Oerhört osäker ung schäfer.

[Aroma]

Du är ägare till en potentiellt mycket farlig hund. Rädda hundar har 3 valmöjligheter: flykt, passivitet eller aggression. Schäfrar väljer ofta det senare. Inte i början när de är små. Men det brukar börja mellan 1-3 års ålder, när de känner att de är ganska stora och starka trots allt. Och så lär de sig att beteendet ger utdelning, de flesta människor flyttar ju på sig om en stor schäfer gör utfall mot dem. OM du nu väljer att behålla hunden så hade jag redan nu tagit kontakt med någon som är specialist på problemhundar. Det är möjligt att du kan skapa ett bra och tryggt liv för din hund, trots hans stora mentala brister. Men det kommer kräva mycket av dig som ägare, och det är bättre att du skaffar dig den kunskapen nu när hunden är liten och klen än när den har vuxit i sin päls ordentligt.

Jag hade en hund på träning, och ägarna beskrev att den var precis som din när den var valp. När de kom till mig var hunden knappt ett år gammal och hade redan bitit en tant som kom lite för nära. Han blev överraskad helt enkelt, och det var bara tur att bettet tog i jackan och inte i armen.

Det finns också en möjlighet att din hund inte kommer må bra trots att du är en bra ägare. På vissa hundar så hjälper ingen träning och goda erfarenheter, de blir bara räddare och räddare ju äldre de blir. I så fall måste du ta ditt ansvar och avsluta lidandet för hunden. Det är så klart lite tidigt att sia om hur just din hund kommer utveckla sig. Och jag kan förstå att du vill försöka. Men som f.d. ägare till en aggressiv hund så säger jag aldrig mer! Det är verkligen skitjobbigt att äga en hund som det inte går att lita på bland folk.

Jag kan bara instämma. Jag har själv haft en hund en gång i tiden som visade samma beteende som valp och unghund. I början bara "blyg" men sedan eskalerade och blev värre ju äldre den blev. Han mådde verkligen inte bra, alla människor utanför flocken var ett hot och han var ständigt på spänn ute. Idag hade jag inte behållt honom. Skillnaden var ändå att han var en pudel på 3 kg, en schäfer på 40 kg blir något helt annat att hantera.

Till ts, visst låter det kanske tufft utifrån ett ynka inlägg men det som du beskriver är tyvärr inget litet problem som man kan träna bort och sedan bli bra. Du kommer få vara på din vakt med hunden hela livet och aldrig riktigt slappna av, fundera på om det är så du vill att hundägandet ska se ut minst 10 år framåt. De svaren du får är inte för att vara elak mot dig, utanför för att alla varningslampor går igång på det beteendet valpen har.

 

[Monstermom]

Jag gick kurs för Eva Bodfält där detta praktiserade. Det var faktiskt inte så dumt. Alla hundar på kursen reagerade positivt. Upplevde jag det som. Men vi var ju ett gäng luttrade hundägare som lade ned mycket tid på våra hundar.

Som sagt, jag tror att det kan vara positivt, bara inte riskfritt. Jag känner till några hundar som blivit väldigt mycket värre med den taktiken, även om jag absolut inte påstår att den alltid är fel väg. Jag tror bara inte att det är något TS bör labba med utan att ha stöd från någon mycket erfaren irl, som kan se om det faktiskt går åt rätt håll eller om det långsiktigt ökar riskerna med just den hunden.

Min hund är redan både väldigt nyfiken och kontaktsökande, så just detta är inte en nit jag gått på. Däremot har jag gjort en hel del andra misstag, och jag vet hur lätt det är att feltolka när man inte riktigt kan se sin hund utan de hoppfulla glasögonen på - och man dessutom saknar erfarenhet av sådana här hundar, vilket TS verkar göra. Jag vet tex inte hur lång tid det tog för mig att inse att det var helfel att jobba Monster nära störningar, han verkade ju lugn, fokuserad och bekväm - tills stubinen small av så in i helvete helt plötsligt. Men vi kunde komma närmare ju! Och öka tiden litegrann! Måste vara jättebra... Nej, Monster gömmer sig i uppgiften och visar inte hur obekväm han är, men han upplevde ett enormt obehag av störningen tills han inte längre klarade av att låta bli att agera på det. Det såg ut som att vi gick framåt i träningen för vi nådde framsteg enligt de kriterier vi satt upp (tid och avstånd), men i vardagssituationer blev han stadigt värre. Det tog ett tag att koppla ihop det, för det går helt emot hur jag tycker det "borde" funka...
Obs att det här bara är ett exempel på felträning, jag säger inte att alla osäkra hundar ska vandra omkring på måfå i störningssituationer utan att ha en uppgift! Men det som hände med Monster i den träningen är ungefär vad jag sett gå snett med en del hundar som godistränats för att associera främlingssituationer med något positivt. Deras problem märktes mindre men var kvar under ytan och blev snart mycket värre istället för bättre.

Man behöver hjälp med en sådan här hund. Dels behöver man andras erfarenhet (däremot behöver man inte gå med på vad som helst bara för att den som säger det har erfarenhet! det inkluderar såklart vad jag säger också. ), och dels behöver man opartiska ögon som inte har en massa känslor investerat i att det går framåt. Och ibland behöver man hjälp att sätta saker i perspektiv - både ifråga om det där utfallet verkligen var Jordens Undergång och betyder att allt varit totalt meningslöst, och ifråga om det verkligen är rättvist att fortsätta kämpa...

 

[Brandgul]

Som sagt, jag tror att det kan vara positivt, bara inte riskfritt. Jag känner till några hundar som blivit väldigt mycket värre med den taktiken, även om jag absolut inte påstår att den alltid är fel väg. Jag tror bara inte att det är något TS bör labba med utan att ha stöd från någon mycket erfaren irl, som kan se om det faktiskt går åt rätt håll eller om det långsiktigt ökar riskerna med just den hunden.

Min hund är redan både väldigt nyfiken och kontaktsökande, så just detta är inte en nit jag gått på. Däremot har jag gjort en hel del andra misstag, och jag vet hur lätt det är att feltolka när man inte riktigt kan se sin hund utan de hoppfulla glasögonen på - och man dessutom saknar erfarenhet av sådana här hundar, vilket TS verkar göra. Jag vet tex inte hur lång tid det tog för mig att inse att det var helfel att jobba Monster nära störningar, han verkade ju lugn, fokuserad och bekväm - tills stubinen small av så in i helvete helt plötsligt. Men vi kunde komma närmare ju! Och öka tiden litegrann! Måste vara jättebra... Nej, Monster gömmer sig i uppgiften och visar inte hur obekväm han är, men han upplevde ett enormt obehag av störningen tills han inte längre klarade av att låta bli att agera på det. Det såg ut som att vi gick framåt i träningen för vi nådde framsteg enligt de kriterier vi satt upp (tid och avstånd), men i vardagssituationer blev han stadigt värre. Det tog ett tag att koppla ihop det, för det går helt emot hur jag tycker det "borde" funka...
Obs att det här bara är ett exempel på felträning, jag säger inte att alla osäkra hundar ska vandra omkring på måfå i störningssituationer utan att ha en uppgift! Men det som hände med Monster i den träningen är ungefär vad jag sett gå snett med en del hundar som godistränats för att associera främlingssituationer med något positivt. Deras problem märktes mindre men var kvar under ytan och blev snart mycket värre istället för bättre.

Man behöver hjälp med en sådan här hund. Dels behöver man andras erfarenhet (däremot behöver man inte gå med på vad som helst bara för att den som säger det har erfarenhet! det inkluderar såklart vad jag säger också. ), och dels behöver man opartiska ögon som inte har en massa känslor investerat i att det går framåt. Och ibland behöver man hjälp att sätta saker i perspektiv - både ifråga om det där utfallet verkligen var Jordens Undergång och betyder att allt varit totalt meningslöst, och ifråga om det verkligen är rättvist att fortsätta kämpa...

Det är inte lätt det här. Och "hur hunden förväntas bete sig, eller lära sig".

Nej det var ingen vanlig hund. Nej hon hade inte fått stryk. Nej det blev inte bättre av att folk satt sig på huk (det blev värre)

Dessa saker hörde jag miljoner gånger. Och nej, det som fungerade på andra "vanliga" hundar fungerade inte på henne. Och så vidare. Vi känner väl igen detta.

Inte lätt.

 

[Monstermom]

Det är inte lätt det här. Och "hur hunden förväntas bete sig, eller lära sig".

Nej det var ingen vanlig hund. Nej hon hade inte fått stryk. Nej det blev inte bättre av att folk satt sig på huk (det blev värre)

Dessa saker hörde jag miljoner gånger. Och nej, det som fungerade på andra "vanliga" hundar fungerade inte på henne. Och så vidare. Vi känner väl igen detta.

Inte lätt.

Ja, det är mycket som är jobbigt med att ha en sådan här hund! Det tar tid, pengar och energi. Det är jobbigt att känna att man inte når de framsteg man hoppats på, det är jobbigt att se ens älskade hund vara så otrygg, det är jobbigt att skrämma omgivningen, det är jobbigt med den ständiga skaderisken (min hund väger ca 50 kg så det blir en del kraft i kopplet, men jag har sett andra med utfallshundar som gjort illa sig rejält med mindre än hälften så stor hund...), och det är enormt jobbigt med det sociala. Folk som vet bättre än en själv, överallt, hela tiden. Folk som faktiskt menar väl men som inte kan/vill ta in att deras sätt faktiskt inte funkar. Folk som inte har någon som helst tolerans för en stökig hund och högljutt domderar om vad man borde göra med den. Folk som försöker köra över en totalt för att de vet minsann allt (har haft människor som ryckt kopplet ur händerna på mig! ). Folk som anser att de har rätt till en komplett bakgrundshistoria - och ändå fabricerar ihop en egen när min inte stämmer med vad de tänkt sig. Folk som x, y, z och allt annat, för man syns och märks med en problemhund och blir lite av allas egendom...

Utmärkt träning för att optimera The Death Stare.

 

[Milosari]

Vissa hundar fungerar det att lära att människor är rätt trevliga. Jag har en till hund nu som inte är så värst förtjust i människor. Honom ignorerar vi när han blir sur, och det har gjort att han tycker att människor (även barn!) är rätt okej numera. Men han är en hund som avreagerar väldigt fort, hans brist är rätt så specifik (social trygghet, den sociala nyfikenheten är normal). Och så måste det göras med fingertoppskänsla, hunden måste lyckas varje gång. Och obehaget med främlingar får aldrig vara större än ett lätt obehag som är enkelt för honom att övervinna.

 

[animalasia]

Ok, du har ju lagt ner mycket jobb på att miljöträna honom vilket är jättebra, speciellt om man bor på landet och inte träffar så mycket folk eller olika miljöer. Jag hade dock gjort helt annorlunda när det gäller träningen hemma. Jag hade inte låtit han gömma sig när det kommer folk, din hund gillar uppenbarligen inte främmande människor och det må så vara men den måste däremot börja lita på att du har koll och tar ansvar för situationen. Det gör den inte nu utan den har löst det själv genom att gå upp i varv, vakta och skälla. Här gäller lydnadsträning, din hund skall på kommando lära sig att ligga i en bädd och koppla av. När det kommer främmande så skall den ( efter att detta är befäst) veta att, min uppgift är att ligga i bädden och matte tar hand om besökaren och jag är trygg. Som belöning så skall hunden veta att bädden är dens fristad och att inga främmande kommer dit. Din hund är inte social och gillar inte nya bekantskaper, sådana hundar löser ofta situationen genom att vakta och morra, du får acceptera honom som han är och behandla honom därefter både för honom och för omgivningen eftersom risken för att en sådan hund tar till aggressivitet är förhöjd.
För att lära den att ligga i en bädd och koppla av måste du vara konsekvent, du måste ha ett kommando som betyder just ligga i bädden och koppla av och du måste också ha ett kommando som frigör den efteråt. Jag använder, gå och lägg dig och hopp och lek, jag tränar detta med alla mina hundar från det att de är ganska unga, korta stunder. Det är en form av passivitetsträning och man får inte missbruka den men rätt intränad så gör det att hunden känner sig trygg, speciellt hundar som går upp i varv vid besök av främmande. Hundar kan ju gå upp i varv av olika skäl, en del bli nästan översociala när någon hälsar på och de hundarna mår också bra av att få en uppgift istället för att få negativa tillsägelser.

 

[prinsessfeminist]

Tycker nog det var väldigt hårt dömt utifrån ett inlägg.
Att lämna tillbaka är inget alternativ, det har jag aldrig ens funderat på och blev väldigt förvånad och ledsen att folk kläcker ur sig sådant från ett ynka inlägg. Jag ser det inte som ett problem att han är reserverad och inte vill hälsa på allt och alla. Kanske lättare för mig att förstå också, då jag själv känner mig obekväm och är ganska osocial mot nya människor. Det jag ville få ut av detta inlägg är snarare tips på hur man kan jobba med honom för att få styr på skällandet. Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?
Att han med största sannolikhet kommer vara reserverad mot främlingar hela livet vet jag, det enda jag begär är att han inte ska skälla så väldans, utan bara ignorera främmande precis som dem ignorerar honom.

Min unghund är lite reserverad mot personer som är obekanta. Han reagerar inte alls så häftigt som din hund men han är lite handskygg och vill inte bli klappad på huvudet av folk han inte känner.

Min träning har endast gått ut på att han fått godbitar av personer som han inte mött förut.

Lämplig plats för denna träning var tex en inofficiell hundutställning. Där hade jag åtminstone ett 20-tal personer som fick ge honom godis.

Nu är han sju månader och vi skall på en hundutställning till nästa vecka.

Hans reservation mot okända har blivit bättre och bättre och jag har inte övat eller utsatt honom för jobbiga miljöer. Istället har fokus varit på att ge honom en så trygg start som möjligt i livet.

Vi har varit i centrala stan och åkt kollektivt men syftet har mest varit att han får följa med. Inte att det är särskild träning.

Kanske är det så att du omedvetet bidrar till din hunds osäkerhet i och med att du är orolig?

När vi var på hundutställningen så fanns en kvinna vid en ring att öva lite visning med och jag bad henne titta på min hunds tänder.

Hon ignorerade honom men gav en godbit ur handen medan hon tittade mig i ögonen och vi samtalade. Efter 20 minuter gjorde vi samma procedur igen och hon klappade honom lite förstrött.

Vid tredje rundan så klappade hon honom bara med orden: "nu skall DU sluta att vara osäker och orolig, för det är inget att vara nervös för med din hund."

Tänkvärt!

 

[prinsessfeminist]

Har du bra kontakt med uppfödaren och vad säger hen och kan du få stöd och hjälp därifrån?

Detta är förmodligen det bästa första steget.

En seriös och kunnig uppfödare ger rätt råd och stöd. Kanske kan de även ta hem hunden en tid för att se vad som är bekymret?

 

[Lizans]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

Jag har också haft en hund som varit rädd/osäker. Som ung visade det sig på olika sätt genom att han undvek vissa människor, undvek att gå på vissa ställen, hade svårt att varva ner osv. Jag kände på mig redan väldigt tidigt att det var något allvarligt fel på hans mentalitet.

Med ålder och könsmognad och mer erfarenhet blev det allt värre.

Han vaktade hus, saker, områden vi var på där han kände sig säker osv. Gjorde utfall uppbunden och lös, jag tränade och tränade på många olika sätt och i många olika miljöer. Jag kastrerade. Jag vakade över honom i alla sociala sammanhang. Jag tränade med att andra var snälla och hade godsaker. Jag grät och slet mitt hår och läste all upptänklig litteratur och var i kontakt med många kunniga tränare.

Hunden fungerade med mig men jag kunde inte lita på honom om jag lämnade rummet (gick på toa/hämtade kaffe/gick ut med soporna). Han gjorde utfall mot flera personer. Tillslut bet han min bästa vän han känt sedan valptiden.

När han var sex år fick han somna in. I efterhand förstår jag inte att jag orkade så länge. Aldrig mer.

 

[Lizans]

Tycker nog det var väldigt hårt dömt utifrån ett inlägg.
Att lämna tillbaka är inget alternativ, det har jag aldrig ens funderat på och blev väldigt förvånad och ledsen att folk kläcker ur sig sådant från ett ynka inlägg. Jag ser det inte som ett problem att han är reserverad och inte vill hälsa på allt och alla. Kanske lättare för mig att förstå också, då jag själv känner mig obekväm och är ganska osocial mot nya människor. Det jag ville få ut av detta inlägg är snarare tips på hur man kan jobba med honom för att få styr på skällandet. Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?
Att han med största sannolikhet kommer vara reserverad mot främlingar hela livet vet jag, det enda jag begär är att han inte ska skälla så väldans, utan bara ignorera främmande precis som dem ignorerar honom.[/QUOTE

 

[Lizans]

Tycker nog det var väldigt hårt dömt utifrån ett inlägg.
Att lämna tillbaka är inget alternativ, det har jag aldrig ens funderat på och blev väldigt förvånad och ledsen att folk kläcker ur sig sådant från ett ynka inlägg. Jag ser det inte som ett problem att han är reserverad och inte vill hälsa på allt och alla. Kanske lättare för mig att förstå också, då jag själv känner mig obekväm och är ganska osocial mot nya människor. Det jag ville få ut av detta inlägg är snarare tips på hur man kan jobba med honom för att få styr på skällandet. Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?
Att han med största sannolikhet kommer vara reserverad mot främlingar hela livet vet jag, det enda jag begär är att han inte ska skälla så väldans, utan bara ignorera främmande precis som dem ignorerar honom.

Förra försöket till svar blev fel...

Jag har tänkt på dig och din hund idag. Jag förstår att svaren du får gör dig ledsen? Det är flera personer här som levt/lever med rädda (och då med andra egenskaper bakom) potentiellt farliga djur. Det är jobbigt och kan bli mycket farligt (och dyrt med strikt hundägaransvar) för en själv och omgivningen. Det begränsar och hur mycket man än vill motsatsen är man Själv ofta en del av bekymret då få av oss klarar en äkta neutral och lugn sinnesstämning när man misstänker att ens hund kan reagera aggressivt/hotfullt när det eller det händer.

Vill du ändå försöka, vilket du verkar vilja och det är förståeligt så skulle jag kontakta en mycket erfaren hund-tränare. Inget godis hit och dit och självklart inte heller kadaverdisciplin utan någon som VERKLIGEN kan hund, lever hund och klarar att utstråla lugn oavsett vad. Det finns en del (som numera jobbar som) fågelhundstränare jag skulle gå till.
Jag önskar dig all lycka och hoppas du får styr på hunden.

 

[Monstermom]

Förra försöket till svar blev fel...

Jag har tänkt på dig och din hund idag. Jag förstår att svaren du får gör dig ledsen? Det är flera personer här som levt/lever med rädda (och då med andra egenskaper bakom) potentiellt farliga djur. Det är jobbigt och kan bli mycket farligt (och dyrt med strikt hundägaransvar) för en själv och omgivningen. Det begränsar och hur mycket man än vill motsatsen är man Själv ofta en del av bekymret då få av oss klarar en äkta neutral och lugn sinnesstämning när man misstänker att ens hund kan reagera aggressivt/hotfullt när det eller det händer.

Vill du ändå försöka, vilket du verkar vilja och det är förståeligt så skulle jag kontakta en mycket erfaren hund-tränare. Inget godis hit och dit och självklart inte heller kadaverdisciplin utan någon som VERKLIGEN kan hund, lever hund och klarar att utstråla lugn oavsett vad. Det finns en del (som numera jobbar som) fågelhundstränare jag skulle gå till.
Jag önskar dig all lycka och hoppas du får styr på hunden.

Hm. Fågelhundstränare som grupp är något jag själv tenderar att hålla stort avstånd till... Det finns några riktigt bra och justa bland dem också, men generellt upplever jag att en överväldigande mängd är (vad jag skulle beskriva som) direkt brutala och orättvisa i sina metoder, med ålderdomliga och underliga förklaringsmodeller. Förstår heller inte invändningar mot godis i träning, tycker det är ett utmärkt verktyg.

Däremot är jag helt överens med dig om att TS behöver en bra tränare, och i slutändan är det väl så att var och en måste hitta den tränare och stil som man själv passar ihop med och kan ta till sig. Så jag skriver helt under på den delen av rekommendationen, även om jag är lite förbryllad av andra delar.

 

[lady_vip]

Förra försöket till svar blev fel...

Jag har tänkt på dig och din hund idag. Jag förstår att svaren du får gör dig ledsen? Det är flera personer här som levt/lever med rädda (och då med andra egenskaper bakom) potentiellt farliga djur. Det är jobbigt och kan bli mycket farligt (och dyrt med strikt hundägaransvar) för en själv och omgivningen. Det begränsar och hur mycket man än vill motsatsen är man Själv ofta en del av bekymret då få av oss klarar en äkta neutral och lugn sinnesstämning när man misstänker att ens hund kan reagera aggressivt/hotfullt när det eller det händer.

Vill du ändå försöka, vilket du verkar vilja och det är förståeligt så skulle jag kontakta en mycket erfaren hund-tränare. Inget godis hit och dit och självklart inte heller kadaverdisciplin utan någon som VERKLIGEN kan hund, lever hund och klarar att utstråla lugn oavsett vad. Det finns en del (som numera jobbar som) fågelhundstränare jag skulle gå till.
Jag önskar dig all lycka och hoppas du får styr på hunden.

Jag har en liten känsla av vem det är du rekommenderar. Avråder TS från det isf.

 

[prinsessfeminist]

är det väl så att var och en måste hitta den tränare och stil som man själv passar ihop med och kan ta till sig. ...

Ja, utan tillit till tränare fungerar ingenting, förtroendet är A och O, annars kan man inte ta del av råd och träningsmetoder.

TS:
Jag förstår om du blir nedslagen, men det bästa med din berättelse är ändå att hunden nu är mer ointresserad av andra människor när ni är i miljöer med mycket folk.

Men förutom de som svarat i tråden, så är det några som har erfarenhet av hundar med rädslor. Jag tänker närmast på @Jadzia som under många år jobbade med sin rottweilertik. Hon kan berätta själv om hon vill, men jag vill minnas att det var mycket bestyr.

Med detta menar jag bara att det kan vara bra att förbereda sig på mycket jobb och att prognosen att lyckas kanske inte alltid är så god.

 

[Hedwig]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

Förstår att du är bekymrad. Jag skulle inte utsätta honom för situationer där han blir stressad och okontaktbar. Jobba med att stärka er relation med olika, lättsamma övningar istället utan att han ska behöva hålla koll på omgivningen. Ju tryggare ledare du blir för honom ju tryggare blir han. Han ska aldrig ens behöva fundera på om han ska behöva lösa någon situation i möte med andra hundar eller människor.
Ibland miljötränar folk sina valpar och unghundar lite väl mycket i ren välvilja. Tyvärr leder det ibland bara till stress hos en osäker hund.
Ring uppfödaren och hör vad det har att säga. Kanske kan de ge vettigt stöd och råd.

Du kanske ska avvakta lite med valp och lydnadskurs om detta stressar honom väldigt mycket. Försök istället se om du kan få hjälp av en tränare enskilt. Gärna någon som inte använder sig av alltför burdusa metoder.

 

[Raderad medlem 94602]

Visade tråden för sambon som har Schäfer sen många år, tränar, föder upp, tävlar och har deltagit vid många Mh, L-tester och korningar.
Hans råd är att du gensat ska kontakta uppfödaren om det inte redan är gjort. Han poängterar att din hund inte är reserverad utan skygg utöver vad som är normalt för en mentalt sund valp av rasen. Hans råd är också att bara fortsätta med valpen om du är kunnig och trygg i det du gör. Han tror tyvärr att detta kan bli en väldigt komplicerad hund som inte kommer att passa in i vilket liv som helst. Frågan är då hur stor omställning och anpassning du kan tänkas vilja göra om det skulle behövas. Hunden kommer trots allt att finnas i 10-12 år frammåt i ditt liv.
Han säger också att du bör skaffa dig en bra tränare med mjuka metoder som vet vad den gör och att du ska vara försiktig med "gör-det-självknep" för hunden har troligtvis en låg tröskel för fel. Hundar med dåliga nerver har svårare för att göra sig av med negativa minnesbilder.
Lycka till med valpen.
Voff

 

[linnsan]

Först och främst är din hund inte reserverad (obrydd) mot främlingar utan rädd. Han har på kort tid gått från undvikande beteende till att agera mot hotet (om än med endast skall, änsålänge). Han är dock ung och med tanke på utvecklingen so far tror jag att aggressionen kommer växa i takt med mognad.

Jag har själv en osäker hund. Med just honom har det hjälpt med godis från främmande. Men jag tror som flera andra att just din hund bör ha 0 ansvar i att "hantera" människor i dess närhet.

Människor som svarat i tråden kan låta hårda, men vi är flera som lever med hundar med sociala brister och det är inte roligt. Man är alltid vaksam, kan inte lämna hunden hos okänd hundvakt när man åker bort för att man inte litar på att hunden är trygg med personen. Man kan inte heller lämna hunden hos en känd hundvakt hur som helst då denna måste vara fullt förstådd med hur hunden ska hanteras så hunden inte skadar någon annan i hundvaktens vård. En schäfer är sällan en hund som endast nöjer sig med skall, speciellt när det eskalerar så tidigt.

Jag har förutom min osäkra hane även en annan hund som inte är det, och det går knappt att beskriva hur mycket enklare och skönare det är än med en hund som man inte litar på i normala sociala sammanhang. För det är otroligt påfrestande att ha en hund med sociala brister.

Jag skulle förmodligen lämnat tillbaka hunden. Om du vill ha honom kvar så ta genast kontakt med en bra instruktör. Lycka till oavsett vad du väljer

 

[Ravishing]

Tycker nog det var väldigt hårt dömt utifrån ett inlägg.
Att lämna tillbaka är inget alternativ, det har jag aldrig ens funderat på och blev väldigt förvånad och ledsen att folk kläcker ur sig sådant från ett ynka inlägg. Jag ser det inte som ett problem att han är reserverad och inte vill hälsa på allt och alla. Kanske lättare för mig att förstå också, då jag själv känner mig obekväm och är ganska osocial mot nya människor. Det jag ville få ut av detta inlägg är snarare tips på hur man kan jobba med honom för att få styr på skällandet. Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?
Att han med största sannolikhet kommer vara reserverad mot främlingar hela livet vet jag, det enda jag begär är att han inte ska skälla så väldans, utan bara ignorera främmande precis som dem ignorerar honom.

Det låter som du beskrivit min hund. Hon är fortfarande vääääldigt jobbig i sociala situationer, två år senare. Det är bättre, men långt ifrån bra eller lättsamt.

Tillägger: min hund är en papillon på 3,5 kg, hade hon varit en stor hund hade hon mest likely inte funnits idag. Hon är väldigt reaktiv.

 

[Lizans]

Hm. Fågelhundstränare som grupp är något jag själv tenderar att hålla stort avstånd till... Det finns några riktigt bra och justa bland dem också, men generellt upplever jag att en överväldigande mängd är (vad jag skulle beskriva som) direkt brutala och orättvisa i sina metoder, med ålderdomliga och underliga förklaringsmodeller. Förstår heller inte invändningar mot godis i träning, tycker det är ett utmärkt verktyg.

Däremot är jag helt överens med dig om att TS behöver en bra tränare, och i slutändan är det väl så att var och en måste hitta den tränare och stil som man själv passar ihop med och kan ta till sig. Så jag skriver helt under på den delen av rekommendationen, även om jag är lite förbryllad av andra delar.

Jag håller också avstånd till flera sorters tränare som grupp. Men vet också flera, från olika genrer som är bra! Godis ser jag också som ett utmärkt verktyg (inser att det kunde misstolkas) men när det gäller den här typen av svåra rädslor/skygghet tror jag att det gäller att veta väldigt väl vad msn gör för att inte bara muta bort/släta över/tillfälligt dölja bekymret.

 

[Lizans]

Jag har en liten känsla av vem det är du rekommenderar. Avråder TS från det isf.

Ok. Jag vet ju inte vem du tror att jag tänker på. Tänkte ärligen på några olika namn. Ville inte skriva ut mer i tråden då jag inte vet vad som passar TS hund och TS.