Men han ska inte äta socker! *irriterad*

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Vad spelar det här för roll i längden, om ett år, om tio år?

Kanske väldigt stor roll. Kanske är hanteringen av just sådana här "småsaker" det som avgör om om föräldrarna kommer fortsätta bli överkörda av omgivningen eller om de kommer respekteras som de föräldrar de faktiskt är.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Kanske väldigt stor roll. Kanske är hanteringen av just sådana här "småsaker" det som avgör om om föräldrarna kommer fortsätta bli överkörda av omgivningen eller om de kommer respekteras som de föräldrar de faktiskt är.

Det får man också ta hänsyn till. Genom att fundera ett slag till, på sin reaktion och relation till föräldrarna i övrigt.

 

[cirkus]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag tror att det finns en aspekt till egentligen.

Om man blir kränkt så är ju frågan hur otydlig var man ?

Är man supertydlig så hade jag blivit arg (inte kränkt) och sagt ifrån på storskarpen och motiverat. Hade nån ändå fortsatt med vad jag bad att den skulle sluta med så hade jag .... blivit skvatt vansinnig.

Men hade jag varit otydlig och inte motiverat så folk förstått med struntat i, så får jag skylle mig själv, då skall man inte sitta på ett forum och känna sig kränkt. (Till TS - jag menar INTE att det var så i din situation - ty jag var inte med)

 

[cirkus]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

KL

Jag kan faktiskt inte låta bli att berätta att det första ord min son kunde var glass !
Han kröp fram till frysen klappade på den och sa glass.

Idag när han är 13 äter han inte glass längre - han har faktiskt aldrig varit förtjust i sötsaker trots att vi inte var särskilt restriktiva.

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Kanske är hanteringen av just sådana här "småsaker" det som avgör om om föräldrarna kommer fortsätta bli överkörda av omgivningen eller om de kommer respekteras som de föräldrar de faktiskt är.

Men varför är det så särskilt och viktigt att "respektera dem som föräldrar"? Skiljer det sig från vanlig respekt människor emellan? Föräldraskapet är liksom ingen upphöjelse till adlighet eller så, utan en synnerligen vanlig företeelse som tex även ostron klarar av.

Jag vet ingenting om TS familjerelationer, men de gånger jag har sett äldregenerationen köra över barn (och barnbarn) i den här typen av frågor (för jag håller med om att det händer och jag ogillar det, men jag tycker ändå att glassfrågan är en skitsak), så har jag oftast tolkat det som att far-/morföräldrarna gör exakt samma sak som flera i tråden, nämligen hävdar sin föräldrarätt att bestämma. Kanske inte att de säger så, men de gör så. Kanske av gammal vana. Sätter man den typen av mönster i relationerna, så ramlar det uppenbarligen inte bort av sig själv bara för att barnen råkar bli vuxna (och föräldrar själva).

Attityden "mitt barn - jag bestämmer" framstår inte för mig som den bästa utgångspunkten för en respktfull och jämbördig relation mellan föräldrar och barn, varken på kort eller lång sikt.

 

[vansinnet]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Ja vad är det som är så speciellt med vad föräldrar bestämmer om sina barn? Ungefär lika speciellt som när man som hästägare bestämmer om sin häst.

Jag skulle aldrig i livet acceptera att någon gick och gav min häst kraftfoder som hon inte ska äta tillexempel. Eller att någon skulle ge min häst socker när jag själv bestämt sagt nej.
Hur många här skulle acceptera det?

Lika lite skulle jag acceptera att någon gav min dotter något som jag själv sagt nej till. Sen om det handlar om glass, frukt, fullkornsbröd eller något annat spelar ingen som helst roll. Om dottern bestämmer jag och sambon och jag kräver att föräldrar/svärföräldrar ska acceptera det.

Om min häst bestämmer jag, och där kräver jag att omgivningen ska acceptera det som jag bestämmer för henne.

Stå på dig Mirre!

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag skulle aldrig i livet acceptera att någon gick och gav min häst kraftfoder som hon inte ska äta tillexempel. Eller att någon skulle ge min häst socker när jag själv bestämt sagt nej. Hur många här skulle acceptera det?

Det beror kanske på hur du motiverar dina "regler"?

det verkar väldigt jobbigt att hela tiden slåss och försvara sina murar gentemot andra.

Jag har ansvar för mina hästar, men jag är inte ensam om att bestämma över dem. Är inte jag där litar jag på andras omdöme.

 

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag har ansvar för mina hästar, men jag är inte ensam om att bestämma över dem. Är inte jag där litar jag på andras omdöme.

Och när du ÄR där?

 

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men varför är det så särskilt och viktigt att "respektera dem som föräldrar"? Skiljer det sig från vanlig respekt människor emellan? Föräldraskapet är liksom ingen upphöjelse till adlighet eller så, utan en synnerligen vanlig företeelse som tex även ostron klarar av.

Nej, föräldraskapet är ingen upphöjelse men om vi låter bli att prata om ostron och istället fokuserar på människor så handlar föräldraskap om att vara en förebild och det är vansinnigt svårt om omgivningen kontinuerligt struntar i att visa dig respekt inför dina barn.

Det är inte bara föräldrar som behöver tänka på hur de agerar inför barnen utan även omgivningen. Även om man inte håller med föräldrarna i allt de säger och gör låter man bli att köra över dem framför ögonen på barnen.

Mitt barn - jag bestämmer, behöver inte alls vara negativt för relationen. Under min uppväxt har jag alltid varit på det klara att fram tills jag blev myndig var det mamma som hade sista ordet. Det innebar inte att jag inte fick ifrågasätta henne och det innebar inte att vi inte kunde diskutera och att hon kunde inse att hon hade fel eller att vi inte kunde kompromissa. Det innebar inte att hon satte en massa regler bara för sakens skull, för att demonstrera att hon bestämde.

Det innebar endast att i de fall vi inte kunde nå en kompromiss/komma överens så var det hon som bestämde vad som skulle hände. Tack och lov kan jag säga idag.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Och när du ÄR där?

... är det ganska många som blandar sig i besluten. Tränaren, hovslagaren, veterinären, stallägaren, min mamma, och så vidare, och så vidare. Jag har inget behov att hävda mina rättigheter inför andra. Den enda gången jag har träffat på "jag bestämmer-fenomenet" var när jag såg en ponny jagas runt av sin ägare i ett ridhus. Ponnyn gick omkull i en kurva och jag sa till ägaren att så där får man inte göra, hästen hade kunnat bryta benen, varpå ägaren svarar: "Ja, men det är min ponny".

Härligt med sådana resonemang, va?

 

[vansinnet]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det beror kanske på hur du motiverar dina "regler"?

det verkar väldigt jobbigt att hela tiden slåss och försvara sina murar gentemot andra.

Jag har ansvar för mina hästar, men jag är inte ensam om att bestämma över dem. Är inte jag där litar jag på andras omdöme.

Jag motiverar dom väl så att reglerna som finns för min häst/vårt barn är uppsatta just därför att jag/min sambo anser att det är det bästa för oss/min häst/vårt barn.
Reglerna finns där av en anledning.

 

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

... är det ganska många som blandar sig i besluten. Tränaren, hovslagaren, veterinären, stallägaren, min mamma, och så vidare, och så vidare. Jag har inget behov att hävda mina rättigheter inför andra. Den enda gången jag har träffat på "jag bestämmer-fenomenet" var när jag såg en ponny jagas runt av sin ägare i ett ridhus. Ponnyn gick omkull i en kurva och jag sa till ägaren att så där får man inte göra, hästen hade kunnat bryta benen, varpå ägaren svarar: "Ja, men det är min ponny".

Härligt med sådana resonemang, va?

Men då talar du om en situation där hästen for illa. Flera i tråden har påpekat just detta. Att inblandning är befogat för barnets bästa. Men det är ju inte det tråden handlar om.
När det gäller min häst är det jag som bestämmer. Andra får komma med råd och tips, men jag har sista ordet, det är min häst. Faktiskt.
Detsamma gäller mitt barn. Jag och barnets pappa har sista ordet. Det skulle bli väldigt märkligt och förvirrat annars, och fri uppfostran ger jag inte mycket för. Regler behövs.

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Ja vad är det som är så speciellt med vad föräldrar bestämmer om sina barn? Ungefär lika speciellt som när man som hästägare bestämmer om sin häst.

Om det bästa exempel du kan komma på är att föräldrar ska och får bestämma över sina barn precis som hästägare ska och får bestämma över sina hästar, så stärker du verkligen den där negativa känslan som bland andra jag ger uttryck för i tråden kring just detta med föräldrars makt över barnen.

Vad gäller min egen häst, så är ganska många personer inblandade i besluten, precis som någon annan beskriver. Tex litar jag på att stallägaren vidtar akuta åtgärder vid behov utan att få min tillåtelse om nöden så kräver. Och jag låter henne avgöra om så är fallet. Vi lever ju i en gemenskap, ett samhälle, till och med djuren ingår där på sätt och vis. Och barnen i högsta grad! Jag är inte en isolerad makthavare i någon relation, vad jag kan komma på.

Jag äger min häst - även om ägande av ett djur enligt min uppfattning på ett moraliskt plan skiljer sig från att äga tex en möbel - men jag äger inte mina barn. Tack och lov!

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Under min uppväxt har jag alltid varit på det klara att fram tills jag blev myndig var det mamma som hade sista ordet.

Det innebar endast att i de fall vi inte kunde nå en kompromiss/komma överens så var det hon som bestämde vad som skulle hände. Tack och lov kan jag säga idag.

Så minns inte jag det för min del och jag kan inte tänka mig att mina barn har upplevt det så.

Tack och lov, kan jag säga. Hela tankegången känns märklig. Jag fattade självständiga beslut långt före myndig ålder, och mina barn också.

Bollplanksföräldraskap, snarare än regelverksföräldraskap, kanske.

 

[Belethien]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

... är det ganska många som blandar sig i besluten.

Jag vet inte hur ditt hästägande fungerar men i min värld så är det alltid jag som har sista ordet. Hovslagaren, tränaren, mamman, veterinären etc. ger förslag och jag sorterar och tar det slutgiltiga beslutet på vad som verkar rätt för mig och min häst. Samma skulle gälla mitt barn, det finns ju tusentals människor som inte vet ett jota om hur man ska ta hand om barn- inte ska man ta till sig varenda råd man får eller låta varenda sak glida förbi för "hemfridens skull", det är ändå du i slutändan som måste sortera bort diverse saker som du inte vill att ditt barn/häst utsätts för och då får andra ta och acceptera det.

 

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Givetvis är olika människor inblandade när det gäller ens hästar, hundar, katter, råttor, kaniner eller barn men till syvende och sist, när ett slutgiltigt beslut måste tas så är det ägaren till djuret/föräldern som har sista ordet.

Förhoppningsvis har man då tagit in vad övriga inblandade har sagt om saken, vägt dem mot varandra och så tar man ett beslut som är bra för sitt barn.

Ta en så "enkel" sak som att vaccinera sitt barn. Föräldrarna får information från olika håll, läser på själva (förhoppningsvis) men när det väl kommer till kritan så är det föräldrarna som bestämmer om barnet ska vaccineras eller inte.

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara så kontroversiellt att säga att föräldrarna bestämmer. Det är ju faktiskt inte samma sak som att man utövar något slags maktmissbruk eller leker Kina hemma...

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag vet inte hur ditt hästägande fungerar men i min värld så är det alltid jag som har sista ordet.

Jag tycker precis som Petruska att jämförelsen blir konstig då barn inte direkt är materiella tillgångar på det sätt som husdjur är. Men eftersom jag delegerar mycket av arbetet kring hästarna betyder det att jag i ofta ställs inför fullbordat faktum - hästen har fått nya skor och har blivit behandlad mot hovröta utan att jag blivit informerad; hon har tränats utan mina direktiv; hon har fodrats med en massa gojs som jag inte har koll på; hon har blivit undersökt av veterinär på stallägarens initiativ. Allt det är möjligt därför att jag har lärt mig att lita på andra människor, och jag vet att deras kunskaper på vissa områden är större än mina, även om jag äger hästarna. Jag hävdar inte min juridiska rätt bara för att jag kan - och även om jag gjorde det, är det ju svårt att göra något åt saken i efterhand.

 

[Mammas]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag vet inte hur ditt hästägande fungerar men i min värld så är det alltid jag som har sista ordet. Hovslagaren, tränaren, mamman, veterinären etc. ger förslag och jag sorterar och tar det slutgiltiga beslutet på vad som verkar rätt för mig och min häst. Samma skulle gälla mitt barn, det finns ju tusentals människor som inte vet ett jota om hur man ska ta hand om barn- inte ska man ta till sig varenda råd man får eller låta varenda sak glida förbi för "hemfridens skull", det är ändå du i slutändan som måste sortera bort diverse saker som du inte vill att ditt barn/häst utsätts för och då får andra ta och acceptera det.

Du fångade precis vad jag själv ville få fram med mina inlägg en eller två sidor bak (som lustigt nog ignorerades av de med starkast åsikter i frågan). Det är just det att man har sista ordet som förälder/hästägare som är viktigast. Självklart har andra ord med i laget när man beslutar saker, men det är i slutändan föräldern/hästägaren som säger vad som är beslutet. Men ingen är en ö, man påverkas alltid av andra, och i föräldraskap ska barnet inkluderas i besluten mer och mer ju äldre hen blir, enligt mig.

 

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Så minns inte jag det för min del och jag kan inte tänka mig att mina barn har upplevt det så.

Tack och lov, kan jag säga. Hela tankegången känns märklig. Jag fattade självständiga beslut långt före myndig ålder, och mina barn också.

Bollplanksföräldraskap, snarare än regelverksföräldraskap, kanske.

Vad jag skrivit motsäger faktiskt inte att barnet kan ta självständiga beslut. Jag tog också självständiga beslut långt innan jag blev myndig, bla. flyttade jag hemifrån när jag var 16 år. Något jag knappast skulle kunnat göra om min mamma hade motsatt sig det.

 

[Belethien]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag tycker precis som Petruska att jämförelsen blir konstig då barn inte direkt är materiella tillgångar på det sätt som husdjur är.

Nej egentligen inte, jämförelsen fungerar helt ypperligt då både barnet och hästen inte kan ta egna beslut och du måste vara den som gör det. Jag ser inte direkt min häst som en materiell tillgång utan mer som min skyddsling som inte kan tala för sig själv och kräver att jag tolkar och bestämmer vad jag anser är bäst för barnet/hästen ifråga.