Bukefalos 28 år!

Opponering

Om man är nervös för att hålla föredrag (om det är det ni ska göra) så öva, öva inför din sambo och dina vänner, öva inför dina tavlor/mjukdjur/husdjur, öva inför någon annan stackare som måste lyssna osv. Öva högt inför dig själv. Det är jättebra att öva helt enkelt, då känner man också om flödet funkar som man tänkt och om det tar den tid man tror det tar (oftast går det dock ännu snabbare när man gör själva presentationen, för när man blir lite nervös/adrenalinig drar man upp prattempot så tänk på att prata i lagom takt, andas och tystnad är inte farligt det ger bara åhöraren tid att fundera över det du sagt :) ).
 
Om allt går åt helvete [vid presentationen] är det inte värre än att man får göra det igen (oh, joy ;)).

Snarare: om allt går åt helvete vid presentationen blir man godkänd ändå om uppsatsen håller måttet, däremot kan jag tänka mig att det omvända kanske kan gälla. En riktigt bra presentation kan nog rädda en uppsats som riskerar att kuggas (men då har handledaren inte gjort sitt jobb)
 
@AndersB


Det kan hända att jag kommer att tycka att det är jätteroligt, jag hoppas det, men att ställa en sån där fråga är så märkligt tycker jag. Alla är vi rädda för olika saker. Jag, till exempel, är väldigt rädd för att tala inför folk när jag känner mig 'put on the spot', vilket ju säkert är fallet i en opponering. Eftersom det har varit min totala mardröm så är det en stor utmaning för mig.

Sättet du uttrycker dig på känns väldigt märkligt, som om du inte alls fattar att det finns människor som inte fungerar som du.

Där tar du helt fel, det jag försökte göra var att avdramatisera det hela och förmedla att det inte är så allvarligt.
 
Glöm inte, @niphredil, att du är expert på just det som du har skrivit om. Du är påläst och faktiskt den som kan mest om ditt ämne.
Just detta har jag som "knep" när jag ska hålla en presentation och är nervös. "Ingen kan det här så bra som jag." För mig fungerar det väldigt bra.

När det gäller opponering/frågestund försöker jag fokusera på att verkligen lyssna på frågorna jag får, och om jag inte förstår be att frågeställaren utvecklar sig. Genom att ta det lugnt och inte stressa har jag bättre förutsättningar att komma med bra svar. Vissa ställer frågor för att försöka sätta dit en men de allra flesta frågar faktiskt för att de vill veta mer!
 
Vi skulle eg opponera på varandras arbeten (D-uppsats) men vi var få och blev färdiga vid olika tidpunkter. När jag presenterade min uppsats var min oppositon tre professorer, mina handledare (två lektorer), avdelningens alla doktorander och två lektorer till. Andra närvarande var de som pluggade sista året, mina mamma, en gymnasieklass som var på besök som de tyckte var lämpligt att stoppa in där samt en doktorand som åkt från Stockholm enkom för att vara med på det här :D

Jag överlevde och inga frågor var alltför svåra (även om jag sa: "I'm sorry, I can't answer that" ett antal gånger!). Efteråt kändes det bra :)
 
Vi skulle eg opponera på varandras arbeten (D-uppsats) men vi var få och blev färdiga vid olika tidpunkter. När jag presenterade min uppsats var min oppositon tre professorer, mina handledare (två lektorer), avdelningens alla doktorander och två lektorer till. Andra närvarande var de som pluggade sista året, mina mamma, en gymnasieklass som var på besök som de tyckte var lämpligt att stoppa in där samt en doktorand som åkt från Stockholm enkom för att vara med på det här :D
Nä, nu vill jag fan kräkas. Hade dött i den där situationen :p.

Jag överlevde och inga frågor var alltför svåra (även om jag sa: "I'm sorry, I can't answer that" ett antal gånger!). Efteråt kändes det bra :)
Jag tänker att jag, sen när det närmar sig, blir nervös så ska jag fokusera på hur skönt det kommer vara efteråt. Hur stolt jag kommer vara och hur nöjd jag kommer vara med att ha det klart och gjort.

Min sambo ska eventuellt åka med som moraliskt stöd men jag är inte säker om jag vill att han ska vara med på opponering. Har en del issues kring att människor jag tycker om ska se mig när jag är patetisk och nervös.
 
Nä, nu vill jag fan kräkas. Hade dött i den där situationen.
Jag överlevde och inga frågor var alltför svåra (även om jag sa: "I'm sorry, I can't answer that" ett antal gånger!). Efteråt kändes det bra :)[/QUOTE]
Jag tänker att jag, sen när det närmar sig, blir nervös så ska jag fokusera på hur skönt det kommer vara efteråt. Hur stolt jag kommer vara och hur nöjd jag kommer vara med att ha det klart och gjort.[/QUOTE]

Hey, jag ÄR en adrenalinjunkie! :rofl:

*jo, jag höll på att dö innan när en av mina lektorer presenterade doktoranden från Stockholm och talade om varför han var där*
 
Opponeringen på min c-uppsats var väldigt odramatriskt, vi hade kanske fem uppsatser och en examinator i en liten, intim sal. Efter redovisningen av uppsatsen var opponeringen mer en dialog om metod och slutsats än att opponenterna försökte trasha det jag gjort. En c-uppsats är ändå något man gör under en kort tid och med relativt liten akademisk erfarenhet bakom sig, det kommer självklart att finnas brister,men förklara hur du har tänkt och varför. Hade du gjort något helt åt skogen hade din handledare stoppat dig på vägen och bett dig tänka till, så det behöver du inte vara orolig för.
 
Det verkar ju variera stort mellan universiteten och fakulteter, men de opponeringar jag varit på (D-uppsatser) har varit totalt odramatiska och i många fall rätt tråkiga. I vissa fall har det förutom de inblandade (opponent, respondent, examinator, ibland handledaren) bara varit någon enstaka person där och tittat på, i andra fall upp till ett tjugotal. Det har varit trevlig stämning och diskussion, inte kritiserande/ifrågasättande och definitivt inga försök att "sätta dit" någon. Det vanligaste svaret på "varför gjorde du/ni inte såhär?" har varit "det hade man kunnat göra men vi valde att göra såhär" eller "det hade varit jätteintressant men rymdes inte inom ramen för detta projekt" - end of diskussion. :p

Är uppsatsen skriven och godkänd av handledaren vet du redan att du är godkänd, det ska väldigt mycket till annars (typ att du slänger ur dig "det är inte jag själv som skrivit den!"). Även om man är dödsnervös innan så när man vill är där så vill man få diskutera allt man gjort och typ lagt ner sin själ i de senaste månaderna. Jag tycker ofta att vare sig opponenten eller examinatorn har orkat lägga någon större tid eller energi på att faktiskt läsa uppsatsen och frågorna har varit därefter. Du kommer vara så medveten om och ha funderat igenom alla möjliga brister, svagheter och alternativa tillvägagångssätt, vilket de inte har, att du snarare kommer känna dig besviken över att de inte ställer de kluriga frågorna som du tänkt ut så smarta förklaringar till. :)
 
Just det, hos oss har det också varit kutym att om det skulle finnas någon gigantisk brist i uppsatsen, eller opponenten tänker leverera massiv kritik mot något så förvarnar man om det innan. Jag har dock aldrig varit med om att det hänt eftersom din handledare inte skulle låta dig gå upp med uppsatsen i så fall.

Dessutom, det är helt okej att svara "jag vet inte" eller "det kan jag inte svara på" (inte på alla frågor kanske :D) och att bolla tillbaka frågan, "vilken intressant poäng, hur tänker du själv?", "har du sett det i andra fall, eller hur kommer det sig att du frågar?". Det ska som sagt vara en diskussion, och opponenten ska ju också ha en tanke bakom vilka frågor hen ställer.
 
och att bolla tillbaka frågan, "vilken intressant poäng, hur tänker du själv?", "har du sett det i andra fall, eller hur kommer det sig att du frågar?".

Det här kan vara lite farligt att ställa frågor till opponenten, på en disputation jag var på gjordes precis så och det gillades inte alls. Svaret blev vasst: "Ställer du frågor till mig om din egen avhandling?"

Men normalt är det ett samspel, med en disputerande som har koll och gillar att försvara sin avhandling kan vara kul med lite "fight". Det absolut tristaste är opponenter som håller långa monologer för att själv försöka glänsa eller det bara blir allmänna intetsägande resonemang och frågor. Jag tycker uppsatsen eller avhandlingen skall granskas och försvaras ordentligt och då menar jag inte påpekande av triviala tryckfel.
 
Just det, hos oss har det också varit kutym att om det skulle finnas någon gigantisk brist i uppsatsen, eller opponenten tänker leverera massiv kritik mot något så förvarnar man om det innan. Jag har dock aldrig varit med om att det hänt eftersom din handledare inte skulle låta dig gå upp med uppsatsen i så fall.

Den oskrivna regeln tror jag gäller på de flesta institutioner, borde gälla åtminstone annars lär inte opponenten bli populär. Det drabbar ju inte bara den som skrivit uppsatsen eller avhandlingen utan också i stor utsträckning handledaren och även institutionens anseende.
 
Jag har varit med om opponenter som gått så hårt fram att studenten helt gav upp och slutade svara på alla frågor, blev en väldigt konstig situation när han satt där helt tyst och bara tittade ned i bordet. Men han klarade sig ändå och jag har aldrig varit med om någon som blivit kuggad så att försvara sin uppsats är väl inget att vara rädd för? Det är ju bara kul vetja.

Säger du till flygrädda att "ja jag har sett kraschade plan där alla brann upp men ptja jag har klarat mig alla gånger och herregud det är ju bara kul att flyga!"??

Herregud kan man bli mer okänslig?
 
Säger du till flygrädda att "ja jag har sett kraschade plan där alla brann upp men ptja jag har klarat mig alla gånger och herregud det är ju bara kul att flyga!"??

Herregud kan man bli mer okänslig?
Att ta det i princip värsta exempel på vad som kan hända, en person som helt enkelt sluta svara och bara är helt tyst och som trots det blir godkänd utan anmärkning är väl den bästa pepp man kan få? Att dessutom få höra att personen själv tyckte att det gick bra gör det inte sämre precis.

Du däremot skriver själv utan all finess.
 
Där tar du helt fel, det jag försökte göra var att avdramatisera det hela och förmedla att det inte är så allvarligt.
Fast det funkar inte särskilt bra faktiskt när du först ramlar in och berättar hur kul det är att det kommer så många som ställer tuffa, svåra frågor och gör det till en spännande show där det ska gå hätskt till. För mig låter det som en mardröm, inte som nåt kul alls, vilket gör att jag helt enkelt gissar att du och jag har väldigt olika syn på vad som är roligt. Och när du sen säger "Äh, det är väl inget att vara rädd för, det är ju bara kul" så tänker jag "ja, det kanske du tycker men för mig är det här svårt". Du har liksom inte förmedlat någon förståelse alls för att vissa har väldigt svårt att tala inför folk.

Jämfört med om du hade sagt " Oroa dig inte, jag har sett en kille vara så nervös att han inte öppnade munnen och han blev ändå godkänd".

Huruvida det är obehagligt att tala inför folk eller ej beror på vad man har för svårigheter - mina ligger i att tala inför folk och känna mig put on the spot. Och det försvinner inte för att nån säger "äsch, vad är problemet". Däremot har några skrivit "jag var också jättenervös [signalerar att de också tycker sådant är läskigt och förstår min situation] men det var faktiskt jätteroligt [ger mig hopp att jag också ska tycka att det faktiskt inte är så farligt]".
 
Att ta det i princip värsta exempel på vad som kan hända, en person som helt enkelt sluta svara och bara är helt tyst och som trots det blir godkänd utan anmärkning är väl den bästa pepp man kan få? Att dessutom få höra att personen själv tyckte att det gick bra gör det inte sämre precis.

Du däremot skriver själv utan all finess.
Fast det är inte det enda du skrivit här inne. Många uppfattar dig uppenbarligen som klantig i den här tråden, kan det inte vara en god idé att ta till sig det då kanske?
 
Fast det är inte det enda du skrivit här inne. Många uppfattar dig uppenbarligen som klantig i den här tråden, kan det inte vara en god idé att ta till sig det då kanske?
Eller så kanske det istället är en god idé att försöka lära och ta till sig lite av den inställning de har som inte tycker det är obehagligt att tala inför publik? För mig är det en självklarhet, men tydligen inte för alla.

Jag försökte vara snäll och ge pepp och lätta upp något som du och en del andra har svårt för och sura kommentarer är vad man får, det är inte rätt inställning men jag kan inte säga att jag bryr mig precis.
 
Fast det funkar inte särskilt bra faktiskt när du först ramlar in och berättar hur kul det är att det kommer så många som ställer tuffa, svåra frågor och gör det till en spännande show där det ska gå hätskt till.

Att det ska gå hätskt till har jag inte skrivit någonstans, jag har bara varit med om det en gång och det var under en väldigt liten del av disputationen och jag och de flesta av åhörarna tyckte att opponenten gick för hårt fram. Han kände nog det själv också för han presenterade en slags ursäkt efteråt.
 
Eller så kanske det istället är en god idé att försöka lära och ta till sig lite av den inställning de har som inte tycker det är obehagligt att tala inför publik? För mig är det en självklarhet, men tydligen inte för alla.
Ja, och jag har fått jättebra tips på vad jag kan tänka på inför opponeringen. Men jag är ju inte dum, jag vet ju att det finns massa människor som tycker att det är roligt att tala inför folk. Jag har själv varit en av dem, förut älskade jag det. Nu ser det dock annorlunda ut för mig och för min del hjälper det inte mig att höra "Vad är problement, det är ju kul". Hade det hjälpt hade förmodligen väldigt få varit rädda att tala inför folk, eftersom det alltid är nån som säger "vad är problemet?" när man berättar om vad som skrämmer en. Tyvärr är det ju lite svårare än så att komma över en fobi.

Hur mycket jag har investerat och jobbat på att komma över min fobi att tala inför folk vet du inte om och det är ingenting jag är villig att skriva om publikt. Det är för privat helt enkelt.

Jag försökte vara snäll och ge pepp och lätta upp något som du och en del andra har svårt för och sura kommentarer är vad man får, det är inte rätt inställning men jag kan inte säga att jag bryr mig precis.
Du kanske ska fundera över hur du uttrycker dig? Du är lite som nån som ramlar in en tråd om hundrädsla och ska berätta om en stor schäfer som hoppade upp på en hundrädd och dreglade och skällde men det gick jättebra för den hundrädde överlevde ju. Är man rädd för nåt så är det inte alltid sådana historier hjälper, eftersom det enda som fastnar är att den enorma hunden gjorde något som man själv hade mått fruktansvärt dåligt om man blivit utsatt för.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 403
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 411
Senast: jemeni
·
Kropp & Själ Nu har jag funderat sedan i tisdags på om jag ska skapa den här tråden eller ej. Jag vill inte vältra mig i problemet men jag kan behöva...
2
Svar
21
· Visningar
2 891
Senast: Cattis_E
·
  • Artikel
Dagbok Inspirerad av @parellikusken och hennes kloka dagboksinlägg, för jag känner att det är så himla viktigt att dela med sig om vägen ut...
Svar
10
· Visningar
1 316

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp