Ni som är lyckligt barnfria...

[fio]

Jag skulle gärna vilja höra era berättelser, om ni tvivlat och vad ni tänker kring ert beslut att vara barnfria idag.

Jag tvivlar fortfarande själv och märker dock ett starkt mönster att jag veckorna innan mens känner att jag inte vill missa att ha barn och egen familj. Därefter tänker jag att jag värderar min frihet i livet för mycket och vill ju leva ett enkelt liv utan för mycket måsten eller oåterkalleliga beslut. Men det är ju bara min kropp som skickar ut hormoner, och jag kan ju inte basera mitt beslut om jag vill skaffa barn eller inte på det...

Men ibland, som efter jul, känner jag en stark längtan efter familjegemenskap och att ha mer mening i mitt liv. Särskilt när jag just nu känner att jag har tappat allt mitt driv i karriären och är less på allt med prestation att göra. Att flytta närmre mina syskonbarn har varit en tanke länge, så jag åtminstone kan vara en större del av deras liv och få känna meningsfullhet i att stötta dem på bästa möjliga sätt som en rolig faster. Och att ha djur att fokusera på istället, då det också är en pusselbit som fortfarande fattas i mitt liv.

Ok, jag har aldrig tvivlat och aldrig känt att jag missat något eller känt en längtan till en familjegemenskap som innefattar barn. Jag har oxå syskonbarn men träffar dom väldigt sällan. Den yngsta som är typ 6 år har jag aldrig träffat. Det beror oxå på att min syster är 14 år yngre än jag och när jag var 20 år så var hon 6 år så vi har aldrig haft någon gemenskap på det viset.

 

[Glasbubblan]

Jag har en nära vän som ångrar att hon skaffade barn. Hon ångrar inte själva barnet i sig men att hon skaffade barn.
Barnet är en snäll grabb i tonåren men själva föräldrarollen var inte vad hon tänkt sig alls.

Skulle du kunna utveckla detta, om du vet mer vill säga? Jag är lite nyfiken på vad det är som hon ångrar/inte var som hon tänkt sig?

 

[Lalinea]

Skulle du kunna utveckla detta, om du vet mer vill säga? Jag är lite nyfiken på vad det är som hon ångrar/inte var som hon tänkt sig?

Hon hade svårt för anpassningen att aldrig kunna vara spontan och att alltid ha ansvar över barnet.
Hon tycker det varit för mycket jobb kring allt som rör barnet.
Men hon har också varit ensamstående så jag vet inte hur mycket det spelat in.

 

[Nordthor]

Apropå det där med anpassning till att vara förälder så är det något som jag själv upplever att jag fortfarande har lite svårt med. Nu är mitt barn tre år och de flesta andra föräldrar (med lika gamla barn) jag pratar med verkar liksom ha släppt att det är lite jobbigt emellanåt vid detta laget. De verkar liksom okej med att ha fått ge upp sina hobbies osv. Det är inte jag så jag tycker att vardagen består mycket i att ständigt ha dåligt samvete för att allas behov inte är hundra procent tillfredsställda. Det dåliga samvetet resulterar också i att jag blir irriterad och således en lite sämre sambo, mamma och matte. Känslan av att inte räcka till gör mig på dåligt humör och det är nog också där jag har som svårast att anpassa mig. Eller anpassa är väl kanske ett dåligt ordval, det kanske snarare handlar om acceptans för att jag inte kan hinna med allt lika lätt (och ostört) längre. Jag hoppas att jag kan komma till ro med det hela men måste erkänna att jag är lite förvånad över hur lång tid det tar. Nu har ju folk dessutom tjatat om syskon sedan sonen kom men för min del finns det inte ens på kartan. Jag vill inte ens veta hur otillräcklighetskänslorna hade varit med en liten till att ta hand om.

(Kanske lite OT men apropå...)

 

[sjoberga]

Apropå det där med anpassning till att vara förälder så är det något som jag själv upplever att jag fortfarande har lite svårt med. Nu är mitt barn tre år och de flesta andra föräldrar (med lika gamla barn) jag pratar med verkar liksom ha släppt att det är lite jobbigt emellanåt vid detta laget. De verkar liksom okej med att ha fått ge upp sina hobbies osv. Det är inte jag så jag tycker att vardagen består mycket i att ständigt ha dåligt samvete för att allas behov inte är hundra procent tillfredsställda. Det dåliga samvetet resulterar också i att jag blir irriterad och således en lite sämre sambo, mamma och matte. Känslan av att inte räcka till gör mig på dåligt humör och det är nog också där jag har som svårast att anpassa mig. Eller anpassa är väl kanske ett dåligt ordval, det kanske snarare handlar om acceptans för att jag inte kan hinna med allt lika lätt (och ostört) längre. Jag hoppas att jag kan komma till ro med det hela men måste erkänna att jag är lite förvånad över hur lång tid det tar. Nu har ju folk dessutom tjatat om syskon sedan sonen kom men för min del finns det inte ens på kartan. Jag vill inte ens veta hur otillräcklighetskänslorna hade varit med en liten till att ta hand om.

(Kanske lite OT men apropå...)

Fast där är det ju löst! Det är bara att du ringer "folk" som tjatar om syskon så kommer de direkt och tar hand om skaran i ren glädje, medan du kör hobbies för fullt.

Det är då himla tröttsamt att det förekommer.

 

[Nordthor]

Fast där är det ju löst! Det är bara att du ringer "folk" som tjatar om syskon så kommer de direkt och tar hand om skaran i ren glädje, medan du kör hobbies för fullt.

Det är då himla tröttsamt att det förekommer.

Ja, de kan ju ta hand om sonens "storebror" också (Mallen ). Det är så härligt med lite liv och rörelse.

Håller med! Låt mig bestämma själv över livsförändrande beslut, tack och bock.