Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[kma]

Min förra sysslade mycket med mindfulness och färger och former på känslor och det där kan jag bara inte riktigt med, gräsligt svårt för att tänka så. Kan vara det. För mig har känslor varken färg eller form, känslor bara är. Jag förstod aldrig hur hon menade. Någonsin, jag såg aldrig någon färg eller form. Och mindfulness får mig att bli rastlös och stressad av bara tanken. Visst kan jag sitta på en sten vid havet och njuta av vågornas ljud och bara vara, men i ett rum på vc, på kommando? Nope.

Det där med välfungerande känner jag igen. När jag bett om hjälp har jag inte fått för det har viftats bort. Inte så allvarligt. Lite som att om man bara är hysterisk och skriker får man hjälp, men om man är lugn och pratar och håller samman utåt så behövs inget- det funkar ju. Och innerst inne har jag mått så dåligt att jag har velat dö och tänkt långtgående tankar om det för en del år sedan. Inte förrän det kom fram började folk förstå lite grann. Men alla signaler innan då? Måste man verkligen vara helt hysterisk, räcker det inte att be om hjälp?!

Har också svårt för det där med färger och former. Jag har väldigt svårt för känslor överhuvudtaget, jag förstår inte riktigt de olika känslorna som finns. Jag kan inte säga om jag är rädd, ledsen, förtvivlad, arg osv. Jag vet inte jag är något som känns extremt jobbigt.

Precis. Jag anser man ska få hjälp om man kommer och säger hur det ser ut inuti en även om man är lugn och sansad. Jag har varit nära väldigt många gånger, senast efter bedömningssamtal inför ny terapi för några veckor sedan då terapeuten tryckte ned mig så långt i skorna, kändes hotfull mm att jag faktiskt får vara glad att jag är vid liv nu. Min arbetsterapeut reagerade och agerade när jag berättade, min läkare blev informerad direkt och ställde sig på min sida och agerade han med. Så nu är jag kallad till ny bedömning hos ny psykolog.
Jag vill inte leva men vill inte heller dö, tror jag. Har alltid önskat jag var med om en svår olycka och slapp detta nu någon/något annat fixade det är mig så att säga. Men jag har någon drivkraft som gör att jag kämpar vidare och jag är nu väldigt ärlig och öppen med kommunikationen om just det med alla mina vårdkontakter. Jag har aldrig tidigare pratat om det då ingen på psyk frågat specifikt.

Så ja signalerna innan det går så långt ska fångas upp, det borde ju vara mycket bättre för alla parter kan man tycka.

 

[lingonben]

Jag har funderat lite på det, men då måste jag dra igång något med min vårdcentral och den är riktigt dålig, vet inte om jag orkar med en sådan pärs nu också, drar mig för att kontakta dem för att kolla mitt järnvärde, bara det är ju en kamp att få igenom.

Enya, jag tror också att det kan vara bra med viss sjukskrivning under traumaterapin. Synd att VC:n är dålig så att det blir en pärs för dig att få igenom det
Jag har en vän som går igenom traumaterapin med EMDR just nu, så jag ser på nära håll hur jobbig den kan vara att gå igenom. Men också hur mycket den hjälper hen - och det är gott att se eftersom jag sett hur dåligt måendet varit i en massa år, och förvärrats med tiden. Iallafall så är hen sjukskriven till 100% under terapitiden, på läkarens initiativ.

Och en annan sak: jag skulle sakna dig om du försvann! Vi kanske inte haft nån direkt kontakt här du och jag, men jag tycker mycket om att läsa vad du skriver. Jag minns när din man dog, jag fanns här redan på stallettiden och ja, det vore inte riktigt buke om du inte fanns här

 

[kma]

Inget ännu, varken nu eller med förra. Det är det som är jobbigt, har ingen aning om hur jag ska hantera känslorna. Det enda jag fick lära mig med förra var att det var ok att vara arg och känna ilska, när vi pratade om just den biten. Men resten, nej. Eller jo "känslor är inte farliga".

Min sömnpsykog pratade mycket om sensoriska intryck för stabilisering. Lukter, material, bilder (tavlor), gossedjur, mina katter, smaker. Något man tycker och som inte triggar en.
Sen även att ha en lapp/tavla på väggen i sovrummet när jag vaknar av mardrömmar. Med år, dagens datum, plats. Att jag är trygg här i mitt egna hem med mina två katter Sune och Nicke. För att påminna mig om var jag befinner mig nu och inte traumatid. Att klappa katterna både om jag är triggad, börjar dissociera men även bara när jag är ”normal” för att öva på det, avsätta tid för att sitta med katt i knät och klappa.
Att när jag är utomhus och scannar av omgivning och människor, istället börja titta på lövens färger, lyssna på fåglar, när jag möter någon säga till mig själv han har blå jacka, vita sneakers. Känna att på växter, stenar.

 

[kma]

Jag har funderat lite på det, men då måste jag dra igång något med min vårdcentral och den är riktigt dålig, vet inte om jag orkar med en sådan pärs nu också, drar mig för att kontakta dem för att kolla mitt järnvärde, bara det är ju en kamp att få igenom.

Usch det låter inre bra att de är så dåliga, så förstår jag att det inte är något man ringer och ber om en läkartid om bara sådär. Det är ju svårt att ta det steget ändå men ännu värre om det är så illa.
Hmm. Kanske kan du ta hjälp av psykologen gällande sjukskrivning?

 

[kma]

Här ser det inte alls kul ut heller för sjukvården. Och mitt i jobbar jag som sekreterare och förstår frustrationen patienterna känner och ser hur läkare och övrig personal mår också. Det är ju direktiv uppifrån regionen och inget som "vi" styr över, men som "vi" möts av. Man borde verkligen göra tvärtom, öppna upp mer istället för att stänga och minska. Vår nya verksamhetschef som ska börja i februari kommer tydligen från Stockholm, vår gick i pension.

Vet att terapeuten tyckte att psykodynamisk terapi på 25 gånger jag fick i Skåne som förberedande för traumaterapi var mycket/länge " det är ju ett år". Det är kanske mycket för en patient som har spindelfobi, kan lösa sitt enda problem med en quick fix, och kan öppna munnen på första minuten av första besöket. Men för mig? Det var inte ens en liten bit av vad jag behöver.

Vet inte varför man gör tvärtom än vad som behövs?

Med komplex PTSD kan det behövas flera år. 25 gånger är då ingenting. Men med tanke på neddragningar och klämma in så många patienter som möjligt blir det ju svårt såklart för vården att erbjuda långa terapier. Men allt blir så fel för både patienter och vårdgivare.

 

[kma]

Ja visst är det! Man kan hitta något här och där och när man funderar så är det alltid kantat av något mörkt. Det är inte bara bra utan det döljer sig något fult runt det. Och så ska man ändå på något vis känna tacksamhet, för det kunde vara värre. Vi hade tack över huvudet, hela kläder och fick att äta. Så dåligt var det väl inte liksom. Och då har jag inte ens gått in på de riktigt riktiga traumatiska minnena som ger mig massor med mardrömmar, får mig att avsky män osv. Men visst-hem, mat, kläder...

Terapeuten pratade om en metod där man skriver, fast då är man där. WET tror jag den förkortas. Men då skulle man läsa upp det man skrivit och det kan jag inte så den funkar inte på mig. Jag kan skriva, men inte läsa så att säga. Lite synd, hade kunnat testa utan att läsa-för det vill jag inte. Men den låter bättre än EMDR som låter svår. Svårt att fokusera på mer än en sak åt gången känner jag. Har man lätt för att dissociera förstår jag att EMDR kan vara svårt faktiskt! Jag skulle nog tappa fokus på minnet och studera det i händerna istället för att inte missa det.

Vad gör din PTSD fysio? Har hört något om det men inte närmare än att det nämnts.

Mm jag har ju levt i en rik familj och borde vara tacksam för det men… pengar gjorde inte att våldet magiskt försvann…
Jag har börjar öppna mina mörkaste trauman för två av handledarna på sysselsättningen, känns märkligt att det är där jag väger öppna mig och känner sån tillit. De lyssnar och validerar och frågar hur de kan stötta på bästa sätt. Jag är välkommen dit dagligen om jag behöver/krisar (har ju egentligen två dagar i veckan beviljat). Eller ringa. Allt för att jag inte ska tippa över kanten helt.

Min PTSD fysio ger mig taktil massage främst. För att vanlig massage kan vara traumatiserande. Sen även stabilserande övningar med kroppen. Olika sätt att röra på sig för att verka lugnande, som vagga lite, sitta i jägaeställning. Hur jag ska sitta för att det ska kännas stabilt och tryggt. Även övningar där jag placerar förövaren (fysion som ska föreställa det) på en plats i rummet för att känna olika avstånd som är trygga. Och så en hel del psykoedukation och att vi pratar om hur jag känner just nu. Hon har dessutom lärt sig känna av när jag dissocierar och lyckas fånga tillbaka mig till nuet.
Frågar ofta var i kroppen det smärtsamma minnena sitter just nu, och hur vi kan komma åt det.

 

[Enya]

Har också svårt för det där med färger och former. Jag har väldigt svårt för känslor överhuvudtaget, jag förstår inte riktigt de olika känslorna som finns. Jag kan inte säga om jag är rädd, ledsen, förtvivlad, arg osv. Jag vet inte jag är något som känns extremt jobbigt.

Precis. Jag anser man ska få hjälp om man kommer och säger hur det ser ut inuti en även om man är lugn och sansad. Jag har varit nära väldigt många gånger, senast efter bedömningssamtal inför ny terapi för några veckor sedan då terapeuten tryckte ned mig så långt i skorna, kändes hotfull mm att jag faktiskt får vara glad att jag är vid liv nu. Min arbetsterapeut reagerade och agerade när jag berättade, min läkare blev informerad direkt och ställde sig på min sida och agerade han med. Så nu är jag kallad till ny bedömning hos ny psykolog.
Jag vill inte leva men vill inte heller dö, tror jag. Har alltid önskat jag var med om en svår olycka och slapp detta nu någon/något annat fixade det är mig så att säga. Men jag har någon drivkraft som gör att jag kämpar vidare och jag är nu väldigt ärlig och öppen med kommunikationen om just det med alla mina vårdkontakter. Jag har aldrig tidigare pratat om det då ingen på psyk frågat specifikt.

Så ja signalerna innan det går så långt ska fångas upp, det borde ju vara mycket bättre för alla parter kan man tycka.

Vilken störd terapeut du träffade?! På samma gång tur att människor runt dig lyssnade och reagerade och att du får en ny bedömning. Men de personer som trycker ner folk ska ju verkligen inte jobba i vården- allra minst som terapeut.

Bra att du kämpar vidare!!

 

[Enya]

Enya, jag tror också att det kan vara bra med viss sjukskrivning under traumaterapin. Synd att VC:n är dålig så att det blir en pärs för dig att få igenom det
Jag har en vän som går igenom traumaterapin med EMDR just nu, så jag ser på nära håll hur jobbig den kan vara att gå igenom. Men också hur mycket den hjälper hen - och det är gott att se eftersom jag sett hur dåligt måendet varit i en massa år, och förvärrats med tiden. Iallafall så är hen sjukskriven till 100% under terapitiden, på läkarens initiativ.

Och en annan sak: jag skulle sakna dig om du försvann! Vi kanske inte haft nån direkt kontakt här du och jag, men jag tycker mycket om att läsa vad du skriver. Jag minns när din man dog, jag fanns här redan på stallettiden och ja, det vore inte riktigt buke om du inte fanns här

Jag undrar om inte det är ganska vanligt ändå att vara det. Det är bara det att jag inte funkar som sysslolös heller.

Vad bra att den hjälper din vän! Skönt att höra att så många får positivt resultat, bådar gott. Mindre gott att det verkar så jobbigt. Men det är ju egentligen inte konstigt att förstå, verkar ju egentligen logiskt när man funderar på det.

Tack! Fint skrivet av dig!
Stallet ja, det hade jag glömt men det hette det ju en period också!Jag fanns här då också, fast inte som Enya.
Men 20 år, är inte det lång tid? Det känns som en evighet. Och som i går att jag skrev tråden om honom. Vissa saker minns jag glasklart, andra är suddiga och vill inte framträda.

 

[Enya]

Min sömnpsykog pratade mycket om sensoriska intryck för stabilisering. Lukter, material, bilder (tavlor), gossedjur, mina katter, smaker. Något man tycker och som inte triggar en.
Sen även att ha en lapp/tavla på väggen i sovrummet när jag vaknar av mardrömmar. Med år, dagens datum, plats. Att jag är trygg här i mitt egna hem med mina två katter Sune och Nicke. För att påminna mig om var jag befinner mig nu och inte traumatid. Att klappa katterna både om jag är triggad, börjar dissociera men även bara när jag är ”normal” för att öva på det, avsätta tid för att sitta med katt i knät och klappa.
Att när jag är utomhus och scannar av omgivning och människor, istället börja titta på lövens färger, lyssna på fåglar, när jag möter någon säga till mig själv han har blå jacka, vita sneakers. Känna att på växter, stenar.

Intressant! Har aldrig hört om detta! Men smart! Ibland har jag tänkt att jag saknar ett gosedjur.... speciellt när det har varit extra jobbigt. Förstår varför barn har sådana.

När jag vaknar av mardrömmar brukar rottisen krypa nära och trösta, hon är otroligt duktig på det och har fått viss träning på att vara "ångestdämpande", lite deep pressure therapy tränad. Inte fullt ut, men jisses vad skicklig hon är, tar verkligen sin roll på allvar när jag inte mår bra! Även när jag faller och vid epilepsianfall finns hon där och agerar lugnande. Mycket intressant att se. Tyvärr är jag numera super på att scanna omgivningen och det smittar henne så hon gör samma och spänner sig- vaktar mig och det stressar mig då hennes vakt mot hundar ökar och det gör att jag scannar ännu mer. I dag tänkte jag att jag skulle vilja ha en människa med mig som var lugn som kunde hjälpa med sitt lugn och smitta oss och som kunde scanna omgivningen normalt så att vi kunde njuta av omgivningen och slippa vara spända.

Jag ska faktiskt testa dina tips här! Jag känner redan på växter och stenar förresten, som synskadad gör man sådana helt märkliga grejer ibland, jag fick inte ta på saker när jag var liten (man ser inte med fingrarna hette det) och nu som vuxen är det svårt att hålla mig ibland. Och luktar, det fick jag inte heller göra, men man kan lukta på så mycket och känna igen saker!

 

[Enya]

Usch det låter inre bra att de är så dåliga, så förstår jag att det inte är något man ringer och ber om en läkartid om bara sådär. Det är ju svårt att ta det steget ändå men ännu värre om det är så illa.
Hmm. Kanske kan du ta hjälp av psykologen gällande sjukskrivning?

Jag kan nog lyfta frågan med honom, men han kan inte sjukskriva. Han är kbt-terapeut/arbetsterapeut men har för mig inte heller de kan sjukskriva, bara läkare kan om jag inte minns fel. Men kan höra vad han har för åsikt om sjukskrivning. Får se hur vi ligger till angående traumaterapin, oroar mig lite för att den inte blir av för att jag mår för dåligt samtidigt som jag gärna väntar lite med den och får "detta" klart först. Undvikandebeteende hej hoppsan!

 

[kma]

Jag kan nog lyfta frågan med honom, men han kan inte sjukskriva. Han är kbt-terapeut/arbetsterapeut men har för mig inte heller de kan sjukskriva, bara läkare kan om jag inte minns fel. Men kan höra vad han har för åsikt om sjukskrivning. Får se hur vi ligger till angående traumaterapin, oroar mig lite för att den inte blir av för att jag mår för dåligt samtidigt som jag gärna väntar lite med den och får "detta" klart först. Undvikandebeteende hej hoppsan!

Ja tyvärr bara läkare som kan sjukskriva men tänkte om han kan stötta dig i läkarkontakt och förklara behovet av sjukskrivning om han också anser det är vettigt.

Förstår hur du känner och tänker angående traumaterapin. Men så länge man inte är västligt suicidal så brukar det inte vara ett hinder att man mår extra dåligt. Det är ju därför man behöver terapin, men sen är det ju det där med undvikande, svårt. Nån gång måste man ju börja trassla i det där som man bara vill strimla sönder för onekligen påverkar det ju sig väldigt mycket.

 

[Enya]

Med komplex PTSD kan det behövas flera år. 25 gånger är då ingenting. Men med tanke på neddragningar och klämma in så många patienter som möjligt blir det ju svårt såklart för vården att erbjuda långa terapier. Men allt blir så fel för både patienter och vårdgivare.

Ja och har man inte haft kontakt med psykiatrin och knappt vc heller och inte heller mycket angående terapier så tas man inte på allvar riktigt. Jag har fått diagnosen depression av VC, vet att psykolog (som inte var vc utan det skickades remiss till privat aktör med samarbete med regionen jag tillhörde då) som jag gick PDT hos satte PTSD också men här på vc finns bara depressivt skov som diagnos. Inget inom psykiatrin, har aldrig varit där.

Det värsta är ju att den här regionen inte har mycket utanför regionen så ifall vc känner att jag är över deras vårdnivå så blir det psykiatrin, vilket inte skulle förvåna mig alls. Men där jobbar jag. Jag har lite svårt att gå till min arbetsplats för sjukvård i någon form, speciellt när jag inte har det så lätt med kollegorna i mitt eget yrke, de som alltså gör som jag och skriver det läkarna dikterar. De som kommer hantera min journal. Känns soooooooooooooo not ok för mig. Kan acceptera läkarna, psykologerna och sjuksköterskorna osv, men en journal hanteras av oss sekreterare också. Även om jag som sekreterare inte gör något snokande (jag lovar!) så är det mina kollegor och de litar jag inte på ett dugg, mitt privata angår inte dem.

 

[kma]

Intressant! Har aldrig hört om detta! Men smart! Ibland har jag tänkt att jag saknar ett gosedjur.... speciellt när det har varit extra jobbigt. Förstår varför barn har sådana.

När jag vaknar av mardrömmar brukar rottisen krypa nära och trösta, hon är otroligt duktig på det och har fått viss träning på att vara "ångestdämpande", lite deep pressure therapy tränad. Inte fullt ut, men jisses vad skicklig hon är, tar verkligen sin roll på allvar när jag inte mår bra! Även när jag faller och vid epilepsianfall finns hon där och agerar lugnande. Mycket intressant att se. Tyvärr är jag numera super på att scanna omgivningen och det smittar henne så hon gör samma och spänner sig- vaktar mig och det stressar mig då hennes vakt mot hundar ökar och det gör att jag scannar ännu mer. I dag tänkte jag att jag skulle vilja ha en människa med mig som var lugn som kunde hjälpa med sitt lugn och smitta oss och som kunde scanna omgivningen normalt så att vi kunde njuta av omgivningen och slippa vara spända.

Jag ska faktiskt testa dina tips här! Jag känner redan på växter och stenar förresten, som synskadad gör man sådana helt märkliga grejer ibland, jag fick inte ta på saker när jag var liten (man ser inte med fingrarna hette det) och nu som vuxen är det svårt att hålla mig ibland. Och luktar, det fick jag inte heller göra, men man kan lukta på så mycket och känna igen saker!

Goa vovve djur är speciella på det sättet. Låter som Lucifer min första katt som även levde med mig under mitt långa misshandelförhållande. Han ”slog” försiktig med tassen på kinden och tvättade mig i hela ansiktet för att väcka mig ur mardrömmar. Han la sig på mig och spann när jag hade panikångest. Han kände av precis allt som pågick inom mig. Och han sov på min kunde med huvudet på min kind varenda natt. Nu sover jag med gossedjur för Sune och Nicke är inte riktigt lika inkännande.

Förresten gällande gossedjur så föreslog terapeuten jag hade EMDR nr 2 att jag skulle hade med mig som stabiliserande under terapin. Men jag kände att det vad pinsamt. Fastän det var hennes förslag, så dumt.

Jag börjar scanna omgivningen när jag stänger min ytterdörr så redan i trapphuset är systemet igång på alarm. Det är inte konstigt vi blir utmattade när vi scannar som vi gör.
Synd att rottisen också börjar scanna, hade ju varit bra om hon var den där trygga du behöver. Hur är spionen? Kan du få trygghet av honom utomhus?

Känner igen det där fick alltid höra se men inte röra. Känn på! Det är ju ditt sätt att se bättre.

 

[kma]

Förresten varm vetekudde jobbar jag och fysio mycket med. Lite tyngd och värme ska också vara stabiliserande. Jag har börjat lägga den i knävecket på natten för jag blir lugnare när Nicke lägger sig under täcket som en kringla i knävecket, men han ligger bara där korta stunder, och har märkt att vetekudden ger iaf lite av den lugnande effekten.

 

[Enya]

Mm jag har ju levt i en rik familj och borde vara tacksam för det men… pengar gjorde inte att våldet magiskt försvann…
Jag har börjar öppna mina mörkaste trauman för två av handledarna på sysselsättningen, känns märkligt att det är där jag väger öppna mig och känner sån tillit. De lyssnar och validerar och frågar hur de kan stötta på bästa sätt. Jag är välkommen dit dagligen om jag behöver/krisar (har ju egentligen två dagar i veckan beviljat). Eller ringa. Allt för att jag inte ska tippa över kanten helt.

Min PTSD fysio ger mig taktil massage främst. För att vanlig massage kan vara traumatiserande. Sen även stabilserande övningar med kroppen. Olika sätt att röra på sig för att verka lugnande, som vagga lite, sitta i jägaeställning. Hur jag ska sitta för att det ska kännas stabilt och tryggt. Även övningar där jag placerar förövaren (fysion som ska föreställa det) på en plats i rummet för att känna olika avstånd som är trygga. Och så en hel del psykoedukation och att vi pratar om hur jag känner just nu. Hon har dessutom lärt sig känna av när jag dissocierar och lyckas fånga tillbaka mig till nuet.
Frågar ofta var i kroppen det smärtsamma minnena sitter just nu, och hur vi kan komma åt det.

Tycker det är svårt att vara tacksam när det man ska vara tacksam över inte är vad det borde vara, när det inte är vad det normalt är för andra. Visst finns det de som har det sämre, men är det vad vi ska utgå ifrån? Då borde vi vara tacksamma för att vi lever? Det är jag inte, jag är mest arg för det. Mamma var sängliggande hela graviditeten för att hon var på väg att förlora mig från riktigt tidigt och hela tiden framåt. Och ändå kunde hon inte ta hand om mig bättre? Mina två yngsta syskon, som inte levt med pappa utan med mamma i stort sett bara, säger att mamma är en av de mest känslokalla personerna de vet. jag skulle ha blivit ett missfall av naturen (antagligen med tanke på mina handikapp) och istället ska jag vara tacksam för att jag föddes och för att jag inte blev älskad och omhändertagen av mamma och för att mina föräldrar brast i omsorgen om mig? Ja, det kunde varit värre. Men också bättre. Det är först nu sedan förra året jag faktiskt känner mig arg på mamma för detta.

Skönt att du kan öppna dig för de på din sysselsättning! Och intressant med din fysio! Tycker du att det hjälper dig?

 

[Enya]

Ja tyvärr bara läkare som kan sjukskriva men tänkte om han kan stötta dig i läkarkontakt och förklara behovet av sjukskrivning om han också anser det är vettigt.

Förstår hur du känner och tänker angående traumaterapin. Men så länge man inte är västligt suicidal så brukar det inte vara ett hinder att man mår extra dåligt. Det är ju därför man behöver terapin, men sen är det ju det där med undvikande, svårt. Nån gång måste man ju börja trassla i det där som man bara vill strimla sönder för onekligen påverkar det ju sig väldigt mycket.

Jag är bra på att undvika har jag förstått Slingrar mig och har mig, undviker svara, byter samtalsämne, och när tiden slagen och det är slut och han säger något om "vi hann inte..." så kan jag fnissa lite och säga "Tack god Gud för det alltså, menar du att jag får gå nu?!" Jag tar varje chans jag får att slippa jobbigt. Tror jag kunde lyckas bättre med förra terapeuten än med denna faktiskt (att undvika). Egentligen inget jag gör medvetet alltid, det bara blir så. Så när det kom på tal så sa jag att jag nog är bra på att undvika saker som är svåra. No shit Sherlock tänkte jag om mig själv då. För att göra mig rättvisa så är mitt undvikande bara begränsat till det här och inte annat. Så min ormfobi hanterar jag genom att se på bilder och videos av ormar osv. Inte undvikande. Samma med liknande saker, jag gör trots att det är svårt och jobbigt. Men det är ju inte trauman på samma vis.

 

[kma]

Ja och har man inte haft kontakt med psykiatrin och knappt vc heller och inte heller mycket angående terapier så tas man inte på allvar riktigt. Jag har fått diagnosen depression av VC, vet att psykolog (som inte var vc utan det skickades remiss till privat aktör med samarbete med regionen jag tillhörde då) som jag gick PDT hos satte PTSD också men här på vc finns bara depressivt skov som diagnos. Inget inom psykiatrin, har aldrig varit där.

Det värsta är ju att den här regionen inte har mycket utanför regionen så ifall vc känner att jag är över deras vårdnivå så blir det psykiatrin, vilket inte skulle förvåna mig alls. Men där jobbar jag. Jag har lite svårt att gå till min arbetsplats för sjukvård i någon form, speciellt när jag inte har det så lätt med kollegorna i mitt eget yrke, de som alltså gör som jag och skriver det läkarna dikterar. De som kommer hantera min journal. Känns soooooooooooooo not ok för mig. Kan acceptera läkarna, psykologerna och sjuksköterskorna osv, men en journal hanteras av oss sekreterare också. Även om jag som sekreterare inte gör något snokande (jag lovar!) så är det mina kollegor och de litar jag inte på ett dugg, mitt privata angår inte dem.

Det känns märkligt att du inte har diagnosen PTSD, känns som du har alla kriterier för det med flashbacks/mardrömmar, hyperaurosal, undvikande och negativ kognition eller vad det heter. Och att depressionen främst beror på trauman?

Förstår verkligen att det skulle slå bakut inom dig att vara patient på din egna arbetsplats. Jag skulle inte fixa att kollegorna dikterar min journal, panik!
Klart du inte snokar men svårt diktera och inte snappa upp ngt alls. Man gör ju det helt utan mening bakom.

 

[kma]

Jag är bra på att undvika har jag förstått Slingrar mig och har mig, undviker svara, byter samtalsämne, och när tiden slagen och det är slut och han säger något om "vi hann inte..." så kan jag fnissa lite och säga "Tack god Gud för det alltså, menar du att jag får gå nu?!" Jag tar varje chans jag får att slippa jobbigt. Tror jag kunde lyckas bättre med förra terapeuten än med denna faktiskt (att undvika). Egentligen inget jag gör medvetet alltid, det bara blir så. Så när det kom på tal så sa jag att jag nog är bra på att undvika saker som är svåra. No shit Sherlock tänkte jag om mig själv då. För att göra mig rättvisa så är mitt undvikande bara begränsat till det här och inte annat. Så min ormfobi hanterar jag genom att se på bilder och videos av ormar osv. Inte undvikande. Samma med liknande saker, jag gör trots att det är svårt och jobbigt. Men det är ju inte trauman på samma vis.

Trauman är ju trotsallt en helt annan sak än fobier. Men bra du jobbar med fobierna utan att undvika.

Om man aldrig har förr visa känslor och prata känslor och upplevelser är det inte så konstigt att man slingrar sig och håller tyst. Hur ska man kunna lita på att den man pratar med inte gör en illa.

 

[Enya]

Goa vovve djur är speciella på det sättet. Låter som Lucifer min första katt som även levde med mig under mitt långa misshandelförhållande. Han ”slog” försiktig med tassen på kinden och tvättade mig i hela ansiktet för att väcka mig ur mardrömmar. Han la sig på mig och spann när jag hade panikångest. Han kände av precis allt som pågick inom mig. Och han sov på min kunde med huvudet på min kind varenda natt. Nu sover jag med gossedjur för Sune och Nicke är inte riktigt lika inkännande.

Förresten gällande gossedjur så föreslog terapeuten jag hade EMDR nr 2 att jag skulle hade med mig som stabiliserande under terapin. Men jag kände att det vad pinsamt. Fastän det var hennes förslag, så dumt.

Jag börjar scanna omgivningen när jag stänger min ytterdörr så redan i trapphuset är systemet igång på alarm. Det är inte konstigt vi blir utmattade när vi scannar som vi gör.
Synd att rottisen också börjar scanna, hade ju varit bra om hon var den där trygga du behöver. Hur är spionen? Kan du få trygghet av honom utomhus?

Känner igen det där fick alltid höra se men inte röra. Känn på! Det är ju ditt sätt att se bättre.

Lucifer, fint namn på en katt, påminner inte om en Lucifer dock
Synd du inte tog med dig ett gosedjur till EMDRterapin, det hade kanske hjälpt lite. Men förstår att det kändes pinsamt! Jag har en huskyhund i fönstret på mitt jobb, vet att jag har fått några kommentarer om den. Inga elaka utan mer skrattande. Skratta bäst som skrattar sist tänker jag, den är rätt trevlig att hålla i när man tänker!

Spionen är en husky, han är självupptagen spion Det är faktiskt skönt, han bryr sig inte om mycket, förutom minusgrader och snö, så nu när det är kyligare i luften är han stollig, men annars är han lugn och obrydd. Men jag går ju med de tillsammans. Har funderat på om jag skulle försöka ta dem en och en för att lösa situationen lite.

 

[kma]

Tycker det är svårt att vara tacksam när det man ska vara tacksam över inte är vad det borde vara, när det inte är vad det normalt är för andra. Visst finns det de som har det sämre, men är det vad vi ska utgå ifrån? Då borde vi vara tacksamma för att vi lever? Det är jag inte, jag är mest arg för det. Mamma var sängliggande hela graviditeten för att hon var på väg att förlora mig från riktigt tidigt och hela tiden framåt. Och ändå kunde hon inte ta hand om mig bättre? Mina två yngsta syskon, som inte levt med pappa utan med mamma i stort sett bara, säger att mamma är en av de mest känslokalla personerna de vet. jag skulle ha blivit ett missfall av naturen (antagligen med tanke på mina handikapp) och istället ska jag vara tacksam för att jag föddes och för att jag inte blev älskad och omhändertagen av mamma och för att mina föräldrar brast i omsorgen om mig? Ja, det kunde varit värre. Men också bättre. Det är först nu sedan förra året jag faktiskt känner mig arg på mamma för detta.

Skönt att du kan öppna dig för de på din sysselsättning! Och intressant med din fysio! Tycker du att det hjälper dig?

Jag är inte heller tacksam över att jag lever, varför föddes jag, totalt meningslöst enligt mig.
Men jag förstår att du har ett annat lager/nivp gällande det med tanke på dina handikapp också. Dina föräldrar har brustit totalt i omsorg från början och du har all rätt att vara arg på din mamma!
Anknytningstrauman är bland det svåraste man kan vara med om. Som barn behöver man vägledning och trygga personer runt sig.

Sysselsättningen är nog en räddning för mig. Det är triggande situationer där också men samtidigt en oerhörd trygghet och främst ett sammanhang! Jag känner mig äntligen sedd för den jag är och ingen säger att jag är fel eller gör fel.
Fysion har jag haft i 5 år och hon är av de få som jag känner tillit för och som hjälper mig framåt. Att jobba med för mig från början ”flummiga saker” vadå hur ska det där var tryggande: hjälper faktiskt. Som när jag börjar dissociera eller få panikångest i t ex kön på snabbmatskedja eller affär och börjar vagga lite, eller nån gång satte jag mig i jägarställning när jag väntade på MAX det gör att jag kommer ur det fortare och slipper svimma som annars kan hända.

Men hon behöver påminna mig ofta om vad vi gått igenom för övningar och vad jag tidigare känt varit hjälpsamt. För jag är ju så borta i huvudet att jag sällan minns.
Funkar inte längre att knappt sova ngt alls år efter år. Hjärndimma deluxe.
Jag kan inte vila dagtid heller genom att blunda, för min kropp gör allt för att hålla ögonen öppna för så fort jag blundar kommer minnesbilder upp på näthinnan. Så vet inte hur jag ska komma ner i varv.