Bukefalos 28 år!

När räknas man som "du som sitter ensam på jul-och nyår"?

GotAsecret

Trådstartare
Alltså.
Det finns ju organisationer för de som inte har någon att "fira" ihop med, att umgås med och bara är allmänt ensamma på (stor)helger.
När räknas man in bland dem?
När man sitter som en ensam, oinbjuden, ovälkommen liten människa i sin lilla bostad? Eller en äldre som blir bortglömd av släkt och vänner?
När man mår så dåligt att ingen "orkar med" en?
När folk bara inte ser, eller bryr sig?

Jag känner att jag teoretiskt skulle platsa i allt ovanstående. Konstant. Där jag sitter hemmavid utan en enda levande själ som hör av sig och frågar om jag vill umgås på kvällar/helger/storhelger.
Såvida jag inte möjligtvis skulle kunna hjälpa till med något "eftersom jag ändå bara är hemma"...men inte ens det händer längre.

Men att vända sig till såna organisationer blir ju spiken i kistan av bekräftandet på att man är totalt jävla ensam, Och därför ska vara ensam tillsammans med andra ensamma. (inget fel med det, det finns många som behöver och uppskattar sånt umgänge också såklart)

Sjukt tragiskt, och jag vill inte. Jag vill inte se mig som så jävla ensam att jag skulle ha behovet av organisationer eller vad fan som helst.
Jag känner mig inte ensam egentligen, bara förbannat övergiven och bortglömd. Värdelös.

Trots att jag inte mår dåligt. Jag mår inte dåligt, jag är bara ensam. Och jag är rädd att ensamheten kommer att sänka mig.
Men jag undrar vad jag egentligen skulle få ut av att bli ihopbuntad med för mig okända människor i helt olika situationer och öden?
Jag skulle aldrig klara av att se andra ensamma sitta och känna sig lika ensamma som jag. Som kanske mår fruktansvärt dåligt och därför har blivit "utanför". Jag klarar inte av att se mäniskor må dåligt. Även om de såklart inte behöver sitta där och se "eländiga" ut, tvärtom - det kanske är där de blomstrar och känner att de får det liv och den sociala situation de verkligen behöver! Men...
Då vill jag bara hjälpa, och glömmer bort mig själv. Jag bryr mig för mycket om/när jag ser det (jaja, jag vet, fördomar. Men ni får gärna bortse från just det...om det går)
Inte så att jag känner att jag "tar över" någon annans problem eller så, jag vill bara inte hamna i situationer där jag förväntas umgås ensam med utsatta människor jag inte vet ett dugg om.
Jag skulle känna mig malplacerad, missanpassad, utanför även där.
Jag känner inte igen mig i situationer som "gjort" att folk blivit "bortvalda", eller att jag skulle känna mig bekväm i såna situationer.

Så vartihelvete tar man vägen när man inte duger eller passar in någonstans?
Gymmet, absolut. Men där är ju folk för att träna, och det enda som händer i umgänge är "väderpratarmingel" i väntan på pass, eller något fika i samband med det.
Jag träffar ju inga andra dagtid. Jag jobbar inte, och jag känner att det nog är där skon klämmer.
Antingen duger jag inte för att det är "fel" att inte kunna jobba och leva på bidrag, eller så är jag bara allmänt för konstig. Eller så har jag skrämt iväg folk ytterst omedvetet.

Den enda jag faktiskt umgås någorlunda "privat" med är en av instruktörerna, vi gör sällskap efter hennes pass ibland på väg hem eller så, och pratar om allt. Allt.
Men vi umgås inte utöver det (vilket jag kan förstå, hon har mer än tillräckligt att göra ändå, så jag är glad över att hon faktiskt tar sig tid ibland) hon har verkligen inte tid helt enkelt. Ändå ger hon mig lite av sin tid.

Men jag vill inte vara "en av de ensamma". Jag vill att folk ska vilja umgås med mig. Inte "tvingas" genom hjälporganisationer (fantastiska sådana dock!!) utan bara ha vänner som uppskattar mig för den jag är och som kan tänka sig att ge mig lite av deras värdefulla tid.

Och JA, jag tar initiativ så gott jag kan till umgänge, men får höra "kanske" "jag hör av mig" "en annan gång" "hinner inte" "jag jobbar så mycket" "en annan gång".
Jag kan ju liksom inte tvinga någon att umgås med mig. Därför vill jag heller inte bli "påtvingad" umgänge.

Så vad fan gör alla ensamma? Eller är det bara jag?
 
Senast ändrad:
Gillar du hundar? Många av mina närmaste vänner har jag fått via hunderiet. Man får en naturlig träffpunkt. Går kurs tränar ihop tar en fika och bygger upp en social bas. Åker på en tävling ihop. Träningshelg borta ett glas vin på kvällen och sakta blir det mer än en bekantskap.

Fungerar säkert med andra intressen också men för mig har hund varit den absolut största faktorn till nya vänner i vuxen ålder.

Det tar tid att få vänner. Vet att vi (sambo och jag) satt själv ett antal vänhögtider när vi nyträffats just för att det fanns inga så nära vänner att vi räknades in. Men det har ändrats med tid. Men att lära känna nya är svårt och alla klickar man inte med.
 
Att vara ensam betyder inte att man är bortglömd eller inte har några vänner eller någon familj. Dom som är ensamma är verkligen inte per automatik "utsatta" på något vis eller är ensamma för att dom mått dåligt eller inte har någon familj.

Där jag var i jul nu så var det en hel del som ensamma valt att fira jul där pga att barn osv skaffat partners vars familj dom firar julen hos osv. När familjen ändå är splittrad och man inte firar tillsammans så kan man lika gärna söka sig till något nytt. Många firar ju jul ihop vartannat år när det är flera familjer inblandade, alla har sina egna traditioner.

Att göra något nytt med främmande personer som tänkt liknande kan vara ganska trevligt. Vet inget om dom organisationerna men kan tänka mig att dom helt enkelt vänder sig till dom som just för tillfället inte har någon att fira med men som ändå vill umgås med folk.
 
Jag älskar hundar. Men jag har inte möjlighet att ha en egen. Annars så är jag på väg att annonsera ut om att jag har all tid i världen och gärna vill ha sällskap hemma av en liten vovve.
Men det blir ju troligtvis inte heller något umgänge på så sätt, folk att prata med på promenader absolut men fortfarande inte det umgänget jag verkligen skulle vilja ha och behöver.
 
Det är just det, "alla" i min ålder har jobb, egen fritid, egna intressen, familj eller bara allmänt fullt upp. Det får jag också höra som någon slags "tröst"...att det inte är mig det är fel på, alla är bara så upptagna med sitt. Eller så utgår de kanske ifrån att någon som lever på bidrag ändå aldrig har råd att göra något. Sant på sätt och vis, men det handlar om prioritering.
Jag skulle prioritera sällskap och umgänge framför allt annat, ta mig råd till det oavsett. Inga dyra krogrundor (men absolut mat + vin och sällskap om det är så. Nudlar är gott om det krisar :D ) eller resor, och det är aldrig någon som behöver bjuda på något.
Gör de det så bjuder jag tillbaka. Alltid.
 
Det finns inga grupper på fb som berör någonting du är intresserad av, och som ordnar träffar? Typ bokcirkel eller något vad som helst. Det ena kan ju leda till det andra, om man träffar likasinnade. Eller någon typ idrottsförening. De brukar väl ofta vara behov av hjälp, även sådant som inte innebär fysiskt deltagande (om man inte kan/vill) men som är i behov av annan hjälp.

Jag förstår till fullo att det inte är lätt alls, men man måste nog försöka visa sig.

Jag gick med i en förening för något år sedan och trots att det är en mycket liten förening och de andra medlemmarna har hållit på länge och känner varandra jätteväl, så blev jag jättefint välkomnad! Och har fått vara med och hjälpa till med mindre saker vid sidan av, när de har hållit aktiviteter som jag inte aktivt har kunnat eller velat deltaga i. Det har varit väldigt uppskattat.

Och det slängs ganska ofta ut frågor i gruppens fb om någon vill med ut och ta en öl, träna något annat än föreningsaktiviteten, gå på bio o.s.v.!
 
Det finns inga grupper på fb som berör någonting du är intresserad av, och som ordnar träffar? Typ bokcirkel eller något vad som helst. Det ena kan ju leda till det andra, om man träffar likasinnade. Eller någon typ idrottsförening. De brukar väl ofta vara behov av hjälp, även sådant som inte innebär fysiskt deltagande (om man inte kan/vill) men som är i behov av annan hjälp.

Jag förstår till fullo att det inte är lätt alls, men man måste nog försöka visa sig.

Jag gick med i en förening för något år sedan och trots att det är en mycket liten förening och de andra medlemmarna har hållit på länge och känner varandra jätteväl, så blev jag jättefint välkomnad! Och har fått vara med och hjälpa till med mindre saker vid sidan av, när de har hållit aktiviteter som jag inte aktivt har kunnat eller velat deltaga i. Det har varit väldigt uppskattat.

Och det slängs ganska ofta ut frågor i gruppens fb om någon vill med ut och ta en öl, träna något annat än föreningsaktiviteten, gå på bio o.s.v.!
Bra idé! :D
Men är väl lite rädd att bli nekad även där.
Sen vet jag inte vart jag skulle kunna hitta något för "likasinnade"...jag vet liksom inte vad jag har att "erbjuda". Jag gillar ju träning, men inte gymträning och det där med "hälsokost" o.s.v. är inget för mig. Så jag vettetusan :D
 
Var bor du någonstans? Om du bor ensligt kan du sätta ut en annons att du skotträdda hundar över nyårshelgen. Det funderade jag på när jag var singel.

Nuförtiden firar jag med sambon. Men vi är rätt så dåliga på att fira, ibland orkar vi inte ens sitta uppe till tolvslaget.

Annars är tipset att kanske börja sondera tidigare. Nu har nog de flesta redan bestämt sig vad de ska göra.

Ett annat tips är att åka på en skidresa.
 
Var bor du någonstans? Om du bor ensligt kan du sätta ut en annons att du skotträdda hundar över nyårshelgen. Det funderade jag på när jag var singel.

Nuförtiden firar jag med sambon. Men vi är rätt så dåliga på att fira, ibland orkar vi inte ens sitta uppe till tolvslaget.

Annars är tipset att kanske börja sondera tidigare. Nu har nog de flesta redan bestämt sig vad de ska göra.

Ett annat tips är att åka på en skidresa.
Jag skulle aldrig klara av att hantera skotträdda hundar :( Dessutom bor jag ganska centralt i en större stad och här är så lyhört så man hör när grannarna skrapar bilrutor, från 3:e våningen där jag bor.
Och sen är det inte firande i sig, utan allmänt, jag är alltid ensam och jag minns inte hur länge sen det var jag kände mig ens uppskattad eller omtyckt.
Att få höra att någon uppskattar, eller tycker om mig, känns ju mest bara som en dröm numera.
Och nej, jag är inte bitter egentligen. Det är därför jag skriver här tror jag, för att kanske få tips och idéer om hur jag ska göra för att bryta en högst ofrivillig isolering...
Och ni levererar som vanligt! :bow:
 
Jag tror du får tänka lite mer långsiktigt. 2 dagar innan nyår har nog de flesta redan bestämt vad de ska göra. Och alla har det inte så fantastiskt även om de de skriver så på FB 😋

Jag har hittat många trevliga vänner på nätet. Då har man ju gemensamma intressen dvs bra förutsättningar.

Tycker inte du ska gå på något firande för ensamma människor, det är nog rätt deprimerande. Många missbrukare kan jag tänka mig ...

Lycka till. Det är faktiskt inte hela världen om man firar nyår på egen hand!
 
Alltså.
Det finns ju organisationer för de som inte har någon att "fira" ihop med, att umgås med och bara är allmänt ensamma på (stor)helger.
När räknas man in bland dem?
När man sitter som en ensam, oinbjuden, ovälkommen liten människa i sin lilla bostad? Eller en äldre som blir bortglömd av släkt och vänner?
När man mår så dåligt att ingen "orkar med" en?
När folk bara inte ser, eller bryr sig?

Jag känner att jag teoretiskt skulle platsa i allt ovanstående. Konstant. Där jag sitter hemmavid utan en enda levande själ som hör av sig och frågar om jag vill umgås på kvällar/helger/storhelger.
Såvida jag inte möjligtvis skulle kunna hjälpa till med något "eftersom jag ändå bara är hemma"...men inte ens det händer längre.

Men att vända sig till såna organisationer blir ju spiken i kistan av bekräftandet på att man är totalt jävla ensam, Och därför ska vara ensam tillsammans med andra ensamma. (inget fel med det, det finns många som behöver och uppskattar sånt umgänge också såklart)

Sjukt tragiskt, och jag vill inte. Jag vill inte se mig som så jävla ensam att jag skulle ha behovet av organisationer eller vad fan som helst.
Jag känner mig inte ensam egentligen, bara förbannat övergiven och bortglömd. Värdelös.

Trots att jag inte mår dåligt. Jag mår inte dåligt, jag är bara ensam. Och jag är rädd att ensamheten kommer att sänka mig.
Men jag undrar vad jag egentligen skulle få ut av att bli ihopbuntad med för mig okända människor i helt olika situationer och öden?
Jag skulle aldrig klara av att se andra ensamma sitta och känna sig lika ensamma som jag. Som kanske mår fruktansvärt dåligt och därför har blivit "utanför". Jag klarar inte av att se mäniskor må dåligt. Även om de såklart inte behöver sitta där och se "eländiga" ut, tvärtom - det kanske är där de blomstrar och känner att de får det liv och den sociala situation de verkligen behöver! Men...
Då vill jag bara hjälpa, och glömmer bort mig själv. Jag bryr mig för mycket om/när jag ser det (jaja, jag vet, fördomar. Men ni får gärna bortse från just det...om det går)
Inte så att jag känner att jag "tar över" någon annans problem eller så, jag vill bara inte hamna i situationer där jag förväntas umgås ensam med utsatta människor jag inte vet ett dugg om.
Jag skulle känna mig malplacerad, missanpassad, utanför även där.
Jag känner inte igen mig i situationer som "gjort" att folk blivit "bortvalda", eller att jag skulle känna mig bekväm i såna situationer.

Så vartihelvete tar man vägen när man inte duger eller passar in någonstans?
Gymmet, absolut. Men där är ju folk för att träna, och det enda som händer i umgänge är "väderpratarmingel" i väntan på pass, eller något fika i samband med det.
Jag träffar ju inga andra dagtid. Jag jobbar inte, och jag känner att det nog är där skon klämmer.
Antingen duger jag inte för att det är "fel" att inte kunna jobba och leva på bidrag, eller så är jag bara allmänt för konstig. Eller så har jag skrämt iväg folk ytterst omedvetet.

Den enda jag faktiskt umgås någorlunda "privat" med är en av instruktörerna, vi gör sällskap efter hennes pass ibland på väg hem eller så, och pratar om allt. Allt.
Men vi umgås inte utöver det (vilket jag kan förstå, hon har mer än tillräckligt att göra ändå, så jag är glad över att hon faktiskt tar sig tid ibland) hon har verkligen inte tid helt enkelt. Ändå ger hon mig lite av sin tid.

Men jag vill inte vara "en av de ensamma". Jag vill att folk ska vilja umgås med mig. Inte "tvingas" genom hjälporganisationer (fantastiska sådana dock!!) utan bara ha vänner som uppskattar mig för den jag är och som kan tänka sig att ge mig lite av deras värdefulla tid.

Och JA, jag tar initiativ så gott jag kan till umgänge, men får höra "kanske" "jag hör av mig" "en annan gång" "hinner inte" "jag jobbar så mycket" "en annan gång".
Jag kan ju liksom inte tvinga någon att umgås med mig. Därför vill jag heller inte bli "påtvingad" umgänge.

Så vad fan gör alla ensamma? Eller är det bara jag?

Det är inte bara du och jag känner igen mig mycket i det du skriver. Och vad vi gör?

Tja. Bra fråga.

Själv kan jag hamna i ett moment 22 med att alla mina vänner är i parrelationer och ofta firar i olika parkonstellationer. Där jag tex inte räknas in för att jag inte ”är ett par” och bjuds jag ändå in så känner jag en motvilja mot att vara med för att jag inte vill vara den enda som är där på egen hand. Att alltid vara den udda fågeln. Förstår såklart att jag inte blir mindre ensam av att dra mig undan, men att vara ensam bland andra känns ibland värre än att vara ensam på egen hand.

Dyker ibland upp en singelaktiviteter men jag vill inte ha fokus på att träffa en partner. Och på singelaktiviteter där det faktiskt handlar om singel som i på egen hand har jag fördomar om att det bara är gamla människor och såna som är väldigt udda. Och sen är jag sen ett tag tillbaka i ett stadie där jag springer en mil åt andra hållet så fort det känns som att någon vill ha något av mig så när folk vill umgås så backar jag om jag är i fel stadie just då. Så, tja. Det är ju inte så att jag gör det enklare för mig själv heller som sagt. Jag vill men jag vill inte.

Vet inte vad jag vill säga med mitt svammel mer än att, tja. Jag förstår det du skriver.
 
Jag tror du får tänka lite mer långsiktigt. 2 dagar innan nyår har nog de flesta redan bestämt vad de ska göra. Och alla har det inte så fantastiskt även om de de skriver så på FB 😋

Jag har hittat många trevliga vänner på nätet. Då har man ju gemensamma intressen dvs bra förutsättningar.

Tycker inte du ska gå på något firande för ensamma människor, det är nog rätt deprimerande. Många missbrukare kan jag tänka mig ...

Lycka till. Det är faktiskt inte hela världen om man firar nyår på egen hand!
Fast vart har jag egentligen skrivit något om just nyår/Det här nyåret? Det är mer generellt, och extra påtagligt vid just storhelger...eller födelsedagar o.s.v.
 
Som många andra skriver så tipsar jag också om Internet och grupper/föreningar där. Hade jag inte haft mina Internet vänner så hade jag varit ganska ensam då mina irl vänner flyttat bort och gör det svårt att få ihop träffar. Jag har träffat flera genom gemensamma intressen och många, många sitter i en ganska lika sits. På så sätt kan du ju också lättare hitta vänner med samma intressen.


Kanske svårt nu så snart innan nyår men många träffar brukar vara väldig öppna för nya tillskott, så kika runt. Jag är personligen väldig introvert och ängslig som person och svårt med det sociala men de gånger jag gått har oftast blivit väldigt trevliga!

Nästa exempel kanske inte alls är vad du söker men jag tänkte på någon form av volontärarbete. Då får du något att göra och se fram emot och kanske kan stifta bekantskap med noga andra volontärer?
 
Är i stort sett alltid ensam
Finns ingen energi att ändra på det och med allt som hänt vill jag inte umgås med nån här i byn om jag slipper
Men det suger hästballe att aldrig ha nån att vända sig till
 
När jag flyttade utomlands och inte kände en människa och ingen på mitt nya jobb hade tid att umgås med mig privat så engagerade jag mig i volontärarbete. Där igenom fick jag många nya bekanta och en och annan vän. De blev jätteglada av att jag ville hjälpa dem och jag fick både umgänge och möjlighet att lära mig nya saker. Skulle gärna göra det nu i Sverige också om jag kände att jag hade mer tid.
 
Jag minns för ett par år sedan ett blogginlägg som Isabella Löwengrip gjorde där folk kunde annonsera om vänner. Det fick en otrolig respons och Isabella gjorde, om jag inte minns helt fel, ett uppföljande inlägg något år senare där flera stycken berättade om vänskap de hittat genom inlägget.

Kanske inte är till hjälp för dig just nu men det kanske finns något liknande upplägg någonstans. Eller kanske här på Buke om du vill outa var du bor :)
 
Nu vet jag inte varför du inte kan jobba, men jag funderar om du ingår i gruppen som har rätt att få daglig verksamhet enligt LSS. Det ska vara en meningsfull sysselsättning som är något man kan göra bl.a. för att hamna i ett sammanhang, det som man missar av att inte ha en arbetsplats med den kontaktyta som det innebär.
Funderar om det kunde ge lite av det där att "inte vara helt utanför" som du önskar.

Ingår man inte bland de som kan få det inom LSS så kan man söka en motsvarande insats som bistånd enligt socialtjänstlagen. Varierar vilken inställning kommunerna har till det men egentligen så kan de inte säga nej av principskäl för att de "inte brukar" utan ska pröva hur stort behovet är i det individuella fallet.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
49
· Visningar
3 949
Senast: lilstar
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 665
Senast: Whoever
·
Relationer Hur allvarligt tar ni på saker som någon annan säger till er i affekt? Hur mycket påverkar situationen runt om? Om det sägs eller...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 694
Senast: cirkus
·
Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 835
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp