Nu vet jag ingenting igen

[mandalaki]

Fast du verkar hela tiden tro att ditt liv skulle bli bättre om du hade pojkvän X och vän Y. Det känns som om du skrivit den här tråden de senaste tio åren, det handlar alltid om att du är ledsen för pojkvän eller vän och vet inte vad du ska göra av ditt liv. Relationskriser verkar alltid leda till att du ser svart på hela livet.

Jag tror att du först måste förverkliga dig och t o m bli lycklig på egen hand. Du är ju oftast olycklig pga pojkvänner och vänner.

 

[em-pirre]

Jag vet inte hur många gånger du fått tips i stil med detta: Jobba med dig själv först. Du verkar inte må tillräckligt bra för att kunna orka med ett förhållande. Du vet inte vem du är, vad du vill, eller om du ens gillar dig själv.

 

[Agapi]

Men hur många på det här forumet mår också dåligt men ändå har pojkvän eller familj?

Sen finns det faktiskt nåt som heter HSP, highly sensitive person. Så jag får nog vara beredd på att inte vara som alla andra hela livet.

Och när de som står en nära, som har blivit som en familj, försvinner får man väl ändå vara nere och ledsen? Det är en stor del av ens liv som förändras, ska man bara vara kall då och inte känna nånting?

 

[em-pirre]

Många, antagligen. Men du bara snurrar runt, runt i samma cirkel.

 

[mandalaki]

Visst får man vara ledsen, det är naturligt. Men det verkar jobbigt att hela livet ställs på sin spets för att en kille gör slut eller en vän försvinner. Det behöver det inte göra om man förverkligat sig på egen hand först - dvs, hittat vem man är och vad man vill med sitt liv UTAN att blanda in pojkvänner och vänner.

 

[Mabuse]

Jag tycker inte att jag hänger upp mitt liv på andra, jag VET att jag klarar mig bra på egen hand också och det har jag många gånger fått prova på. Visst, nu har jag stannat här pga min pojkvän men det är för att jag älskar honom.
Ja, i princip alla av mina vänner har flyttat härifrån och jag har varit osäker på om jag skulle stanna eller ej - men jag har alltid stannat, ENSAM, och det ångrar jag inte en sekund. De upplevelser och människor jag mött under dessa tider är ovärderliga och kommer alltid vara fina minnen.

Som 18-åring åkte jag ENSAM till ett främmande land där jag inte talade språket för att arbeta som au-pair. Dessvärre visade det sig att det inte var något för mig och jag åkte hem igen. Men jag gav det iaf ett försök, helt på egen hand.
Ett halvår efter det åkte jag iväg på en utbildning utomlands - ENSAM, och hade en underbar tid.
Efter ett halvår i Österrike flyttade min bästa och enda vän hem, men jag stannade - för jag ville inte att någon annan skulle få förstöra det jag drömt om så länge.
Jag har mått piss på jobbet, blivit orättvist behandlad, var tvungen prata tyska fastän jag knappt kunde sätta ihop meningar, har bytt arbetsplats, har halvt jobbat ihjäl mig, har gråtit en hel natt för att jag blev dumpad men ändå varit på jobbet kl 07.00 och gett 100%, varit pank och arbetslös men ändå mått så bra, har tagit mod till mig att börja med terapi (på tyska) och testat flera olika antidepp, börjat må bättre, mått så bra att jag valt att avsluta medicineringen, fått så pass många jobberbjudanden att jag blivit bortskämd etc etc etc. Och nu har jag kommit in på två universitetsutbildningar och står som reserv på två andra.

Så kom inte och säg att jag hänger upp mitt liv på andra. Här ser ni en bild av mig, men det är inte hela. Jag är starkare än ni tror.

Som @mandalaki också skrev:

Sen du flyttade till Wien tycks följande saker göra dig konstant olycklig i livet:
1. Din för tillfället bästa kompis lämnar Wien
2. Din pojkvän för tillfället strular, ni vill inte samma saker med livet
3. Ditt jobb som butikssäljare

Så att döma av vad du skriver här, så känns det ju som att det bästa sättet att må bättre är att försöka ändra på de tre situationerna. T ex såhär:

1. Bli kompis med extremt bofasta, infödda wienbor, som inte har några som helst planer på att nånsin lämna Wien
2. Bestäm dig för vad du vill i livet, till att börja med vilket land du vill bo i, och inled inte en relation med någon som inte har kompatibla mål och planer.
3. Byt yrke. Du verkar inte alls trivas med att jobba i detaljhandeln, gör något annat.

 

[Agapi]

Många, antagligen. Men du bara snurrar runt, runt i samma cirkel.

Och det gör ingen annan, bara jag?

 

[Mabuse]

Och det gör ingen annan, bara jag?

Ditt liv blir väl inte bättre av om det finns fler som står och stampar med samma problem i åratal? Säkert finns det fler med samma problem, men det innebär ju inte att det är bra för någon att göra det.

Självklart blir de flesta ledsna när vänner flyttar och pojkvänner strular. Men för dig så verkar varje sådan händelse vända upp och ner på hela livet, du funderar på om du ska flytta till ett annat land, och vad du ska göra med resten av ditt liv. Det ger ju intrycket att du hänger upp hela livet på bästa vänner och pojkvänner, om någon försvinner ifrågasätter du allt och vet inte längre vad du vill med ditt liv öht. Det är väl det som verkar lite ovanligt - visst blir saknar man vänner som flyttar, men dels kan man ju hålla kontakt ändå, dels betyder ju en flyttad vän inte att man borde behöva ifrågasätta hela livssituationen, både yrke och bostadsort. Istället för att vara ledsen över just den försvunna vännen eller pojkvännen - du har ju massor av gånger skrivit hur du älskar staden du bor i, men samtidigt verkar det ju som att du bara bor där för vänners och pojkvänners skull, eftersom du funderar på att emigrera varje gång någon i din närhet försvinner.

 

[Agapi]

Det känns som att vissa av er borde läsa på lite om HSP.
Varsågoda. http://www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html

 

[monster1]

Och det gör ingen annan, bara jag?

Nej vi är många som snurrar runt i samma cirklar, men det hjälper ju varken dig (eller mig). Vill man sluta snurra i sin cirkel måste något förändras. Jag har inte lyckats ändra min än.

 

[mandalaki]

Och det gör ingen annan, bara jag?

Det spelar väl inte så stor roll vad andra gör, grejen är ju att du fortfarande inte är nöjd med ditt liv.

Det är något som inte lirar riktigt med din pojkvän. Du ser fram emot att få måla i din ateljé på hans vingård, just när du skrivit om det på Buke gör han slut. Det låter inte som om ni haft nån direkt superkommunikation. Det är inte konstigt att du blir enormt sårbar när du inte har mer ärlighet i dina förhållanden.

 

[em-pirre]

Ja men och? Nu har du knäppt offerkoftan lite väl tight tycker jag. Vi vet vad HSP är, att andra också har problem o.s.v.

Nu är det du som har problem, återkommande sådana, och det är DU som kan göra nåt åt det. T.ex. som Mabuse skrev.

 

[Agapi]

Ja men och? Nu har du knäppt offerkoftan lite väl tight tycker jag. Vi vet vad HSP är, att andra också har problem o.s.v.

Nu är det du som har problem, återkommande sådana, och det är DU som kan göra nåt åt det. T.ex. som Mabuse skrev.

Vet du verkligen det? För det verkar inte så i ditt sätt att skriva.

 

[Mabuse]

Det känns som att vissa av er borde läsa på lite om HSP.
Varsågoda. http://www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html

Fast det förklarar väl inte varför du ifrågasätter hela livet när en kompis flyttar eller en pojkvän strular? Det du ger intryck av att sakna är känslan att du är du, med mål i livet, utanför dina relationer till vänner och pojkvän. Om en vän flyttar, då är plötsligt allt upp och ner, du vet inte vem du är eller hur du vill leva längre. HSP verkar ju handla mer om att man är känslig för yttre stimuli, inte om att man tenderar att sakna en egen stark identitet oavhängigt andra.

 

[em-pirre]

Ja. Men nu använder du HSP som ett skydd. Nu säger du i princip "Allt är jobbigt men det går inte att göra nånting alls för jag är HSP"

 

[escodobe]

Vet du verkligen det? För det verkar inte så i ditt sätt att skriva.

Att du upplever att du har HSP innebär inte att du är ett hopplöst fall som inte har någon makt över ditt liv och känslor.

Du har möjlighet att försöka hitta strategier och sätt att må bra ändå, trots att du är "känslig". Då kan Olika former att terapi, övningar ock sådant vara en hjälp på vägen.

 

[Agapi]

Fast det förklarar väl inte varför du ifrågasätter hela livet när en kompis flyttar eller en pojkvän strular? Det du ger intryck av att sakna är känslan att du är du, med mål i livet, utanför dina relationer till vänner och pojkvän. Om en vän flyttar, då är plötsligt allt upp och ner, du vet inte vem du är eller hur du vill leva längre. HSP verkar ju handla mer om att man är känslig för yttre stimuli, inte om att man tenderar att sakna en egen stark identitet oavhängigt andra.

Nej såklart, du har rätt och min terapeut hade fel. Jag är inte HSP.

 

[Agapi]

Ja. Men nu använder du HSP som ett skydd. Nu säger du i princip "Allt är jobbigt men det går inte att göra nånting alls för jag är HSP"

Eller - helt crazy tanke - så var det en förhoppning från min sida om att ni kanske skulle förstå varför saker som verkar lätta för er är svårare för mig.

 

[förvirrad]

Sen finns det faktiskt nåt som heter HSP, highly sensitive person. Så jag får nog vara beredd på att inte vara som alla andra hela livet.

Om du räknar dig till denna personlighetstyp så måste du ju planera livet utifrån det. Jag har ett funktionshinder och det gör att jag får försöka lösa mitt liv på ett sätt som gör att jag mår bra. Jag lyckas absolut inte alltid men när det blir fel försöker jag analysera vad som gick fel och sen försöker jag låta bli att upprepa de sakerna. Ibland känns det hopplöst då samhället och arbetslivet inte är planerat utifrån min problematik men i slutändan är det ändå jag som måste försöka lösa problemen som uppstår. Det betyder givetvis inte att jag inte kan söka hjälp från andra och samhället men det är mitt ansvar och mina val som är grunden.
Jag har läst dina trådar ett antal gånger och jag håller med de som säger att du verkar gå runt runt och gå på samma mina gång på gång på gång. Du måste försöka ändra på något i ditt liv så du slipper rasa på det här sättet.
Det är ingen som säger så här för att vara elak mot dig eller för att vi njuter av att du mår dåligt utan det är i alla välmening för att få dig att själv börja ta ansvar för ditt eget mående. När jag var som mest nere fick jag höra några saker som gjorde rätt ont att höra/läsa och som skapade väldigt mycket ilska för "det var ju synd om mig". Visst var det synd om mig men det fråntog mig inte ansvaret för mitt eget liv och när jag analyserat det hela under en tid så insåg jag att det som sagts var sant.

 

[em-pirre]

Eller - helt crazy tanke - så var det en förhoppning från min sida om att ni kanske skulle förstå varför saker som verkar lätta för er är svårare för mig.

Jaha, men vad vill du att vi ska skriva? Hur tänker du att vi kan hjälpa dig på nåt annat sätt än som redag gjorts i alla andra trådar?

För nu gjorde du det igen. Du snurrar in dig i hur svårt det är för dig, ingen förstår, ingen kan hjälpa o.s.v.