När man var en elak liten skitunge

[underensten]

Jag har varit på andra sidan av ditt dilemma. Min syster träffade den som var värst mot mig i skolan på en fest. Han sa något liknande som du. ”Oh. Jag var nog inte så snäll mot din syrra i skolan yada yada” Det var inte kul. Vill gärna inte bli påmind och jag kommer inte ens ihåg hur killen såg ut. Bryr mig inte ett jota om hur han lever idag eller huruvida han inser vad han höll på med/vill be om ursäkt. Nä. Lämna mig ifred bara.

Förresten. Jag hade också en ”kompis” eller två i skolan (som det såg ut utåt iaf). Det var totalt icke självvalt eftersom det var vi som ”blev över”…

Jag är glad att jag skrev här först innan jag kontaktade henne. Jag ska som sagt inte göra det.

Att ha skrivit den här tråden har såklart fått mig att tänka ännu mer på det under dagen. Vi tjejer höll nog mestadels ihop två och två. Och vi

Förresten. Jag hade också en ”kompis” eller två i skolan (som det såg ut utåt iaf). Det var totalt icke självvalt eftersom det var vi som ”blev över”…

Jag tror vi oftast var sex tjejer i klassen. Vi höll mest ihop två och två.

 

[Lingon]

Jag ser det lite annorlunda, med den caveat att jag aldrig blivit mobbad (eller mobbat). Jag var ofta lite utanför men det var en del beroende på mig själv eftersom mina intressen var så skilda från de i min klass - mina stora tonårsidoler var människor som Gandhi och Robert F Kennedy (som säkert rullar i sin grav mtp vad hans galna son gör).

Men, ett förlåt även många år senare kan också vara en bekräftelse på, det var inte mig det var fel på! Det var mobbarna. Som många skriver skapar det sår i själen som finns kvar länge. Att då en av plågoandarna faktiskt ber om ursäkt tror jag kan läka.

Fast jag vet redan att det inte var mig det var fel på. Jag vet att felet låg hos mobbarna. Jag behöver ingen bekräftelse på det. Definitivt inte från mobbarna!

 

[Monimaker]

Idioterna skickade en inbjudan till jubileumsklassträff för några år sedan. Hur jävla korkad kan man bli?

Så kände jag också när jag fick en inbjudan, aldrig i h-vete.

TS, jag tror att det bästa du kan göra är att ge näring åt dina insikter genom att fortsätta vara den som inte mobbar mer och låta det förflutna passera. Göra det bästa utifrån vad du vet nu.

 

[Lingon]

Låter hårt att man ska vara för alltid dömd för det man gjorde som barn.
Jag hade nog varit mer bitter på vuxna som inte gjorde något.
Jag tycker att det är fint att du tänker på hur du påverkade någon. Men kom ihåg att du var ett barn.

I mina ögon kommer de alltid vara mobbare ich personer jag inte vill ha med att göra. Det är en smäll de får ta mtp mobbingen de utsatte mig för.

 

[Gnist]

Jag tror ju att de flesta mobbare växer upp till helt vanliga människor, som i de allra flesta fall ångrar dumma saker de gjort som små.

Ser dock ingen direkt poäng med uppsökande verksamhet för att säga förlåt 10-20 år senare, men som andra också nämnt - Träffar man på sitt "offer' i något sammanhang som vuxen kan det vara ok att gå fram och säga förlåt för att man var ett ass som liten.

 

[Lingon]

Jag förstår att man känner att de som mobbat en är världens sämsta personer och det får en att tro att de fortsätter vara det som vuxen.

Jag tror dock att man blir formad hela livet och kan jobba för att bli en bättre människa hela tiden. Jag är inte samma person som jag var när jag var 10. Jag är inte heller samma person som jag var när jag var 20 heller. Jag tror att man kan ha flera omkring sig som man känner och tycker är bra personer som faktiskt har varit elaka mot andra under sin uppväxt.

Med det sagt, jag förstår att ni som blivit mobbade och tänker tillbaka på era mobbare och jämför dem med mig och tycker jag är värdelös. Jag känner det och förstår att ni känner så.

Jag vet inget om dig. Mina mobbare gick jag i samma klass som hela högstadiet. Jag tycker att DE är gräsliga personer för att jag upplevt de på nära håll i tre års tid.

 

[Lobelia]

Idioterna skickade en inbjudan till jubileumsklassträff för några år sedan. Hur jävla korkad kan man bli?

Vad ska de göra då? Det är utfrysning att inte bjuda alla och du tog uppenbarligen illa vid dig av inbjudan?

 

[animalasia]

Jag tycker det blir problematiskt eftersom den som varit utsatt (och är den som blir kontaktad) med någon ursäkt som tex förlåt för bla bla. Efter det ligger det ju någon förväntan att den första parten ska svara. Förövaren har säkert funderat en längre tid och kanske bearbetat vissa saker medan den utsatta kanske försökt att glömma och förtränga. Det gör att maktrelationen är väldigt ojämn så jag tänker att om man vill vara en bättre människa än den man var, så visar man hänsyn och undviker att kontakta.

 

[Rosett]

Jag är inne på liknande spår, jag är väldigt långsint på det viset, folk som betedde sig jävligt mot mig då vi var barn blir inte förlåtna. Om jag ser något om dem i något sammanhang så kan jag tänka att jag hoppas de får någon mystisk sjukdom som tar år att få diagnos på, som det inte finns något botemedel för, och att de får slåss med försäkringskassan resten av livet. Nutida version av att brinna i helvetet.

En av de som var elakast mot mig fick senare problem med missbruk, psykos och självmordsförsök.
Känner att jag kan skriva här att jag inte tycker det minsta synd om honom. Karma.

 

[Mia_R]

Jag förstår att man känner att de som mobbat en är världens sämsta personer och det får en att tro att de fortsätter vara det som vuxen.

Jag tror dock att man blir formad hela livet och kan jobba för att bli en bättre människa hela tiden. Jag är inte samma person som jag var när jag var 10. Jag är inte heller samma person som jag var när jag var 20 heller. Jag tror att man kan ha flera omkring sig som man känner och tycker är bra personer som faktiskt har varit elaka mot andra under sin uppväxt.

Med det sagt, jag förstår att ni som blivit mobbade och tänker tillbaka på era mobbare och jämför dem med mig och tycker jag är värdelös. Jag känner det och förstår att ni känner så.

Jag jämför inte dig med mina mobbare, jag skriver hur jag känner inför mina mobbare som hotade med fysiskt våld att slå mig blodig på väg hem från skolan från tredje klass. När jag berättade för fröken sparkade de på mig på hemväg. Utfrysningen, telefonsamtalen, att ibland duga och andra gånger vändes alla emot mig. Jag hade inga vänner, från att haft massor där vi bodde tidigare. Det var en befrielse att sluta grundskolan och inte tvingas se de jävlarna dagligen.

Jag har noll och intet intresse av att någonsin mer ha med någon av dem att göra. Jag skiter i om de lever eller har dött, jag vill inte se någon av dem, inte prata med någon av dem och inte höra något om dem. De rör mig inte i ryggen, men jag vill absolut inte bli kontaktad av någon av dem för jag vill inte bli påmind om alla dessa år med en stor klump i magen och alla tårar jag fällt.

Med anledning av det lägger jag nu tråden på ignore för den drar upp minnena igen.

 

[Rosett]

Idioterna skickade en inbjudan till jubileumsklassträff för några år sedan. Hur jävla korkad kan man bli?

Jag har aldrig fått nån sån inbjudan men vet inte om det varit nån klassträff. Om det var nån normal person som arrangerade den hade jag velat ha en inbjudan för att kunna få välja själv. Hade tackat nej isf.

 

[vemsomhelst123]

Jag förstår att man känner att de som mobbat en är världens sämsta personer och det får en att tro att de fortsätter vara det som vuxen.

Jag tror dock att man blir formad hela livet och kan jobba för att bli en bättre människa hela tiden. Jag är inte samma person som jag var när jag var 10. Jag är inte heller samma person som jag var när jag var 20 heller. Jag tror att man kan ha flera omkring sig som man känner och tycker är bra personer som faktiskt har varit elaka mot andra under sin uppväxt.

Med det sagt, jag förstår att ni som blivit mobbade och tänker tillbaka på era mobbare och jämför dem med mig och tycker jag är värdelös. Jag känner det och förstår att ni känner så.

Nej man är inte samma person. Jag har haft turen att i ung vuxen ålder göra upp med nästan alla jag hade konflikter med i skolan. Däremot finns det en person som utsatte mig för en sak och sen ”fick tillbaka” som jag tänker på ibland. Jag hade allt man behövde för att överleva högstadiet (kompisar, duktig på idrott och pojkvän) den människan jag tog hämnd på (ihop med andra utsatta för samma sak, men en ganska liten grej) krossades totalt och slutade i skolan. Kommer alltid minnas när mamman kom och skulle hämta saker i skåpet och sa något i stil med ”hur kan så trevliga ungdomar vara så vidriga”. Gjort är gjort och går aldrig att ta tillbaka, tror du gör helt rätt i att släppa det. Men du (eller jag) är inte dåliga människor för att vi gjorde dåliga val som barn, men man får låta bli att göra dem framöver

 

[Midsommarblomster]

Jag tror överlag att det bästa är att fokusera på livet här och nu och framåt. Vi grottar ibland lite väl mycket i det förgångna. Jag tror att de flesta som var elaka som barn blivit mer empatiska vuxna, som bekant är ju just empatin en egenskap som utvecklas ganska sent i livet. Men vad spelar det för roll, egentligen, om någon fortfarande ser sin mobbare som en ond människa. Det kan väl få vara så? Eller om någon minns elakheter man gjort. Jag tänker att det mesta mår bäst av att få vila i graven. Jag tror ingen jag gick i skolan med, som jag inte träffat sen dess, har rätt bild av mig nu. Jag var varken mobbare eller mobbad. Men livet går liksom vidare. Vi växer. Konstigt vore det annars. Vad någon från då tänker om mig nu.. ja, det är ju väldigt irrelevant.

 

[underensten]

Jag ber om ursäkt att jag inte satte triggervarning på tråden, tanklöst av mig! Kan jag ändra i rubriken på nått sätt?

 

[Heddvig]

Jag har på senare år reflekterat över att det fanns en tjej jag inte var så snäll mot i grundskolan. Jag kommer inte ihåg så mycket omkring det ska sägas, men jag vet att jag i alla fall pratade illa om henne med andra kompisar. Störde mig på saker hon sa och gjorde. Vet inte om jag sa nått rätt ut till henne, men jag misstänker att hon inte kände sig välkommen i större gruppen. Hon hade som tur var 1-2 vänner i klassen som höll ihop.

Som sagt minns jag allt väldigt vagt och vet inte alls hur hennes upplevelse av det hela har varit. Om jag (jag vet inte om det bara var jag) har förstört hela hennes grundskolgång eller om det inte alls varit så farligt som jag är rädd för.

Jag skäms väldigt mycket och vet inte varför jag var elak som liten. Min personlighet idag är att jag bryr mig om andra människor och skulle aldrig såra någon med flit.

Min fråga är nu, ska jag kontakta henne och be om ursäkt? Jag är också rädd om hon har känt sig väldigt drabbad att jag ska påminna henne om något hon inte vill tänka på länge. Men har man betett sig illa ska man ju be om ursäkt. Men jag vill göra vad som är bäst för henne.

Tips och råd tack.

Jag träffar på de som mobbade mig ibland eftersom vi bor kvar på samma ort. De kan prata på som att ingenting har hänt, troligtvis fattar de inte ens vad de gjorde. Jag hade gärna fått en en ursäkt, något slags kvitto på att de förstår vad de gjorde mot mig då.

 

[Gnist]

Jag ber om ursäkt att jag inte satte triggervarning på tråden, tanklöst av mig! Kan jag ändra i rubriken på nått sätt?

Varför skulle du ha gjort det?

I princip alla trådar innehåller ju något som kan trigga någon och man ser tillräckligt av ts för att kunna undvika gå in i tråden, om man vill det

 

[underensten]

Varför skulle du ha gjort det?

I princip alla trådar innehåller ju något som kan trigga någon och man ser tillräckligt av ts för att kunna undvika gå in i tråden, om man vill det

För att det är ett känsligt ämne och drar uppenbarligen upp saker som många inte vill tänka på. Sen kan man ju inte ha triggervarning på allt. Det håller jag med om

 

[Gnist]

För att det är ett känsligt ämne och drar uppenbarligen upp saker som många inte vill tänka på. Sen kan man ju inte ha triggervarning på allt. Det håller jag med om

Att ämnet är känsligt för en del människor är dock inte på ditt ansvar, man ser som sagt tillräckligt mycket av ts för att lätt kunna undvika att gå in i tråden.

 

[Lingon]

För att det är ett känsligt ämne och drar uppenbarligen upp saker som många inte vill tänka på. Sen kan man ju inte ha triggervarning på allt. Det håller jag med om

Jag gillar inte triggervarningar.

 

[_Elly_]

För mig är det betydligt enklare att "förlåta" (osäker om rätt ord) vad någon gjorde på låg-mellanstadie-ish när de inte riktigt kunde förstå vad de gjorde än mer åt gymnasieålder där de var fullt medvetna. Eller i vuxen ålder... Att i en liten klass/grupp vara ogillad av någon är inte kul men om hennes vänner faktiskt var vänner och inte "överblivna hopfösta" tänker jag att det idag kan vara till större delen bortglömt, inte längre relevant för henne men vad vet jag... Svårt att sätta in sig helt och inte dra in egna erfarenheter. Det är så mycket som är missförstånd som barn, att man försöker förstå sina egna tankar&känslor och allt blev fel även om man inte menade illa eller ens förstod allt. Då syftar jag inte på kasta folks saker i ån eller andra grova saker.