaska, du MÅSTE dricka för det står på listan. Nu Måste du sova! det är en oerhörd stress. Antar att listan är typ äta, sova, byta. Men det kanske han kan upptäcka själv och finna egen lista.

(Detta pga yrseln och att den kan göra saken ännu värre. Om det inte var för den hade jag förespråkat att sticka på en weekend. Han har ju kanske yrsel, men det är ju bara tur för honom att du inte har det också och det kanske kommer om han inte anstränger sig.)
 
Senast ändrad:
Låter som samma situation ja.
Troligen så har han nån diagnos, vilket han vet om men har aldrig utrett det hela. Men han vet med sig att han fungerar ganska annorlunda mot andra människor.
Vi fungerar inte heller helt olika - jag har nog en lättare släng av något högfungerande introvert också. Men i kontexten så fungerar jag ju bättre, och jag hade ju högre barnlängtan vilket också hjälper.

Tror du han skulle vara villig att genomgå en utredning? Man kan ju såklart inte medicinera bort alla svårigheter, men själva vetskapen om att man har en viss diagnos kan ibland vara till hjälp bara det. Sen har autismhabiliteringen även föräldrakurser, och det finns en massa bra stöd att få för både adhd och autism.
 
Vilken jättesvår situation :(

Även om er plan från början var att båda jobbar deltid och är föräldralediga på deltid så verkar ju inte det fungera. Din man är stressad av splittringen och du som försöker täcka upp hinner inte med de 50% du ska jobba. Kan ni omvärdera det beslutet och dela på ett annat sätt från och med nu? Kan han vara föräldraledig på heltid ett tag för att minska splittringen och komma ikapp vad gäller anknytning och vad som behöver göras kring barnet? Kan ni vara föräldralediga varannan dag (eventuellt att båda går ner i tid lite också?)? Varannan vecka? Något annat? Och försöka dela resten (hushållssysslor) mer uttalat jämlikt. Är han heltidsföräldraledig kanske du tar barnet på kvällar, helger och varannan natt exempelvis, eller om ni delar på något helt annat sätt? Har han något förslag? Kan han förlika sig med tanken att det här inte fungerar för någon av er och ni måste testa något nytt?

Jag har vänner med barn som på helgen turas om med barnet i en-timmespass (det är ett intensivt barn 😅) och som delar varannan nattning, varannan morgon, varannat bad osv. Den andra föräldern är ju oftast med ändå, särskilt på helger och efter jobb, men just uttalat att den ena har huvudansvaret och då kan den andra slappna av lite mer, annars är båda nervösa och har koll på barnet (som nu försöker resa sig mot allt) och det är ju jättetröttande. Nu kan den andra föräldern göra något annat en stund och få en paus. Det behöver ju inte vara entimmespass heller och den här millimeterrättvisan låter ju inte rolig men det kanske är det som behövs i en period för att du ska orka också. Och det blir tydligare när var och en av er är mer fria att slappna av.

Jag har inget barn själv än men några av idéerna här ovan kommer från boken "Vi ska ha barn -handbok i jämställt föräldraskap" som jag och min sambo läser just nu. I slutet finns kapitel om hur man kan tänka och dela just efter att barnet är fött och första året framåt, vi har dock inte kommit så långt i boken än :D men jag rekommenderar att din man och du bläddrar i den för det är mycket handfasta tips och förslag som kan fungera i olika arbets- och ledighetskonstellationer, och den lyfter mycket att varje förälder ska fundera på hur den vill ha det och vad som fungerar och inte fungerar och tydliga diskussionsfrågor. Det låter lite torrt och tråkigt kanske men när situationen inte fungerar är det kanske vad som behövs?
Ja, vi har nu gjort upp ett tidschema som vi ska utvärdera, jag hoppas det kan fungera bättre. Dock som egenföretagare jobbar han minst 40 timmar i veckan fast han ska vara föräldraledig till 50 % på pappret. Så någon mer tid är svårt att trolla fram.
 
Ja, visst är det nog så att jag gillar rutiner och har bättre koll på klockan kontra sonens behov. Sonen fungerar ju bra då. Men de måste ju hitta sitt eget sätt tillsammans. Vissa dagar fungerar det bättre för dem, andra dagar sämre. Men eftersom det är svårt att veta vilken dag som blir bra eller dålig så ger det mig lite stress också.
Jo bättre om de inte var hemma så du inte hörde när det inte går väl. Då slipper han även stressen över att du hör att det inte går bra. Dessutom hör man nog skrik värre från rummet bredvid än om man själv har barnet eftersom man vill in och agera. Och han hör det mer eftersom han är rädd att du vill in och agera. Då är han inte med barnet mentalt utan med dig mentalt och hans mål är inte en samvaro dem emellan utan att hindra barnet från att störa dig. Eller att snika ifrån och jobba istället. Vilket är betydligt mer stressande. Och barnet vet att du är där som en utväg och litar inte helt på omvårdaren eftersom ingen annan gör det heller.

Men helt ärligt så går det utan rutiner också för barnet. Vårt är hela 10 år gammalt så så långt gick det i alla fall och helt ärligt hade jag knappt koll på klockan kontra några som helst rutiner (dvs såklart frukost, lunch, mellisar och läggning, men inte 11.30 utan mellan 11-13 eller när alla var hungriga/trötta och det passade). Och det blev mycket bra. Vilken barnfamilj vi än träffar och de har galna rutiner upp i 10 årsåldern, 9 åringar som faller i bitar om lunchen är 12:30 istället för 12:00 kan vi rycka på axlarna och bara sure, kör ert race (ert bröd, er yoghurt, er middagstid, mellis), vårt barn klarar vilka rutiner och vilken mat som helst.
 
Senast ändrad:
Bara vetskapen att han är förälder är liksom svårsmält av den anledningen. I sitt rätta element är han mycket väl fungerande och har hög arbetskapacitet.
Det saknas litet flexibilitet kan jag tycka.
Ni verkar behöva familjeterapi.
På något vis borde det där gå att lösa.
 
Ja, vi har nu gjort upp ett tidschema som vi ska utvärdera, jag hoppas det kan fungera bättre. Dock som egenföretagare jobbar han minst 40 timmar i veckan fast han ska vara föräldraledig till 50 % på pappret. Så någon mer tid är svårt att trolla fram.

Det låter inte som han prioriterar barnet? Har han möjlighet att ta ledigt 100% ett par veckor och bara prioritera barnet? Så de lär känna varandra bättre. Att driva eget företag kan såklart vara besvärligt i ett sådan läge men därför är det kanske ännu viktigare att styra upp sin tid så det är tydligt för hela familjen när man jobbar och inte.

Jag överlåter medvetet en större del av ansvaret för vårat barn till min man även om jag ibland tycker han gör saker på ett sätt som inte jag hade gjort, jag tänker att ingen dör av det även om kontrollbehovet ibland gör sig påmint. Just nu är han den som tar mest ansvar för barnet, efter att ha varit föräldraledig på heltid i 8 månader. Så var det inte innan hans föräldraledighet. Hushållet delar vi på hyfsat lika tycker jag.

Region skåne har bra checklistor för att de hur jämställda man är som par: LÄNK
 
Nu vänds det till att han satt i en rävsax gällande barnfrågan och därför är den uppkomna situationen mer "mitt problem".
Fult, mycket fult.
Så reagerar inte en bra partner.
Den fortsätter att stötta även när det tar emot.
Det är lätt att leva tillsammans i solsken men svårare i åska och drivis.
Det heter ju att vara någon att håll i handen när åskan går.
Är han det?
 
Jag blir väldigt frustrerad av ditt inlägg, för jag vet inte riktigt hur jag ska svara utan att vara svart/ vit.
Någonstans så tänker jag att om man nu har ett barn så är det bara att köpa läget, vare sig det finns inspiration för det eller inte.
Det finns ju rätt mycket saker i livet man bara får göra för att det behövs, typ tanka, betala räkningarna och handla.
Någonstans får man ju tänka på att det är oerhört mycket lättare för män att tycka och känna att det här var jag inget bra på, jag kan väl få slippa?

Får du tillräckligt med avlastning och återhämtning?

Kan han ha något ansvarsområde som han har möjlighet att bli bra på?
Jag tänker att badar man aldrig, byter blöja, klär på ungen o.s.v. så är det svårt att dra sitt lass när det kommer att projektera, skriva inköpslistor o.s.v. eftersom det är helt omöjligt att ha koll och veta, så ska du helt plötsligt göra det också.
Angående yrsel och höga ljud, ett par bra öronproppar?

Det landar ju någonstans i att han måste VILJA dra sitt strå till stacken, oavsett om det är med barnet eller att täcka upp på andra plan.

Blir bra på? Alltså, det är inte speciellt svårt att bada ett barn, byta en blöja och klä på ungen. Det är inte raketforskning direkt... finns viljan såklarar man av det. Finns inte viljan, jag hade nog inte stannat med en man som inte velat/kunnat ta sitt ansvar för det gemensamma barnet. Jag hade blivit alldeles för irriterad och nog tappat respekten för honom efter ett tag. Jag brukar säga att det är inte speciellt svårt att vara förälder. Det tar bara väldigt mycket energi (och kärlek). Men nä, det är inte rocket science.

Och har man så stora problem med höga ljud och yrsel så får man ju ta hänsyn till det när det gäller att skaffa barn. Barn låter. Barn låter mycket!! Väldigt mycket om man inte har en väldigt stor portion tur. Rent krasst, det borde ha ha tänkt på! Jag blir väldigt irriterad över vuxna människor som inte känner sig själva bättre än så! Han får väl skaffa öronproppar eller gåtill en psykolog och reda ut sin aproblem och ta reda på varför han reagerar som han gör. Annars kan jag garantera dig att han inte kommer få en bra relation med sitt barn när barnet blir vuxen. När det gäller relationen med sina barn så får man tillbaka det man stoppar in. Investerar man inget i sitt barn får man inget tillbaka heller.

Jag är också en sån typ som behöver mycket ensamtid och som inte tyckte att bebistiden var så speciellt rolig. Ett nödvändigt ont för att komma till den roliga tiden och jag vill aldrig uppleva den igen, därav bara ett barn. Men nog fanken drog jag mitt strå till stacken när det gällde barnet ändå. Jag valde dessutom en man som jag visste skulle dra sitt strå till stacken (och lite till när det behövdes).

Jag blir irriterad på alla dessa män man hör om verkar tycka att barnet är kvinnans uppgift och de är egentligen bara intresserad av att sprida sina gener vidare. Inget annat.
 
Men helt ärligt så går det utan rutiner också för barnet. Vårt är hela 10 år gammalt så så långt gick det i alla fall och helt ärligt hade jag knappt koll på klockan kontra några som helst rutiner (dvs såklart frukost, lunch, mellisar och läggning, men inte 11.30 utan mellan 11-13 eller när alla var hungriga/trötta och det passade). Och det blev mycket bra. Vilken barnfamilj vi än träffar och de har galna rutiner upp i 10 årsåldern, 9 åringar som faller i bitar om lunchen är 12:30 istället för 12:00 kan vi rycka på axlarna och bara sure, kör ert race (ert bröd, er yoghurt, er middagstid, mellis), vårt barn klarar vilka rutiner och vilken mat som helst.

Kanske blir ot nu men vi har lite samma erfarenhet. Med båda våra barn har vi aktivt försökt se till att ha så lite rutiner som möjligt. En del "rutiner" kommer ju automatisk framför allt när de blir lite äldre och börjar förskolan. (Typ att man går upp i rimlig tid innan förskolan börjar och äter frukost innan man åker dit) men våra helger är väldigt hipp som happ. Kan varken svara på när barnen brukar vakna eller när vi äter frukost lunch, middag och mellis på dagen. Om det ens blev någon lunch eller något mellis just den dagen. Eller om de går och lägger sig klockan 19 i sin säng eller somnar 21 i cykelvagnen påväg hem från någonstans. Vi brukar vara mer inriktade på vad vi vill hitta på under dagen och så får logistiken lösa sig kring det.

Det finns såklart säkert barn som av olika anledningar verkligen är behov av strikta rutiner och verkligen inte klarar av om sömnen kommer en halvtimme senare eller mellis en kvart tidigare. Men av vad vi ser bland våra vänner runt oss så är det i regel föräldrarna som har skapat de strikta behoven...
 
Ja, det är kanske rädsla att bli lämnad som är starkare för dem, eller något annat? Konstigt är det hur som helst när man kommunicerat sig blå i frågan.
Jag tror de tänker att alla andra ju har barn och det funkar säkert okej. "det löser sig".

Jag tror inte de fattar att barnet faktiskt ibland eller ofta är apjobbigt. Det skriker kanske elva månader i sträck utan att sova, typ. Sen blir det en chock och då backar de och skyller på ä att de aldrig varit med på beslutet. Typ. Kanske.
 
Jag tror de tänker att alla andra ju har barn och det funkar säkert okej. "det löser sig".

Jag tror inte de fattar att barnet faktiskt ibland eller ofta är apjobbigt. Det skriker kanske elva månader i sträck utan att sova, typ. Sen blir det en chock och då backar de och skyller på ä att de aldrig varit med på beslutet. Typ. Kanske.
Jag tror alltid det är lättare att acceptera jobbiga saker som man vet att man måste göra.

Grejen är den att kvinnor i många fall (inte alla) vet att de måste göra den här jobbiga saken, barn, om de skaffat ett.

Män är ju (ofta) inte mycket vekare än kvinnor. De brukar till och med hävda att de är riktigt macho. Dvs män brukar (ofta) klara av att göra det de måste göra. Haken är att barn då inte ligger mentalt i det facket. Utan i facket "saker jag kan slingra mig ur". Då blir det mentalt mycket jobbigare att bara slappna av och göra det i eld och svavel. Utan de ägnar också energi åt "slingra mig ur" vilket gör allt dubbelt så jobbigt.

Utan mentalt är det någon annan som helt enkelt har det som en älskad hobby som kan ta det. Tror de.

(Sedan i all ärlighet har jag stött på många män som är superveka på alla plan. Dvs de klarar inte mentalt att bära upp flyttmöblerna för trappan heller utan tjejerna får bära allt tungt. Med den utgångspunkten är det ju svårare. Dvs lättare att flytta något från hobby till måste för en person som gör det han måste, än att försöka få någon att förstå att han måste göra det han måste göra. (Det var ju hans pappa och mamma som missade där i så fall och inget att göra något åt).)
 
Inte alls.
Det finns inget krav på att ta hand om sitt barn.
Han kan strunta helt och hållet i det om han vill.
Men i de flesta fall blir det så ändå. För de som då kan flytta barnet mentalt från hobby till måste och alltid gör det de måste. Till och med 3 månader av att tjejen sticker till jobbet kan fixa problemet (för en jobbarkompis tex).
 
Ja, vi har nu gjort upp ett tidschema som vi ska utvärdera, jag hoppas det kan fungera bättre. Dock som egenföretagare jobbar han minst 40 timmar i veckan fast han ska vara föräldraledig till 50 % på pappret. Så någon mer tid är svårt att trolla fram.

Att jobba minst 40 timmar i veckan och samtidigt vara föräldraledig 50% på papperet låter på tok för mycket när han dessutom har andra svårigheter. Nu ska väl barnet snart skolas in på förskola och det kommer underlätta för er, men tills dess är det kanske dags att dra i bromsen. Föräldraledighet med en bebis motsvarar (mer än) ett heltidsjobb, med andra ord är det rimliga att ni jobbar en halvtid var och inte mer. Alternativt att en är föräldraledig på heltid.
 
Men i de flesta fall blir det så ändå. För de som då kan flytta barnet mentalt från hobby till måste och alltid gör det de måste. Till och med 3 månader av att tjejen sticker till jobbet kan fixa problemet (för en jobbarkompis tex).
Hur kommer det sig då att så många ensamma mammor är just helt ensamma med ansvaret för barnen?
Papporna liksom bara försvinner, puts väck.
 

Liknande trådar

L
  • Låst
Relationer Jag vill bara veta OM nån har gått genom nånting som var så extremt jobbigt så ni inte trodde att ni skulle klara det men att ni ändå...
5 6 7
Svar
127
· Visningar
6 643
Senast: Gunnar
·
Övr. Barn Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 553
Senast: Araminta
·
Småbarn Vi har sökt vård både på jourcentral, akuten och kommer sannolikt behöva söka oss till VC nästa vecka om symtomen inte släpper - men är...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 277
Senast: Blyger
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 330
Senast: Whoever
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp