Men skit då

Idag fick jag återkoppling från psykmottagningen. Jag ringde ju dit igår då jag inte hört något på två veckor efter mitt senaste samtal dit. Den information jag fick var att jag ska remitteras tillbaka till vårdcentralen . Där har de bara en kurator och denna får man inte träffa oftare än var tredje vecka .

Skit liksom. Jag ser den "hjälpen" som ingen hjälp alls. Jag har träffat den kuratorn en gång tidigare och har inget förtroende för henne. Hela jag är i ett enda stort motståndsläge gällande det här arrangemanget. Det blir inte bra.

Får jag gråta nu?

 

[Alexandra_W]

Det är max 4 träffar på 3 månader. Vad ska hinna ske på den tiden?

Det känns mest som om jag är någon slags försökskanin som får något på måfå.

Nu stänger du dörren

Vad har du att förlora?

 

[Magiana]

Nu stänger du dörren

Vad har du att förlora?

Tid. Och pengar i och med att jag inte orkar jobba mer än jag gör. Min tjänstledighet går ut sista augusti. Jag vet inte hur jag ska göra efter det. Kanske förlänga det?

Jag skulle vilja ha någon mindre egen verksamhet som bisyssla men det går inte i nuvarande läget eftersom jag inte orkar och saknar driv. Som jag sa förut så behöver jag pengar till ett avlopp men i dagsläget kan jag inte spara många kronor. Jag behöver bli mer funktionsduglig och har inte tid att vänta hur många år som helst på det.

 

[Alexandra_W]

Tid. Och pengar i och med att jag inte orkar jobba mer än jag gör. Min tjänstledighet går ut sista augusti. Jag vet inte hur jag ska göra efter det. Kanske förlänga det?

Jag skulle vilja ha någon mindre egen verksamhet som bisyssla men det går inte i nuvarande läget eftersom jag inte orkar och saknar driv. Som jag sa förut så behöver jag pengar till ett avlopp men i dagsläget kan jag inte spara många kronor. Jag behöver bli mer funktionsduglig och har inte tid att vänta hur många år som helst på det.

Fast de timmarna ”förlorade” mot chansen att faktiskt må bättre.

Det går tyvärr sällan att påskynda hjärnans tillfrisknande.

Vad anser du själv skulle göra dig bättre snabbt?

 

[Magiana]

Fast de timmarna ”förlorade” mot chansen att faktiskt må bättre.

Det går tyvärr sällan att påskynda hjärnans tillfrisknande.

Vad anser du själv skulle göra dig bättre snabbt?

Som jag sa tidigare - samtalsterapi, typ psykodynamisk dito.

Fyra timmar kuratorsnack på 3 månader är en fjärt i universum.

Jag upplever att det är depressionen som är mitt största problem numera, och det är ingen hjärnskada.

 

[Alexandra_W]

Som jag sa tidigare - samtalsterapi, typ psykodynamisk dito.

Fyra timmar kuratorsnack på 3 månader är en fjärt i universum.

Jag upplever att det är depressionen som är mitt största problem numera, och det är ingen hjärnskada.

Du menar att depression inte har med hjärnan att göra?

Hjärnan påverkas i allra högsta grad, oxh återhämtar sig nästan alltid men det tar tid. Och behöver göra det. Och ibland kan det behövas även medicinsk hjälp på traven.

Tyvärr. Det vore skönt om det fanns en Quick fix. Och skulle underlätta ofantligt på många plan både för individen och samhället.

 

[åke]

Jag vet att det handlar om att bryta tankemönster men jag tror inte att jag kan göra det så där i brådrasket. Kbt erbjuds ju oftast som en quick fix. När min blodfobi skulle behandlas fick jag 20 sessioner. Så snabbt kan jag inte förändras. Det är lite det jag uppfattar som "ta-sig-i-kragen" eller "fake-it-til-you-make-it". Och sen när man inte klarar av att hålla masken längre så faller man, för inget är ju egentligen ändrat. Man bara låtsas att det är det.


Jag har ju provat tidigare. Två gånger.

Det jag har att förlora är tid och att jag under den tiden har det kackigt.

Men du har ju varit och lämnat blodprov. Då måste det ju ha fungerat?

 

[åke]

Jag har inte stängt några dörrar . Mer än det jag redan provat då.

Nej, du smäller igen dom hårt och brutalt.

 

[kryddelydd]

Som jag sa tidigare - samtalsterapi, typ psykodynamisk dito.

Fyra timmar kuratorsnack på 3 månader är en fjärt i universum.

Jag upplever att det är depressionen som är mitt största problem numera, och det är ingen hjärnskada.

OK, du önskar psykodynamisk samtalsterapi.
Då tycker jag att du ska diskutera med psykiatrin och höra var det går att hitta en lämplig terapeut.
Det är troligt att vårdcentralen inte erbjuder den formen av psykologisk behandling. Jag vågar inte gissa när det gäller psykiatrin men jag tror att du kan hänvisas att kontakta en privat terapeut i det läget.
Det kan gå att få hjälp med finansiering via olika försäkringar: hemförsäkringen om man kan påvisa ett psykologiskt trauma skapligt i närtid och ibland via fackliga försäkringar om du är medlem i facket.

Men har du tänkt på att psykodynamisk psykologisk behandling verkligen inte är någon quick fix? Du beskriver några få månader som bortkastad tid. Jag uppfattar dig som otålig - och då tror jag att du kan tänkas bli väldigt besviken på psykodynamisk terapi också.

Du skriver att du inte fått hjälp.
Ju mer jag skriver, desto mer imponerad blir jag av hur mycket du fått av dina vårdgivare.
I mitt hemmalandsting får man upp till nio samtal via vårdcentralen, du har fått väldigt mycket!

Det är synd att man inte lyckats hitta vägar som gjort att du kunnat tillgodogöra dig de insatser du fått hittills.

 

[Magiana]

Du menar att depression inte har med hjärnan att göra?

Hjärnan påverkas i allra högsta grad, oxh återhämtar sig nästan alltid men det tar tid. Och behöver göra det. Och ibland kan det behövas även medicinsk hjälp på traven.

Tyvärr. Det vore skönt om det fanns en Quick fix. Och skulle underlätta ofantligt på många plan både för individen och samhället.

Nej, inte riktigt så, men jag tror inte det innebär så svåra skador.

Men du har ju varit och lämnat blodprov. Då måste det ju ha fungerat?

Ja, men det var först flera år senare och då jag också mentalt förberett mig på att detta skulle ske då jag känt mig så risig under vintern. Besöken på VC då jag skulle försöka vänja mig mer ledde tyvärr till upprepade blodtrycksfall utan att det ens var en situation där blodprov skulle förekomma. Sen när jag hamnade på akuten så stortjöt jag mig igenom hela provtagningen, som tyvärr misslyckades för att jag var så spänd och totalt oförmögen att slappna av, så de fick inte vad de behövde. Att jag hade fått sobril innan påverkade inte ett dugg.

OK, du önskar psykodynamisk samtalsterapi.
Då tycker jag att du ska diskutera med psykiatrin och höra var det går att hitta en lämplig terapeut.
Det är troligt att vårdcentralen inte erbjuder den formen av psykologisk behandling. Jag vågar inte gissa när det gäller psykiatrin men jag tror att du kan hänvisas att kontakta en privat terapeut i det läget.
Det kan gå att få hjälp med finansiering via olika försäkringar: hemförsäkringen om man kan påvisa ett psykologiskt trauma skapligt i närtid och ibland via fackliga försäkringar om du är medlem i facket.

Men har du tänkt på att psykodynamisk psykologisk behandling verkligen inte är någon quick fix? Du beskriver några få månader som bortkastad tid. Jag uppfattar dig som otålig - och då tror jag att du kan tänkas bli väldigt besviken på psykodynamisk terapi också.

Du skriver att du inte fått hjälp.
Ju mer jag skriver, desto mer imponerad blir jag av hur mycket du fått av dina vårdgivare.
I mitt hemmalandsting får man upp till nio samtal via vårdcentralen, du har fått väldigt mycket!

Det är synd att man inte lyckats hitta vägar som gjort att du kunnat tillgodogöra dig de insatser du fått hittills.

Det finns ingen trauma i närtid. Det som hände mig för ett och ett halvt år sedan tror jag inte kan räknas som trauma även om det med min bakgrund påverkat mig väldigt mycket och rivit upp en massa. Jag är med i facket och frågade i vintras om det fanns någon hjälp jag kunde få från dem för att få vård snabbare, men det fanns inte det för mig. Så det ser inte ut som om jag skulle kunna få någon hjälp att finansiera det.

Jag vet att psykodynamisk terapi inte är någon quick fix, däremot tror jag att jag skulle bli mer stabil på sikt, i stället för att rasa gång på gång. Jag har ju liksom varit i dåligt skick större delen av livet och under väldigt många år var jag helt oförmögen att jobba p.g.a. detta. Sista psykiatern jag hade när jag hade panikångest menade att jag borde förtidspensioneras. Men då hade alltså endast kbt och medicinering provats mot panikångesten. Annan terapi hade inte provats. (Och det slutade med att jag lyckades bli frisk på egen hand genom andra sätt.)

Du menar att alla med psykiska problem bara får nio samtal i ditt landsting?

 

[kryddelydd]

Nej, inte riktigt så, men jag tror inte det innebär så svåra skador.


Ja, men det var först flera år senare och då jag också mentalt förberett mig på att detta skulle ske då jag känt mig så risig under vintern. Besöken på VC då jag skulle försöka vänja mig mer ledde tyvärr till upprepade blodtrycksfall utan att det ens var en situation där blodprov skulle förekomma. Sen när jag hamnade på akuten så stortjöt jag mig igenom hela provtagningen, som tyvärr misslyckades för att jag var så spänd och totalt oförmögen att slappna av, så de fick inte vad de behövde. Att jag hade fått sobril innan påverkade inte ett dugg.


Det finns ingen trauma i närtid. Det som hände mig för ett och ett halvt år sedan tror jag inte kan räknas som trauma även om det med min bakgrund påverkat mig väldigt mycket och rivit upp en massa. Jag är med i facket och frågade i vintras om det fanns någon hjälp jag kunde få från dem för att få vård snabbare, men det fanns inte det för mig. Så det ser inte ut som om jag skulle kunna få någon hjälp att finansiera det.

Jag vet att psykodynamisk terapi inte är någon quick fix, däremot tror jag att jag skulle bli mer stabil på sikt, i stället för att rasa gång på gång. Jag har ju liksom varit i dåligt skick större delen av livet och under väldigt många år var jag helt oförmögen att jobba p.g.a. detta. Sista psykiatern jag hade när jag hade panikångest menade att jag borde förtidspensioneras. Men då hade alltså endast kbt och medicinering provats mot panikångesten. Annan terapi hade inte provats. (Och det slutade med att jag lyckades bli frisk på egen hand genom andra sätt.)

Du menar att alla med psykiska problem bara får nio samtal i ditt landsting?

Jag berättar att vårdcentralernas uppdrag är korttidsterapi, i stort sett enbart KBT, upp till nio samtal.
Ja.

Sedan har ju psykiatrin ett uppdrag också, gällande personer som har svårare psykisk sjukdom. Där finns det, så långt jag vet, ingen gräns på antalet samtal. Där är det dock ca ett års väntetid som det ser ut för närvarande, även för högprioriterad samtalskontakt.

Men så finns det ju ett stort antal personer som inte är så psykiskt sjuka att de ska gå inom psykiatrin, men som skulle behöva mer än nio samtal.
Det går då att tänja lite på gränsen på vårdcentralerna men långtidskontakt "ska" inte förekomma eftersom det inte ingår i vårdcentralernas uppdrag - och dimensioneringen av samtalsmottagningarna är ju utifrån uppdraget.

 

[Gnist]

Det som hände mig för ett och ett halvt år sedan tror jag inte kan räknas som trauma även om det med min bakgrund påverkat mig väldigt mycket och rivit upp en massa.

Vad tror du skulle kunna få dig att släppa det där (och annat som du inte släppt) för att kunna lämna det bakom dig, istället för att älta år efter år och därmed inte kunna gå vidare?

Så länge man är så fast i det förflutna, är det enligt min erfarenhet väldigt svårt att få full nytta av den hjälp man får för vad än problem som dåtiden ger nutiden..

 

[Alexandra_W]

Nej, inte riktigt så, men jag tror inte det innebär så svåra skador.


Ja, men det var först flera år senare och då jag också mentalt förberett mig på att detta skulle ske då jag känt mig så risig under vintern. Besöken på VC då jag skulle försöka vänja mig mer ledde tyvärr till upprepade blodtrycksfall utan att det ens var en situation där blodprov skulle förekomma. Sen när jag hamnade på akuten så stortjöt jag mig igenom hela provtagningen, som tyvärr misslyckades för att jag var så spänd och totalt oförmögen att slappna av, så de fick inte vad de behövde. Att jag hade fått sobril innan påverkade inte ett dugg.


Det finns ingen trauma i närtid. Det som hände mig för ett och ett halvt år sedan tror jag inte kan räknas som trauma även om det med min bakgrund påverkat mig väldigt mycket och rivit upp en massa. Jag är med i facket och frågade i vintras om det fanns någon hjälp jag kunde få från dem för att få vård snabbare, men det fanns inte det för mig. Så det ser inte ut som om jag skulle kunna få någon hjälp att finansiera det.

Jag vet att psykodynamisk terapi inte är någon quick fix, däremot tror jag att jag skulle bli mer stabil på sikt, i stället för att rasa gång på gång. Jag har ju liksom varit i dåligt skick större delen av livet och under väldigt många år var jag helt oförmögen att jobba p.g.a. detta. Sista psykiatern jag hade när jag hade panikångest menade att jag borde förtidspensioneras. Men då hade alltså endast kbt och medicinering provats mot panikångesten. Annan terapi hade inte provats. (Och det slutade med att jag lyckades bli frisk på egen hand genom andra sätt.)

Du menar att alla med psykiska problem bara får nio samtal i ditt landsting?

Läs det du skrev ovan. Och fundera över din ”tidsstress” över att bli bra och att du inte tror din hjärna är så påverkad.

Det tar ofta längre tid att bli frisk än det tog att bli sjuk.

När det gäller sjukersättning (”förtidspension”) ska alla möjligheter vara uttömda. Att inte ha velat ha eller ha avbrutit föreslagen behandling från vården är sådant som brukar innebära avslag. Tyvärr.

Jag tror du behöver välja. Vill du blir frisk - eller vill du ha en Quick fix så du snabbt kan tjäna ihop pengar till avloppet etc? Kombinationen är dömd att misslyckas :/

 

[Magiana]

Vad tror du skulle kunna få dig att släppa det där (och annat som du inte släppt) för att kunna lämna det bakom dig, istället för att älta år efter år och därmed inte kunna gå vidare?

Så länge man är så fast i det förflutna, är det enligt min erfarenhet väldigt svårt att få full nytta av den hjälp man får för vad än problem som dåtiden ger nutiden..

Jag kan väl inte riktigt påstå att jag ältar det men det sitter fast i känslominnet och påverkar mig vare sig jag vill eller inte. Hur gör man för att släppa? Om jag visste skulle jag göra det direkt.

Läs det du skrev ovan. Och fundera över din ”tidsstress” över att bli bra och att du inte tror din hjärna är så påverkad.

Det tar ofta längre tid att bli frisk än det tog att bli sjuk.

När det gäller sjukersättning (”förtidspension”) ska alla möjligheter vara uttömda. Att inte ha velat ha eller ha avbrutit föreslagen behandling från vården är sådant som brukar innebära avslag. Tyvärr.

Jag vet att alla möjligheter ska vara uttömda för att få förtidspension. Det var bara det att det enda som erbjöds var kbt och medicin. Kbt fick jag först efter 5 års sjukskrivning. Någon slags annan behandling fick jag också innan det, men jag undrar om den terapeuten fått sitt leg i ett cornflakespaket för jag upplevde "terapin" som övertalning (och det var en gång i månaden). Hon försökte övertyga mig om att det inte alls var farligt att gå i centrum och för att bevisa det så fick jag gå i centrum med sällskap av en personal från psykmottagningen. Denna person hade dock ingen behandlande funktion utan var rent sällskap. Givetvis fungerade det inte. Därefter avslutades terapin och ingen uppföljning gjordes. Jag fick bara medicin och fortsatt sjukskrivning. Jag har inte avbrutit en enda terapi utan snarare fått tjata mig till hjälp. Under perioder har jag mått så pass dåligt att jag inte förmått mig att göra detta utan bara godtagit fortsatt sjukskrivning. Jag har ofta upplevt att jag egentligen borde veta själv vilken hjälp jag borde få och specifikt be om detta. Det har jag inte kunnat. Jag har bara kunnat tala om för vården att jag mår dåligt.

Jag har verkligen samarbetat med vården men jag har för det första aldrig blivit utredd ordentligt för min problematik och för det andra inte blivit erbjuden annat än kbt och medicin. Den enda "utredning" som gjordes på psykmottagningen jag gick till när jag hade panikångest, var ett rorschachtest https://sv.wikipedia.org/wiki/Rorschachtest Ett år senare, när min sjukersättning skulle omprövas, fick jag hem en bunt papper från FK och först där fick jag reda på slutsatsen från testet. Där stod det att testet tydde på att jag kunde ha borderline. Jag visste inte vad detta var så jag ringde upp den psykiater jag hade vid tillfället (men som jag aldrig träffade). Han sa att jag hade en personlighetsstörning och det skulle ingen ändra på. Jag skulle vara tacksam att jag bara hade fått en sådan diagnos och inget allvarligare. Jag uppfattade det lite som ett hot och kände mig idiotförklarad. (Jag googlade fram diagnoskriterierna men kände inte igen mig. Jag kunde bara säga ja till 2-3 av de nio punkterna och man skulle uppfylla minst 5 för att ha diagnosen.) Senare stod det i mina intyg att jag var gravt personlighetsstörd. Jag var alltså ett stort jävla fel, inte värd att få hjälp.

Många år senare, när jag tillfrisknat från panikångesten och jobbade heltid, så ville jag få bukt med blodfobin. Jag blev då remitterad till en annan mottagning. Först då fick jag genomgå något som liknade en utredning. Under fyra träffar fick jag genomgå ett antal tester och samtal. Det jag fick högre poäng än normalt på var ångest, men det var ändå på en sådan nivå att det inte betraktades som sjukligt.

Jag har genom hela livet upplevt att jag har fått kämpa i uppförsbacke. Jag har inte vetat vilken hjälp jag borde få. Jag har försökt och försökt och försökt, att få ordning både på mig själv och mitt liv. Det tog 27 år att få bukt med panikångesten. Om jag hade gett upp så hade det aldrig gått. Det var vården som gav upp innan jag gjorde det.

 

[Alexandra_W]

Jag kan väl inte riktigt påstå att jag ältar det men det sitter fast i känslominnet och påverkar mig vare sig jag vill eller inte. Hur gör man för att släppa? Om jag visste skulle jag göra det direkt.


Jag vet att alla möjligheter ska vara uttömda för att få förtidspension. Det var bara det att det enda som erbjöds var kbt och medicin. Kbt fick jag först efter 5 års sjukskrivning. Någon slags annan behandling fick jag också innan det, men jag undrar om den terapeuten fått sitt leg i ett cornflakespaket för jag upplevde "terapin" som övertalning (och det var en gång i månaden). Hon försökte övertyga mig om att det inte alls var farligt att gå i centrum och för att bevisa det så fick jag gå i centrum med sällskap av en personal från psykmottagningen. Denna person hade dock ingen behandlande funktion utan var rent sällskap. Givetvis fungerade det inte. Därefter avslutades terapin och ingen uppföljning gjordes. Jag fick bara medicin och fortsatt sjukskrivning. Jag har inte avbrutit en enda terapi utan snarare fått tjata mig till hjälp. Under perioder har jag mått så pass dåligt att jag inte förmått mig att göra detta utan bara godtagit fortsatt sjukskrivning. Jag har ofta upplevt att jag egentligen borde veta själv vilken hjälp jag borde få och specifikt be om detta. Det har jag inte kunnat. Jag har bara kunnat tala om för vården att jag mår dåligt.

Jag har verkligen samarbetat med vården men jag har för det första aldrig blivit utredd ordentligt för min problematik och för det andra inte blivit erbjuden annat än kbt och medicin. Den enda "utredning" som gjordes på psykmottagningen jag gick till när jag hade panikångest, var ett rorschachtest https://sv.wikipedia.org/wiki/Rorschachtest Ett år senare, när min sjukersättning skulle omprövas, fick jag hem en bunt papper från FK och först där fick jag reda på slutsatsen från testet. Där stod det att testet tydde på att jag kunde ha borderline. Jag visste inte vad detta var så jag ringde upp den psykiater jag hade vid tillfället (men som jag aldrig träffade). Han sa att jag hade en personlighetsstörning och det skulle ingen ändra på. Jag skulle vara tacksam att jag bara hade fått en sådan diagnos och inget allvarligare. Jag uppfattade det lite som ett hot och kände mig idiotförklarad. (Jag googlade fram diagnoskriterierna men kände inte igen mig. Jag kunde bara säga ja till 2-3 av de nio punkterna och man skulle uppfylla minst 5 för att ha diagnosen.) Senare stod det i mina intyg att jag var gravt personlighetsstörd. Jag var alltså ett stort jävla fel, inte värd att få hjälp.

Många år senare, när jag tillfrisknat från panikångesten och jobbade heltid, så ville jag få bukt med blodfobin. Jag blev då remitterad till en annan mottagning. Först då fick jag genomgå något som liknade en utredning. Under fyra träffar fick jag genomgå ett antal tester och samtal. Det jag fick högre poäng än normalt på var ångest, men det var ändå på en sådan nivå att det inte betraktades som sjukligt.

Jag har genom hela livet upplevt att jag har fått kämpa i uppförsbacke. Jag har inte vetat vilken hjälp jag borde få. Jag har försökt och försökt och försökt, att få ordning både på mig själv och mitt liv. Det tog 27 år att få bukt med panikångesten. Om jag hade gett upp så hade det aldrig gått. Det var vården som gav upp innan jag gjorde det.

Jag utgår från vad du skrivit här om kuratorn osv. Du har på förhand ”bestämt” att det är slöseri mer tid, inte kommer hjälpa osv. Fick jag önska skulle jag vilja att du försökte se det mer öppet.

Jag pratade i arbetet med en person som mår extremt extremt dåligt. Jag har talat med hens läkare med som uttryckte att helt ärligt vet de inte ens om de kommer kunna citat ”rädda hen” slut citat. När jag pratade med hen om vad hen hade för plan och förväntningar på vad som skulle hända om hen beviljades ersättning svara denne något tänkvärt. Att hen skulle prova den behandling vården föreslog för ”det har jag inte provat och det kanske hjälper, jag hoppas det. Jag vet ju att allt jag själv prövat inte hjälpt”

Det var en person med extremt god sjukdomsinsikt, enormt tunga diagnoser och som sagt med en milt sagt dyster prognos. Där man provat flera olika behandlingar men inte fått effekt. Men som ändå kunde se det ut perspektivet att ”jag har inte provat det och det kanske hjälper, jag hoppas det”.

 

[Luff]

Acceptans - för den du är och för vad som hänt dig. Du måste acceptera att du är olik. Precis som alla är olika. Vi har alla så mycket vi kämpar med - där är du inte olik.

Jag citerar någon klok snubbe, strunt i det religiösa, man kan ju faktiskt vara klok även om man är religiös;

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Sinnesrobönen, Reinhold Niebuhr

 

[Magiana]

Jag utgår från vad du skrivit här om kuratorn osv. Du har på förhand ”bestämt” att det är slöseri mer tid, inte kommer hjälpa osv. Fick jag önska skulle jag vilja att du försökte se det mer öppet.

Jag pratade i arbetet med en person som mår extremt extremt dåligt. Jag har talat med hens läkare med som uttryckte att helt ärligt vet de inte ens om de kommer kunna citat ”rädda hen” slut citat. När jag pratade med hen om vad hen hade för plan och förväntningar på vad som skulle hända om hen beviljades ersättning svara denne något tänkvärt. Att hen skulle prova den behandling vården föreslog för ”det har jag inte provat och det kanske hjälper, jag hoppas det. Jag vet ju att allt jag själv prövat inte hjälpt”

Det var en person med extremt god sjukdomsinsikt, enormt tunga diagnoser och som sagt med en milt sagt dyster prognos. Där man provat flera olika behandlingar men inte fått effekt. Men som ändå kunde se det ut perspektivet att ”jag har inte provat det och det kanske hjälper, jag hoppas det”.

Jag har träffat så många inom psykvården utan tillräcklig kompetens och jag kan för mitt liv inte begripa hur en kurator kan ha mer kompetens än de andra som jobbat specifikt inom psykvården. Dessutom får jag inte träffa denne mer än var tredje vecka. Jag ser detta som en sämre variant av allt jag redan provat. Jag vill prova något nytt som jag inte har testat.

Acceptans - för den du är och för vad som hänt dig. Du måste acceptera att du är olik. Precis som alla är olika. Vi har alla så mycket vi kämpar med - där är du inte olik.

Jag citerar någon klok snubbe, strunt i det religiösa, man kan ju faktiskt vara klok även om man är religiös;

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Sinnesrobönen, Reinhold Niebuhr

Det enda jag inte kan förändra är det förflutna men hur ska jag kunna ändra på det som är nu när jag inte får adekvat hjälp? Det är inte vilja (eller mod) som saknas, det är resurser.

 

[Alexandra_W]

Jag har träffat så många inom psykvården utan tillräcklig kompetens och jag kan för mitt liv inte begripa hur en kurator kan ha mer kompetens än de andra som jobbat specifikt inom psykvården. Dessutom får jag inte träffa denne mer än var tredje vecka. Jag ser detta som en sämre variant av allt jag redan provat. Jag vill prova något nytt som jag inte har testat.


Det enda jag inte kan förändra är det förflutna men hur ska jag kunna ändra på det som är nu när jag inte får adekvat hjälp? Det är inte vilja (eller mod) som saknas, det är resurser.

Som sagt, jag önskar du kunde ha en mer öppen inställning men förstår du inte kan det just nu tyvärr. Jag hoppas du snart mår bättre, oavsett vilken vägen dit blir.

 

[Trissa]

Jag har träffat så många inom psykvården utan tillräcklig kompetens och jag kan för mitt liv inte begripa hur en kurator kan ha mer kompetens än de andra som jobbat specifikt inom psykvården. Dessutom får jag inte träffa denne mer än var tredje vecka. Jag ser detta som en sämre variant av allt jag redan provat. Jag vill prova något nytt som jag inte har testat.

Kanske inte mer kompetens, men det kan ju hända att ni har mer personkemi och att det då fungerar bättre? Hon kan ju vara en värstingkurator, vem vet? Men det är ju skit att det bara är var tredje vecka.

 

[Magiana]

Kanske inte mer kompetens, men det kan ju hända att ni har mer personkemi och att det då fungerar bättre? Hon kan ju vara en värstingkurator, vem vet? Men det är ju skit att det bara är var tredje vecka.

Jag har träffat henne en gång och hon gav ett tafatt intryck. Jag kände mig faktiskt inte riktigt välkommen ens. Vid samtalets slut fick jag påpeka att jag definitivt inte hade pratat klart och först då fick jag en ny tid. Det kändes som om jag fick den motvilligt.

 

[vallhund]

Jag har träffat henne en gång och hon gav ett tafatt intryck. Jag kände mig faktiskt inte riktigt välkommen ens. Vid samtalets slut fick jag påpeka att jag definitivt inte hade pratat klart och först då fick jag en ny tid. Det kändes som om jag fick den motvilligt.

Vad förväntar du dig för hjälp när du dissar alla i parti o minut? Vi är alla unika, du är inte ensam om det.