När barnet inte kan bo hemma?

Familjen måste fungera, du som mamma måste fungera. Jag hoppas verkligen att ni kan få hjälp.
Har en närstående som arbetar på internat för barn/ungdomar med NPF diagnoser. Det verkar vara något som skulle kunna få familjen på fötter och som samtidigt kunde ge ett barn goda förutsättningar för en fungerande vardag.
Tack, känner också så. Och då kan vi också träffa honom och det är trevligt. Inte som nu när det knyter sig i magen när man vet att han skall komma hem.
 
Jag har inte några bra tips eller råd att bidra med, men vill bara säga att du får klappa dig själv på axeln ibland. För även om det inte ger er önskat resultat (ännu), så kämpar du på med helt rimliga förväntningar på sonen utifrån situationen.

Han kanske inte kan uppfylla det du ber om, och du måste snart prioritera dig själv för att orka, men jag hoppas och tror att det så småningom kanske gör en liten skillnad för er relation och mående för allt det där som du faktiskt hittills har gjort. Att du har funnits där och kämpat. Till det räknar jag t.ex. ditt tjat om att kliva upp på morgonen. Ta hand om dig så att det finns något kvar av dig, det finns något gott i det även för din son.
 
Jag har inte några bra tips eller råd att bidra med, men vill bara säga att du får klappa dig själv på axeln ibland. För även om det inte ger er önskat resultat (ännu), så kämpar du på med helt rimliga förväntningar på sonen utifrån situationen.

Han kanske inte kan uppfylla det du ber om, och du måste snart prioritera dig själv för att orka, men jag hoppas och tror att det så småningom kanske gör en liten skillnad för er relation och mående för allt det där som du faktiskt hittills har gjort. Att du har funnits där och kämpat. Till det räknar jag t.ex. ditt tjat om att kliva upp på morgonen. Ta hand om dig så att det finns något kvar av dig, det finns något gott i det även för din son.

Tack snälla för peppningen.
Man tänker inte riktigt så att man ändå gör ”bra nog” och ”det man kan” när det alltid blir pannkaka i slutänden. Speciellt inte när man som jag är just nu- extremt stressad och inte bara över sonen utan annat också.

Ikväll har vi faktiskt kollat film utan världskrig om man bortser från tokilsket småsyskon som han skulle provocera en stund genom att knö på henne och vägra flytta sig samt ett oanmält besök in i hennes rum muntert flinande.

Tack snälla för dina fina ord 💖
 
Först vill jag bara ge mitt stöd till TS. Er situation låter hemskt både psykiskt och fysiskt.
Jag har ingen erfarenhet i ämnet men spontant tänker jag att det i sådan här tråd lätt låter som att en person bara har dåliga sidor.
Är det så att sonen aldrig har bättre dagar? Eller iaf bättre stunder där ni sansat kan sätta er ner och prata? Ja menar han är 15, diagnos eller ej så går han mot vuxenlivet och - hur svårt det än må vara- behandlas där efter även om hans beteende allt som ofta inte är rationellt.
Det jag menar är att det absolut bästa är ju om ni lyckas sätta er ner och tillsammans kommer fram till vad han faktiskt vill. Att sakligt gå igenom vad som är praktiskt möjligt och inte. Gå igenom alternativen låt han själv fundra på vad konsekvenserna bli genom att ställa frågor:
Datorn 24/7 okej vad händer när ni inte försörjer honom och inte låter honom bo hemma.
Bo hos pappa- pappa säger nej- hur ska han gör då?
Flytta hemifrån (kommer ni hit har ni ju kommit någonstans idamtalet) - okej flytta hemifrån hur kan det funka praktiskt, vilka lösningar har ni osv. Plötsligt jobbar ni mot ett gemensamt mål och kanske kan de också få sonen att samarbete om han förstår att ni provar hitta en lösning som funkar för alla. Om både ni och sonen sedan gemensamt uttrycker en önskan till soc kanske det blir lättare att komma vidare med deras hjälp också.

Återigen jag har ingen erfarenhet i ämnet och har inga riktiga svar utan spånar bara idéer här.
Hoppas ni kommer fram till nått som funkar för er alla 💜
 
Först vill jag bara ge mitt stöd till TS. Er situation låter hemskt både psykiskt och fysiskt.
Jag har ingen erfarenhet i ämnet men spontant tänker jag att det i sådan här tråd lätt låter som att en person bara har dåliga sidor.
Är det så att sonen aldrig har bättre dagar? Eller iaf bättre stunder där ni sansat kan sätta er ner och prata? Ja menar han är 15, diagnos eller ej så går han mot vuxenlivet och - hur svårt det än må vara- behandlas där efter även om hans beteende allt som ofta inte är rationellt.
Det jag menar är att det absolut bästa är ju om ni lyckas sätta er ner och tillsammans kommer fram till vad han faktiskt vill. Att sakligt gå igenom vad som är praktiskt möjligt och inte. Gå igenom alternativen låt han själv fundra på vad konsekvenserna bli genom att ställa frågor:
Datorn 24/7 okej vad händer när ni inte försörjer honom och inte låter honom bo hemma.
Bo hos pappa- pappa säger nej- hur ska han gör då?
Flytta hemifrån (kommer ni hit har ni ju kommit någonstans idamtalet) - okej flytta hemifrån hur kan det funka praktiskt, vilka lösningar har ni osv. Plötsligt jobbar ni mot ett gemensamt mål och kanske kan de också få sonen att samarbete om han förstår att ni provar hitta en lösning som funkar för alla. Om både ni och sonen sedan gemensamt uttrycker en önskan till soc kanske det blir lättare att komma vidare med deras hjälp också.

Återigen jag har ingen erfarenhet i ämnet och har inga riktiga svar utan spånar bara idéer här.
Hoppas ni kommer fram till nått som funkar för er alla 💜
Jag tycker att din tanke är fin men det är nog tyvärr väldigt naivt att tänka så. Skulle det vara å himla enkelt skulle problemet inte finnas.
 
Jag tycker att din tanke är fin men det är nog tyvärr väldigt naivt att tänka så. Skulle det vara å himla enkelt skulle problemet inte finnas.
Oj nu skulle jag kunna skriva en roman för att förklara mitt tänkande men ska prova hplla mig kort.

Tråkigt att du uppfattar min tanke som naiv.
Jag menade inte att det skulle vara lätt. Men vad i mitt inlägg menar du är naivt? Att barnet kanske har bättre stunder eller att det kanske trots allt går att föra ett planerat samtal med barnet? Tanken slog mig bara eftersom det- även om barnet har det jobbigt i skolan- uppfattade jag inte att stunden på skolan skulle vara helt katastof därför tänkte jag att det kanske ändå fanns tillfällen som var bättre och sämre även ur ett familjeperspektiv också.

Vet av erfarenhet (är förskollärare) att problemen finns även fast lösningen i många fall är just så "enkel" - att hitta ett gemensamt mål för hur man gå vidare.
Men det är absolut inte så att jag på något sätt tror att TS med ett samtal med barnet helt plötsligt har löst alla bekymmer- tanken var att hitta något mellan allt bråk att ändå jobba gemensamt för om båda parter upplever att situationen inte är hållbar.
 
Oj nu skulle jag kunna skriva en roman för att förklara mitt tänkande men ska prova hplla mig kort.

Tråkigt att du uppfattar min tanke som naiv.
Jag menade inte att det skulle vara lätt. Men vad i mitt inlägg menar du är naivt? Att barnet kanske har bättre stunder eller att det kanske trots allt går att föra ett planerat samtal med barnet? Tanken slog mig bara eftersom det- även om barnet har det jobbigt i skolan- uppfattade jag inte att stunden på skolan skulle vara helt katastof därför tänkte jag att det kanske ändå fanns tillfällen som var bättre och sämre även ur ett familjeperspektiv också.

Vet av erfarenhet (är förskollärare) att problemen finns även fast lösningen i många fall är just så "enkel" - att hitta ett gemensamt mål för hur man gå vidare.
Men det är absolut inte så att jag på något sätt tror att TS med ett samtal med barnet helt plötsligt har löst alla bekymmer- tanken var att hitta något mellan allt bråk att ändå jobba gemensamt för om båda parter upplever att situationen inte är hållbar.
Men tror du inte att föräldrarna redan försökt precis allt? Familjen kan inte lösa det där själv. Jag tycker det är tråkigt att lägga den bördan på föräldrarna och framför allt barnet i det här läget.

Och jag har I mitt yrke en rätt stor erfarenhet av ämnet.
 
Men tror du inte att föräldrarna redan försökt precis allt? Familjen kan inte lösa det där själv. Jag tycker det är tråkigt att lägga den bördan på föräldrarna och framför allt barnet i det här läget.

Och jag har I mitt yrke en rätt stor erfarenhet av ämnet.
Vet att du har det. Jag ser när jag läser det jag skrivit att det kan uppfattas som "har ni provat att prata med honom, det löser nog allt" vilket absolut inte va min tanke utan det ligger betydligt djupare pedagogiska funderingar bakom. Men du drar också väldigt höga växlar. Jag har inte lagt skulden på föräldrarna eller sagt att de inte behöver hjälp- absolut behöver de hjälp. Jag skrev att rätt hjälp kanske kan va lättare att få om man dom mot alla odds kunde stå enad och säga att "vår situation är ohållbar för alla inblandade" så man skapar förståelse hos myndigheter att det inte "bara är en mamma som tycker det är lite jobbigt".

Men somsagt det va bara en lång tanke.
Jag vet inget om TS eller sonen. Vet inte hur deras vardagliga samtal låter eller hur dom inte låter.
Jag hoppas bara innerligt att TS finner den hjälp du hela familjen behöver.
 
Oj nu skulle jag kunna skriva en roman för att förklara mitt tänkande men ska prova hplla mig kort.

Tråkigt att du uppfattar min tanke som naiv.
Jag menade inte att det skulle vara lätt. Men vad i mitt inlägg menar du är naivt? Att barnet kanske har bättre stunder eller att det kanske trots allt går att föra ett planerat samtal med barnet? Tanken slog mig bara eftersom det- även om barnet har det jobbigt i skolan- uppfattade jag inte att stunden på skolan skulle vara helt katastof därför tänkte jag att det kanske ändå fanns tillfällen som var bättre och sämre även ur ett familjeperspektiv också.

Vet av erfarenhet (är förskollärare) att problemen finns även fast lösningen i många fall är just så "enkel" - att hitta ett gemensamt mål för hur man gå vidare.
Men det är absolut inte så att jag på något sätt tror att TS med ett samtal med barnet helt plötsligt har löst alla bekymmer- tanken var att hitta något mellan allt bråk att ändå jobba gemensamt för om båda parter upplever att situationen inte är hållbar.

Min reaktion när jag läste ditt inlägg är (utan att jag har någon erfarenhet alls i ämnet) att TS har säkert provat det. Känns lite naivt att ge ett sånt förslag. Jag tar för givet att TS provat och att det inte funkar.

Tonårstiden är en turbulent tid och har tonåringen diagnoser och svårigheter dessutom kan jag absolut se att det kan bli så jobbigt att tonåringen behöver komma bort från familjen och få hjälp. Jag tror att med rätt hjälp och stöttning nu så kan han säkert fungera bra när tonårshormonerna rusat färdigt.
 
Vet att du har det. Jag ser när jag läser det jag skrivit att det kan uppfattas som "har ni provat att prata med honom, det löser nog allt" vilket absolut inte va min tanke utan det ligger betydligt djupare pedagogiska funderingar bakom. Men du drar också väldigt höga växlar. Jag har inte lagt skulden på föräldrarna eller sagt att de inte behöver hjälp- absolut behöver de hjälp. Jag skrev att rätt hjälp kanske kan va lättare att få om man dom mot alla odds kunde stå enad och säga att "vår situation är ohållbar för alla inblandade" så man skapar förståelse hos myndigheter att det inte "bara är en mamma som tycker det är lite jobbigt".

Men somsagt det va bara en lång tanke.
Jag vet inget om TS eller sonen. Vet inte hur deras vardagliga samtal låter eller hur dom inte låter.
Jag hoppas bara innerligt att TS finner den hjälp du hela familjen behöver.
Nej jag förstår att du menar så. Men per automatik sätter du börda på föräldrarna. "De borde prata mera".

Djupare pedagogiska tankar räcker inte heller. Du jobbar med små barn. En tonåring utan diagnos kan vara skitjobbig. En tonåring med adhd och trotssyndrom kan vara totalt övermäktigt för såväl tonåringen själv som familj och skola. Jag har rätt bra koll på hur sådana barn fungerar och vilken börda allt är för familjen.

Jag tror inte heller att soc tror att en mamma tycker det är "lite jobbigt" utan jag tror att svensk soc är urdålig.
 
Nej jag förstår att du menar så. Men per automatik sätter du börda på föräldrarna. "De borde prata mera".

Djupare pedagogiska tankar räcker inte heller. Du jobbar med små barn. En tonåring utan diagnos kan vara skitjobbig. En tonåring med adhd och trotssyndrom kan vara totalt övermäktigt för såväl tonåringen själv som familj och skola. Jag har rätt bra koll på hur sådana barn fungerar och vilken börda allt är för familjen.

Jag tror inte heller att soc tror att en mamma tycker det är "lite jobbigt" utan jag tror att svensk soc är urdålig.
Jag tror självklart att föräldrarna provat prata med barnet men prata kan man göra på miljoner olika sätt och med miljoner olika mål. Jag gav en tanke även om ni tycker den nu är felaktigt.
Har inte så mycket att tillägga annat än att be om ursäkt om TS tolkade det som du uttrycker
men för sakens skull -ja jag är utbildad förskollärare men jag har jobbat med barn upp till 9an i perioder - då även med barn i behov MEN jag anser inte att den erfarenheten ger TS något då problem i hemmet ofta är mer komplext än det vi möter i skolan. Framförallt därför att barnen är tryggare i hemmet. - därför menar jag att jag inte har erfarenhet i ämnet som TS behöver utan bara kunde komma med en tanke.
 
Nej jag förstår att du menar så. Men per automatik sätter du börda på föräldrarna. "De borde prata mera".

Djupare pedagogiska tankar räcker inte heller. Du jobbar med små barn. En tonåring utan diagnos kan vara skitjobbig. En tonåring med adhd och trotssyndrom kan vara totalt övermäktigt för såväl tonåringen själv som familj och skola. Jag har rätt bra koll på hur sådana barn fungerar och vilken börda allt är för familjen.

Jag tror inte heller att soc tror att en mamma tycker det är "lite jobbigt" utan jag tror att svensk soc är urdålig.

I det här fallet låter det som en sund förälder som gissningsvis har en verktygslåda i hur man kan föra samtal med sitt barn. Jag förstår din åsikt, och den stämmer säkert i det här fallet.

Följande är ett generellt resonemang utifrån att "belasta" föräldrar med förslaget att "diskutera" med barnet. Det här är alltså inte riktat till TS eller som en lösning på problemet.
Utifrån min högst personliga erfarenhet så finns det föräldrar i liknande situationer som i tråden, som av olika anledningar inte har verktyg för kommunikation eller orken att försöka använda dem. De som kanske befinner sig i området med mindre barnvänliga kommunikationsmetoder som våld, hot, offerkofta, inkonsekvens i regler osv. Det som sällan framkommer på utsidan av familjen. Kanske har föräldern liknande problem som barnet, men i en vuxen version.

Att ta upp ett angreppsätt eller upplägg för hur man kan kommunicera med barnet kan absolut vara relevant, även om man tycker "man har prövat allt". Föräldrar kan se ut att kämpa järnet och kanske gör det på sitt sätt, men ändå brista i hur man kommunicerar. Det låter kanske som en grundläggande sak som de flesta klarar, men kommunikation kan vara väldigt svårt för eller med någon som ser världen i svart-vitt och hjärnan kanske inte mognar på samma sätt som "mallen". Det finns föräldrar som har fått en knuff i en bättre riktning när de har fått stöd i detta, även om det så klart INTE tagit bort roten till problemet.
 
Först vill jag bara ge mitt stöd till TS. Er situation låter hemskt både psykiskt och fysiskt.
Jag har ingen erfarenhet i ämnet men spontant tänker jag att det i sådan här tråd lätt låter som att en person bara har dåliga sidor.
Är det så att sonen aldrig har bättre dagar? Eller iaf bättre stunder där ni sansat kan sätta er ner och prata? Ja menar han är 15, diagnos eller ej så går han mot vuxenlivet och - hur svårt det än må vara- behandlas där efter även om hans beteende allt som ofta inte är rationellt.
Det jag menar är att det absolut bästa är ju om ni lyckas sätta er ner och tillsammans kommer fram till vad han faktiskt vill. Att sakligt gå igenom vad som är praktiskt möjligt och inte. Gå igenom alternativen låt han själv fundra på vad konsekvenserna bli genom att ställa frågor:
Datorn 24/7 okej vad händer när ni inte försörjer honom och inte låter honom bo hemma.
Bo hos pappa- pappa säger nej- hur ska han gör då?
Flytta hemifrån (kommer ni hit har ni ju kommit någonstans idamtalet) - okej flytta hemifrån hur kan det funka praktiskt, vilka lösningar har ni osv. Plötsligt jobbar ni mot ett gemensamt mål och kanske kan de också få sonen att samarbete om han förstår att ni provar hitta en lösning som funkar för alla. Om både ni och sonen sedan gemensamt uttrycker en önskan till soc kanske det blir lättare att komma vidare med deras hjälp också.

Återigen jag har ingen erfarenhet i ämnet och har inga riktiga svar utan spånar bara idéer här.
Hoppas ni kommer fram till nått som funkar för er alla 💜
Nja, hade han gått att resonera med hade det nog funkat. Visst OM man lyckas ha ett samtal med honom där man kommer överens om saker fallerar det ändå direkt efteråt. Han kan resonera klokt och sansat men i slutänden är det enda han hört det om datatid. Resten liksom försvinner... och det han själv lovat är som bortblåst.
 
Min reaktion när jag läste ditt inlägg är (utan att jag har någon erfarenhet alls i ämnet) att TS har säkert provat det. Känns lite naivt att ge ett sånt förslag. Jag tar för givet att TS provat och att det inte funkar.

Tonårstiden är en turbulent tid och har tonåringen diagnoser och svårigheter dessutom kan jag absolut se att det kan bli så jobbigt att tonåringen behöver komma bort från familjen och få hjälp. Jag tror att med rätt hjälp och stöttning nu så kan han säkert fungera bra när tonårshormonerna rusat färdigt.
Tack

Ja så är det ju.
Och just nu funkar ingenting, inga överenskommelser, ingen struktur, inga scheman, inget alls.

Som idag kom han inte upp förän 11:30, efter timmars tjat. Sätter sig vid TVn, blir påmind om frukost och medicin. Han börjar tjafsa om att ”vad är det för faaaarligt för dig att jag kollar TV” och håller fast fjärrkontrollerna.

Reser sig sedan så lååångsamt han kan med ögonkontakt och gör en macka som han äter.
Ställer sig sedan hos katten, med en blick som att ”jag gör vad jag vill, när jag vill”.

Påminner om medicin, tandborstning och att kaninen måste ut. Han fortsätter att hånle.
Frågar om det inte vore enklare att göra de sakerna och sedan ha avslappnad tid med katten.... bara få gjort ”det tråkiga”.

Han börjar gasta att han gör som han vill, gör ett verbalt utfall mot småsyskonet på 5 år som säger åt honom att ”han är dum”.

Går sedan upp på rummet, sambon kommer hem, går upp på hans rum rum och säger till honom. Han blir tvärarg och skriker och råkar att jag är jobbig och att han ”bara skall ditt och datt”. Sambon står på mig som förklarar igen vikten av att ta medicinen. Sonen låser in sig på toa så fort han hör att jag måste in och hämta städgrejer (de står på toa). Gastar lite till att vi är tjatiga och ”vad är så farligt att han gör som han vill”. Får i sig medicinen (tror jag).

Är sedan ute och går, hörs ett illvrål uppifrån, då har mellansystern upptäckt att han stulit och ätit upp hennes bakggejer hon fått i födelsedagspresent, hittar också en snackspåse han stulit och en tom Nutellaburk på hans rum. Sådär har han alltid hållt på sedan han varit liten. Kan vara 2 kg socker också han bara trycker i sig...mellansyster är en ordningsam liten människa som är rädd om sina saker. Så detta var ytterligare sista droppen för henne. I nuläget försöker han heller inte dölja sina stölder utan allt hittar man helt öppet. Han vet ju att han har övertaget...
Och än har det bara gått 2,5 timmes vakentid (för honom).
Och såhär är det dygnet runt i princip med honom, han behöver passas som en 1 åring ungefär. Bara att han är 15 och konsekvenserna blir större än med en 1 åring som möjligtvis lägger sig på golvet och skriker.
Men som du skriver, just nu är det såpass jobbigt att han behöver komma härifrån. Bara det att sambon måste gå senare till jobbet för att jag inte kan få iväg honom till skolan tex.
 
Nej jag förstår att du menar så. Men per automatik sätter du börda på föräldrarna. "De borde prata mera".

Djupare pedagogiska tankar räcker inte heller. Du jobbar med små barn. En tonåring utan diagnos kan vara skitjobbig. En tonåring med adhd och trotssyndrom kan vara totalt övermäktigt för såväl tonåringen själv som familj och skola. Jag har rätt bra koll på hur sådana barn fungerar och vilken börda allt är för familjen.

Jag tror inte heller att soc tror att en mamma tycker det är "lite jobbigt" utan jag tror att svensk soc är urdålig.
Svensk soc är urdålig, och stödet för såna här barn överlag. Soc har inte tid, skolan har inte resurser och habiliteringen har inte en aning när barnet medvetet vägrar de hjälpmedel som erbjuds.

Den kvinnan vi har idag på socialtjänsten, hon gav oss ändå familjebehandling och följer upp oss. Och har tagit sig tid att lyssna på mig. Damen vi hade före henne ville inte ens höra då allt handlade om hur barnet mådde... resten av familjen var sak samma. Kvinnan före henne sa ”tyvärr finns det ingen hjälp vi kan erbjuda ni kan få” och avskrev oss.
 
Tack

Ja så är det ju.
Och just nu funkar ingenting, inga överenskommelser, ingen struktur, inga scheman, inget alls.

Som idag kom han inte upp förän 11:30, efter timmars tjat. Sätter sig vid TVn, blir påmind om frukost och medicin. Han börjar tjafsa om att ”vad är det för faaaarligt för dig att jag kollar TV” och håller fast fjärrkontrollerna.

Reser sig sedan så lååångsamt han kan med ögonkontakt och gör en macka som han äter.
Ställer sig sedan hos katten, med en blick som att ”jag gör vad jag vill, när jag vill”.

Påminner om medicin, tandborstning och att kaninen måste ut. Han fortsätter att hånle.
Frågar om det inte vore enklare att göra de sakerna och sedan ha avslappnad tid med katten.... bara få gjort ”det tråkiga”.

Han börjar gasta att han gör som han vill, gör ett verbalt utfall mot småsyskonet på 5 år som säger åt honom att ”han är dum”.

Går sedan upp på rummet, sambon kommer hem, går upp på hans rum rum och säger till honom. Han blir tvärarg och skriker och råkar att jag är jobbig och att han ”bara skall ditt och datt”. Sambon står på mig som förklarar igen vikten av att ta medicinen. Sonen låser in sig på toa så fort han hör att jag måste in och hämta städgrejer (de står på toa). Gastar lite till att vi är tjatiga och ”vad är så farligt att han gör som han vill”. Får i sig medicinen (tror jag).

Är sedan ute och går, hörs ett illvrål uppifrån, då har mellansystern upptäckt att han stulit och ätit upp hennes bakggejer hon fått i födelsedagspresent, hittar också en snackspåse han stulit och en tom Nutellaburk på hans rum. Sådär har han alltid hållt på sedan han varit liten. Kan vara 2 kg socker också han bara trycker i sig...mellansyster är en ordningsam liten människa som är rädd om sina saker. Så detta var ytterligare sista droppen för henne. I nuläget försöker han heller inte dölja sina stölder utan allt hittar man helt öppet. Han vet ju att han har övertaget...
Och än har det bara gått 2,5 timmes vakentid (för honom).
Och såhär är det dygnet runt i princip med honom, han behöver passas som en 1 åring ungefär. Bara att han är 15 och konsekvenserna blir större än med en 1 åring som möjligtvis lägger sig på golvet och skriker.
Men som du skriver, just nu är det såpass jobbigt att han behöver komma härifrån. Bara det att sambon måste gå senare till jobbet för att jag inte kan få iväg honom till skolan tex.

Han måste komma ifrån familjen. För allas skull. Det funkar ju inte för någon just nu. Ingen av er mår bra av att han bor kvar hemma. Jag hoppas verkligen att ni får hjälp snart så han kan få flytta till ett ställe som passar honom och där han kan få hjälp och att ni kan få lugn och ro! Det låter fruktansvärt jobbigt!
 
Han måste komma ifrån familjen. För allas skull. Det funkar ju inte för någon just nu. Ingen av er mår bra av att han bor kvar hemma. Jag hoppas verkligen att ni får hjälp snart så han kan få flytta till ett ställe som passar honom och där han kan få hjälp och att ni kan få lugn och ro! Det låter fruktansvärt jobbigt!

Så är det ju, men det har tagit så lång tid att inse och acceptera. Man känner sig misslyckad och dålig som inte reder i det. Skillnaden blir dessutom så markant när småsyskonen som är såpass mycket mindre är så himöa enkla och man känner att kring dem bara allt flyter. Även om de såklart kan vara både trotsiga och besvärliga ibland är det ingenting.

Jag känner också att orken är slut, det är inte kul när han kommer hem- för man vet hur det blir. Ibland bemöter man honom med taggarna utåt känns det som, bara för att man på förhand vet hur dagen blir. Jag tror inte det är bra för någon att han bor här just nu. Inte minst för honom själv...
 

Liknande trådar

Övr. Barn Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter...
Svar
18
· Visningar
3 329
Senast: Tassa
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 569
Senast: sjoberga
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 337
Senast: Whoever
·
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
29 090
Senast: Elendil
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Valp 2023 -den andra

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp