När man var en elak liten skitunge

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag vill inte ha med mina gamla mobbare att göra, varken se eller höra av dem och framförallt inte höra några ursäkter eller dem be om förlåtelse. De gjorde mitt liv till ett helvete i många år och jag varken vill eller behöver några påminnelser utan lagt dem bakom mig, döda och begravda.
 
Jag formulera mig illa. Jag skulle inte be om ursäkt (det låter ju som nånting man säger om man råkar krocka med nån i affären). Jag skulle bett om förlåt.

Jag vet inte vad anledningen skulle vara. Att någonstans bekräfta att ser var mig det var fel på, att jag förstått att jag betett mig illa. Och att jag är ledsen att jag gjort henne illa.

Med tanke på att jag frågar om råd här tänker jag visar på att jag jag faktiskt bryr mig om hur hon uppfattar det. Annars hade jag hört att mig direkt.

Jag ska inte höra av mig till henne, baserat på vad alla andra här skriver.

Tack
Mitt råd är att förlåta dig själv och sen ta det därifrån, kanske kan det hjälpa att ha någon att prata med.

Sen tror jag inte det var fel på någon av er, däremot har du handlat fel och troligen har något triggat dig att bete dig illa.
 
Det kan ju faktiskt också vara så att hon gått vidare och verkligen inte skulle vilja ha något meddelande från dig (eller nån annan) för att påminna om mindre lyckliga dagar.

Tycker tyvärr — även om det låter hårt — att du får leva med det du gjort: du betedde dig illa och det går inte att göra ogjort. Nu får du dessutom leva med att du har insett att du har haft ett sådant drag i din personlighet som du inte är så stolt över idag.

Jag har inte egna erfarenheter av att ha blivit utsatt under skoltiden. Jag har däremot väldigt lite kontakt med tidigare skolkamrater och skulle inte uppskatta om nån jag inte sett sen högstadiet tog kontakt för att den fått en smärtsam insikt om sig själv.
 
Jag vet inte varför det kommer just nu. Det är nog det senaste året eller så som jag har reflekterat över det och kommit på att jag betett mig illa. Varför det skaver är väl just för att jag aldrig nu skulle vilja såra nån och vill att människor mår bra. Jag tänker på hur hon måste haft det, att inte vara välkommen i en grupp. Fruktansvärt. Jag är ganska introvert och gillar inte stora sociala sammanhang. Jag är en mespropp, kanske därför jag ville hävda mig på nått sätt. Jag vet inte.

Det var ett meddelande på messenger eller sms jag hade tänkt isf (men alltså inte ska skicka). Tycker det hade känt alldeles för påträngande att ringa, samt att jag är alldeles för mesig för det.

Och jag håller absolut med om dina sista meningar. Jag skulle inte be om nått. Bara bekräfta att jag betett mig illa och att jag var ledsen att jag sårat henne
Alltså. Det finns ett par scenarion utifrån din beskrivning hur du själv upplevde det.
1) hon upplever det som dig, hon hade sina kompisar, det var inte så illa, kanske var du den enda som utsatte henne för skitsnack. Om det scenariot stämmer har hon med all säkerhet gått vidare.
2) Det var som mig, det förstörde hennes liv och formade henne till en person som har haft senare trauman tack vare det och du var i ett sådant scenario med all säkerhet inte den enda som var elak. Om det var så är det väldigt liten chans att hon skulle uppskatta en ursäkt bara för att.

Sedan är det kanske en annan grej om ni stöter på varandra och det ändå kommer på tal på ett schysst sätt. Men bara höra av sig? Nä, jag tror jag pratar för många av oss som varit riktigt utsatta när jag säger att vi inte vill ha någon som helst kontakt med den eller de som utsatte oss.
 
Det var ett meddelande på messenger eller sms jag hade tänkt isf (men alltså inte ska skicka). Tycker det hade känt alldeles för påträngande att ringa, samt att jag är alldeles för mesig för det.
Jag skulle tycka det var direkt fegt och intetsägande om någon messat mig förlåt/ursäkt på det viset om det inte rörde något banalt som att glömt att köpa mjölk. Jag hade inte blivit upprörd eller så - jag har lämnat det bakom mig, det hade mest varit ett jasså. Så i mina ögon är det rätt att låta bli att gå den vägen, för andra kanske det är det bästa så det är lite knepigt.

Om du helt naturligt stöter på personen då och då är det en annan situation, då kanske ni behöver prata ut om det båda två. Det är svårt att veta då folk reagerar så olika.
 
Tycker tyvärr — även om det låter hårt — att du får leva med det du gjort: du betedde dig illa och det går inte att göra ogjort. Nu får du dessutom leva med att du har insett att du har haft ett sådant drag i din personlighet som du inte är så stolt över idag.
Det går inte att göra ogjort där håller jag med, men nog kan man jobba med sig själv och lämna det bakom sig. Det gagnar ingen att man ser sig själv som en mobbare och att det inte går att göra något åt det. Det är bättre att se att man haft det beteende men nu bearbetat det och lämnat det bakom sig.
 
Jag har på senare år reflekterat över att det fanns en tjej jag inte var så snäll mot i grundskolan. Jag kommer inte ihåg så mycket omkring det ska sägas, men jag vet att jag i alla fall pratade illa om henne med andra kompisar. Störde mig på saker hon sa och gjorde. Vet inte om jag sa nått rätt ut till henne, men jag misstänker att hon inte kände sig välkommen i större gruppen. Hon hade som tur var 1-2 vänner i klassen som höll ihop.

Som sagt minns jag allt väldigt vagt och vet inte alls hur hennes upplevelse av det hela har varit. Om jag (jag vet inte om det bara var jag) har förstört hela hennes grundskolgång eller om det inte alls varit så farligt som jag är rädd för.

Jag skäms väldigt mycket och vet inte varför jag var elak som liten. Min personlighet idag är att jag bryr mig om andra människor och skulle aldrig såra någon med flit.

Min fråga är nu, ska jag kontakta henne och be om ursäkt? Jag är också rädd om hon har känt sig väldigt drabbad att jag ska påminna henne om något hon inte vill tänka på länge. Men har man betett sig illa ska man ju be om ursäkt. Men jag vill göra vad som är bäst för henne.

Tips och råd tack.
Nej det tycker inte jag du ska göra.
Är ni vuxna nu så har hon förhoppningsvis ett eget liv nu och inte vill bli påmind om gamla tråkigheter.
 
Alltså. Det finns ett par scenarion utifrån din beskrivning hur du själv upplevde det.
1) hon upplever det som dig, hon hade sina kompisar, det var inte så illa, kanske var du den enda som utsatte henne för skitsnack. Om det scenariot stämmer har hon med all säkerhet gått vidare.
2) Det var som mig, det förstörde hennes liv och formade henne till en person som har haft senare trauman tack vare det och du var i ett sådant scenario med all säkerhet inte den enda som var elak. Om det var så är det väldigt liten chans att hon skulle uppskatta en ursäkt bara för att.

Sedan är det kanske en annan grej om ni stöter på varandra och det ändå kommer på tal på ett schysst sätt. Men bara höra av sig? Nä, jag tror jag pratar för många av oss som varit riktigt utsatta när jag säger att vi inte vill ha någon som helst kontakt med den eller de som utsatte oss.
Jag skulle definitivt inte vara trevlig mot någon som hörde av sig och ville be om ursäkt för någonting liknande. Utan skulle mest konstatera att ”ja, du var en jävlig människa. Det är du säkert fortfarande, hoppas du haft ett lika jävligt liv som du förtjänat. Lämna mig ifred”.

Och då kan jag inte ens påstå att jag blivit speciellt traumatiserad av att någon varit elak mot mig, däremot så har det uppenbart påverkat min människosyn.
 
Ärligt talat hoppas jag mina mobbare lider av samvetskval (vilket jag betvivlar) numera och skäms och skulle någon ta kontakt med mig skulle jag ignorera det om det är mess/sms och fråga vad fan de håller på med om någon ringde mig.

De förstörde mitt liv. Jag kommer aldrig glömma deras namn och jag kommer aldrig förlåta dom.

Idioterna skickade en inbjudan till jubileumsklassträff för några år sedan. Hur jävla korkad kan man bli?
 
Låter hårt att man ska vara för alltid dömd för det man gjorde som barn.
Jag hade nog varit mer bitter på vuxna som inte gjorde något.
Jag tycker att det är fint att du tänker på hur du påverkade någon. Men kom ihåg att du var ett barn.
 
Jag ser det lite annorlunda, med den caveat att jag aldrig blivit mobbad (eller mobbat). Jag var ofta lite utanför men det var en del beroende på mig själv eftersom mina intressen var så skilda från de i min klass - mina stora tonårsidoler var människor som Gandhi och Robert F Kennedy (som säkert rullar i sin grav mtp vad hans galna son gör).

Men, ett förlåt även många år senare kan också vara en bekräftelse på, det var inte mig det var fel på! Det var mobbarna. Som många skriver skapar det sår i själen som finns kvar länge. Att då en av plågoandarna faktiskt ber om ursäkt tror jag kan läka.
 
Jag går emot strömmen lite och tycker att det skulle vara fint att få höra att den som var elak mot en som barn förstår att den gjorde fel. Kanske inte behöver en regelrätt ursäkt för det känns konstigt att förlåta efter så många år men en bekräftelse på att det inte var mig det var fel på eller något.
 
Jag förstår att man känner att de som mobbat en är världens sämsta personer och det får en att tro att de fortsätter vara det som vuxen.

Jag tror dock att man blir formad hela livet och kan jobba för att bli en bättre människa hela tiden. Jag är inte samma person som jag var när jag var 10. Jag är inte heller samma person som jag var när jag var 20 heller. Jag tror att man kan ha flera omkring sig som man känner och tycker är bra personer som faktiskt har varit elaka mot andra under sin uppväxt.

Med det sagt, jag förstår att ni som blivit mobbade och tänker tillbaka på era mobbare och jämför dem med mig och tycker jag är värdelös. Jag känner det och förstår att ni känner så.
 
Jag var också elak i grundskolan, men gjort är gjort och jag skulle inte kontakta personen nu. Man får acceptera att man betedde sig som skit och hoppas att personen lever bra idag.

Sen kan man på egen hand rota i varför man var som man var. För min del handlade det om att jag saknade känslomässigt stöd hemifrån, hade noll verktyg för att sätta personliga gränser eller konflikthanter, och ingen (verkligen ingen) vuxen jag litade på eller kunde anförtro mig åt. Tyvärr gick det ut över vissa personer och det är klart jag önskar jag gjort annorlunda. Men som sagt man får förlåta sig själv och gå vidare. Och bete sig bättre framöver såklart.

Sen kan jag tycka att det är för uselt hur dåliga vuxna är på att se och hjälpa både mobbade barn och de barn som mobbar.
 
Jag har varit på andra sidan av ditt dilemma. Min syster träffade den som var värst mot mig i skolan på en fest. Han sa något liknande som du. ”Oh. Jag var nog inte så snäll mot din syrra i skolan yada yada” Det var inte kul. Vill gärna inte bli påmind och jag kommer inte ens ihåg hur killen såg ut. Bryr mig inte ett jota om hur han lever idag eller huruvida han inser vad han höll på med/vill be om ursäkt. Nä. Lämna mig ifred bara.

Förresten. Jag hade också en ”kompis” eller två i skolan (som det såg ut utåt iaf). Det var totalt icke självvalt eftersom det var vi som ”blev över”…
 
Jag skulle definitivt inte vara trevlig mot någon som hörde av sig och ville be om ursäkt för någonting liknande. Utan skulle mest konstatera att ”ja, du var en jävlig människa. Det är du säkert fortfarande, hoppas du haft ett lika jävligt liv som du förtjänat. Lämna mig ifred”.

Och då kan jag inte ens påstå att jag blivit speciellt traumatiserad av att någon varit elak mot mig, däremot så har det uppenbart påverkat min människosyn.

Ärligt talat hoppas jag mina mobbare lider av samvetskval (vilket jag betvivlar) numera och skäms och skulle någon ta kontakt med mig skulle jag ignorera det om det är mess/sms och fråga vad fan de håller på med om någon ringde mig.

De förstörde mitt liv. Jag kommer aldrig glömma deras namn och jag kommer aldrig förlåta dom.

Idioterna skickade en inbjudan till jubileumsklassträff för några år sedan. Hur jävla korkad kan man bli?
Jag är inne på liknande spår, jag är väldigt långsint på det viset, folk som betedde sig jävligt mot mig då vi var barn blir inte förlåtna. Om jag ser något om dem i något sammanhang så kan jag tänka att jag hoppas de får någon mystisk sjukdom som tar år att få diagnos på, som det inte finns något botemedel för, och att de får slåss med försäkringskassan resten av livet. Nutida version av att brinna i helvetet.

Inte så att jag går och tänker på de här människorna och låter dem ta plats i mitt liv, men varför skulle jag förlåta dem? Ser absolut ingen idé med det. För att de ska må bättre? För att jag ska få veta att de insett att de var idioter, men att de själva tycker att de är bättre människor nu? Vad ska jag med den informationen till.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 404
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 369
Senast: Whoever
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
2 013
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 462
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp