- Svar: 208
- Visningar: 13 983
Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid halv två. Motivationen saknades. Ute har det varit soligt till och från hela dagen, egentligen helt perfekt väder för att vara ute och fixa. Men energin fattas. Jag kan inte motivera mig till att gå ut och fixa jordkällaren eller skörda mina grönsaker, eller rensa i landen och flytta växter. Det känns meningslöst. Vad är poängen? Och samtidigt är det så sorgligt att jag bara ligger apatisk.
Jag är låg. Jättelåg. Jag undrar om jag vill leva och det är tveksamt, men jag vill inte dö heller, så jag fastnar i ältande och funderande, utan någon som helst initiativförmåga.
Men vad är det som skulle göra livet värt att leva? Vänner, kärlek, sammanhang, att få vara en del av något, att ha utrymme att andas, vara kreativ och skapande. Att dela tankar och känslor med andra utan att jag måste censurera mig för att passa in. Att försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats att leva på.
Men inget av det där finns.
Ett internt "skämt" är att "Jag är bra på allt utom relationer". Det är förvisso inte helt sant men säger en del om hur dålig jag är på relationer i förhållande till allting annat.
Som en del säkert redan har räknat ut så har det kraschat mellan mig och @Tranan Det kom plötsligt och utan förvarning, ungefär så som i Niklas Strömsteds låt Sista morgonen som beskriver det ganska bra. Jag kan inte påstå att jag begriper vad som hände, trots att vi pratat efteråt, både via Messenger och irl. Vi är i alla fall inte osams på något sätt och har heller aldrig varit. Men vi träffas inte längre. Och det känns jävligt sorgligt minst sagt.
Eftersom det är ett återkommande mönster att människor som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv, undrar jag så klart vad det är för fel på mig. Barndomsvännen har försvunnit bort och hela min familj bestående av mamma och 2 syskon, dunstade på ett bräde i vintras. Det betyder att ingen finns kvar i mitt liv. Redan som barn fick jag lära mig att alla kunde försvinna när som helst då jag separerades från min familj vid ett flertal tillfällen.
Att ha något slags socialt liv ö.h.t. känns som en utopi. Jag passar inte in någonstans. Som bäst stannar det på en hygglig och ytlig nivå.
Efter min nära-väggen-upplevelse i vintras, har jag varit noga med att inte anstränga mig för mycket, vila ordentligt, inte ta på mig en massa saker att göra, skala bort allt ovidkommande. Jag har försökt lägga det där med "prestation" helt åt sidan och i stället koppla av mer och vara mer social.
Men jag har inte lyckats hitta någon balans alls. Jag har inte fått något gjort hemma och oron som uppstått i mig efter familjens försvinnande har varit plågsam. Jag har försökt prata med mina syskon men det har inte gett något.
Så jag kommer ingen vart med något alls. Orken är helt borta. Aptiten likaså. Jag har nog tappat cirka 1 kilo senaste veckan.
Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Att ringa VC känns som en överkurs. Jag kommer ju ändå bara få använda all tillgänglig energi till att slåss med dem. Min chef tycker så klart att jag ska yoga. Haken är att jag inte orkar det heller. Det enda jag kan tänka mig orka är långa djupa andetag liggande i sängen. Och så funderar jag på att kanske skulle det vara bra om jag gjorde något helt nytt, t.ex. gå en kurs. Jag hittade en kurs i går kväll som verkade intressant. Den börjar i november och pågår t.o.m. mars. Det mesta är på distans men man ska vara på plats 7 dagar under kurstiden. Och "på plats" innebär i Skåne. Det är 5-6 timmar enkel väg dit. Orkar jag? Och orkar jag resten av kursen hemifrån? Kursen är på bara 25% men jag tvekar på min förmåga att orka. Samtidigt skulle det kunna ge mig kunskaper jag kan använda för att kunna gå ner i arbetstid på jobbet och komma närmare det jag vill göra. Antagningskravet uppfyller jag och jag passar in bland de kriterier som de ser som önskvärda för att få förtur till kursen.
Och precis innan jag skulle posta det det här kom ett sms. Det var från en person som tänkte på mig men som jag av olika anledningar inte kunnat ha så mycket kontakt med. Hon har förstått att jag inte mår något vidare. Och jag började gråta. Så ovan jag är vid att någon faktiskt bryr sig.
@Tranan Den här är till dig:
Jag är låg. Jättelåg. Jag undrar om jag vill leva och det är tveksamt, men jag vill inte dö heller, så jag fastnar i ältande och funderande, utan någon som helst initiativförmåga.
Men vad är det som skulle göra livet värt att leva? Vänner, kärlek, sammanhang, att få vara en del av något, att ha utrymme att andas, vara kreativ och skapande. Att dela tankar och känslor med andra utan att jag måste censurera mig för att passa in. Att försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats att leva på.
Men inget av det där finns.
Ett internt "skämt" är att "Jag är bra på allt utom relationer". Det är förvisso inte helt sant men säger en del om hur dålig jag är på relationer i förhållande till allting annat.
Som en del säkert redan har räknat ut så har det kraschat mellan mig och @Tranan Det kom plötsligt och utan förvarning, ungefär så som i Niklas Strömsteds låt Sista morgonen som beskriver det ganska bra. Jag kan inte påstå att jag begriper vad som hände, trots att vi pratat efteråt, både via Messenger och irl. Vi är i alla fall inte osams på något sätt och har heller aldrig varit. Men vi träffas inte längre. Och det känns jävligt sorgligt minst sagt.
Eftersom det är ett återkommande mönster att människor som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv, undrar jag så klart vad det är för fel på mig. Barndomsvännen har försvunnit bort och hela min familj bestående av mamma och 2 syskon, dunstade på ett bräde i vintras. Det betyder att ingen finns kvar i mitt liv. Redan som barn fick jag lära mig att alla kunde försvinna när som helst då jag separerades från min familj vid ett flertal tillfällen.
Att ha något slags socialt liv ö.h.t. känns som en utopi. Jag passar inte in någonstans. Som bäst stannar det på en hygglig och ytlig nivå.
Efter min nära-väggen-upplevelse i vintras, har jag varit noga med att inte anstränga mig för mycket, vila ordentligt, inte ta på mig en massa saker att göra, skala bort allt ovidkommande. Jag har försökt lägga det där med "prestation" helt åt sidan och i stället koppla av mer och vara mer social.
Men jag har inte lyckats hitta någon balans alls. Jag har inte fått något gjort hemma och oron som uppstått i mig efter familjens försvinnande har varit plågsam. Jag har försökt prata med mina syskon men det har inte gett något.
Så jag kommer ingen vart med något alls. Orken är helt borta. Aptiten likaså. Jag har nog tappat cirka 1 kilo senaste veckan.
Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Att ringa VC känns som en överkurs. Jag kommer ju ändå bara få använda all tillgänglig energi till att slåss med dem. Min chef tycker så klart att jag ska yoga. Haken är att jag inte orkar det heller. Det enda jag kan tänka mig orka är långa djupa andetag liggande i sängen. Och så funderar jag på att kanske skulle det vara bra om jag gjorde något helt nytt, t.ex. gå en kurs. Jag hittade en kurs i går kväll som verkade intressant. Den börjar i november och pågår t.o.m. mars. Det mesta är på distans men man ska vara på plats 7 dagar under kurstiden. Och "på plats" innebär i Skåne. Det är 5-6 timmar enkel väg dit. Orkar jag? Och orkar jag resten av kursen hemifrån? Kursen är på bara 25% men jag tvekar på min förmåga att orka. Samtidigt skulle det kunna ge mig kunskaper jag kan använda för att kunna gå ner i arbetstid på jobbet och komma närmare det jag vill göra. Antagningskravet uppfyller jag och jag passar in bland de kriterier som de ser som önskvärda för att få förtur till kursen.
Och precis innan jag skulle posta det det här kom ett sms. Det var från en person som tänkte på mig men som jag av olika anledningar inte kunnat ha så mycket kontakt med. Hon har förstått att jag inte mår något vidare. Och jag började gråta. Så ovan jag är vid att någon faktiskt bryr sig.
@Tranan Den här är till dig:
