TS, jag känner igen mig en hel del i det du beskriver. Jag tycker om alkohol, speciellt öl. Under 20+åren var jag inte världsbäst på att hantera det, hade ofta svårt att inte dricka mer än jag tänkt under en kväll. Senare har jag inte haft det problemet, och inte heller druckit speciellt ofta, men ändå upplevt att alkoholen haft ett fokus som stört mig. Till exempel att under en i övrigt härlig sommarkväll har jag i stället för att bara njuta fullt ut av stunden kunnat tänka att det hade varit ännu bättre om man haft ett par öl nu också. I alla mina tidigare kärleksrelationer, under mina perioder av dejtande, och i vissa vänskapsrelationer har alkohol varit en central del i umgänget. I alkoholens närvaro har man varit som mest förälskad, haft mest semesterkänsla, haft som mest kul. Jag har inte riktigt trivts med det, men samtidigt låtit mig dras med eller själv varit en aktiv part i att det blivit så.
För fem år sen blev jag tillsammans med en person som inte dricker alls, en sen många år nykter alkoholist. Att vi inte kan dricka ihop har aldrig känts tråkigt, utan det har bara varit skönt att alkohol överhuvudtaget inte varit aktuellt när vi umgåtts. Vi är särbos, och när vi väl lyckas ses är det alltid lite mysig helgkänsla även om det är en tisdag när vi ska upp klockan fem. Vi brukar ta en öl till maten, och om jag förut tyckte att smaken av öl var synonymt med starköl och allt annat smakade ”blaskigt” så har det faktiskt, efter att ha druckit mycket alkoholfri öl, helt präglats om för mig. En alkoholfri öl av en smakrik sort (typ IPA) är det jag tycker är godast nu. Dricker jag en folköl/starköl nu kan jag tycka att den har en stark alkoholsmak som inte är så god.
När vi är på semester brukar vi ofta lyxa till det lite mer genom att gå ut och dricka alkoholfria drinkar. För mig har det helt klart funkat att ersätta med alkoholfria alternativ för att känna samma helg/semester/festkänsla som det tidigare behövdes alkohol för.
I nåt av dina inlägg var du inne på att det är kanske lättare att avstå alkohol helt än att bara dricka ibland och jag tror att det kan ligga nåt i det. När det helt enkelt inte är aktuellt kan man lägga fokus på annat än att fundera på om ikväll är en sån kväll där man ska ta/skulle ha tagit ett glas eller inte.
Nu har jag själv inte tagit nåt beslut att inte dricka alls (gör det med vänner ibland), men att jag gör det betydligt mer sällan har ändå gjort att alkoholen känts mindre och mindre viktig. Tidigare kunde jag t.ex. känna utanförskap om jag av nån anledning var nykter i situationer där det dracks, och det gör jag inte längre. När jag inte har barnvecka jobbar jag knäppa tider, ofta sena kvällar/nätter på helger, vilket kan ställa till det socialt, men nu när jag inte tycker det är trist att skippa alkoholen kan jag glädjas åt att jag kan hänga med på pubrundan, festen eller bastukvällen innan jobbet. Jag kan vara där fullt ut, utan att dricka.
Så, sammanfattningsvis, det går absolut att komma ifrån känslan av att sakna alkoholen som det lilla extra, och jag tror att du TS är på god väg att komma dit.
Det här med sociala alkoholnormer är ju en annan bit av det hela, de normerna kan absolut vara starka i olika sammanhang, men jag känner nånstans att det också blir mycket lättare ju mer man grundar i sig själv att det är ett självklart och positivt val att avstå alkohol, oavsett om det är tillfälligt eller långsiktigt. Man blir då mindre känslig för vad andra kan tycka och tänka, ser det kanske inte ens, och bryr sig mindre.
