Har ett sto på 6 år som har varit väldigt svår att lasta, eller ja, hennes lastning svårigheter har skiftat i perioder, en period gick hon in i transporten, men var snabb ut igen, en period var hon svår att få in ( i princip omöjlig) men stod kvar när hon hade kommit in. En period gick hon in och man kunde lägga på bommen och så. En period så gick hon in men backade ut så fort hon såg att någon gjorde en rörelse bakom henne för att lägga på bommen (detta var sista hon hittade på).
I höstas/ vintras hade jag tränat under en längre period och hon gick in utan problem till slut, sedan så började jag träna på att få hon att stå kvar samtidigt som jag för varje gång jag övade försökte klappa hon längre och längre bak på kroppen, började vid huvudet och efter ett par gångers träningar så kunde jag klappa hon på baken utan att hon gick ut (jag stod på andra sidan mellanväggen) och var hon på väg ut något steg så kunde jag få stopp på henne och få hon att ta steget fram igen.
Slutligen så fick jag hon att gå in själv och jag kunde stå där bak och klapa hon på rumpan och sedan lägga på bommen, stänga luckan osv.
Nu efter flera månaders uppehåll så tänkte jag att det började bli dags och se hur hon tyckte om lastningen efter som det börjar närma sig betes släppning. Och skulle hon vara svår igen så har jag tid att öva igen med henne.
Men döm om min förvåning!
Hon gick rakt in i transporten.
Då prövade jag att skicka in henne och stänga bommen bak, inga problem.
Skickade in henne igen och stängde nu även luckan, inga problem.
Då ropade jag på min pappa och frågade om han ville stänga bommen när jag gick in med henne, och det var heller inga problem. Och det som har varit hennes allra största problem att någon står där bak för att lägga på bommen.
Så jag är väldigt glad över att all den tid jag har lagt ner i höstas/vintras har gett en sådan positiv bild hos hästen att hon inte tvekade en sekund i dag, fast det var så länge sedan hon blev lastad.
Tänk vad en sådan här sak kan förgylla ens dag!
Så till er alla som har svårlastade hästar av alla dess slag, ge inte upp!
De saker jag har haft vid min lastning är en "be nice grimma/ Monthy grimma", longerlina att leda hon med, morötter (hennes favvis godis), massor av tid, kärlek och beröm.
I höstas/ vintras hade jag tränat under en längre period och hon gick in utan problem till slut, sedan så började jag träna på att få hon att stå kvar samtidigt som jag för varje gång jag övade försökte klappa hon längre och längre bak på kroppen, började vid huvudet och efter ett par gångers träningar så kunde jag klappa hon på baken utan att hon gick ut (jag stod på andra sidan mellanväggen) och var hon på väg ut något steg så kunde jag få stopp på henne och få hon att ta steget fram igen.
Slutligen så fick jag hon att gå in själv och jag kunde stå där bak och klapa hon på rumpan och sedan lägga på bommen, stänga luckan osv.
Nu efter flera månaders uppehåll så tänkte jag att det började bli dags och se hur hon tyckte om lastningen efter som det börjar närma sig betes släppning. Och skulle hon vara svår igen så har jag tid att öva igen med henne.
Men döm om min förvåning!
Hon gick rakt in i transporten.
Då prövade jag att skicka in henne och stänga bommen bak, inga problem.
Skickade in henne igen och stängde nu även luckan, inga problem.
Då ropade jag på min pappa och frågade om han ville stänga bommen när jag gick in med henne, och det var heller inga problem. Och det som har varit hennes allra största problem att någon står där bak för att lägga på bommen.
Så jag är väldigt glad över att all den tid jag har lagt ner i höstas/vintras har gett en sådan positiv bild hos hästen att hon inte tvekade en sekund i dag, fast det var så länge sedan hon blev lastad.
Tänk vad en sådan här sak kan förgylla ens dag!
Så till er alla som har svårlastade hästar av alla dess slag, ge inte upp!
De saker jag har haft vid min lastning är en "be nice grimma/ Monthy grimma", longerlina att leda hon med, morötter (hennes favvis godis), massor av tid, kärlek och beröm.
