När får era barn vara ute ensamma?

Cambrie

Trådstartare
Funderingarna tagna från en tråd på familjeliv (men där orkar jag inte bli medlem och argumentera, känns som att alla trådar spårar ur till mordhot och andra radikala grejer för att inte den ena gör som den andra etc). Hur som helst, när har era barn fått varit ute ensamma, utan att ni varit med?

Mina barn är ju fyra och fem år nu och gör ALLT tillsammans hemma. Jag har börjat låta dem gå ut själva, på tomten, och i den närbelägna skogen. Reglerna är att de inte får gå ut på några åkrar eller vägar (vi är omgärdade av dessa) vilket de hittills håller. De brukar inte vara ute allt för länge, max 15-20 minuter i taget, sedan är de tillbaka så skulle klockan gå upp mot 25-30 minuter skulle jag nog gå ut och kolla, eller om det blir väldigt tyst. Ska sägas att den mark vi pratar om är en ganska liten areal, att vi inte har några stora vägar förutom en grusväg som traktorerna använder när de ska ut till åkrarna och inget vatten i närheten, bor med andra ord ganska tryggt för att släppa ut barnen själva och även om jag normalt sett tittar ut ibland så räknar jag det ändå som att de är ute ensamma under de omständigheterna..

Vi har en lekplats ungefär 200 meter ifrån oss, den ligger efter samma grusväg som traktorerna använder till åkrarna, vi är sista huset i samhället så där är det lite mer bilar och så då lekparken ligger i ett mindre område med hus. Barnen vill gärna gå dit också men det känns lite överkurs, är väldigt feg antar jag. Hur tänker ni med det här?
 
Äldsta sonen är 5,5 år. Han är ute på tomten själv. Jag kollar till honom då och då. Ser jag honom inte så ropar jag och oftast svarat han. Han roar sig ute själv ofta två timmar. Han kommer in om jag ber honom nästan aldrig innan dess. Han har fått vara ute själv sedan i somras. Kortare stunder från början.

På landet är han ute nästan hela dagarna. I land är vi andra ute, ibland inte.

Hemma är tomten egentligen ingen barntomt men han har lärt sig vad han får och inte får göra. Vi har även en villagata där bilarna definitivt inte håller 30 så där får han inte vara. På landet är det nära vatten och dit får han inte gå. Han får heller inte gå hem till någon utan att säga till.

Jag är rätt hönsig men har en kille som sköter sig och då har jag insett att jag behöver släppa lite.

Mvh Miks
 
Våra stora är 5, 6.5 och 9 i år.

9-åringen är ute själv i villaområdet och cyklar/går som hon vill. Finns en yttersta gräns för hur långt hon får vara och det hålls vad vi vet än så länge.

6.5-åringen får gå som hon vill nu när det är ljust ute. Hon är mkt ansvarsfull och skulle troligen aldrig göra något hon inte får ;)

5-åringen (fyllde förra veckan) är ute själv på tomten samt i skogen som tomten gränsar till. Dock får han inte gå längre upp i skogen än att han kan se huset hela tiden. Han har varit mkt själv ute hela tiden. Förra huset vi bodde i var radhuslängor och så fick han vara ute förra sommaren (4år då) själv på gångvägen mellan husen och den lilla allmänning som låg mellan två av längorna och som var instängslad mot vägen.

Jag tror våra är ute mer själva än många andra barn men ffa i förra området var det så mkt barn i rörelse hela sommaren att de aldrig var själva utan drog runt i stora grupper. Yngsta var nog 3 och äldsta typ 12. De tog fantastiskt väl hand om varandra och såg till att alla hängde med osv. Det är det enda jag verkligen saknar med vårt gamla hus!
 
Vi har uppenbart läst samma tråd :D

Mitt barn är bara sjutton månader och är alltså inte själv någonstans än. Jag tyckte dock att frågan var så pass intressant att jag och maken har diskuterat den en del. Hos oss ser man ofta små barn själva nere på gården.

Jag är uppväxt i villa men bor numera i lägenhet. Umgänge och samtal har fått mig att inse att en hel del som har bott i lägenhet i hela sitt liv (ja, kanske vissa som flyttat dit också ;)) ser lägenhetsgården som "trädgård", medan jag väl ser det som "utanför bostaden/inte trädgård". Jag tror att det påverkar faktumet att jag känner mig väldigt skeptisk inför att lämna mitt barn ensam på gården, medan det för andra inte verkar vara alls lika stor grej.

För mig känns det som att det är omöjligt att svara något generellt. Det beror så på barnet och på hur omgivningarna ser ut. Och självklart också om det finns sällskap! Generellt skulle jag nog vara mer okej med utevistelse om det fanns kompisar där så att de kunde se efter varandra, men samtidigt tänker jag att det är viktigt att det finns "synliga vuxna" så att man faktiskt vet att barnen har ett hälsosamt och "juste" umgänge med varandra.

Fast så har jag ju också ett så litet barn att det för mig känns ganska absurt att han ska försvinna iväg på vuxenfria äventyr, men det kommer väl det med :D
 
Jag är nog en oansvarig mamma ser jag. :eek: Mina barn, 2 resp 4 år är ute själva på tomten. Vi har en helt barnvänlig tomt, inhängnad och häck runt om. De roar sig mest i sandlådan eller strosar runt. Tvååringen roar sig lätt ute tills han blir inhämtad, men fyraåringen kommer in oftare och kollar läget lite.

Jag har alltid bra koll på dem, dörren står alltid på glänt så jag hör dem (således är de bara ute själva närdet är hyffsat varmt). Hör jag dem inte så ser jag till att få kontakt med dem på en gång. Svarar de inte går jag ut på en gång.
 
Sonen fyller nio år i sommar och vi bor i lägenhet med stora grönytor utanför och området är nästan bilfritt (det är 10 km/h på innergården och det är få bilar som kör där). Han får gå som han vill inom ett par kilometers område på gång- och cykelvägar, han går själv till och från kompisar på dessa vägar och han får förstås gå till alla lekplatser inom samma område. Jag tror han fick börja vara ute själv när han var fem år, men då fick han bara vara på närmaste lekplatsen som ligger ett par hundra meter från vår lägenhet eller gå till de två kompisar som bor närmast. Han får fortfarande inte korsa bilvägar, med undantag för "villagator" där det ligger hus på båda sidorna vilka han behöver gå via för att ta sig till vissa av sina kompisar.
 
Vi bor i en mindre by på landet. Snart 7 och snart 5 åringen är ute tillsammans ensamma.

Dom röjer runt i området runt omkring där vi bor. Men oftast är dom en hel flock med ungar som leker :D

Snart sjuåringen kan klockan och har en klocka så han har till uppgift att se till att dom är hemma vid det klockslag som vi har sagt.
Än så länge har han skött det med bravur :)
 
Min 6 -åring får vara ute själv på tomten men jag har ändå koll på vad han gör. Han är nästan aldrig ute ändå. Mina 3-åringar får inte vara ute själva, de kan vara ute men jag passar dem. Jag är hur hönsig som helst med mina barn tyvärr, jag vågar nästan aldrig släppa dem med blicken och är alltid jätteorolig för dem. Hu. Jag jobbar med saken dock.
 
Jag brukar inte vara särskilt hönsig med mina, men just det här har jag funderat på länge, jag tror att jag var ute på hela gatan när jag var 4-5 år själv, och där kan jag lova att mamma inte hade koll på mig hela tiden... Men själv... Tja, som sagt, vi bor tryggt så sett, inga stora vägar, inget vatten och så vidare, skogen är dock en gammal bruksskog så det kan säkert finnas nåt skit där om vi skulle ha otur , jag skulle gärna våga släppa dem till lekparken också eftersom det inte finns barn just där vi bor, de få som finns hittar de på lekparken i så fall (de går på förskola på annan ort så de som finns i den här byn känner de inte, men vore förstås kul om de lärde känna dem). Men det vågar jag inte, utan det blir att gå dit med dem och inte så lång period i så fall.
 
Mina barn är 6,5 och 9. Den äldsta har fått vara ute själv på gården sedan han var 5,5, när vi flyttade till området vi bor i nu. Han började gå hem själv till (närboende) kompisar i samma ålder. Den yngre har fått vara ute tillsammans med storebror ganska länge, ett par år i alla fall, men då nära, på tomten eller gården utanför. Nu har han också börjat gå hem själv till kompisar. De går ofta själva till och från skolan nu också, tillsammans då.

Vi bor i ett så gott som bilfritt radhusområde med väldigt mycket barnfamiljer.
 
Jag kan inte säga vilken ålder exakt men de var nog rätt små. Vi bor väldigt barnvänligt i ett radhus/kedjehus/parhusområde med många bilfria gator och parkering i garagelängor. Vårt hus gränsar till en lekpark så jag kan se barnen nästan hela tiden om de är där. Nu är de 7 och 9 och har aldrig någonsin varit några rymmare, tvärtom varit fega på att gå för långt. 7-åringen är fortfarande noga med att säga var han går. Han kan vara ute med bästisen N och så komma in och säga att han går hem till N fast jag kan räkna ut det och vi ser deras hus typ tio meter från vårt, men hellre åt det hållet än andra. 9-åringen kan ju vara borta ett bra tag men han är alltid i området eller hos en grannkompis så vi behöver inte oroa oss. Det är alltid någon som har koll om nåt skulle hända, tex cykla omkull och de flesta vet ungefär var alla bor så det är verkligen perfekt område för barnfamiljer.
 
Min son är 8 1/2 år och får aldrig någonsin vara ute själv eftersom han har funktionshinder.

Tösen som är 6 1/2 år får vara ute själv i trädgården en stund men lämna den får hon inte. (En stund är så länge hon vill)

När jag var liten var jag ute och sprang i området jag bodde i själv från jag var 4-5 år. Ofta tillsammans med min bror som är ett år äldre.
Jag gick ju även själv till dagis i den åldern som låg en bit bort och ibland skickade min mamma mig till affären för att köpa något enklare inköp och det var ju 10 min att gå dit med. Vad jag minns så kunde vi vara iväg i timmar och leka själva utan att mamma letade efter oss. Det är bara ett tillfälle jag minns som hon blev orolig för oss men då hade vi vaknat riktigt tidigt och stuckit iväg med bara underkläder och en tröja på oss för att leka i skogen bredvid området utan att säga till. Vi kom väl tillbaka några timmar senare och klart hon undrade var vi tog vägen...

Så antingen var min mamma slapphänt eller så är det jag som är övernojjig.
Jag vågar ju inte ens låta tösen gå till skolbussen själv en bit bort på morgonen för det känns fel. Nu ska jag dock försöka släppa kontrollen lite och låta henne gå till hösten. Då är hon ändå 7 år.
När jag var 7 år var jag för sjutton själv ute och red i skogen med min häst så ja, jag kanske är lite nojjig :p

Jag tror dock min nojja beror på sonen och det går ut lite över tösen. Min hjärna är inprogrammerad att han inte kan lämnas själv alls, och då kan inte hon heller det.
 
Min tjej på 7 år får sedan någon vecka tillbaka gå eller cykla bort till en gungställning ca 150 meter hemifrån. Då bor vi i ett lägenhetsområde inne i stan med en lugn innergård. dock öppen för vem som helst att gåendes eller cyklandes ta sig in. Bilar måste ha nyckel till bommar för att komma in.
Har börjat släppa henne dit av flera anledningar. Dels så får hon syskon snart och då är det roligt för henne att kunna springa ut i förväg och gunga medan jag ex. ammar eller byter blöja.
Hon får absolut inte gå själv till Plikta en stor lekplats i slottsskogen (folk åker dit från hela stan), vi bor kanske 5 10 min gång väg på billugna gator därifrån utan det är närmaste delen på innergården som gäller.
 
Mina tva äldsta är 6 och 4,5 ar. Dom far vara ute i tradgarden själva, far ga till närmaste grannen själva och till en liten gräsplätt ovanför oss. 6aringen skulle jag vaga släppa iväg längre men än har hon inte fragat om det. Annars har vi inte sa mkt i närheten som dom vill ga till.

Lilla som precis fyllt 1 ar kommer fa vara ute i trädgarden själv med sina systar när hon kan ga mer stabilt och hon själv vill. Först maste vi ocksa "bebissäkra" tradgarden. En grid vid en trapp och skydd vid ngr slutningar.

6aringen har bestämt att hon ska ga själv till skolan i höst, vi far se hur det blir med det. Det är ungefär 700 m dit, mest i villaomraden men med ganska mkt trafik vid den tiden och en del kör ganska fort. Egentligen litar jag pa att hon klarar det, hon är duktig, försiktig och uppmärksam men jag är rädd att hon skulle tappa uppmärksamheten om dom är manga som gar tillsammas.
 
Inte alls annat än på landet. Vi bor i lägenhet med urtråkig innergård i Stockholms innerstad och jag har inga större problem med att gå med ut. Vi är ute dagligen efter förskolan, går till olika parker eller tar en utflykt. BARNET är 5,5 år
 
Funderingarna tagna från en tråd på familjeliv (men där orkar jag inte bli medlem och argumentera, känns som att alla trådar spårar ur till mordhot och andra radikala grejer för att inte den ena gör som den andra etc). Hur som helst, när har era barn fått varit ute ensamma, utan att ni varit med?

Mina barn är ju fyra och fem år nu och gör ALLT tillsammans hemma. Jag har börjat låta dem gå ut själva, på tomten, och i den närbelägna skogen. Reglerna är att de inte får gå ut på några åkrar eller vägar (vi är omgärdade av dessa) vilket de hittills håller. De brukar inte vara ute allt för länge, max 15-20 minuter i taget, sedan är de tillbaka så skulle klockan gå upp mot 25-30 minuter skulle jag nog gå ut och kolla, eller om det blir väldigt tyst. Ska sägas att den mark vi pratar om är en ganska liten areal, att vi inte har några stora vägar förutom en grusväg som traktorerna använder när de ska ut till åkrarna och inget vatten i närheten, bor med andra ord ganska tryggt för att släppa ut barnen själva och även om jag normalt sett tittar ut ibland så räknar jag det ändå som att de är ute ensamma under de omständigheterna..

Vi har en lekplats ungefär 200 meter ifrån oss, den ligger efter samma grusväg som traktorerna använder till åkrarna, vi är sista huset i samhället så där är det lite mer bilar och så då lekparken ligger i ett mindre område med hus. Barnen vill gärna gå dit också men det känns lite överkurs, är väldigt feg antar jag. Hur tänker ni med det här?
Från 6 år. Vi har en bilfri innergård med rätt mycket barn. Oftast är han ute med en kompis.
 
Mina stora är (snart) 2 och 4 och får vara ute i trädgården. Pojken är pålitlig och försvinner inte, men tjejen får man passa på, speciellt sedan vår grind blåste sönder i en storm för ett par veckor sedan. Men jag har alltid terrassdörren öppen och så fort jag inte ser/hör henne så springer jag och kollar. Storebrorsan har börjat få gå till närmsta kompisarna ensam nu (1-2 hus bort). Vi smyger dock fortfarande på honom för att kolla hur han hanterar att gå över gatan och så (bara väg i villaområde).
 
Mina stora är (snart) 2 och 4 och får vara ute i trädgården. Pojken är pålitlig och försvinner inte, men tjejen får man passa på, speciellt sedan vår grind blåste sönder i en storm för ett par veckor sedan. Men jag har alltid terrassdörren öppen och så fort jag inte ser/hör henne så springer jag och kollar. Storebrorsan har börjat få gå till närmsta kompisarna ensam nu (1-2 hus bort). Vi smyger dock fortfarande på honom för att kolla hur han hanterar att gå över gatan och så (bara väg i villaområde).

Tack, du stillar mina tankar om att jag skulle vara en oansvarig mor. :o Dessutom låter våra tvååringar vara på samma våglängd. :o :p
 
Dottern är 5.5 år och vi bor i ett stort radhusområde. En lekplats runt knuten (ser den dock ej från fönstret) där hon får vara helt själv.
Har en annan lekplats på gården bredvid, ett par 100m bort, och dit får hon gå med kompisen. Om de frågar får de även gå till en tredje gård på samma avstånd.
Hon (de) får aldrig lämna området i sig, dvs gå till andra gårdar eller passera bilvägar etc. Dottern är mkt duktig vad gäller detta, och rätt harig av sig så hon skulle inte våga lämna området... men man får hålla koll då barnen ju blir större, får annat umgänge etc.
 
Från 1,5 år har båda barnen varit själva ute, men då med öppen dörr och jag kunde se dem från fönstret. Speciellt den yngsta kunde sitta och pula i timtals i sandlådan.... ;)
Men först från 8-9 års ålder har de fått cykla själva på grusvägen, den är rätt väl trafikerad. Men vi bor inte så till att de kan cykla/gå till några kompisar, jo om vi följer med dem över första vägen och den andra familjen möter upp vid andra vägen och det gör vi ibland eller om någon av oss gör sällskap hela vägen.
Men relativt tidigt har de rört sig runt huset och skogen på sidan, ingen jätteskog men de kommer iväg en bit och när kossorna inte är i hagen närmast oss så är de ofta i den och leker. (Det är köttdjur och tjurar så jag vill inte att de är där och leker när de kan komma även om de oftast håller avstånd.)
Men mina barn är väldigt försiktiga och har full koll på vilka regler som gäller, när de har vissa kompisar så skärps reglerna eftersom jag vet att kompisarna behöver lite stramare ramar.
 

Liknande trådar

Småbarn Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser...
2 3 4
Svar
68
· Visningar
11 408
Senast: Emtherlia
·
Småbarn Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka)...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
14 276
Senast: TinyWiny
·
Övr. Hund Vi har en ettårig dvärgschnauzerkille Frippe som på många sätt känns som världens enklaste hund. Lugn och trygg och lagom social med nya...
Svar
19
· Visningar
3 241
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid halv två. Motivationen saknades. Ute har det varit soligt till och från hela dagen...
9 10 11
Svar
208
· Visningar
14 045
Senast: bettysmatte
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp