Här är en radikal idé, istället för att som icke-muslim självsäkert säga det här tycker muslimer, kanske man ska fråga muslimer om vad de faktiskt tycker och tänker? När man diskuterar det i (relevanta) sammanhang inser man att det finns i princip lika många olika åsikter som det finns muslimer. En bekant som flydde från Irak för många år sedan (sunni) bär slöja och heltäckande klädsel. För henne är det inte bara en symbol för sin tro utan ffa en länk till sitt forna hemland och kultur. Hennes döttrar är sekulära muslimer, de har jeans och Gucci väskor. En annan bekant (vi gick samma utbildning) hade inte slöja och hade på sig byxor men var mycket mer troende och det blev intensiva diskussioner om religion, kultur och rasism.
Möten är spännande att lyssna, diskutera, lära sig att se andras ståndpunkt, men det kräver också att båda sidor närmar sig det under gemensamma förutsättningar, gemensam vilja att diskutera och ödmjukhet inför vad som separerar och håller samman människor.
En jättebra idé. Tyvärr finns det vad jag vet inga muslimer i tråden. Och om det finns muslimer på Buke förstår jag om de inte har lust att ge sig till känna just nu. Så bra att du bidrar med lite historier.
(Varning för lååång text där vit person skriver av sig om hur jobbigt det är att vara vit utan att vara ett arsel!)
Ju mer jag tänker på muslimer jag träffat desto mer förstår jag hur lite kontakt jag haft med muslimer. Och den kontakten jag har haft har fungerat så att vi från båda håll totalt ignorerat religionen. Jag kan enkelt tänka bort en slöja. Men är det samma sak som att respektera den?
Får många år sedan var jag fadder i ett integrationsprojekt. Jag fick träffa en somalisk tjej och tanken var att vi skulle bli vänner. Fast jag, omogen som jag var, tänkte att meningen var att jag skulle visa henne hur det är att vara svensk. Ta med henne på lite svenska aktiviteter. Hjälpa henne med språket. Hon var inte så intresserad. Hon ville istället att jag skulle följa med henne på aktiviteter i hennes moské. Jag drog slutsatsen att hon inte var intresserad av vad jag hade att erbjuda henne och det hela rann ut i sanden. Som motståndare till organiserad religion hade jag absolut ingen lust att följa med henne till hennes moské. Vad skulle jag göra där? Bli provocerad av deras religiösa budskap?
Nu när jag tänker på det var det ju helt befängt resonerat. Nu när jag önskar att jag visste mer om hur muslimer faktiskt utövar sin religion inser jag att jag missade min närmaste chans att följa med till ett helt muslimskt sammanhang och se hur det var. Besöka en moské. Och jag inser hur löjligt det var av mig att se det som att
jag skulle hjälpa henne. Att hon skulle försöka delta i mina sammanhang utan att göra en grej av sina muslimska värderingar när jag inte var intresserad av att bortse från mina för att se hur hennes värld såg ut.
Min poäng är att trots att jag aktivt sökt mig till ett anti-rasistiskt projekt så resonerade jag utefter mina vita medelklassprivilegier att välja bort sammanhang som skulle vara utmanande för mig. Och dessutom kunde jag uppenbart inte hantera religion.
Jag har egna erfarenheter av kristendom som gör att jag känner mig
berättigad att vara mycket skeptisk till organiserad religion. Jaja, det har jag även av hårdrock och hästsport, bland annat. Troligtvis har min skepticism mot religion vuxit sig starkare för att jag får den bekräftad av mina vänner. En invandrare som har negativa upplevelser av islam kan prata med mig om det och vi kan bonda över det. En invandrare som vill prata om sina religiösa upplevelser och hur islam har hjälpt dem genom svåra situationer eller låtit dem se universums storhet, de kommer inte prata med mig. De kommer välja andra samtalspartners för det.
När jag läser Monas text igen ser jag inte att hon nämner rasism. Expressen nämner rasism och hon svarar på det med att tala om rasism, men vad hon verkar vilja lyfta är just slöjan. Sen kommer jag, vit medelklass och försöker försvara hennes rätt att kalla det rasism om hon vill det. För jag vill vara på hennes sida men då måste jag först definiera hennes sida på ett sätt som blir begripligt för mig.
Jag kan försvara muslimers rätt till lika behandling, påtala rasistiska värderingar som kan ligga bakom kritik mot islam, att det kanske inte alls är ett så aktivt val och även peka på hur även kristendomen har mycket märkliga grejer i texterna. Allt det där har jag vuxit upp med och fått inbankat i mig under skolgången på nittiotalet. Det är inte svårt alls. Men ingen av de linjerna handlar om att faktiskt respektera folks religion. Respektera det sätt som en människa väljer att närma sig det gudomliga. Och på nittiotalet talades det mycket lite om just muslimers plats i samhället i skolornas anti-rasism-projekt.
Nu vet jag ju inte hur Mona ser på sin religion. Hon kanske inte ens har slöja av religiösa skäl. Men jag känner nog att jag behöver ta mig en allvarlig funderare på min egen respekt för religion. Under denna diskussion har jag hittills utnyttjat mitt privilegium att inte behöva utmana mig själv och mina värderingar.
Den enda muslim jag faktiskt lyssnat på som pratar om de lite svårare frågorna på ett sätt jag kan begripa är den där killen med sommarpratet som jag länkade till. Han säger att muslimerna är Europas mörka spegel. Som låter oss se vilka vi (andra) inte är. Och att det som är skrämmande med migranter är att de får oss att fråga: varför är vi som vi är? Varför tycker vi som vi tycker? Och att det vackraste med mångkulturen inte är nyfikna frågor om varandras kulturer utan just utmaningen att försöka tala med varandra när är i konflikt och när man inte kan förstå. För det är ett sätt att hitta ett autentiskt liv för sig själv.
Det tycker jag sätter fingret på mycket av rundgången i denna tråden. Mötet med det som är annorlunda är inte bara provocerande för att det är annorlunda utan att det tvingar oss att rannsaka oss själva.
