Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Men herregud vilken människa!:eek:
Stackars dig som har en sådan mamma. Har din pappa kunnat väga upp hennes elakheter? Du måste ha en otrolig inre styrka, som odlat en helt annan personlighet än din mamma. Jag tycker du verkar ödmjuk och kärleksfull, alltså raka motsatsen till din mamma.

Jag tycker det låter väldigt klokt att du inte längre har kontakt med henne. När någon säger negativa saker om en, är det svårt att inte bli deppig, även om man vet att personen har fel. Och när man är nedstämd och går och grubblar påverkas hela familjen. Det har vi märkt tydligt i vår familj.

Min pappa vet inget, har inte kunnat berätta för honom. Om inte min bror berättat vill säga...Vi har ingen flitig kontakt direkt. Han kom på min dotters dop i mars, innan dess så pratade vi i telefon i januari förra året...Men anledningen till att jag inte berättat är att jag tror att det skulle vara ett stort misslyckande för hans del. När jag var liten så fick jag alltid höra av mamma att pappa sagt att jag inte var hans för att han inte kunde få flickor-bara pojkar. Å nu har ju jag-hans dotter fått en som med autism. Alltså en mer "oduglig" pojk, självklart är det bara jag som kan ställa till det så :crazy:
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Ni skall ta hjälp för att reda ut er relation.
Din mamma och du behöver det båda två.
Och dina barn.
Hon verkar ju vara en både kärleksfull och kompetent Mormor.

Men hon är i chock just nu och måste på något vis få reda ut sina egna känslor.
Kan ni be om den sortens hjälp från Habiliteringen?
Mormor är ju en viktig person i Barnets nätverk och behöver också utbildas i hur Barnet skall bemötas och vilken utveckling man kan förvänta sig.

jag vet ärligt talat inte om det går att jobba på våran relation. Den har aldrig varit bra och sen jag berättade om Tim så är allt upp och ner. Kändes som det var pricken över iet det här...
Kärleksfull är hon inte, inte mot oss barn i alla fall. Men mot sina barnbarn.
(har faktiskt aldrig hört henne säga att hon älskar mig)

Jag tror att habiliteringen kan hjälpa till delvis, kuratorn kan vi ju alltid träffa och prata med, även psykologen om vi ville sa dom sist om vi behövde prata med någon.
Just nu så ligger vi lågt ett tag och så får jag se hur vi ska gå vidare...
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

vill bara ge dig en kram. sådant där är mycket känsligt. min mamma var/är inte direkt heller årets mamma.
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

vill bara ge dig en kram. sådant där är mycket känsligt. min mamma var/är inte direkt heller årets mamma.


Tack! Nej, den titeln passar verkligen inte min mamma :crazy:
tråkigt att höra om din mamma.
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

njaa årets egokärring kanske? :angel:
min mamma valde att lämna oss när jag var 19, mn bror 11 och misn syrra 21 för en annan kvinna. dessutom stal hon 30,000 från min brors sparkonto.

flera år senare (är 25 nu) får vi reda på att hon tydligen lurade oss genom att få oss att tro att hon var lesbisk och däremot kunde lämna sin familj.

inte ett förlåt, inget ånger visat, ingenting. och så bleb hon förvånad när hon fick reda på att hon blivit mormor och ingen har sagt det?

jag bad iallafall henne dra åt helvete, bokstavligt talat, i telefon.

vilken trevlig människa eller hur?

så jag vet hur känsligt sådant kan vara.

*kram*
 
Senast ändrad:
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

njaa årets egokärring kanske? :angel:
min mamma valde att lämna oss när jag var 19, mn bror 11 och misn syrra 21 för en annan kvinna. dessutom stal hon 30,000 från min brors sparkonto.

flera år senare (är 25 nu) får vi reda på att hon tydligen lurade oss genom att få oss att tro att hon var lesbisk och däremot kunde lämna sin familj.

inte ett förlåt, inget ånger visat, ingenting. och så bleb hon förvånad när hon fick reda på att hon blivit mormor och ingen har sagt det?

jag bad iallafall henne dra åt helvete, bokstavligt talat, i telefon.

vilken trevlig människa eller hur?

så jag vet hur känsligt sådant kan vara.

*kram*

usch vilken hemsk människa :mad:
våra mammor ligger nog i samma liga skulle jag tro.
Å att sno pengar från sitt egna barn...
Förstår att ni inte vill ha med henne att göra längre!
Jag hade inte heller sagt något om att jag väntade barn i ditt läge.
Känsligt är det, man tror ju att ens egna mamma ska finnas där i vått och torrt för en, alltid.
*kramar tillbaka*
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Jag som har fullt friska barn och stor erfarenhet av ensamliv eftersom karln arbetat borta, skulle aldrig tveka att be om hjälp när det blir så länge han ska vara borta.
Fem dagar är okej, sju dagar funkar, 9 dagar någon enstaka gång, 11 dagar är skitjobbigt!
Tänk så här, det är lättare att inskola ett litet barn till nya vanor och om du får tid för dig själv och lillasyster så kommer du att fungera bättre när du ska klara allt själv. Martyrmetoden har aldrig fungerat, ta emot den hjälp ni kan få, det är inte ett svek utan tvärtom.
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Vad tufft du har det!! :(

Jag har läst igenom hela tråden och jag känner ju inte dig, men jag får känslan av att du bär på mycket gammal smärta inombords. Att det tog dig så lång tid att våga berätta om Tims autism för din mamma, att hennes dumma ord (som din syster avslöjade) fick dig att gråta hela bilresan hem från kalaset, det låter som att du behöver hjälp att reda ut detta. Reda ut det gamla, lära dig se vad som är din mammas ord och vad som är Sant, samt styrka inom dig själv att tro mer på dig själv än på din mammas ord.

För det är säkert tufft nog att ha en son med autism. Visst är de underbara på sitt sätt, men också krävande. Bara det är enormt tufft för familjer. Att du dessutom blir behandlad så här enormt illa utav din egen mamma mitt uppe i detta, är under all kritik.

Att du ens tänker tanken, "tänk om hon har rätt?" och kommer på dig själv med att leta tecken även hos din dotter, avslöjar hur din mamma påverkar dig. Hur hårt hennes ord påverkar dig, mycket mer än när din egen man säger att du visst är en bra mamma.

Jag tror att om du inte tror på att din mamma kan ändra sig, eller om du inte har styrkan att orka konfrontera henne rejält, så måste du börja ta hand om dig själv i första hand. Vad mer har hon sagt under ditt liv som sårat dig? Som du rentav tror på? Trots att det egentligen är strunt? Om hon obekymrat kan säga rakt ut till dig dumheter som att det skulle vara ditt fel att Tim har autism undrar jag vad mer hon sagt till dig? Är du helt fri ifrån detta?

Jag tycker att du ska hitta en duktig terapeut till dig själv, att både prata om känslorna kring Tims autism men också prata om din mamma med. Du skulle behöva göra dig FRI från henne inombords. Då menar jag fri att kunna låta hennes elaka ord rinna av dig. (ohh, lättare sagt än gjort, jag vet, men inte omöjligt.) Fri att se att hon inte har rätt. Fri att se att hon måste vara väldigt olycklig som lägger skuld och smärta på dig, hennes eget barn! Fri att inte bry dig om vad hon tycker.

Man kan aldrig förändra andra människor, man kan bara förändra sitt sätt att förhålla sig till dem. Påverka hur mycket man låter dem beröra en själv.

Mitt råd är att du med terapeuts hjälp vårdar dig själv, så att du kan hålla ett avstånd till din mor och när du är starkare kanske du en dag orkar konfrontera henne, eller så gör du inte det, men du låter inte henne såra dig mera.

När du blir fri från din mamma, kommer du också orka med din egen mammaroll bättre. För du behöver lägga all energi på din egen familj istället för att behöva lägga massa energi på din mammas elakheter.

Kan hon inte utvecklas, kan hon inte respektera dig så är hon ingen bra mormor ändå, för visst sjutton märker barn om deras mormor inte är snäll emot deras mamma.

STOR styrkekram till dig. :bow:
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Ja, tyvärr så trodde man ju att ens mamma skulle älska en villkorslöst och allt. Men nepp.
Hon har inte visat någoot intresse alls för sitt barnbarn. Inget om förlossningen, hur stor han var osv. Inget alls. Nada.

Så henne vill jag absolut inte ha något att göra med. Skulle hon böna och be och fälla krokodiltårar skulle jag kallt säga: nej.

Våra mammor skulle nog bli bästa vänninor.:p
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Fyvad trist de är när ensnärmaste inte har mer förståelse för saker och ting, blir så ledsen för din skull då jag förstår precis vad du går igenom.
Som vissa andra skrivit undrar man ju om de är någon form av försvarsmekanism som gör att hon gör som hon gör?

Jag har nämligen själv en son med ADHD och när jag tog upp med mina syskon och föräldrar mina tankar och funderingar kring detta så gick de i taket och sa att hur kan du stäpla ditt barn på de viset.

När han väl fick sin diagnos så sa de bara jasåhan hade de ändå??
Då vart de bråk om medicineringen i stället skulle jag verkligen DROGA mitt barn?

Inte blev de bättre av att jag fick samma diagnos för 2 år sedan min mamma sa bara jaha och nu när jag nämde att jag vill utreda min dotter snäste hon att herregud de verkar vara något smittsamt.

NEJ men de är ju ärfligt.

OChjag får många gånger höra suck pust och stön från mina syskon om att jag sällan eller aldrig verkar lyssna på dem eller inte är uppmärksam och så säjer de skyll inte på din ADHD nu.

Men de gör jag inte men varför jag är som jag är och även min älskade son är som han är har sin förklaring vi har ADHD..

Stor kram till dig vill jag i allafall skicka..
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

fölåt för min dåliga skrift har ett tangentbord som strular som bara den.
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Vad tufft du har det!! :(

Jag har läst igenom hela tråden och jag känner ju inte dig, men jag får känslan av att du bär på mycket gammal smärta inombords. Att det tog dig så lång tid att våga berätta om Tims autism för din mamma, att hennes dumma ord (som din syster avslöjade) fick dig att gråta hela bilresan hem från kalaset, det låter som att du behöver hjälp att reda ut detta. Reda ut det gamla, lära dig se vad som är din mammas ord och vad som är Sant, samt styrka inom dig själv att tro mer på dig själv än på din mammas ord.

För det är säkert tufft nog att ha en son med autism. Visst är de underbara på sitt sätt, men också krävande. Bara det är enormt tufft för familjer. Att du dessutom blir behandlad så här enormt illa utav din egen mamma mitt uppe i detta, är under all kritik.

Att du ens tänker tanken, "tänk om hon har rätt?" och kommer på dig själv med att leta tecken även hos din dotter, avslöjar hur din mamma påverkar dig. Hur hårt hennes ord påverkar dig, mycket mer än när din egen man säger att du visst är en bra mamma.

Jag tror att om du inte tror på att din mamma kan ändra sig, eller om du inte har styrkan att orka konfrontera henne rejält, så måste du börja ta hand om dig själv i första hand. Vad mer har hon sagt under ditt liv som sårat dig? Som du rentav tror på? Trots att det egentligen är strunt? Om hon obekymrat kan säga rakt ut till dig dumheter som att det skulle vara ditt fel att Tim har autism undrar jag vad mer hon sagt till dig? Är du helt fri ifrån detta?

Jag tycker att du ska hitta en duktig terapeut till dig själv, att både prata om känslorna kring Tims autism men också prata om din mamma med. Du skulle behöva göra dig FRI från henne inombords. Då menar jag fri att kunna låta hennes elaka ord rinna av dig. (ohh, lättare sagt än gjort, jag vet, men inte omöjligt.) Fri att se att hon inte har rätt. Fri att se att hon måste vara väldigt olycklig som lägger skuld och smärta på dig, hennes eget barn! Fri att inte bry dig om vad hon tycker.

Man kan aldrig förändra andra människor, man kan bara förändra sitt sätt att förhålla sig till dem. Påverka hur mycket man låter dem beröra en själv.

Mitt råd är att du med terapeuts hjälp vårdar dig själv, så att du kan hålla ett avstånd till din mor och när du är starkare kanske du en dag orkar konfrontera henne, eller så gör du inte det, men du låter inte henne såra dig mera.

När du blir fri från din mamma, kommer du också orka med din egen mammaroll bättre. För du behöver lägga all energi på din egen familj istället för att behöva lägga massa energi på din mammas elakheter.

Kan hon inte utvecklas, kan hon inte respektera dig så är hon ingen bra mormor ändå, för visst sjutton märker barn om deras mormor inte är snäll emot deras mamma.

STOR styrkekram till dig. :bow:

Vad bra skrivet!:bow:

Till RIA:
Jag tycker så synd om dig. Det skär i hjärtat när du skriver "man tror ju att ens egna mamma ska finnas där i vått och torrt för en, alltid." Jag får känslan av att det fortfarande finns ett litet hopp inom dig, att din mamma ska säga att hon älskar dig, är stolt över dig. Om sannolikheten att hon ska ändra sig är väldigt liten, så vore det nog bäst för dig om allt det hoppet dog. Det låter kanske sorgligt och hårt, men jag tror det är vägen till frihet.

Det låter som att du är väldigt tyst, följsam och snäll när du umgås med din mamma. Blir du aldrig förbannad och ryter ifrån? Skulle det inte kännas skönt att bli lite arg på tanten?
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Vad tufft du har det!! :(

Jag har läst igenom hela tråden och jag känner ju inte dig, men jag får känslan av att du bär på mycket gammal smärta inombords. Att det tog dig så lång tid att våga berätta om Tims autism för din mamma, att hennes dumma ord (som din syster avslöjade) fick dig att gråta hela bilresan hem från kalaset, det låter som att du behöver hjälp att reda ut detta. Reda ut det gamla, lära dig se vad som är din mammas ord och vad som är Sant, samt styrka inom dig själv att tro mer på dig själv än på din mammas ord.

För det är säkert tufft nog att ha en son med autism. Visst är de underbara på sitt sätt, men också krävande. Bara det är enormt tufft för familjer. Att du dessutom blir behandlad så här enormt illa utav din egen mamma mitt uppe i detta, är under all kritik.

Att du ens tänker tanken, "tänk om hon har rätt?" och kommer på dig själv med att leta tecken även hos din dotter, avslöjar hur din mamma påverkar dig. Hur hårt hennes ord påverkar dig, mycket mer än när din egen man säger att du visst är en bra mamma.

Jag tror att om du inte tror på att din mamma kan ändra sig, eller om du inte har styrkan att orka konfrontera henne rejält, så måste du börja ta hand om dig själv i första hand. Vad mer har hon sagt under ditt liv som sårat dig? Som du rentav tror på? Trots att det egentligen är strunt? Om hon obekymrat kan säga rakt ut till dig dumheter som att det skulle vara ditt fel att Tim har autism undrar jag vad mer hon sagt till dig? Är du helt fri ifrån detta?

Jag tycker att du ska hitta en duktig terapeut till dig själv, att både prata om känslorna kring Tims autism men också prata om din mamma med. Du skulle behöva göra dig FRI från henne inombords. Då menar jag fri att kunna låta hennes elaka ord rinna av dig. (ohh, lättare sagt än gjort, jag vet, men inte omöjligt.) Fri att se att hon inte har rätt. Fri att se att hon måste vara väldigt olycklig som lägger skuld och smärta på dig, hennes eget barn! Fri att inte bry dig om vad hon tycker.

Man kan aldrig förändra andra människor, man kan bara förändra sitt sätt att förhålla sig till dem. Påverka hur mycket man låter dem beröra en själv.

Mitt råd är att du med terapeuts hjälp vårdar dig själv, så att du kan hålla ett avstånd till din mor och när du är starkare kanske du en dag orkar konfrontera henne, eller så gör du inte det, men du låter inte henne såra dig mera.

När du blir fri från din mamma, kommer du också orka med din egen mammaroll bättre. För du behöver lägga all energi på din egen familj istället för att behöva lägga massa energi på din mammas elakheter.

Kan hon inte utvecklas, kan hon inte respektera dig så är hon ingen bra mormor ändå, för visst sjutton märker barn om deras mormor inte är snäll emot deras mamma.

STOR styrkekram till dig. :bow:


jo, det är väl sant att det finns en del jag bär runt på...Alla bär vi väl runt på någon gammal skit man helst vill glömma.
Visst är det jobbigt att ha ett barn med autism, men det är ändå något jag levt med från början. han är ju mitt första barn så på det viset känns det lite lättare eftersom jag ännu inte vet vad jag missat om han hade varit normal, och om Isabelle är helt frisk så ska det bli riktigt skoj att få se henne utvecklas nu, kan knappt vänta tills hon börjar prata :) Blir ju lixom min första gång trots att hon är andra barnet.

Jag tror inte det minsta på att min mamma kommer ändra sig. Det finns bara inte, tyvärr. Ja du, det är nog lättare att säga vad hon inte sagt som sårat mig. Min mamma har sagt en hel del...Som ett exempel på eländet så kan jag nämna när jag var 10 år gammal, hade glömt berätta för henne att jag behövde 50 kr till en klassresa dagen efter. hon blev arg och till slut så började hon gråta och frågade; nettan, är det inte bättre om vi går ut i skogen och skjuter oss?. Ja, där satt ju jag och hade inget svar att ge, och vilken ångest jag hade för att ha bett om den femtiolappen...

Jag vet inte vad hon har sagt som jag kan tror på eller inte. hon säger en hel del men gör en annan sak. Jag vet inte alls var jag har henne.
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Ja, tyvärr så trodde man ju att ens mamma skulle älska en villkorslöst och allt. Men nepp.
Hon har inte visat någoot intresse alls för sitt barnbarn. Inget om förlossningen, hur stor han var osv. Inget alls. Nada.

Så henne vill jag absolut inte ha något att göra med. Skulle hon böna och be och fälla krokodiltårar skulle jag kallt säga: nej.

Våra mammor skulle nog bli bästa vänninor.:p

Dom hade säkerligen blivit bästisar! :crazy:
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Vad bra skrivet!:bow:

Till RIA:
Jag tycker så synd om dig. Det skär i hjärtat när du skriver "man tror ju att ens egna mamma ska finnas där i vått och torrt för en, alltid." Jag får känslan av att det fortfarande finns ett litet hopp inom dig, att din mamma ska säga att hon älskar dig, är stolt över dig. Om sannolikheten att hon ska ändra sig är väldigt liten, så vore det nog bäst för dig om allt det hoppet dog. Det låter kanske sorgligt och hårt, men jag tror det är vägen till frihet.

Det låter som att du är väldigt tyst, följsam och snäll när du umgås med din mamma. Blir du aldrig förbannad och ryter ifrån? Skulle det inte kännas skönt att bli lite arg på tanten?

Sägs det inte att hoppet är det sista som lämnar människan? Men det kanske är lika bra :(
Sannolikheten att hon ska ändra sig är lika med noll, det vet jag redan.

Jag har tänkt lite nu hur det skulle bli om hon försvann ur mitt liv helt och hållet. Jag skulle för det första må väldigt mycket bättre, och det säger väl nästan allt. Jag vet bara inte hur man klipper banden. Mina två systrar bor hemma, och den ena tror jag behöver min hjälp innan min mamma stryper henne. Skrev ju att hon ville prata med mig på kalaset och det visade sig att hon är gravid i vecka 8. 17 (blir snart 18) år gammal, bor hemma, pluggar och vet inte hur hon ska göra. Mamma kommer antingen slänga ut henne, eller ta hand om hennes bebis som hennes egen. För på syrran så lät det som att hon ville behålla. Hon har inte sagt något till mamma för det vågar hon inte.
Å min andra syster har andra problem, jag väntar bara på den dag då någon ringer för att berätta att något hänt henne.
Vill ändå finnas där för dom.

Sen har jag 2 bröder, men den ena pratar jag inte med sedan flera år tillbaka men den andra pratar jag med. Där går ju kontakten att hålla förhoppningsvis.

En stor soppa är vad det är...

Haha, där satte du den ;) jag är alltid snäll och tyst när jag är med min mamma, lika bra att vara tyst för hon pratar så det räcker för oss båda. De gånger jag har rytit ifrån var i tonåren och det gjorde ju sitt på både bra och dåliga vis. Båda gångerna pratade vi inte med varandra på ½ år. Första gången var det hon som ringde mig och bad mig komma hem och andra gången var det jag. Så vi har haft vårat vi med.

Åh, du skulle bara veta hur arg jag är på henne inombords! Skulle vilja åka upp till henne och knacka på dörren, be henne titta på sina barnbarn riktigt noga och säga att det var sista gången du såg oss och bara vända på klacken och gå. Men det skulle jag aldrig våga. Men fantisera går ju alltid...
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Jag förstår mycket väl att du inte vill klippa av, det skulle kännas för dig som att du överger dina systrar?
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Jag vet bara inte hur man klipper banden. Mina två systrar bor hemma, och den ena tror jag behöver min hjälp innan min mamma stryper henne.

Men du har ju ett eget hem, vad jag förstår. Du kan stötta dina systrar hemma hos dig. De kanske till och med kan få bo hos dig kortare perioder, för att få lite andrum.

Jag tror absolut att du kan bryta med din mamma, utan att bryta med syskonen. Men var beredd på att syskonen kommer att tycka att du sviker, genom att du lämnar dem kvar i skiten. Den dagen de själva är mogna för att bryta, kommer de att förstå. Tills dess kan du bara gång på gång tydligt förklara för dem att det ENDAST är din mamma som du behöver slippa.

Kanske förbjuder din mamma dem att besöka dig. Om de väljer att lyda, trots att du tydligt förklarar att du verkligen vill träffa dem - då kan du inte göra mer.

Även om det leder till att du under en period inte får möjlighet att stötta dina syskon alls, så kanske du ändå ger dem ett livsviktigt verktyg genom att visa att det faktiskt GÅR att bryta sig loss från människor som påverkar ens liv negativt.
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Jag förstår mycket väl att du inte vill klippa av, det skulle kännas för dig som att du överger dina systrar?

Ja, precis. Speciellt nu när båda 2 sitter i skiten så att säga. Hon som är gravid fyller 18 i augusti så snart får hon göra vad hon vill utan att mamma kan säga något, och min andra syster fyller 20 i juni, så dom räknas väl som vuxna båda två och kan ta sitt egna ansvar. Å bryts kontakten mellan oss pga våran mamma så är det inte mycket jag kan göra...
Men det skulle vara synd i så fall.
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Men du har ju ett eget hem, vad jag förstår. Du kan stötta dina systrar hemma hos dig. De kanske till och med kan få bo hos dig kortare perioder, för att få lite andrum.

Jag tror absolut att du kan bryta med din mamma, utan att bryta med syskonen. Men var beredd på att syskonen kommer att tycka att du sviker, genom att du lämnar dem kvar i skiten. Den dagen de själva är mogna för att bryta, kommer de att förstå. Tills dess kan du bara gång på gång tydligt förklara för dem att det ENDAST är din mamma som du behöver slippa.

Kanske förbjuder din mamma dem att besöka dig. Om de väljer att lyda, trots att du tydligt förklarar att du verkligen vill träffa dem - då kan du inte göra mer.

Även om det leder till att du under en period inte får möjlighet att stötta dina syskon alls, så kanske du ändå ger dem ett livsviktigt verktyg genom att visa att det faktiskt GÅR att bryta sig loss från människor som påverkar ens liv negativt.

Javisst har jag/vi ett eget hem :) Min mamma bor dessutom 60 mil bort, å just nu känns det bara positivt! Hon hade gärna fått stanna kvar i norrland för min del så hade vi haft 120 mil från varandra.

Jag frågade min syster nu som är gravid ifall hon ville komma ner i sommar men hon ville stanna kvar hemma. Hon har sin kille där, och sitt liv så det kan jag förstå. Min andra syster jobbar men hon sa för bara ett par veckor sen att hon gärna vill ner och hälsa på, jag får se hur det blir med det.
Kanske att hon kommer ner en sväng i sommar...
 
Sv: Min mamma har blivit knäpp...(långt)

Nu har det gått en vecka sen jag såg och pratade med min mamma sist. Hon har skickat ett mess och frågat om det var jag som ringde henne men jag svarade aldrig på det för det var inte jag som ringde heller för den delen.

Jag känner mig lite tom kan man väl kalla det. Men det känns ändå bra. Jag tänker göra ett försök nu att bryta helt. det har varit skönt denna veckan som varit att inte behövt tänka på vad mamma sagt eller vad hon smackar för skit om oss när jag lagt på luren efter att ha pratat med henne. Men nu går det väl skitsnack om varför jag inte hör av mig...

Det som känns tomt inom mig är lite för att det är mors dag snart och jag brukar alltid smsa henne. Då kommer hon kanske förstå att jag menar allvar när jag för första gången inte skickar det där smset.
Jag får hoppas min man hittar på nåt skoj för mig från mina underbara barn istället :) så får jag lite annat att tänka på.

Skönt att få prata av sig lite...Dags att hoppa i säng känner jag...

Bjuder på en nytagen film av mina små :love:
http://www.youtube.com/watch?v=guYI...weetandsexy.blogg.se/&feature=player_embedded

Fråga mig inte hur mamma fått för sig att jag inte skulle älska dessa 2 underbara små barn :mad: Dom är mina och jag älskar dom mest i hela världen!

Vet ni, måste bara få visa detta klippet också :laugh:
http://www.youtube.com/watch?v=w60JNggf1zs&feature=channel

Passar på att fråga, är det normalt att 2½ åringar kan lägga upp siffror sådär? Han lägger även upp hela alfabetet i rätt ordning :cool:
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Småbarn Den här veckan har sonen fått ytterligare två affektanfall, utöver det som han fick under påskhelgen. Det senaste väntade jag mig...
Svar
9
· Visningar
1 761
Senast: Linn-Nora
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Ända sen jag fick en diagnos att jag har autism så har jag HATAT det. För att det är som en diagnos att man är FEL enligt sam hället och...
5 6 7
Svar
127
· Visningar
6 848
Senast: LiviaFilippa
·
Kropp & Själ Jag har en fundering angående diagnos och feldiagnosticering. När jag var runt 12 blev fick jag diagnosen autism samt en ovanlig och...
Svar
15
· Visningar
1 574
Senast: kolblakkur
·
Gravid - 1år Vet inte om detta är rätt varken forum eller prefix men gör ett försök iaf. Måste få skriva av mig och kanske bolla lite tankar och...
Svar
10
· Visningar
1 598
Senast: cewe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 10
  • Senast tagna bilden XV
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp