Omplacering - hur gör man? Hur klarar man sorgen?

[prinsessfeminist]

Jag är helt knäckt. Vi har kommit till beslutet att omplacera den ena tiken. Den yngsta, som är den raraste lilla själ man kan tänka sig. Den lilla hund som anpassar sig, lyssnar på tillsägelser, blir hjärtligt glad för alla besök, alla människor och andra potentiella kompisar (utom katter).

Mitt hjärta går sönder. Den enklaste och mest behagliga hund vi haft, sedan vi hade dvärgschnauzer som gick bort för tio år sedan.

En kompis som inte skäller och har det typiska småhundsbeteendet, utan är som en labrador fast bara 30 cm.

Vi har lagt ut annons på båda, men vi tror att denna lilla blir lättast att hitta ett hem åt.

Familjen är tudelad, olika personer är lite mer svag för en av dem mer. Men vi trivs alla med båda!

Själv älskar jag dem. Mina härliga hundar! Jag hade varit lika förkrossad om vi trodde att den äldre var bäst att omplacera.

Jag bryter ihop.



Så ledsamt avsked när det händer, men ändå inte som avlivning hade varit.

Dela med er om fantastiska situationer, jag behöver få hopp!

 

[Tiffany]

Vi har haft två omplaceringar. Båda har anpassat sig snabbt och blivit högt älskade familjemedlemmar. Jag tror att vi sörjer mer än vad hunden gör om den får ett bra hem.

 

[Silver Girl]

När jag omplacerade kändes det ändå efteråt bättre att gråta av saknad än att må dåligt för att jag inte kunde/orkade anpassa mitt liv för att hunden skulle må bra. Omplacerades pga att hon inte kunde vara ensam.

 

[prinsessfeminist]

Vi har haft två omplaceringar. Båda har anpassat sig snabbt och blivit högt älskade familjemedlemmar. Jag tror att vi sörjer mer än vad hunden gör om den får ett bra hem.

Så är det naturligtvis. Hunden ska få det bra. Hon sörjer inte på samma vis, men jag kan inte hjälpa att jag är förtvivlad. Egoist som man är.... jag vill ju ha hunden kvar.

 

[AnneB]

Jag har två mellanpudeltikar, bägge omplaceringar, bägge var två år när de kom till oss. Nu är de sju och tre år. Vi älskar dem högt och de trivs så bra här med oss och med varandra. Ingen av gångerna tog det lång tid innan det kändes som om de alltid bott med oss. Din hund verkar jättetrevlig och det kommer säkert gå att hitta ett riktigt bra hem åt henne.

 

[Lillefrun]

Det kanske inte är en omplacering direkt för min hund var bara 6,5 månader men han blev omplacerad på det sätt att han inte passade till det han var tänkt och därför inte kunde stanna där han var.

Jag letade liten valp men så blev det den här, jag känner flera pensionärer som tagit över unghundar för att dom vill slippa tidiga valptiden och kanske kan din fina lilla hund som verkar vara förbi det på långa vägar och hamna hos någon som älskar hundar på samma sätt och då har du ju gjort allt fint grundarbete som många kommer uppskatta.

Jag älskade min direkt! Eftersom han var så ung var det massor av jobb, din verkar vara jätte smidig att ta över.

Min blev otroligt bunden till mig, den trognaste hunden man kan tänka sig. Tror inte han någonsin saknat livet han hade innan, tror inte han kan tänka så.

Jag förstår din sorg, jag tycker det är så starkt av dig att ta det beslutet som är så svårt. Men jag är säker på att hon kommer kunna få ett jätte bra liv.

 

[Jamtland]

Jag lånade en hund av min bästa kompis för att jag, sambon och barnen ville testa att ha hund. Butch, som han hette, var en egensinnig, lite äldre herre, förmodligen engelsk staffe- blandras som flyttat runt en del, han var något slags "räddad" hund från Irland från början.

Vi fick låna honom i typ två veckor och jag insåg att jag ville nog inte ha någon hund- om det inte var Butch, och både jag och barnen sörjde när vi lämnat tillbaka honom.

Men egensinnig som han var åkte Butch hem till sin matte och husse som hade flera andra hundar och inga barn och talade om för dem att "här vill jag INTE bo längre, jag vill flytta till Jamtland och hennes familj". Han var helt enkelt helt odräglig och skällde, gnällde, kissade inne och visade sitt missnöje på alla möjliga sätt tills min kompis fattade vad han ville och sedan fick Butch flytta till oss.

Jag tyckte det var oroligt starkt gjort av min kompis att låta hunden få bestämma själv var han ville bo, Hon fick jobba rätt hårt på sin make för att få honom att inse att det hunden tyckte var viktigast.

Vi fick drygt 4 år med Butch innan vi fick ta bort honom av åldersskäl

 

[Mia_R]

Jag skaffade Norpan förra hösten efter att jag tvingades låta varulven somna in pga åldern. Timmytott tog förlusten av varulven väldigt hårt och vi var och tittade på lite olika hundar före henne, en spöade upp stackars Timmy rejält så han var rätt osäker på både henne och en annan tik när de träffades, men de stormtrivs med varandra. Jag har haft kontakt med alla hundägare som jag haft omplaceringar från och nu när vi flyttar tillbaka till huset igen ska vi även träffa hennes fd ägare senare i sommar/höst då vi bara bor ca fem mil från varandra.

Norpan omplacerades av samma anledning som dina, den andra tiken tålde henne inte och de gick inte att ha i samma rum utan att det blev slagsmål. Fd matte har skaffat en hanvalp som det fungerar toppen med och Norpan och Timmy älskar varandra, så det var könsbunden aggresivitet hos den andra tiken som var problemet.

Tänk inte att du förlorar en älskad familjemedlem, tänk att du kan få nya vänner och att din hund förhoppningsvis får ett fantastiskt liv hos någon annan som älskar henne. Alternativet hade varit så mycket värre, nu kan ni få en nystart istället och båda hundarna kommer må så mycket bättre var för sig än tillsammans och ni slipper spänningarna i familjen.

Jag hoppas tummen mår bättre.

 

[prinsessfeminist]

Jag lånade en hund av min bästa kompis för att jag, sambon och barnen ville testa att ha hund. Butch, som han hette, var en egensinnig, lite äldre herre, förmodligen engelsk staffe- blandras som flyttat runt en del, han var något slags "räddad" hund från Irland från början.

Vi fick låna honom i typ två veckor och jag insåg att jag ville nog inte ha någon hund- om det inte var Butch, och både jag och barnen sörjde när vi lämnat tillbaka honom.

Men egensinnig som han var åkte Butch hem till sin matte och husse som hade flera andra hundar och inga barn och talade om för dem att "här vill jag INTE bo längre, jag vill flytta till Jamtland och hennes familj". Han var helt enkelt helt odräglig och skällde, gnällde, kissade inne och visade sitt missnöje på alla möjliga sätt tills min kompis fattade vad han ville och sedan fick Butch flytta till oss.

Jag tyckte det var oroligt starkt gjort av min kompis att låta hunden få bestämma själv var han ville bo, Hon fick jobba rätt hårt på sin make för att få honom att inse att det hunden tyckte var viktigast.

Vi fick drygt 4 år med Butch innan vi fick ta bort honom av åldersskäl

Tack, vad rörande berättelse.

Klart att hunden ska få uttrycka sin åsikt också. Så osjälviskt av hussen till sist!
Härligt för er!

 

[prinsessfeminist]

Det kanske inte är en omplacering direkt för min hund var bara 6,5 månader men han blev omplacerad på det sätt att han inte passade till det han var tänkt och därför inte kunde stanna där han var.

Jag letade liten valp men så blev det den här, jag känner flera pensionärer som tagit över unghundar för att dom vill slippa tidiga valptiden och kanske kan din fina lilla hund som verkar vara förbi det på långa vägar och hamna hos någon som älskar hundar på samma sätt och då har du ju gjort allt fint grundarbete som många kommer uppskatta.

Jag älskade min direkt! Eftersom han var så ung var det massor av jobb, din verkar vara jätte smidig att ta över.

Min blev otroligt bunden till mig, den trognaste hunden man kan tänka sig. Tror inte han någonsin saknat livet han hade innan, tror inte han kan tänka så.

Jag förstår din sorg, jag tycker det är så starkt av dig att ta det beslutet som är så svårt. Men jag är säker på att hon kommer kunna få ett jätte bra liv.

Tack! Vad härligt att det blev så bra med din! Jag tog själv över en schäfer när jag var 19 år. En tik som var 18 månader och det blev jättebra.

Det är egentligen inte omplaceringen jag är orolig för. Det är mest min egen sorg och saknad.

Det gör ont att skiljas åt.

 

[prinsessfeminist]

Jag skaffade Norpan förra hösten efter att jag tvingades låta varulven somna in pga åldern. Timmytott tog förlusten av varulven väldigt hårt och vi var och tittade på lite olika hundar före henne, en spöade upp stackars Timmy rejält så han var rätt osäker på både henne och en annan tik när de träffades, men de stormtrivs med varandra. Jag har haft kontakt med alla hundägare som jag haft omplaceringar från och nu när vi flyttar tillbaka till huset igen ska vi även träffa hennes fd ägare senare i sommar/höst då vi bara bor ca fem mil från varandra.

Norpan omplacerades av samma anledning som dina, den andra tiken tålde henne inte och de gick inte att ha i samma rum utan att det blev slagsmål. Fd matte har skaffat en hanvalp som det fungerar toppen med och Norpan och Timmy älskar varandra, så det var könsbunden aggresivitet hos den andra tiken som var problemet.

Tänk inte att du förlorar en älskad familjemedlem, tänk att du kan få nya vänner och att din hund förhoppningsvis får ett fantastiskt liv hos någon annan som älskar henne. Alternativet hade varit så mycket värre, nu kan ni få en nystart istället och båda hundarna kommer må så mycket bättre var för sig än tillsammans och ni slipper spänningarna i familjen.

Jag hoppas tummen mår bättre.

Tack, du har så rätt. Det är så man vill känna. Så var det med min schäfer, förra ägarna och jag blev goda vänner och de var så nöjda med mig som gillade bruksträning osv, medan de hade småbarnsår.

Tack också för tummen. Den läker så sakteliga. På torsdag har det gått fyra veckor. Läkaren förutspådde att det skulle ta fyra veckor för skadan att läka med ny hud. Vi hoppas att han har rätt. I torsdags blödde tummen ännu, men det ser bättre ut.

 

[bollen__]

Min pappas hund flyttade till mig när pappa gick bort. Men vi insåg efter ett tag att hon inte riktigt trivdes med 3 andra hundar och 2 katter. Jag är inte direkt den som är hemma jämt heller. Så när min brors svärföräldrar sa till brorsan att de kunde tänka sig att ta henne på prov så beslutade vi att testa. Jag grät floder, men hunden fick det precis som hon ville ha det. Full uppmärksamhet och en husse o matte som princip var hemma jämt, förutom jobb då. Blev helt perfekt och jag ångrade mig aldrig, men jag sörjde och grät. För mig kändes det som att jag förlorade en del av pappa också, det blev som extra sorg. Orimligt egentligen, men ja. Det var ju något levande som hade varit hans, man är väl inte så rimlig när man sörjer..
Men kontentan är iaf att hunden fick det perfekt, jag kunde glädjas av att hon hade det bra, vårt liv blev enklare utan henne, men det gör fortfarande ont i mig att JAG inte kunde ge henne det hon behövde.

 

[prinsessfeminist]

Min pappas hund flyttade till mig när pappa gick bort. Men vi insåg efter ett tag att hon inte riktigt trivdes med 3 andra hundar och 2 katter. Jag är inte direkt den som är hemma jämt heller. Så när min brors svärföräldrar sa till brorsan att de kunde tänka sig att ta henne på prov så beslutade vi att testa. Jag grät floder, men hunden fick det precis som hon ville ha det. Full uppmärksamhet och en husse o matte som princip var hemma jämt, förutom jobb då. Blev helt perfekt och jag ångrade mig aldrig, men jag sörjde och grät. För mig kändes det som att jag förlorade en del av pappa också, det blev som extra sorg. Orimligt egentligen, men ja. Det var ju något levande som hade varit hans, man är väl inte så rimlig när man sörjer..
Men kontentan är iaf att hunden fick det perfekt, jag kunde glädjas av att hon hade det bra, vårt liv blev enklare utan henne, men det gör fortfarande ont i mig att JAG inte kunde ge henne det hon behövde.

Det är ju det, känslorna lever sitt eget liv och är inte rationella.

Livet är fullt av val och vissa beslut är tuffare än andra.

Jag kan förstå din känsla av att hunden är det enda du har kvar av din pappa, jag hade förmodligen känt likadant (jag har också föräldrar som har hund och jag tänker att deras hund kommer självklart till oss, men vem vet, egentligen?).

Jag har nu fått en del förfrågningar och vi kommer gå vidare med en familj. Det känns både bra och dåligt, förstås.

 

[Bison]

Det är fruktansvärt att omplacera en älskad hund
Jag gjorde det för drygt två år sedan efter att jag och min partner separerade, insåg att det skulle bli ohållbart med heltidsjobb och ett tidskrävande hästintresse.

Hittade ett perfekt hem hos en tjej som hade en av samma ras sen innan, jobbar hemifrån och lever för sina djur.
Han kunde inte fått det bättre och min tröst blev att han fick det betydligt bättre hos henne än vad han skulle fått hos mig även om det av rent egoistiska skäl var väldigt jobbigt.

 

[Hazel]

Jag köpte en tik på blocket efter att jag hade träffat familjen hon bodde hos i djuraffären och han sa att han lät sina barn dra hunden i svansen och sen bestraffade henne när hon morrade åt dom. Nästa dag såg jag henna på blocket och hämtade hunden, jag hade redan en hund då och jag hoppades såklart att dom skulle bli bästisar men dom stod ut med varandra bara. Ingen av dom verkade gladare av att bo ihop och dom fick inget ut av varandra inte ens lek.

Efter ungefär 1.5 år bestämde jag att hon antagligen skulle trivas mer hos någon som bara hade henne, hon va en otroligt enkel hund som älskade alla och gillade allt, vissa tyckte jag gjorde fel eftersom hon redan hade haft ett par hem innan men jag visste att den här hunden kommer va glad varsomhelst bara hon har ett bra hem med mycket uppmärksamhet, det va sån hon va helt enkelt. Familjen som köpte henne hade precis förlorat sin hund och trots att det va en shi tzu och hon va en cotton/pudel så fanns det något i henne som påminde dom om deras gamla hund. Jag fick uppföljningar av dom på facebook fram till förra året då hon gick bort vid 14 års ålder. Dom hade verkligen älskat henne varje dag från dess att dom hämtade henne och jag är så glad att jag tog det beslutet

 

[Lillefrun]

Tack! Vad härligt att det blev så bra med din! Jag tog själv över en schäfer när jag var 19 år. En tik som var 18 månader och det blev jättebra.

Det är egentligen inte omplaceringen jag är orolig för. Det är mest min egen sorg och saknad.

Det gör ont att skiljas åt.

Det förstår jag verkligen. Jag drömmer fortfarande om min häst som eftersom jag var väldigt sjuk under väldigt lång tid var tvungen att låna ut på foder. Der var hemskt, när jag lärde känna henne gick det knappt att hantera henne och ridning fanns inte på kartan så jag la ner hela min själ i henne i alla år jag hade henne, det hann ”bara” bli 12 år men hon var mitt allt, den som räddade mig när det var som tyngst. Jag ville inte träffa en enda människa, bara min häst.

Det var hemskt att se henne åka iväg och hemskt när hon fick flytta två gånger.

Och min älskade första hund, att se och känna honom dö i min famn är nog det hemskaste jag varit med om. Benen bara vek sig utanför veterinären och jag föll ihop

Men man klarar det, vardagen kan förbättras, bättre livskvalitet för dig som slipper oroa dig som nu när dom är två och det är svårt att få det att fungera. Med tiden tar resten av livet över för allt annat går vidare runt omkring och till slut måste man själv också gå vidare.

Jag insåg att jag ville ha två hundar igen och trots att jag inte trodde det skulle gå att älska en till hund har jag nu en ettåring som jag älskar.

Men du kommer märka att trots att det just då och kanske en stund framöver kommer vara jobbigt så har saker en tendens att lösa sig. Du kommer ha kvar en av dina älskade hundar som kanske kan få extra mycket uppmärksamhet, du kommer ha kvar människorna i ditt liv och du kommer gå vidare.

Låt dig sörja men låt det inte ta över allt. Fortsätt lev, ge inte upp, fyll livet med saker som får dig att må bra. Fokusera på den hunden du har kvar.

 

[prinsessfeminist]

Så har hon åkt på prov i några dagar.

Det är så tomt.

Jag kan inte uttrycka mer.

 

[prinsessfeminist]

Men du kommer märka att trots att det just då och kanske en stund framöver kommer vara jobbigt så har saker en tendens att lösa sig. Du kommer ha kvar en av dina älskade hundar som kanske kan få extra mycket uppmärksamhet, du kommer ha kvar människorna i ditt liv och du kommer gå vidare.

Låt dig sörja men låt det inte ta över allt. Fortsätt lev, ge inte upp, fyll livet med saker som får dig att må bra. Fokusera på den hunden du har kvar.

Jag köpte en tik på blocket efter att jag hade träffat familjen hon bodde hos i djuraffären och han sa att han lät sina barn dra hunden i svansen och sen bestraffade henne när hon morrade åt dom. Nästa dag såg jag henna på blocket och hämtade hunden, jag hade redan en hund då och jag hoppades såklart att dom skulle bli bästisar men dom stod ut med varandra bara. Ingen av dom verkade gladare av att bo ihop och dom fick inget ut av varandra inte ens lek.

Efter ungefär 1.5 år bestämde jag att hon antagligen skulle trivas mer hos någon som bara hade henne, hon va en otroligt enkel hund som älskade alla och gillade allt, vissa tyckte jag gjorde fel eftersom hon redan hade haft ett par hem innan men jag visste att den här hunden kommer va glad varsomhelst bara hon har ett bra hem med mycket uppmärksamhet, det va sån hon va helt enkelt. Familjen som köpte henne hade precis förlorat sin hund och trots att det va en shi tzu och hon va en cotton/pudel så fanns det något i henne som påminde dom om deras gamla hund. Jag fick uppföljningar av dom på facebook fram till förra året då hon gick bort vid 14 års ålder. Dom hade verkligen älskat henne varje dag från dess att dom hämtade henne och jag är så glad att jag tog det beslutet

Det är fruktansvärt att omplacera en älskad hund
Jag gjorde det för drygt två år sedan efter att jag och min partner separerade, insåg att det skulle bli ohållbart med heltidsjobb och ett tidskrävande hästintresse.

Hittade ett perfekt hem hos en tjej som hade en av samma ras sen innan, jobbar hemifrån och lever för sina djur.
Han kunde inte fått det bättre och min tröst blev att han fick det betydligt bättre hos henne än vad han skulle fått hos mig även om det av rent egoistiska skäl var väldigt jobbigt.

@Lillefrun - tack, nu kan jag nästan inte skriva, för sikten är skymd av alla tårar.
Jag tar till mig dina reflektioner och kommer ge de hundar vi har kvar (vi har en schnauzer som blir 12 år i augusti också), är mer omsorg och tid.
Det kommer att lindra sorgen och saknaden.

Samtidigt blev jag ju glad när den lilla familjen berättade att hon efter promenaden igår låg på rygg på soffan och tyckte det var så skönt när de kliade henne på magen. Jag glädjs med, om det går bra, att hon får en egen ung flicka i sitt liv som vill lära henne tricks och gå på kurs. En matte som är van vid stora hundar och som har henne med på jobbet varje dag.

Men jag kan inte hjälpa att jag saknar henne. Varje morgon (eftersom hon sovit i min säng) har jag vaknat av att hon viftat på svansen, tittat mig i ögonen uppifrån och kanske en slick i ansiktet full av förväntan på en ny dag. Aldrig en sur min. Älskade hund!

I morse var det ofattbart tomt.

@Hazel - det du skriver är så klokt. Precis så är det med vår lilla. Hon anpassar sig, och älskar alla människor. Det är trösten i alltihop.

@Bison - ja, det är fruktansvärt. Men precis som du, så tror jag att jag hittat rätt hem. Det har varit flera intressenter. Men det har inte känts rätt och då har vi tackat nej. Hela processen i sig har varit så plågsam.

Men kanske lättar det nu. Fast det är bara knappt 15 timmar sedan hon åkte.

Och hon är till låns. De kanske ångrar sig....

Jag tillåter mig att sörja, jag har haft en stressig sista månad och tummen är ju bättre men långt ifrån helt bra (ovisst om den ena blir helt återställd).

På torsdag har det gått fem veckor Sedan olyckan. Det har varit så mycket känslor, praktiska bestyr och funderingar och reflektioner på många plan, plus att jag valde att jobba också.

Det är nog bara så att fördämningen släpps nu.

 

[prinsessfeminist]

Uppdatering

Den lilla familjen ville behålla vår fina lilla hund och i förra veckan gjorde vi upp alla papper.

Det var så tungt. Så ofattbart.

Vi ska ses om ett tag, när hon blivit mer etablerad i familjen och jag både bävar och ser fram emot mötet.

Jag tror inte hon sörjer oss, men jag sörjer henne och saknaden är stor varje dag.

Ville bara uppdatera, och trots mina känslor, så är det här det bästa. Jag har också sörjt innan, när det blev mer och mer klart att båda hundarna mådde dåligt av situationen.

Ni som omplacerat, ni vet hur detta känns.

Tack alltihop för er input!

 

[bollen__]

Uppdatering

Den lilla familjen ville behålla vår fina lilla hund och i förra veckan gjorde vi upp alla papper.

Det var så tungt. Så ofattbart.

Vi ska ses om ett tag, när hon blivit mer etablerad i familjen och jag både bävar och ser fram emot mötet.

Jag tror inte hon sörjer oss, men jag sörjer henne och saknaden är stor varje dag.

Ville bara uppdatera, och trots mina känslor, så är det här det bästa. Jag har också sörjt innan, när det blev mer och mer klart att båda hundarna mådde dåligt av situationen.

Ni som omplacerat, ni vet hur detta känns.

Tack alltihop för er input!

Vad skönt att det blev bra även om det gör ont. Jag förstår precis!
Stor kram