Normalt och inte

[Freazer]

Att någon är döende behöver inte ha någon tidsgräns. När kroppen börjat stänga ner är man ju döende men hur lång tid det tar (eller om det faktiskt vänder) kan man ju bara sia om.

Man behöver verkligen inte träffa någon en sista gång om man inte vill. Att dra in att det skulle vara onormalt ser jag bara som konstigt. Vem har rätt att sätta sig till doms över någon annan på ett sådant sätt? Jag skulle se de argas synpunkter som sorg. De vill inte att detta ska hända och det går ut över dig. Du blir syndabocken som de kan ösa sina arga känslor över för inte kan man vara arg på någon som är döende... (Såklart kan man det. Man kan vara arg på någon som är död med.)

Personen fick sin diagnos för 4-5 veckor sedan och beskedet att det finns inget att göra och har åkt in och ut från sjukhuset ett par gr. Jag förstår att man inte mår toppen och att h*n är väldigt sjuk så jag skulle gissa att det säkert är så att kroppen börjat stänga ner men som du säger kan man bara sia om saken. Men just dom orden används flitigt som ett skäl att besöka h*n.
Du har kanske rätt att deras beteende beror på sorg men ett av mina syskon som bor utomlands och har haft möjlighet att flyga hem har inte heller dykt upp och har inte heller för avsikt att göra det har inte blivit tjatad på en enda gång.

 

[Bulldoozer]

De har troligen omriktat sin uppmärksamhet till dig då det är lättare än att ta itu med sina tankar och känslor i situationen. Det är otroligt vanligt att anhöriga bråkar, skuldbelägger och/eller blir osams just vid dödsbädden tyvärr.

Det bästa är kanske att i den mån det går begränsa kontakten med dem och även tänka på att de troligen handlar i affekt då situationen är jobbig och skrämmande för dem.

Det inte upp till dem att avgöra huruvida du är normal eller inte, du ska göra det som känns bäst för dig och inget annat.

 

[Pegasus63]

Bara att be dem dra dit pepparn växer för de har inget att göra med eran relation.

Enda orsak att besöka personen i fråga är om hen ringer själv, ber om ursäkt för sitt beteende och önskar ses.

Kan ju dock inte uteslutas att dessa 2 har ett finger med i spelet i samtalet så ta det gärna med en nypa (paket med) salt.

 

[Freazer]

Det triggar nog något hos dem som gör att de tjatar, kanske snarare det än att de tycker du gör "fel". Förstår att tjatet tär på dig!

Kanske, vet inte vad det skulle vara. Den ena som håller på mest har inte ens själv besökt den sjuka personen trots h*n har skrivit det i flera veckor. När jag frågade varför h*n inte besökt själv så var anledningen att personen var för sjuk och hade flyttats runt.

De har troligen omriktat sin uppmärksamhet till dig då det är lättare än att ta itu med sina tankar och känslor i situationen. Det är otroligt vanligt att anhöriga bråkar, skuldbelägger och/eller blir osams just vid dödsbädden tyvärr.

Det bästa är kanske att i den mån det går begränsa kontakten med dem och även tänka på att de troligen handlar i affekt då situationen är jobbig och skrämmande för dem.

Det inte upp till dem att avgöra huruvida du är normal eller inte, du ska göra det som känns bäst för dig och inget annat.

Jag har faktiskt tagit bort den ena från fb och dolt så att jag inte ser h*ns eventuella meddelande längre.

Enda orsak att besöka personen i fråga är om hen ringer själv, ber om ursäkt för sitt beteende och önskar ses.

Jag känner samma sak..

 

[athena_arabians]

Jag har en släkting som är svårt sjuk och ligger för döden enligt andra släktingar. Jag vet inte hur nära inpå man brukar uttrycka dessa orden men det har sagts i ungefär 4-5 veckor nu.
Personen umgicks mkt med familjen och oss barn när vi var små men jag har av olika anledningar inte har någon kontakt med personen på ca 10 år och ganska sporadiskt innan dess då personen betedde sig mkt illa under en lång tid pga sitt alkoholmissbruk och jag sa upp kontakten för jag tolererar inte sånt beteende som personen höll på med.

Jag känner att jag varken vill eller behöver besöka personen på dödsbädden men nu anser två andra släktingar att det är helt fel och att jag är ”inte normal” som inte vill besöka personen. Jag har vänligt men bestämt förklarat varför jag inte vill och bett dem respektera detta och fått upprepa det flera gånger men ändå ska det tjatas, skällas och skrivas dumma meddelande som går ut på att förklara hur onormal och hemsk jag är som inte vill besöka personen. Till saken hör att personen själv har (vad jag vet) inte uttryckt någon vilja över att träffas heller utan detta drivs enbart av dessa två personerna. Personen som är sjuk tittar på stories på Facebook och har tagit selfies(?!) med en av dom arga personerna och skickat till mig och jag tänker att h*n hade klarat av att uttrycka en önskan om att träffas om h*n hade velat.

Känner också att det går åt båda hållen, det har funnits massor av tid för personen att själv ta kontakt och vilja reda ut allting men det har inte personen gjort.

Jag tycker inte att man ska glömma och förlåta allt bara för en person ligger på dödsbädden men hade personen själv uttryckt att h*n ville träffas hade jag absolut åkt dit och inte haft några problem med att prata om det eller reda ut om det fanns saker att reda ut från sjuka personens sida.

Funderar lite på hur andra hade tänkt och tycker utifrån min sida av beskrivna historia.

Vill du inte besöka hen så ska du inte göra det. Det finns inga rätt och fel i en sådan här situation, en gör det en vill och orkar med. Jag besökte tex inte min mamma när hon låg för döden, dels för att jag bara inte orkade, dels för att hon inte känt igen mig på många år och dels pga coronasmitta på boendet... på ett sätt känns det jättejobbigt att jag inte gjorde det men det var rätt beslut då och så här i efterhand.

Att dina föräldrar pressar förstår jag mekanismen bakom även om jag inte håller med om att det är ok att göra så. Nu vet jag inte hur gamla de är men många blir lite stelare med åren vad gäller saker en "ska" göra plus att de verkar ha svårt att hantera sin egen sorg över situationen så de tar ut den på dig.

Jag har tyvärr inga bra förslag hur du ska hantera dem mer än att faktiskt säga åt dem att er relation påverkas och försämras pga deras tjat/press och att de faktiskt får lov att respektera din ståndpunkt (men jag vet, det lär tyvärr inte ge något resultat).

Personligen har jag sagt upp bekantskapen med vissa i min släkt för jag orkar inte med deras tjafs. Jag är artig om vi träffas men inte mer än så.

 

[Red_Chili]

Du ska inte träffa någon du inte vill träffa, inte på obetald fritid iaf.
Ang de som tjatar: ignorera dem. Säg åt dem att du kommer blocka deras nummer om de fortsätter ringa/skicka sms om att du ska träffa personen. De har inget med er relation att göra.

Själv fick jag frågan om att ta kontakt med en släkting till en släktings partner när denne blev gammal och dålig. Vi hade en del kontakt när jag var ung men till sist vägrade jag träffa personen eftersom hen var så fruktansvärt elak. Några gånger fick jag frågan om att ha kontakt och någon gång fick jag också höra "X hälsar och hoppas att du har det bra". Mitt svar blev bara att jag inte vill höra talas om X oavsett hälsostatus och att det inte finns någon anledning för oss att ha kontakt. Jag fick upprepa mig några gånger, andra hoppades väl på att jag så småningom skulle ändra mig, men jag ändrade mig aldrig och till sist accepterades det. Jag ångrar inte mitt beslut en millisekund.

 

[a1agnlju]

Vad fint att ni fick pratat och att du fick en ursäkt. Jag har inget hopp om att få en ursäkt. Dessa personerna gillar att skylla allt på alla andra oavsett vad deras egna del är så jag har lagt det bakom mig.
Har upprepade gånger sagt och skrivit det men får svar som bland annat innehåller meningar om att det är det mest normala att besöka en döende person och att det inte går att respektera min åsikt om det för den är fel. Känner lite så att det kvittar vad jag säger eller svarar så kommer det vara fel och dom tror att dom kan tjata dit mig.
Jag kommer inte att ångra mig det är jag helt säker på. Jag kan sakna den personen var innan alkoholmissbruket ibland men denna elaka person, nej.

Svara bara - Då får jag vara onormal i era ögon då.

 

[Hippocampus]

Man får göra som man vill när en är vuxen..

 

[tanten]

Jag fick mycket skit från en granne när jag sa upp kontakten med min mor. Hon var ju min MOR.
Brors fru sa att jag inte var välkommen att hälsa på hos dem. (så bror kommer hit istället)
Säger bara - walk a mile in my shoes.....

Alla har rätt till sin egen historia och sina egna beslut!!!

 

[iNHALE]

Gammal skit blir inte automatiskt förlåten bara för att någon ligger för döden eller är död. Upplys dem om att om de inte slutar tjata och komma med sina idiotiska kommentarer så kommer du blockera dem. Man är inte skyldig att besöka någons dödsbädd, gå på begravningar, minnesstunder eller andra sammankomster om man inte vill bara för att man råkade känna människan i fråga. Det har hänt att anhöriga dykt upp på mitt jobb bara för att försäkra sig om att människan faktiskt "äntligen" är död. Alla känslor är okej att ha oavsett i vilken riktning det pekar.

 

[Lingon]

Blir också väldigt trött på det..Tips på hur dessa personer som tjatar ska bemötas med tanke på att dom inte verkar lyssna överhuvudtaget?

Mitt förslag:

Säg vänligt men bestämt: "Du vet vad jag tycker. Jag tänker inte diskutera det mer." Fortsätter personen och ni pratar i telefon så säg: "Jag tänker inte diskutera det här med dig så jag kommer lägga på luren nu. Ha det bra! Vi hörs en annan dag." och lägg sen på. Då har du varit artig men värnat om dina gränser. Du la inte bara på luren i örat på den andre utan förklarade sansat att du skulle göra det och varför.

 

[Angel]

Tycker inte det låter det minsta onormalt utan reaktionen är precis den samma som för många andra som tagit avstånd från släktingar missbruksproblem eller allvarlig psykisk ohälsa. Alla dör och vilka man ”har moraliskt rätt” att ha vid sin sida då avgörs bara av hur man levt sitt liv och behandlat de personerna då.

 

[Freazer]

Vill du inte besöka hen så ska du inte göra det. Det finns inga rätt och fel i en sådan här situation, en gör det en vill och orkar med. Jag besökte tex inte min mamma när hon låg för döden, dels för att jag bara inte orkade, dels för att hon inte känt igen mig på många år och dels pga coronasmitta på boendet... på ett sätt känns det jättejobbigt att jag inte gjorde det men det var rätt beslut då och så här i efterhand.

Att dina föräldrar pressar förstår jag mekanismen bakom även om jag inte håller med om att det är ok att göra så. Nu vet jag inte hur gamla de är men många blir lite stelare med åren vad gäller saker en "ska" göra plus att de verkar ha svårt att hantera sin egen sorg över situationen så de tar ut den på dig.

Jag har tyvärr inga bra förslag hur du ska hantera dem mer än att faktiskt säga åt dem att er relation påverkas och försämras pga deras tjat/press och att de faktiskt får lov att respektera din ståndpunkt (men jag vet, det lär tyvärr inte ge något resultat).

Personligen har jag sagt upp bekantskapen med vissa i min släkt för jag orkar inte med deras tjafs. Jag är artig om vi träffas men inte mer än så.

Beklagar din mamma men vad skönt att du känner att det var rätt beslut.
Dom är helt klart äldre men inte så gamla och har alltid varit väldigt otraditionella eller vad man ska säga tidigare. Tyvärr lyssnar dom inte så det känns rätt lönlöst att lägga mer tid på att förklara för dom.
Samma här, blod är inte tjockare än vatten och man behöver inte ”stå ut” med folk man inte tycker om.

 

[Freazer]

Du ska inte träffa någon du inte vill träffa, inte på obetald fritid iaf.
Ang de som tjatar: ignorera dem. Säg åt dem att du kommer blocka deras nummer om de fortsätter ringa/skicka sms om att du ska träffa personen. De har inget med er relation att göra.

Själv fick jag frågan om att ta kontakt med en släkting till en släktings partner när denne blev gammal och dålig. Vi hade en del kontakt när jag var ung men till sist vägrade jag träffa personen eftersom hen var så fruktansvärt elak. Några gånger fick jag frågan om att ha kontakt och någon gång fick jag också höra "X hälsar och hoppas att du har det bra". Mitt svar blev bara att jag inte vill höra talas om X oavsett hälsostatus och att det inte finns någon anledning för oss att ha kontakt. Jag fick upprepa mig några gånger, andra hoppades väl på att jag så småningom skulle ändra mig, men jag ändrade mig aldrig och till sist accepterades det. Jag ångrar inte mitt beslut en millisekund.

Skönt att ditt beslut accepterades. Tyvärr tror jag inte dom här två kommer göra det men känner att nu har jag upprepat mig tillräckligt många gr att jag inte vill lägga mer tid på det.

Gammal skit blir inte automatiskt förlåten bara för att någon ligger för döden eller är död. Upplys dem om att om de inte slutar tjata och komma med sina idiotiska kommentarer så kommer du blockera dem. Man är inte skyldig att besöka någons dödsbädd, gå på begravningar, minnesstunder eller andra sammankomster om man inte vill bara för att man råkade känna människan i fråga. Det har hänt att anhöriga dykt upp på mitt jobb bara för att försäkra sig om att människan faktiskt "äntligen" är död. Alla känslor är okej att ha oavsett i vilken riktning det pekar.

Håller helt klart med. Förstår inte alls det tänket.

Mitt förslag:

Säg vänligt men bestämt: "Du vet vad jag tycker. Jag tänker inte diskutera det mer." Fortsätter personen och ni pratar i telefon så säg: "Jag tänker inte diskutera det här med dig så jag kommer lägga på luren nu. Ha det bra! Vi hörs en annan dag." och lägg sen på. Då har du varit artig men värnat om dina gränser. Du la inte bara på luren i örat på den andre utan förklarade sansat att du skulle göra det och varför.

Pratar inte i telefon så ofta med dom men har skrivit ungefär så flera gr men det hjälper tyvärr inte utan dom bara fortsätter. Ignorera verkar vara det bästa.

Tycker inte det låter det minsta onormalt utan reaktionen är precis den samma som för många andra som tagit avstånd från släktingar missbruksproblem eller allvarlig psykisk ohälsa. Alla dör och vilka man ”har moraliskt rätt” att ha vid sin sida då avgörs bara av hur man levt sitt liv och behandlat de personerna då.

Håller helt med.
Intressant att läsa era tankar och svar om det.

 

[Lickety]

Jag förstår dig. Har tagit avstånd från en familjemedlem och får från en annan hela tiden höra ”men varför gör du såhär??”

Jag förklarar: missbruk, psykisk misshandel, otrevlighet, förolämpningar, förtal av mitt barn osv. Personen vill inte lyssna på det örat. Tycker jag är elak. Påstår att saker inte hänt. Säger att hen inte minns saker. Säger att det inte var så farligt, hen menade inte som hen sagt, osv i all oändlighet. Jag vidhåller min ståndpunkt och vi avslutar som ovänner.

Nästa samtal är exakt likadant: ”Men VARFÖR gör du såhär, vad har hen gjort för fel?”
My lord.

Läs på om gaslighting. Jag har tillslut även behövt blocka personen som absolut inte vill förstå eller acceptera mina beslut.

 

[Freazer]

Jag förstår dig. Har tagit avstånd från en familjemedlem och får från en annan hela tiden höra ”men varför gör du såhär??”

Jag förklarar: missbruk, psykisk misshandel, otrevlighet, förolämpningar, förtal av mitt barn osv. Personen vill inte lyssna på det örat. Tycker jag är elak. Påstår att saker inte hänt. Säger att hen inte minns saker. Säger att det inte var så farligt, hen menade inte som hen sagt, osv i all oändlighet. Jag vidhåller min ståndpunkt och vi avslutar som ovänner.

Nästa samtal är exakt likadant: ”Men VARFÖR gör du såhär, vad har hen gjort för fel?”
My lord.

Läs på om gaslighting. Jag har tillslut även behövt blocka personen som absolut inte vill förstå eller acceptera mina beslut.

Dom orden (varför gör du såhär?) känner man ju igen väl och även det andra du beskriver. Jag läste om det och insåg att det är vad den värsta av dom två sysslar med. Den andra försöker också manipulera men agerar på helt andra sätt. Har alltid undrat hur dom två hittade varandra men förstår bättre nu hur dom passar ihop.
Jag bryr mig egentligen inte om andras åsikter särskilt mycket och kan vifta bort det utan problem men det var väldigt intressant att läsa svaren i tråden trots det enbart beskrivs från min sida. När jag var yngre, tonåring och i början av att bli vuxen så fick dom en att tvivla mkt på saker som hände och om det kanske var ens egna fel i alla fall trots att man från början visste att det var det inte. Så mycket märkliga människor det finns.

 

[Ajda]

Det finns inget rätt eller fel.

Jag jobbar inom sjukvården och det händer att människor ligger för döden på vår avdelning. Något jag lärt mig är att aldrig dömma varken personen i fråga eller ev anhöriga i hur de vill göra. Vissa är inte alls intresserade av att komma och besöka sin förälder, släkting, vän. Vissa har hela släkten hos sig. Allt är okej.

Vill du inte besöka personen ska du heller inte göra det.

 

[TinyWiny]

Dom orden (varför gör du såhär?) känner man ju igen väl och även det andra du beskriver. Jag läste om det och insåg att det är vad den värsta av dom två sysslar med. Den andra försöker också manipulera men agerar på helt andra sätt. Har alltid undrat hur dom två hittade varandra men förstår bättre nu hur dom passar ihop.
Jag bryr mig egentligen inte om andras åsikter särskilt mycket och kan vifta bort det utan problem men det var väldigt intressant att läsa svaren i tråden trots det enbart beskrivs från min sida. När jag var yngre, tonåring och i början av att bli vuxen så fick dom en att tvivla mkt på saker som hände och om det kanske var ens egna fel i alla fall trots att man från början visste att det var det inte. Så mycket märkliga människor det finns.

Det anklagande "varför gör du såhär" fick jag höra så många gånger under uppväxten/som ung vuxen att jag numera ser rött av de där orden. Att andra som inte har den blekaste aning om vad som ligger bakom känner att de har rätt att döma andra är så vidrigt äckligt. Tänk om dessa människor bara kunde hålla käft.

Jag bara väntar på att få höra det snart igen men jag upprepar som ett mantra att nej, jag kommer inte lytfta ett finger för att hjälpa dem. Tog de inte hand om mig ens som riktigt litet barn så varför i hela världen skulle jag lägga min dyrbara energi på dem?

Tack och lov är jag bättre rustad idag än då när jag fick höra det senast.

 

[TheRedLightning]

Jag har berättat varför men dom tycker att det ska jag glömma för att personen är döende. Har även påtalat det att personen vet hur den kan kontakta men det spelar tydligen inte heller någon roll för jag är den onormala och elaka i denna historian.

Jag hade blivit så lack på det där och då hade jag nog helt enkelt svarat ”jaha, då får jag väl vara den onormala och elaka personen då, kommer inte ändra på mig” sen hade det varit slut diskuterat.
Sen hade jag skitit i det. Vem som är onormal kan ingen säga för vad är egentligen normalt. Det som är normalt för mig är onormalt för någon annan osv.

Skulle det mot förmodan fortsätta hade jag nog låtsas som att jag inte hör va de säger och börja prata om något helt annat (förutsatt att jag vill ha fortsatt kontakt med dom, annars hade jag brytit den kontakten också). Är det meddelande på sociala medier, radera varje kommentar eller meddelande, i värsta fall blocka.

 

[Thomasine]

Jag har en släkting som är svårt sjuk och ligger för döden enligt andra släktingar. Jag vet inte hur nära inpå man brukar uttrycka dessa orden men det har sagts i ungefär 4-5 veckor nu.
Personen umgicks mkt med familjen och oss barn när vi var små men jag har av olika anledningar inte har någon kontakt med personen på ca 10 år och ganska sporadiskt innan dess då personen betedde sig mkt illa under en lång tid pga sitt alkoholmissbruk och jag sa upp kontakten för jag tolererar inte sånt beteende som personen höll på med.

Jag känner att jag varken vill eller behöver besöka personen på dödsbädden men nu anser två andra släktingar att det är helt fel och att jag är ”inte normal” som inte vill besöka personen. Jag har vänligt men bestämt förklarat varför jag inte vill och bett dem respektera detta och fått upprepa det flera gånger men ändå ska det tjatas, skällas och skrivas dumma meddelande som går ut på att förklara hur onormal och hemsk jag är som inte vill besöka personen. Till saken hör att personen själv har (vad jag vet) inte uttryckt någon vilja över att träffas heller utan detta drivs enbart av dessa två personerna. Personen som är sjuk tittar på stories på Facebook och har tagit selfies(?!) med en av dom arga personerna och skickat till mig och jag tänker att h*n hade klarat av att uttrycka en önskan om att träffas om h*n hade velat.

Känner också att det går åt båda hållen, det har funnits massor av tid för personen att själv ta kontakt och vilja reda ut allting men det har inte personen gjort.

Jag tycker inte att man ska glömma och förlåta allt bara för en person ligger på dödsbädden men hade personen själv uttryckt att h*n ville träffas hade jag absolut åkt dit och inte haft några problem med att prata om det eller reda ut om det fanns saker att reda ut från sjuka personens sida.

Funderar lite på hur andra hade tänkt och tycker utifrån min sida av beskrivna historia.

Det finns inget rätt eller fel i dessa situationer. Jag hade inte besökt om inte personen explicit uttryckt att hen ville träffas.