Men han ska inte äta socker! *irriterad*

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Nej egentligen inte, jämförelsen fungerar helt ypperligt då både barnet och hästen inte kan ta egna beslut och du måste vara den som gör det. Jag ser inte direkt min häst som en materiell tillgång utan mer som min skyddsling som inte kan tala för sig själv och kräver att jag tolkar och bestämmer vad jag anser är bäst för barnet/hästen ifråga.

Barn är ingen egendom, de är individer som vi har till låns en kort tid i livet då vi förväntas förse dem med kärlek och kunskaper för att de en gång ska kunna klara sig själva. De kommer aldrig att bli "våra", de är sina egna. Och det är det jag åsyftar när jag säger att jämförelsen blir märklig.

 

[Belethien]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jo jag vet, läste det inlägget och jag höll helt med vad du skrev. Barnet vet inte sitt eget bästa när det är 6 månader, far/morföräldrarna behöver inte vara de som vet bäst och det är helt upp till föräldrarna att fatta alla besluten när barnet är så litet och sårbart.

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara så kontroversiellt att säga att föräldrarna bestämmer. Det är ju faktiskt inte samma sak som att man utövar något slags maktmissbruk eller leker Kina hemma...

De allra flesta frågor under en uppväxt är inte som den om man ska vaccinera eller inte.

De allra flesta saker handlar inte ens om att besluta, och som jag ser det inte heller om att sätta gränser för barnet.

Det jag ser som - kanske inte kontroversiellt, men - lite stötande i tråden (och i många andra trådar på Förälder) är just i hur hög grad föräldraskap tydligen tolkas och uttrycks - och väl troligen praktiseras, då? - som en fråga just om regler, gränser och beslut. Jag kan inte ens föreställa mig familjerelationerna i detta maktspel. (En av mina gissningar är att det föder vuxna som kör över sina vuxna barn, av rena vanan.)

Det är det ena.

Det andra: för mig utgör det inget hot mot mitt föräldraskap om någon - tex en farfar - gör något som inte är i linje med mina intentioner. I alla fall inte så länge han gör det i något slags anda av farfarskärlek. Olika personer gör på olika sätt, bara. Jag ser inget problem i det. Det hotar inte mitt föräldraskap - antingen vilar inte mitt föräldraskap på auktoritär grund, eller så håller min auktoritet för det, jag vet inte. Auktoritet är inte särskilt intressant.

Jag skakas inte om av att inte få bestämma varje liten småsak över mina barn. Det är större risk att de begränsas orimligt mycket av att bara få del av vad jag (dvs föräldern) kan och vill ge dem, än av att möta lite olika bud här i världen.

 

[Belethien]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Barn är ingen egendom, de är individer som vi har till låns en kort tid i livet då vi förväntas förse dem med kärlek och kunskaper för att de en gång ska kunna klara sig själva. De kommer aldrig att bli "våra", de är sina egna. Och det är det jag åsyftar när jag säger att jämförelsen blir märklig.

Fast en sex månaders bebis är inte sin egen någonstans. Den är liten, sårbar och fattar nada angående beslut om glass eller något annat för den delen. Bebisen vet inte sitt bästa och det är din uppgift som förälder att veta deras bästa. Så om TS nu läst upp om att barn i den åldern inte bör få socker så har hon bestämt sig för att följa det rådet och då bör far/morföräldrarna rätta sig efter det eftersom det inte riktigt är en svår sak som TS ber om..

Man börjar väl ändå inte förse barn på sex månader med kunskaper för att de ska kunna klara sig själva? Det känns lite tidigt att gro det fröet..

 

[Mammas]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Barn är ingen egendom, de är individer som vi har till låns en kort tid i livet då vi förväntas förse dem med kärlek och kunskaper för att de en gång klara sig själva. De kommer aldrig att bli "våra", de är sina egna. Och det är det jag åsyftar när jag säger att jämförelsen blir märklig.

Men kan du inte fatta beslut för barnets räkning måste det bli svårt när barnet är litet. (Tänker kring 5-10 här)
- Vad vill du ha till middag?
- Glass
- Okej
Och ännu svårare innan dess, "Hen skriker bara när jag frågar om hen vill ha tutten, vad är det för fel?"
Självklart måste man anpassa sig efter barnets nivå, men som förälder har man ansvar för barnet fram till barnet uppnått myndighetsålder, vilket innefattar beslut för barnets räkning. Att dessa sedan ska fattas i samråd med barnet i den utsträckning det går med hänsyn till barnets ålder och mognadsnivå tycker jag mig inte sett att något sagt emot - men det är föräldern som har sista ordet.

Vad ska man som förälder annars göra när femtonåringen kommer hem och deklarerar att den ska supa skallen av sig i en park under helgen? Säga "Okej, du bestämmer själv"? Förutsatt då att barnet inte tar till sig av argument för att hen inte ska göra det. Självklart ska man inte följa sin sjuttonåring och bestämma vad den ska äta till lunch, men i vissa beslut där det inte går att komma överens måste föräldern ha sista ordet.

 

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag tycker precis som Petruska att jämförelsen blir konstig då barn inte direkt är materiella tillgångar på det sätt som husdjur är. Men eftersom jag delegerar mycket av arbetet kring hästarna betyder det att jag i ofta ställs inför fullbordat faktum - hästen har fått nya skor och har blivit behandlad mot hovröta utan att jag blivit informerad; hon har tränats utan mina direktiv; hon har fodrats med en massa gojs som jag inte har koll på; hon har blivit undersökt av veterinär på stallägarens initiativ. Allt det är möjligt därför att jag har lärt mig att lita på andra människor, och jag vet att deras kunskaper på vissa områden är större än mina, även om jag äger hästarna. Jag hävdar inte min juridiska rätt bara för att jag kan - och även om jag gjorde det, är det ju svårt att göra något åt saken i efterhand.

Men om det handlade om ditt barn, om att fatta ett beslut rörande någonting du ansåg hade betydelse, skulle du då inte välja att själv fatta det beslutet?

Eller skulle du stå tillbaka och låta andra människor fatta besluten åt dig, i så fall varför?

 

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det andra: för mig utgör det inget hot mot mitt föräldraskap om någon - tex en farfar - gör något som inte är i linje med mina intentioner. I alla fall inte så länge han gör det i något slags anda av farfarskärlek. Olika personer gör på olika sätt, bara. Jag ser inget problem i det.

Men om farfar gör något som går helt emot dina principer trots att du uttryckligen har sagt att det han gör inte är OK, låter du det bara passera? Alla får göra som de vill med ditt barn som inte kan besluta saker själv (i TS fall handlar det ju faktiskt om en bebis på 6 månader), trots att du sagt nej?

Om farfar sitter och trycker i det lilla barnet nötter trots att ni har allvarlig nötallergi i släkten så låter du det passera bara han gör det av kärlek?

 

[jaca]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men om farfar gör något som går helt emot dina principer

QUOTE]

Har följt den här tråden med stort intresse och jag måste fråga er som håller stenhårt på er "föräldrarätt" och era principer, hur viktigt anser ni det är att barnet får starka band med mor/farföräldrar och andra människor?

Mormor i TS fall håller på att skapa sig egna band med sitt barnbarn genom att bjuda barnet på glass. Anledningen är förmodligen att hon vet att barn brukar gilla glass och hon vill glädja sitt barnbarn. Eller tror ni att det är av illvilja hon sätter fram den? Visst hon kunde ha tagit fram något nyttigare men hon trodde kanske inte att barnet skulle uppskatta det lika mycket och hon ville glädja den lille maximalt. Eller tror ni att hon ville platta till sin dotter, visa makt? Jag vet vad jag tror...

I dagens samhälle är ofta probelmet att föräldrarna är alldeles för ensamma med sin föräldraskap vilket i sin tur skapar oändlig många ensamma barn utan trygghet. Frågan om glass i det perspektivet känns verkligen som en skitsak!

Mina nu vuxna barn, har underbara farföräldrar som ställer och ställt upp på dom i alla lägen vilket har uppskattats av både oss föräldrar men speciellt av barnen själva. De har alltid varit en extra resurs som vi med glädje tagit emot. Jag delar verkligen inte mina x-svärföräldrars värderingar , för mycket glass, kakor, religion med mera men jag lät de vara farföräldrar på sina egna vilkor.

Barnen är inte ens ägodel, de blir påverkade genom alla sina relationer under uppväxten(lärare, kompisar, media mmm) och du som förälder har inte ensamrätt till barnet även om man kanske tror det när barnet är mycket litet.

 

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Glass är inte speciellt bra föda för en 6 månaders bebis. Om mormor inte har koll på det så vore det jättebra om hon lyssnade till sin dotter som faktiskt vet om detta och inte vill att barnet äter glass. Kanske hon skulle bli en kunskap rikare?
Som förälder ansvarar man för sitt barns välmående. Det ansvaret måste man få lov att ta fullt ut. Åtminstonde då vi talar om så här små barn.

 

[havreflinga]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Mormor i TS fall håller på att skapa sig egna band med sitt barnbarn genom att bjuda barnet på glass.
---
Visst hon kunde ha tagit fram något nyttigare men hon trodde kanske inte att barnet skulle uppskatta det lika mycket och hon ville glädja den lille maximalt.

Jag tror inte alls att hon trodde att just glass var den maximala smakupplevelsen. Jag tror hon ville ge bebisen något gott, för att göra den glad, men hon orkade inte plocka fram något lämligare. Tänkte kortsiktigt, helt enkelt.

Att knyta an kräver lite ansträngning. Man måste tänka till. (Framför allt på hur man uttrycker sig.) Anknytningen mellan mig och mina föräldrar blev kass, men nu får de en ny chans med sina barnbarn, och den här gånger tänker de efter mer, vilket jag verkligen uppskattar.

 

[Rina]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Eller mitt hem - jag bestämmer.

För att du har bäst kunnskap där eller för att det är ditt hem?

 

[Rina]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det andra: för mig utgör det inget hot mot mitt föräldraskap om någon - tex en farfar - gör något som inte är i linje med mina intentioner. I alla fall inte så länge han gör det i något slags anda av farfarskärlek. Olika personer gör på olika sätt, bara. Jag ser inget problem i det. Det hotar inte mitt föräldraskap - antingen vilar inte mitt föräldraskap på auktoritär grund, eller så håller min auktoritet för det, jag vet inte. Auktoritet är inte särskilt intressant.


Jag skakas inte om av att inte få bestämma varje liten småsak över mina barn. Det är större risk att de begränsas orimligt mycket av att bara få del av vad jag (dvs föräldern) kan och vill ge dem, än av att möta lite olika bud här i världen.

Om farfar passar barnet eller är ensam med barnet och ger barnet glass skulle jag inte bli upprörd utan tolka det som farfarskärlek. Jag skulle välja ett bra tilfälle att tala om att barnet är lite litet för att äta glass. Om jag är med och farfar vill ge barnet glass och jag säger att mitt barn är förlitet för att äta glass och farfar ändå ger barnet glass, då ser jag inte det som farfarskärlek utan som ett sätt att demonstrera sin makt.

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Om jag är med och farfar vill ge barnet glass och jag säger att mitt barn är förlitet för att äta glass och farfar ändå ger barnet glass, då ser jag inte det som farfarskärlek utan som ett sätt att demonstrera sin makt.

Javisst, det kan det vara. Jag har inte förnekat det någonstans. Tvärtom tror jag att det är rätt vanligt med den sortens maktkamper mellan vuxna barn och föräldrar.

Men om jag "förbjuder" farfar så blir det ju bara min makt mot hans, vilket jag skrivit flera gånger redan. Det är inte uppenbart för mig att föräldern bör "vinna" den kampen, och det är inte heller uppenbart varför. Om inte anledningen är just att man vill ha - och uppenbarligen behöver för att föräldrasjälvförtroendet inte ska kollapsa - en unik, oinskränkt maktposition över sitt barn. Jag tror inte att det gynnar barnet att ha så känsliga föräldrar, och jag tycker att föräldrarna där verkar ha lite att jobba med.

Skillnaden mellan min tankegång och andras är att lite självständighet från farfars sida inte så farligt. Dels dör inte ungen av glass, dels bryter inte mitt föräldraskap samman av att jag "körs över" i den här sortens frågor.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men om det handlade om ditt barn, om att fatta ett beslut rörande någonting du ansåg hade betydelse, skulle du då inte välja att själv fatta det beslutet?
Eller skulle du stå tillbaka och låta andra människor fatta besluten åt dig, i så fall varför?

Inte själv, i samråd med min man.
Jo, visst måste jag ta ställning i olika frågor. Men poängen här är att bara för att jag har fött fram barnet, betyder inte det att jag i alla lägen vet mitt barns bästa. I många situationer behöver jag förlita mig på kunskapen från andra, exempelvis mina egna föräldrar, som trots allt har mer erfarenhet och distans. (Nu talar vi kanske inte just bebisar och glass, men andra frågor.) Jag tror, att är man ödmjuk och ber om tips, eller frågar om motiveringar, bemöts man också med större ödmjukhet tillbaka, och det blir färre gränsstrider.

 

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Inte själv, i samråd med min man.
Jo, visst måste jag ta ställning i olika frågor. Men poängen här är att bara för att jag har fött fram barnet, betyder inte det att jag i alla lägen vet mitt barns bästa. I många situationer behöver jag förlita mig på kunskapen från andra, exempelvis mina egna föräldrar, som trots allt har mer erfarenhet och distans. (Nu talar vi kanske inte just bebisar och glass, men andra frågor.) Jag tror, att är man ödmjuk och ber om tips, eller frågar om motiveringar, bemöts man också med större ödmjukhet tillbaka, och det blir färre gränsstrider.

Men här handlar det inte om tips och råd.
Det handlar om att någon annan gör tvärtemot förälderns uttalade önskan.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Fast en sex månaders bebis är inte sin egen någonstans. Den är liten, sårbar och fattar nada angående beslut om glass eller något annat för den delen. Bebisen vet inte sitt bästa och det är din uppgift som förälder att veta deras bästa.

Jo, men bara för att jag vet mer än en bebis, betyder det ändå inte att mina bedömningar är mer korrekta än morfars.

Djur blir aldrig mer än djur, men barn blir ganska fort självständiga individer, om vi tillåter dem att bli det. Och alla andra vuxna runt omkring är också självständigt tänkande individer.

Jag har kanske en naiv inställning, men jag tror att de flesta som har haft med barn att göra har något klokt att bidra med.

 

[Petruska]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men om farfar gör något som går helt emot dina principer trots att du uttryckligen har sagt att det han gör inte är OK, låter du det bara passera? Alla får göra som de vill med ditt barn som inte kan besluta saker själv (i TS fall handlar det ju faktiskt om en bebis på 6 månader), trots att du sagt nej?

Om farfar sitter och trycker i det lilla barnet nötter trots att ni har allvarlig nötallergi i släkten så låter du det passera bara han gör det av kärlek?

Jag har redan skrivit att jag inte skulle låta det passera om det gällde något viktigt. Nötallergi kan ju vara farligt på allvar. Det är en annan sak. Förra gången var exemplet gluten. Självklart får ingen ta livet av min bebis!

Alltså, vad är det troligt att andra - som jag känner och tycker om - alls vill göra med min bebis? Kidnappa den, be den laga middagen, steka den över öppen eld, bestämma att den även hemma enbart ska få äta sega råttor?

Människor som jag har släppt in i mitt liv har hyfsat fria händer med mina barn, ja, om de allmänt är intresserade av att ha en relation till dem. Det är ju inte alla, och då slipper de.

Jag kan inte minnas att jag sagt åt någon att de inte "får" göra ditt eller datt med barnen. Andra har skämt bort dem lite, men jag ser det som en bonus för både barnen och de vuxna personerna. Någon enstaka är också strängare än jag tycker är nödvändigt, men så länge det är mellan barnen och dem så är det de två som har det så. Ogillar barnet det, lär relationen dem emellan tunnas ut.

Det finns saker som ingen får göra (slå barnen, hota dem, förgripa sig sexuellt mot dem, indoktrinera dem i rasistiskt tänkande), men sådant gör inte mina vänner. Jag skulle bryta helt och genast med den som gjorde sådant.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men här handlar det inte om tips och råd.
Det handlar om att någon annan gör tvärtemot förälderns uttalade önskan.

ja, och det är förstås inte bra, som många redan har påpekat.

Men var kommer äganderätten in i det hela, egentligen?

 

[Rina]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

... är det ganska många som blandar sig i besluten. Tränaren, hovslagaren, veterinären, stallägaren, min mamma, och så vidare, och så vidare. Jag har inget behov att hävda mina rättigheter inför andra. Den enda gången jag har träffat på "jag bestämmer-fenomenet" var när jag såg en ponny jagas runt av sin ägare i ett ridhus. Ponnyn gick omkull i en kurva och jag sa till ägaren att så där får man inte göra, hästen hade kunnat bryta benen, varpå ägaren svarar: "Ja, men det är min ponny".

Härligt med sådana resonemang, va?

Det är ganska många som blandar sig i besluten kring barn. BVC, barnläkare, livsmedelsverket, WHO dagis och omgivningen. Jag tar reda på fakta, läser rekomendationer granskar dem kritiskt för att se om det är relevant för min situation och väljer sedan vilka jag ska följa. Om BVCs rekomendationer strider mot mormors åsikt så är det jag som bestämmer vems råd jag ska följa angående mitt barn. Då handlar det inte om vems hem man befinner sig i utan vad som är bäst för barnet.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Då handlar det inte om vems hem man befinner sig i utan vad som är bäst för barnet.

Och knappast heller om vems barnet är.

Jämför med hästägaren som jag kritiserade - han ansåg säkert att det han gjorde var harmlöst och helt okej, jag ansåg att det var vårdslöst och olämpligt beteende. Men för mig spelar det ingen roll vem som står registrerad som ägare. Det som är bäst för hästen bör vara riktlinjen. Och när det gäller obetydliga gränsfall lägger jag mig inte i, vare sig det gäller min häst eller mitt barn.