- Svar: 164
- Visningar: 11 842
Nu är det officiellt,jag flyttar nästa år. Jag kan inte bo kvar här. Jag har grubblat och gjort budgets om och om igen och bara antytt till mina föräldrar. Jag har väl inte ens varit helt säker själv för att det är det absolut sista jag vill men när pappa frågade igår om jag bestämt mig för att flytta hörde jag mig själv säga att ja jag har bestämt mig.
Så dags att börja rensa och sälja och slänga och prioritera. Ska kontakta några mäklare efter helgerna för värdering och se vad dom kan göra. Det kommer inte bli visning förrän i vår när det börjar bli grönt och fint och det kommer nog bli svårsålt för man får inte ta lån för att köpa hus här. Men jag hoppas det går snabbt så jag slipper lida.
För jag skulle behöva dubbelt bostadstillägg för att bo kvar och det skulle kanske kunna gå med tur men då kommer jag gå +- noll på exakt summan, jag skulle alltid oroa mig för att bilen går sönder, att aldrig kunna resa ens för att hälsa på min bästa vän, oroa ihjäl mig för att min veterinärbuffert inte skulle räcka till, inte kunna ta hand om några ökade utgifter, vända på varje krona som nu. Jag kommer inte klara det varken ekonomiskt eller psykiskt.
Just nu är värmepumpen avstängd och bara ett element i sovrummet och ett i köket eftersom värmen från värmepumpen inte når dit så jag eldar bara för att hålla värmen i resten av huset. Inte råd att ha värmepumpen på.
Jag har så extremt dåligt samvete gentemot mina föräldrar som har slitit som djur för att göra huset och trädgården beboelig. Verkligen, verkligen slitit, köpt massor av saker till trädgården Och lagt ner hundratals timmar.
Dom säger att dom inte har råd att hjälpa mig mer men jag har inte ens tänkt tanken på att dom ska betala mig för huset.
Så ja, nu väntar det att flytta till stan igen, till en lägenhet. Vill inte bo mitt i allt men jag hittar inte en enda lägenhet som finns där jag vill bo och det stressar mig att inte veta om jag kommer kunna hitta någonstans att bo för typ resten av livet.
Det här känns som ett av dom svåraste besluten jag tagit i mitt liv. Jag har varit med om värre saker men det här krossar min dröm, det har varit fantastiskt att bo här. En dröm. Kommer aldrig få det här igen. Men tänker välja att se det fina, att jag fick chansen att bo här den tiden jag fick, att det inte är alla som får den chansen. Men ändå, det gör jätte ont och jag ser verkligen inte fram emot allt jobb som är framför mig.
Jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut i lägenhet igen. Det positiva är att kunna duscha mer än 4 minuter, att ha råd med värme, att inte behöva räkna på exakt precis rätt krona för att gå runt, inte kunna hälsa på vänner, aldrig mer resa, inte ha råd med en hund igen.
Det finns helt enkelt ingen annan väg att gå
Men stadslivet lockar inte alls. Och att behöva förklara och försvara inför andra varför jag flyttar är bara så jobbigt.
Så dags att börja rensa och sälja och slänga och prioritera. Ska kontakta några mäklare efter helgerna för värdering och se vad dom kan göra. Det kommer inte bli visning förrän i vår när det börjar bli grönt och fint och det kommer nog bli svårsålt för man får inte ta lån för att köpa hus här. Men jag hoppas det går snabbt så jag slipper lida.
För jag skulle behöva dubbelt bostadstillägg för att bo kvar och det skulle kanske kunna gå med tur men då kommer jag gå +- noll på exakt summan, jag skulle alltid oroa mig för att bilen går sönder, att aldrig kunna resa ens för att hälsa på min bästa vän, oroa ihjäl mig för att min veterinärbuffert inte skulle räcka till, inte kunna ta hand om några ökade utgifter, vända på varje krona som nu. Jag kommer inte klara det varken ekonomiskt eller psykiskt.
Just nu är värmepumpen avstängd och bara ett element i sovrummet och ett i köket eftersom värmen från värmepumpen inte når dit så jag eldar bara för att hålla värmen i resten av huset. Inte råd att ha värmepumpen på.
Jag har så extremt dåligt samvete gentemot mina föräldrar som har slitit som djur för att göra huset och trädgården beboelig. Verkligen, verkligen slitit, köpt massor av saker till trädgården Och lagt ner hundratals timmar.
Dom säger att dom inte har råd att hjälpa mig mer men jag har inte ens tänkt tanken på att dom ska betala mig för huset.
Så ja, nu väntar det att flytta till stan igen, till en lägenhet. Vill inte bo mitt i allt men jag hittar inte en enda lägenhet som finns där jag vill bo och det stressar mig att inte veta om jag kommer kunna hitta någonstans att bo för typ resten av livet.
Det här känns som ett av dom svåraste besluten jag tagit i mitt liv. Jag har varit med om värre saker men det här krossar min dröm, det har varit fantastiskt att bo här. En dröm. Kommer aldrig få det här igen. Men tänker välja att se det fina, att jag fick chansen att bo här den tiden jag fick, att det inte är alla som får den chansen. Men ändå, det gör jätte ont och jag ser verkligen inte fram emot allt jobb som är framför mig.
Jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut i lägenhet igen. Det positiva är att kunna duscha mer än 4 minuter, att ha råd med värme, att inte behöva räkna på exakt precis rätt krona för att gå runt, inte kunna hälsa på vänner, aldrig mer resa, inte ha råd med en hund igen.
Det finns helt enkelt ingen annan väg att gå
Men stadslivet lockar inte alls. Och att behöva förklara och försvara inför andra varför jag flyttar är bara så jobbigt.
?
