- Svar: 4
- Visningar: 476
Jag vet att det finns många som tycker att det är skönt att vara ensam och uppskattar ensamhet. Som introvert gör jag också det! Men sen finns det en slags ensamhet som inte är självvald, som gör ont. Den ensamhet som obemärkt kryper under skinnet på en. Den ensamhet som man inte vill ha men som klamrar sig fast som ett jäkla flugpapper.
Jag levde tidigare i tron att jag var immun mot ensamhet. Det kunde bara aldrig hända mig, för jag var inte “sån”. Jag hade ju alltid haft lätt för att få vänner! Men sen hände livet, och efter en skilsmässa, flytt till annan ort, pandemi och två jobbiga händelser där jag trodde att jag skulle bli dödad och som lämnade mig personlighetsförändrad, hade jag plötsligt - utan att riktigt fatta att det hände - ramlat ner i ensamhetshålet.
Jag förnekade det rätt länge. Vägrade inse. Det var förknippat med så mycket skam, som jag bara förtvivlat ville trycka bort - ville inte acceptera hur det hade blivit: att mitt inre var fyllt av en gigantisk ensamhetskänsla. Sorg, besvikelse, skam och rädslor flåsade mig i örat. Men ju mer jag slogs mot det desto sämre mådde jag.
Det tog några år för mig att landa. Om det är i acceptans eller uppgivenhet vet jag inte riktigt. Det var helt enkelt det här som blev och som jag får försöka göra citronsaft av - oavsett vad jag tycker om det. Jag har haft en sån stark bild av vem jag är, hur jag vill att mitt liv skulle vara och vad som är värdefullt för mig, men plötsligt fanns det inte längre. Plötsligt hade jag en helt ny situation (och självbild) att förhålla mig till.
Tillslut började jag försiktigt närma mig ensamhetskänslan - nosade på den och insåg att jag behövde utforska den. För jag upplevde att jag hade börjat dra mig undan från nära kontakt med andra människor - vilket jag tyckte var en märklig effekt, när jag nu kände mig ensam. För trots att jag inte trivs med ensamheten så känner jag mig obekväm med att söka kontakt eller umgås med andra. Så jag började fundera på: Hur påverkas en människa egentligen av ofrivillig ensamhet? Vad är egentligen det här med “ensamhet” som jag har varit rädd för i hela mitt liv?
Jag har tidigare trott att ensamhet var den fysiska situationen att inte ha några andra i närheten. Men jag har omvärderat det nu. När jag har bekantat mig med ensamheten så upplever jag att det istället är en känsla som bor inuti mig själv. Man kan sitta i ett rum som är helt fullt av folk och känna sig som den ensammaste i världen, eller sitta för sig själv och filosofera ensam på en bergstopp och ändå känna en total samhörighet med alltet. Ensamhet verkar alltså inte handla om antalet människor man har runtomkring sig, utan verkar mer hänga ihop med en upplevelse av utanförskap, en känsla. En känsla som verkar kunna påverka min världsbild och mina tankar.
Den mest dominerande känslan som färgar mina dagar är känslan av total separation. Jag känner att jag inte hör hemma i den här världen längre. Det känns inte som att jag har något gemensamt med människor - som att jag inte talar samma språk, tänker, upplever världen eller ens är av samma art som andra människor. Jag är helt enkelt inte en av människorna längre. Har inget att komma med eller säga till någon. Och den känslan gör ont.
Sen är det som att ensamheten planterar in förrädiska “sanningar” i min hjärna.
Jag tror verkligen att det är en helt objektiv sanning att jag är värdelös och illa omtyckt. Ensamhetshjärnan får mig att hitta “bevis” överallt för att det verkligen är så. Det känns helt sant! Logiskt sett vet jag egentligen att ingenting är svartvitt och ingen människa sannolikt är totalt värdelös och hatad, men upplevelsen av min förvridna världsbild är att den är helt sann. Och det är svårt att försöka intala mig att det jag upplever inte är sant... “Om någon hade tyckt att jag var en kul typ att hänga med så hade jag inte varit ensam, alltså är jag ingen kul typ och borde inte utsätta andra för mig själv”, är t ex en mening som känns fullständigt logisk och sann när jag kommer in i det dystra läget.
Samtidigt i allt det här så försöker jag leva på som vanligt och spela glad mot andra, så att ingen ska märka något. Och jag tror att jag spelar hyfsat bra…
För att försöka sätta mina upplevelser i perspektiv har jag läst några böcker och sökt på nätet efter vad andra skriver om ensamhet.
Det som framgår överallt med mer än önskvärd tydlighet är att alla är helt eniga om att ensamhet är skadligt och väldigt farligt för hälsan. Det här trycks upp i ansiktet på en direkt, överallt:
“Faktum är att social isolering och ensamhet ökar risken för sjukdom och död lika mycket som rökning, alkoholkonsumtion, fysisk inaktivitet, högt blodtryck och fetma.”
Så att jag har fastnat i ensamheten gör att jag kommer att drabbas av allsköns sjukdomar och sedan dö en förtidig död, punkt.
Okej. Inte jätteupplyftande att höra när man redan mår dåligt, men då vet jag åtminstone vad som väntar mig. Tack för den.
Jag läste även att det inte går att bryta ensamhet genom att leta efter vänskap och/eller kärlek, för att vänskap och kärlek bara kommer till den som redan har dem och har förmåga att dela med sig av dem.
Jag fattar grundtanken - att man behöver må bra i sig själv och vara varm och generös och kunna dela med sig av positiva känslor för att vara någon som andra vill hänga med.
Men… Det kändes kanske inte heller särskilt upplyftande att läsa. Så jag kommer dö en förtidig död av min ensamhet, och det finns inget sätt för mig att ta mig ur den.
Härligt. Nu så, nu har vi lagt ribban…
Det skrivs även mycket om äldres ensamhet, som om det mest är något som drabbar äldre änkor och änklingar. Men det har kontrats lite på vissa ställen om att yngre (18-24) också kan vara ensamma. Jag förstår inte varför vi ens måste åldersklassa ensamheten överhuvudtaget?! Vore det inte viktigare att belysa ensamhet oavsett ålder, så blir det inte exkluderande. Trist om man redan skäms över sig själv för att man är ensam, sen inser man att man är i “fel” åldersgrupp för ensamhet och måste skämmas över det också…
Ensamhet delas upp i olika typer:
Jag läste även följande: “I Folkhälsomyndighetens nationella befolkningsundersökning 2022 uppger nästan var fjärde tillfrågad att de besväras av ensamhet och isolering.”
Jaha, men varför går då inte alla ensamma ihop och börjar umgås? - Kan man kanske tycka… Och jag läser om olika listor och åtgärdsplaner med klämkäcka råd om vad man kan göra för att bryta ensamheten och TA KONTAKT MED ANDRA. Och jag har själv gjort flera försök. Men jag ser direkt två problem.
Det första är det jag skrev om tidigare - ensamheten har förändrat mig. Jag fungerar inte som jag gjorde förr. De klämkäcka råden är skrivna för en frisk normalfungerande människa, inte för någon som har totalmarinerats i ensamheten ett tag och bakbundits av skam, och vars sociala förmågor, självbild och världsbild är helt uppfuckade. Det finns inte en chans att jag skulle gå fram till nån okänd på stan och föreslå en fika tillsammans (vilket kanske inte ordagrant var rådet, men det låter så i mitt huvud).
Jag hittade faktiskt en bra huvudet-på-spiken-formulering om just det:
“Om du har varit ensam under en längre tid kan det hända att du börjar tro att ensamheten beror på dig och den du är. Du kanske till och med tänker att det skulle vara något fel på dig som gör att du inte har vänner eller en partner. Om du känner på det sättet kanske du börjar dra dig undan för att skydda dig själv från det som kan kännas svårt och från nya besvikelser. Det kan bli en ond cirkel med tankegångar som är svåra att bryta.”
Det andra problemet med råden för att bryta ensamhet är att jag upplever att medelsvensson generellt inte är jätteintresserad av nya bekantskaper. Och det hittade jag en intressant teori om i en av böckerna:
Människor är inte öppna och nyfikna på varandra i samma utsträckning som tidigare, många slår ifrån sig kontakt. En teori är att vi är så överösta med kontakter och impulser med alldeles för många människor att systemet har tröttats ut och drabbats av “relationsstress”. Och denna relationsstress gör att man inte orkar ta in nya bekantskaper.
En del råd för att bryta ensamheten känns som att de inte tar hänsyn till den utbredda sociala tröttheten. Tex “Gå med i föreningar och kurser” - ja alltså, när jag minglade runt på 1980 och -90-talen så ingick alltid en fika och social samvaro med gruppen när man deltog på kurser och var aktiv i föreningar, och det var ett fantastiskt sätt att skaffa vänner på. Men nu i modern tid säger folk knappt ens hej, och många tycker att såna som söker kontakt är jobbiga jävlar. Råden känns inte verklighetstrogna eller uppdaterade.
Det konstateras också att många känner sig ensamma trots att de har familj, vänner och partner.
“Det tyder på att ensamhetskänslan inte sällan är oberoende av familj eller socialt nätverk, utan handlar mer om att förväntningarna på sociala relationer inte uppfylls.”
Så, vad har vi för förväntningar egentligen - eller snarare hur möter vår samhälls- och beteendekultur upp med vårt grottmänniskobehov av att få bekräftelse från andra på att vi är inkluderade, och vikten av att känna sig SEDD och accepterad för den man är innerst inne?
Hur bra är vi på att verkligen LYSSNA på varandra, respektera varandras olikheter och bete oss inkluderande?...
(forts. nedan)
Jag levde tidigare i tron att jag var immun mot ensamhet. Det kunde bara aldrig hända mig, för jag var inte “sån”. Jag hade ju alltid haft lätt för att få vänner! Men sen hände livet, och efter en skilsmässa, flytt till annan ort, pandemi och två jobbiga händelser där jag trodde att jag skulle bli dödad och som lämnade mig personlighetsförändrad, hade jag plötsligt - utan att riktigt fatta att det hände - ramlat ner i ensamhetshålet.
Jag förnekade det rätt länge. Vägrade inse. Det var förknippat med så mycket skam, som jag bara förtvivlat ville trycka bort - ville inte acceptera hur det hade blivit: att mitt inre var fyllt av en gigantisk ensamhetskänsla. Sorg, besvikelse, skam och rädslor flåsade mig i örat. Men ju mer jag slogs mot det desto sämre mådde jag.
Det tog några år för mig att landa. Om det är i acceptans eller uppgivenhet vet jag inte riktigt. Det var helt enkelt det här som blev och som jag får försöka göra citronsaft av - oavsett vad jag tycker om det. Jag har haft en sån stark bild av vem jag är, hur jag vill att mitt liv skulle vara och vad som är värdefullt för mig, men plötsligt fanns det inte längre. Plötsligt hade jag en helt ny situation (och självbild) att förhålla mig till.
Tillslut började jag försiktigt närma mig ensamhetskänslan - nosade på den och insåg att jag behövde utforska den. För jag upplevde att jag hade börjat dra mig undan från nära kontakt med andra människor - vilket jag tyckte var en märklig effekt, när jag nu kände mig ensam. För trots att jag inte trivs med ensamheten så känner jag mig obekväm med att söka kontakt eller umgås med andra. Så jag började fundera på: Hur påverkas en människa egentligen av ofrivillig ensamhet? Vad är egentligen det här med “ensamhet” som jag har varit rädd för i hela mitt liv?
Jag har tidigare trott att ensamhet var den fysiska situationen att inte ha några andra i närheten. Men jag har omvärderat det nu. När jag har bekantat mig med ensamheten så upplever jag att det istället är en känsla som bor inuti mig själv. Man kan sitta i ett rum som är helt fullt av folk och känna sig som den ensammaste i världen, eller sitta för sig själv och filosofera ensam på en bergstopp och ändå känna en total samhörighet med alltet. Ensamhet verkar alltså inte handla om antalet människor man har runtomkring sig, utan verkar mer hänga ihop med en upplevelse av utanförskap, en känsla. En känsla som verkar kunna påverka min världsbild och mina tankar.
Den mest dominerande känslan som färgar mina dagar är känslan av total separation. Jag känner att jag inte hör hemma i den här världen längre. Det känns inte som att jag har något gemensamt med människor - som att jag inte talar samma språk, tänker, upplever världen eller ens är av samma art som andra människor. Jag är helt enkelt inte en av människorna längre. Har inget att komma med eller säga till någon. Och den känslan gör ont.
Sen är det som att ensamheten planterar in förrädiska “sanningar” i min hjärna.
Jag tror verkligen att det är en helt objektiv sanning att jag är värdelös och illa omtyckt. Ensamhetshjärnan får mig att hitta “bevis” överallt för att det verkligen är så. Det känns helt sant! Logiskt sett vet jag egentligen att ingenting är svartvitt och ingen människa sannolikt är totalt värdelös och hatad, men upplevelsen av min förvridna världsbild är att den är helt sann. Och det är svårt att försöka intala mig att det jag upplever inte är sant... “Om någon hade tyckt att jag var en kul typ att hänga med så hade jag inte varit ensam, alltså är jag ingen kul typ och borde inte utsätta andra för mig själv”, är t ex en mening som känns fullständigt logisk och sann när jag kommer in i det dystra läget.
Samtidigt i allt det här så försöker jag leva på som vanligt och spela glad mot andra, så att ingen ska märka något. Och jag tror att jag spelar hyfsat bra…
För att försöka sätta mina upplevelser i perspektiv har jag läst några böcker och sökt på nätet efter vad andra skriver om ensamhet.
Det som framgår överallt med mer än önskvärd tydlighet är att alla är helt eniga om att ensamhet är skadligt och väldigt farligt för hälsan. Det här trycks upp i ansiktet på en direkt, överallt:
“Faktum är att social isolering och ensamhet ökar risken för sjukdom och död lika mycket som rökning, alkoholkonsumtion, fysisk inaktivitet, högt blodtryck och fetma.”
Så att jag har fastnat i ensamheten gör att jag kommer att drabbas av allsköns sjukdomar och sedan dö en förtidig död, punkt.
Okej. Inte jätteupplyftande att höra när man redan mår dåligt, men då vet jag åtminstone vad som väntar mig. Tack för den.
Jag läste även att det inte går att bryta ensamhet genom att leta efter vänskap och/eller kärlek, för att vänskap och kärlek bara kommer till den som redan har dem och har förmåga att dela med sig av dem.
Jag fattar grundtanken - att man behöver må bra i sig själv och vara varm och generös och kunna dela med sig av positiva känslor för att vara någon som andra vill hänga med.
Men… Det kändes kanske inte heller särskilt upplyftande att läsa. Så jag kommer dö en förtidig död av min ensamhet, och det finns inget sätt för mig att ta mig ur den.
Härligt. Nu så, nu har vi lagt ribban…
Det skrivs även mycket om äldres ensamhet, som om det mest är något som drabbar äldre änkor och änklingar. Men det har kontrats lite på vissa ställen om att yngre (18-24) också kan vara ensamma. Jag förstår inte varför vi ens måste åldersklassa ensamheten överhuvudtaget?! Vore det inte viktigare att belysa ensamhet oavsett ålder, så blir det inte exkluderande. Trist om man redan skäms över sig själv för att man är ensam, sen inser man att man är i “fel” åldersgrupp för ensamhet och måste skämmas över det också…
Ensamhet delas upp i olika typer:
- Social ensamhet handlar om bristande tillgång till sociala nätverk och sammanhang, och att man har få eller inga relationer.
- Emotionell ensamhet innebär att sakna nära relationer, någon att dela sina innersta tankar och känslor med.
- Existentiell ensamhet beskrivs som en djupare form av ensamhet och en känsla av att ingen riktigt kan förstå en, att man aldrig tillfullo kan dela livsomvälvande upplevelser med någon annan.
- Intrapersonell ensamhet - att ha råkat ut för något som gör att man inte känner igen sig själv.
Jag läste även följande: “I Folkhälsomyndighetens nationella befolkningsundersökning 2022 uppger nästan var fjärde tillfrågad att de besväras av ensamhet och isolering.”
Jaha, men varför går då inte alla ensamma ihop och börjar umgås? - Kan man kanske tycka… Och jag läser om olika listor och åtgärdsplaner med klämkäcka råd om vad man kan göra för att bryta ensamheten och TA KONTAKT MED ANDRA. Och jag har själv gjort flera försök. Men jag ser direkt två problem.
Det första är det jag skrev om tidigare - ensamheten har förändrat mig. Jag fungerar inte som jag gjorde förr. De klämkäcka råden är skrivna för en frisk normalfungerande människa, inte för någon som har totalmarinerats i ensamheten ett tag och bakbundits av skam, och vars sociala förmågor, självbild och världsbild är helt uppfuckade. Det finns inte en chans att jag skulle gå fram till nån okänd på stan och föreslå en fika tillsammans (vilket kanske inte ordagrant var rådet, men det låter så i mitt huvud).
Jag hittade faktiskt en bra huvudet-på-spiken-formulering om just det:
“Om du har varit ensam under en längre tid kan det hända att du börjar tro att ensamheten beror på dig och den du är. Du kanske till och med tänker att det skulle vara något fel på dig som gör att du inte har vänner eller en partner. Om du känner på det sättet kanske du börjar dra dig undan för att skydda dig själv från det som kan kännas svårt och från nya besvikelser. Det kan bli en ond cirkel med tankegångar som är svåra att bryta.”
Det andra problemet med råden för att bryta ensamhet är att jag upplever att medelsvensson generellt inte är jätteintresserad av nya bekantskaper. Och det hittade jag en intressant teori om i en av böckerna:
Människor är inte öppna och nyfikna på varandra i samma utsträckning som tidigare, många slår ifrån sig kontakt. En teori är att vi är så överösta med kontakter och impulser med alldeles för många människor att systemet har tröttats ut och drabbats av “relationsstress”. Och denna relationsstress gör att man inte orkar ta in nya bekantskaper.
En del råd för att bryta ensamheten känns som att de inte tar hänsyn till den utbredda sociala tröttheten. Tex “Gå med i föreningar och kurser” - ja alltså, när jag minglade runt på 1980 och -90-talen så ingick alltid en fika och social samvaro med gruppen när man deltog på kurser och var aktiv i föreningar, och det var ett fantastiskt sätt att skaffa vänner på. Men nu i modern tid säger folk knappt ens hej, och många tycker att såna som söker kontakt är jobbiga jävlar. Råden känns inte verklighetstrogna eller uppdaterade.
Det konstateras också att många känner sig ensamma trots att de har familj, vänner och partner.
“Det tyder på att ensamhetskänslan inte sällan är oberoende av familj eller socialt nätverk, utan handlar mer om att förväntningarna på sociala relationer inte uppfylls.”
Så, vad har vi för förväntningar egentligen - eller snarare hur möter vår samhälls- och beteendekultur upp med vårt grottmänniskobehov av att få bekräftelse från andra på att vi är inkluderade, och vikten av att känna sig SEDD och accepterad för den man är innerst inne?
Hur bra är vi på att verkligen LYSSNA på varandra, respektera varandras olikheter och bete oss inkluderande?...
(forts. nedan)
