När den andra inte vill ha fler

[Badger]

Det beror ju på hur livet ser ut. Just med ett litet barn hemma tror jag de flesta uppskattar en ensam ridtur- just för att få vara "sig själv en stund"
Finns det verkligen någon som inte gör det?

Man skulle inte kunna tro det, men tex bara här på förälder verkar finnas folk som tycker det är märkligt att lämna en bebis på någon månad eller två till pappa och sticka och rida ett par timmar.

 

[Sofie_B]

Neeej, uhm det är nog ditt barn tror jag. Och det är himla trevligt och väldigt nice. Men med ett annat barn eller med ett andra barn kanske du skulle bli besviken om det är just det du tycker om. Jag gjorde ingenting sådant med mitt spädbarn och framför allt läste jag inte böcker, alls (och då älskar jag att läsa böcker).

Jag upplevde också det med mitt barn en gång att jag blev ombedd att passa en annan persons bebis (det var väldigt plötsligt på och helt oväntat, de sa -du är ju ändå här med din bebis, kan du kika på vår med och försvann), han satt där helt sött i sin bilstol och var ursöt och sög på en napp i två timmar (eller valfri tidsperiod, minns inte exakt, föräldrarna stack dit näsan ibland) om han pep så sa man gulligull och satte in nappen igen. Jag var i chock. Mitt barn, en månad yngre, hade jag i bärsele och gick runt och visade och pekade och lullade och pysslade och flyttade och visade igen. Han var så uttråkad att det fanns inte och skrek varje gång det var tråkigt, typ en eller två månader gammal var han och vi var utomhus så mycket att titta på.

Med det sagt så -nej jag blev inte förvånad och hade inte förväntat mig någonting annat än det jag fick och jag var mycket nöjd . Jag har syskon som är 20 år yngre och många kusiner och visste precis vad jag skulle få och det var därför jag väntade tills jag blev 35 innan dessutom. Men ibland blir jag förvånad över vad andra får för bebisar och att ibland tänker de då att många bebisar är likadana, de där 50% (som man kan lattemamma) känns rent av som de som beskrivs mest i bebispressen och folk som inte har mycket yngre småsyskon o kusiner verkar övertygade om att man får just denna typ av bebis i allmänhet.

Samtidigt så tror jag det ligger mycket i att barn kanske blir lika sina syskon så du har nog god chans att få ett till litet lugnt knyte . Men det är alltså inte typiskt. När kusinerna dessutom var inne på tredje barnet var det ju inget gull alls, de hade det under armen när de tog hand om de andra bara.

Precis som du är inne på så har jag ju ingen tidigare erfarenhet av små barn, så jag har lätt för att tänka att det här är standard och att en tvåa självklart skulle bli exakt likadan. Mannen som har två äldre barn sedan tidigare är dock halvt i chock över hur enkel och nöjd vår bebis är. Och jag är väldigt tacksam, då jag är egenföretagare och livet inte riktigt såg ut så att jag bara kunde checka ut och vara föräldraledig på heltid passar det mig otroligt bra att få en bebis som är rätt nöjd med rätt lite och mest bara hänger på. Alla sa att det var så naivt att tro att jag skulle kunna jobba 50 % men såhär långt går det utan minsta problem och då helammar vi ändå. Så du har helt rätt, jag ska njuta massor på att jag fick en bebis som passar just mitt liv perfekt! En annan bebis med en annan personlighet hade med all säkerhet också varit fantastiskt mysig, men lite mer meckig att hantera för min del.

 

[Sofie_B]

Där har vi det.
Det måste vara därför jag fått förlossningsdepression och inte alls tycker det här med att vara förälder är så himla roligt även fast jag verkligen försökt tänka positivt

Hoppas att du får den hjälp du behöver och att det vänder snart!

 

[et_flickan]

hoppas du får bra hjälp och snart kommer att må bättre och hitta en vardag som funkar och förhoppningsvis senare kunna glädjas åt ditt barn! Krya på och lycka till!

Jag har kommit långt redan. Börjat praktisera på ett ställe jag trivs på tex. Jag har inga katastroftankar längre heller och jag får inte lika mycket panik när barnet är ledset. Men jag har fortfarande den där ständiga känslan av att vara ledsen.

@Sofie_B
Jag har äntligen fått medicin i alla fall och har en fantastisk psykolog på bvc. Tänke passa på att svara lite på dina fråga i ts. Jag vill gärna ha fler barn, om säg typ fem år. Men.. jag är självklart rädd för att må såhär dåligt igen. Min sambo säger nej till fler, helt och hållet. Vi får se hur det blir sen. Jag vill först bli frisk, få körkort, kanske jobbat lite också. Mycket som ska fungera till nästa barn, om det blir ett nästa

 

[Brandgul]

Just det här är jag "rädd" för och det är en stor anledning för mig att försöka släppa frågan om ett eventuellt till barn och istället verkligen njuta på den tiden jag har nu. Jag inser ju att om jag skaffar en till, i vart fall om jag gör det relativt snart, kommer jag inte ha samma tid att ligga i babygymmet och kolla, läsa böcker, sitta och titta varandra djupt i ögonen () och så vidare.

Jag säger inte att det blir sämre. Men det kommer att bli annorlunda. Så denna gång är denna gång och kommer inte tillbaka i exakt samma utformning. För även om du får ett till barn blir det inte samma ögonblick igen. Och det blir absolut inte lika fridfullt igen Så passa på nu!

 

[DarkInNight]

Jag har kommit långt redan. Börjat praktisera på ett ställe jag trivs på tex. Jag har inga katastroftankar längre heller och jag får inte lika mycket panik när barnet är ledset. Men jag har fortfarande den där ständiga känslan av att vara ledsen.

@Sofie_B
Jag har äntligen fått medicin i alla fall och har en fantastisk psykolog på bvc. Tänke passa på att svara lite på dina fråga i ts. Jag vill gärna ha fler barn, om säg typ fem år. Men.. jag är självklart rädd för att må såhär dåligt igen. Min sambo säger nej till fler, helt och hållet. Vi får se hur det blir sen. Jag vill först bli frisk, få körkort, kanske jobbat lite också. Mycket som ska fungera till nästa barn, om det blir ett nästa

Jag fick också en förlossnings (övergick till utmattnings-??) depression med mitt första barn.
Men med andra barnet klarade jag mig ifrån det tack gode gud..

Krya på dig!

 

[kevina]

SvD och DN har nyligen skrivit artiklar om "ångra sitt barn."
Artiklarna är låst och jag har inte prenumeration men för den som har är det kanske intressant.
https://www.svd.se/kan-man-angra-sitt-barn
https://www.dn.se/insidan/kanslan-av-att-man-angrar-sina-barn/

 

[Amha]

Då får man väl ta hjälp? Klarar man inte av att ta hand om sig själv/sina barn måste man ju söka hjälp.

Ska se om jag kan ge dig lite perspektiv.

När min minsta var ca 6 månader fick jag veta att jag har en tumör i hjärnan. Tumören ger mig epilepsi vilket gör mig pissetrött. Stress (så enkelt som att vara lite försenad) triggar anfall. Efter lite större anfall behöver jag sova för att komma igång igen. Att justera in mediciner kraschar hela vardagen.

Jag har tur. Jag lever, jag har en fantastisk make som hugger in när det behövs och jag kan hålla huvudet över ytan. Maken har ett flexibelt jobb med bra lön. Jag kan inte räkna antalet gånger jag i halvt panik bett honom komma hem på en gång.

Den praktiska hjälpen jag kan få är från anhöriga eller med egna pengar. Jag fungerar för bra för att få barnpassning från samhället. Alla har inte råd med det. Någon gång har jag varit för dålig för att kunna laga middag till barnen så de fått äta typ havregrynsgröt/macka och något kokt ägg till middag om jag inte hade matlådor. Inte vanligt förekommande tack och lov.

Vissa har inte en partner som min. Andra har inte råd att lämna jobbet pga sjuk partner (vem skulle betala det?). Vissa arbetsgivare är för knepiga för det. Skulle jag bli ensam hade det varit tungt alltså. Verkligen ingenting jag kan planera, jag var en duracellkanin innan jag blev sjuk. Nu behöver jag den vilan som en partner kan ge mig. Jag tillbringade 3 dagar i skolbänken förra veckan och var helt körd i 2.5 dygn efteråt. Tillbringade 2 av dessa dygn i sängen mer eller mindre hela tiden.

Livet är mer komplicerat än du får det att låta.

 

[Amha]

Oh. Lägger till att jag lever med en introvert person och jag kan garantera att det inte ändras med annan inställning. Man kan jämföra det med hjärngymnastik. Kan dra ett exempel: svåra matteuppgifter konstant i timmar. Tids nog blir hjärnan trött och pallar inte mer. Då kan man behöva en paus från matten. I det här fallet blir hjärnan trött av att vara social och man behöver paus från människor. Ungefär samma grej. Maken kallar det "socialt batteri" som behöver laddas ibland.

 

[Klonim]

Kära buke! Det måste finnas många här som har gått igenom det jag (troligtvis) kommer gå igenom, så nu vill jag höra era tankar och erfarenheter.

Ni som har anpassat er efter er partners önskemål kring antal barn och därmed skaffat färre än ni från början tänkt er, hur har ni känt kring det? Har det varit en sorg? Har ni blivit bittra? Har det påverkat er relation och i så fall hur?

Jag har alltid sagt att jag vill ha två barn och att jag aldrig ska träffa någon som har barn sedan tidigare. För snart tre år sedan lämnade jag min fästman som jag varit tillsammans med i 8 år, för att tanken på barn och hus med honom gav mig panik. 8 månader senare träffade mannen i mitt liv. Trots att han på pappret är allt jag bestämt sagt att jag inte ville ha så är han den jag är menad att leva med. Det finns inte ett tvivel i min kropp kring det. Vi är idag gifta och bor i hus tillsammans med vår 8 veckor gamla son och hans två söner på 9 och 11 år som bor hos oss varannan vecka. Livet just nu är verkligen helt perfekt, det tycker både jag och mannen. Jag njuter så otroligt mycket på vår son och älskar att vara mamma mycket mer än jag kunnat ana (även om jag alltid trott att jag skulle tycka att det är underbart). Nu har vi börjat diskutera hur vi ska göra med antal barn. Mannen har alltid bara velat ha ett till, egentligen var han klar med barn redan när han träffade mig, men vi pratade om det tidigt och jag sa att jag inte kan leva utan egna (eget?) barn. Han var då beredd att skaffa ett till och var väldigt positiv till det, gällande en potentiell tvåa har vi sagt att vi får se. Dock har mannen sagt att han inte vill bli pappa efter 45 och att det är ett definitivt nej från hans sida. Han fyller 40 i år.

Mannen vill inte skaffa ett barn till utan tycker att tre räcker. Om jag verkligen, verkligen, verkligen vill går han nog att övertala, jag vet dock inte riktigt hur jag känner. Rent logiskt så finns det stora fördelar med tre barn. Jag ser många risker för att det skulle bli jobbigt för oss alla om vi skaffade en fjärde. I alla fall allt för tätt (började vidareutveckla det här men då blev det så galet långt så kan ta det senare om det är någon som tycker att det är relevant). Men samtidigt så är det här med att ha barn det bästa jag någonsin upplevt i livet och jag är så rädd att jag om fem år kommer känna att jag absolut vill göra det igen och sen bli bitter över att behöva "ge upp" ett barn bara för att han har barn sedan tidigare.

Sååå.. Hit me med alla era tankar och erfarenheter! Förstår att det är väldigt individuellt, men ändå intressant att höra hur ni har resonerat och känt kring frågan. Det är ju verkligen en otroligt stor fråga att ta ställning till.

Jag tycker ni ska skaffa ett barn till om ni känner att ni har ekonomiska och emotionella förutsättningar för att klara av det.

Jag förstår att han inte är pigg på fyra barn men när han valde att träffa dig får han acceptera att du vill ha två. Han är dessutom inte jättegammal men respektera hans maxålder på 45 år.

 

[Shaggy]

Jag tycker ni ska skaffa ett barn till om ni känner att ni har ekonomiska och emotionella förutsättningar för att klara av det.

Jag förstår att han inte är pigg på fyra barn men när han valde att träffa dig får han acceptera att du vill ha två. Han är dessutom inte jättegammal men respektera hans maxålder på 45 år.

Är Första mosebok 1:28 ditt valspråk?

 

[Klonim]

Är Första mosebok 1:28 ditt valspråk?

Vad menar du?

 

[Shaggy]

Vad menar du?

Med tanke på att du i alla inlägg jag läst av dig hitills propagerat för att folk måste föröka sig så bör det där vara ditt valspråk.

 

[Klonim]

Med tanke på att du i alla inlägg jag läst av dig hitills propagerat för att folk måste föröka sig så bör det där vara ditt valspråk.

Det har jag aldrig skrivit.

 

[Shaggy]

Det har jag aldrig skrivit.

Du har skrivit att
"Det hjälper ju inte Sverige och andra människors barn, barnbarn och barnbarns barn. Det låga barnafödandet är ett reellt problem i Sverige och västvärlden. Så det jag säger är absolut en faktor. "
Du har även påpekat att om man gör det val 15-20% av befolkningen i det här landet gör så är man en normbrytare. Vi talar alltså om uppåt 20% av befolkningen. Tänk vilket normbryteri det måste vara att rösta på Liberalerna.
Dessa uttalanden får nog anses peka rätt kraftigt i den riktning jag visat.
I sammanhanget är det även intressant att du anser att mannen i fallet ska anpassa sig till kvinnan eftersom han visste att hon vill ha fler barn då de blev ihop. Saken är ju den att hon visste att han inte ville ha några fler barn alls. Varför ska hennes önskan gå före hans, en önskan han redan ruckat på?
Jag säger inget om ifall TS ska skaffa fler barn det måste hon och mannen göra upp men din syn på saken är väldigt enkelsidig.

 

[Klonim]

Du har skrivit att
"Det hjälper ju inte Sverige och andra människors barn, barnbarn och barnbarns barn. Det låga barnafödandet är ett reellt problem i Sverige och västvärlden. Så det jag säger är absolut en faktor. "
Du har även påpekat att om man gör det val 15-20% av befolkningen i det här landet gör så är man en normbrytare. Vi talar alltså om uppåt 20% av befolkningen. Tänk vilket normbryteri det måste vara att rösta på Liberalerna.
Dessa uttalanden får nog anses peka rätt kraftigt i den riktning jag visat.
I sammanhanget är det även intressant att du anser att mannen i fallet ska anpassa sig till kvinnan eftersom han visste att hon vill ha fler barn då de blev ihop. Saken är ju den att hon visste att han inte ville ha några fler barn alls. Varför ska hennes önskan gå före hans, en önskan han redan ruckat på?
Jag säger inget om ifall TS ska skaffa fler barn det måste hon och mannen göra upp men din syn på saken är väldigt enkelsidig.

Jag konstaterar bara att vederbörande får kommentarer för att hon upplevs som normbrytare.

Norm behöver inte ha med antal att göra. Exempelvis är du normbrytare om du röstar SD i Sverige, trots att de har drygt 20% av befolkningen.

Jag anser att mannen ska anpassa sig eftersom minimum 2 barn är norm.

 

[Shaggy]

Jag anser att mannen ska anpassa sig eftersom minimum 2 barn är norm.

Du vill alltså tvinga min vän som inte vill ha barn, alltid har sagt att hon inte vill ha barn och föll till föga och gick med på ETT barn att skaffa ett till för att det är norm för att mannen vill ha fler? Hon skriker rakt ut om man pratar om fler barn. (Hon älskar sitt barn och är en mycket bra mor).
Du tycker på riktigt att man ska ta ett beslut om barn utifrån ett normperspektiv? Nog för att jag anser att normkritik diskussionen ibland har gått överstyr men det här är ju löjligt.
Ska jag som alltid varit singel, aldrig velat ha barn, också tvingas skaffa två pga normen. Tar du hand om dem sen för jag vill inte ha dem?
Den värld låter extremt inskränkt och intolerant

 

[Klonim]

Du vill alltså tvinga min vän som inte vill ha barn, alltid har sagt att hon inte vill ha barn och föll till föga och gick med på ETT barn att skaffa ett till för att det är norm för att mannen vill ha fler? Hon skriker rakt ut om man pratar om fler barn. (Hon älskar sitt barn och är en mycket bra mor).
Du tycker på riktigt att man ska ta ett beslut om barn utifrån ett normperspektiv? Nog för att jag anser att normkritik diskussionen ibland har gått överstyr men det här är ju löjligt.
Ska jag som alltid varit singel, aldrig velat ha barn, också tvingas skaffa två pga normen.

Det är ju andra fall.

Nej, jag anser inte att ni ska följa normen i era specifika situationer, helt enkelt för att ni har starka skäl att inte göra det.

Världen är tyvärr intolerant. Det är därför man gör klokast i att beakta det när man fattar beslut.

 

[Shaggy]

Det är ju andra fall.

Nej, jag anser inte att ni ska följa normen i era specifika situationer, helt enkelt för att ni har starka skäl att inte göra det.

Världen är tyvärr intolerant. Det är därför man gör klokast i att beakta det när man fattar beslut.

Och vad är skillnaden mellan min vän som har en gubbe som vill ha fler barn och TS som är kvinna och vill ha fler barn? Jag tycker situationerna är identiska med skillnaden att det är en skiftning vad gäller kön.

 

[Thaliaste]

Det är ju andra fall.

Nej, jag anser inte att ni ska följa normen i era specifika situationer, helt enkelt för att ni har starka skäl att inte göra det.

Världen är tyvärr intolerant. Det är därför man gör klokast i att beakta det när man fattar beslut.

Jag tycker att det är en bättre strategi att vi synliggör och pratar om de normer som finns, så att vi kan välja vilka som är bra att följa och vilka som inte är det. Att föda 2 barn för att omgivningen inte ska tycka att man är konstig, och för att upprätthålla den svenskfödda befolkningen känns helt absurt som rekommendation, vilket årtionde inspireras du ifrån egentligen??