Orkar inte ha det såhär mer..

[glömmerallt]

@Sasse vet inte det har jag inte kollat upp får väl göra det om det forsätter vara stiltje.

Det är så att efter jag vr på akuten första gången så fick jag en läkartid och när jag gick och träffa den läkaren(det är tre månader sedan nu) då så blev jag lovad ny läkartid och remisser till kbt och sjukgynast och allt lät bra ,en sedan har det inte hänt något och det blev trassel med att det inte blev infört i journalerna och jag var tom tvungen att åka till akuten för att få recept på mer medicin(jag eller (rättare sagt mamma, jag tycker det är jobbigt att prata i telefon) har haft kontakt med dem på telefon många gånger och de ska skriva medelanden åt läkaren osv. så det låter som om det ska hända något hela tiden) förhoppningsvis händer det något snart men det känns väldigt surt med remisserna för det kan ju bli lång väntetid efter att jag fått dem också så det är ju inte så skoj att fått vänta flera månader extra i onödan.

 

[Niyama]

@glömmerallt Det kan jag säkert göra

Vad tråkigt att det tar sådan tid för dig med remisserna. Det finns ingen psykoterapeut i din närhet som du kan ringa? Om det nu är så som Niyama säger att landstinget betalar det så kan det ju kanske vara ett alternativ om man inte vill vänta?

Alltså det är bara om det är en läkare som också är psykoterapeut. Inte en psykolog som även är psykoterapeut, då behövs remiss.

 

[Sasse]

@Niyama Ok! Tack för att du klargjorde.

@glömmerallt Kan du inte gå till en annan läkare och se om du får bättre respons där? För det där lät inte alls kul. Så tråkigt att inte bli tagen på allvar och att inget händer

 

[glömmerallt]

@Sasse, nä det är hemskt jobbigt, får göra det om det inte händer något snart. Det känns så himla synd bara när det lät så bra från början bara. Läkaren kändes kunning(jag fick ju tid just där pga at han var någon specialist), och jag skulle få remisser till olika ställen så jag kunde få flera möjligheter till hjälp, ny tid hos samma läkare osv blir ju extra jobbigt för jag byggde upp förväntningar om att få hjälp snart.

Går ju att åka till akuten om jag känner att jag behöver prata med någon nu liksom men jag behöver ju hjälp på längre sikt. Känns dock bra att jag blivit så bra bemött när jag varit där känns dock mindre otäckt att åka dit igen då

Jag har varit och pratat med kurator på vc föra hösten också(det ran typ ut i sanden för jag vågade inte åka dit igen när jag hade en ny tid) Hon tyckte typ att jag behhövde ta kontakt med psyk för att jag nog behövde mer hjälp än hon kunde ge) så det känns lite som om jag liksom hamnat på rätt ställe i "vårdapparaten" bara det kan hända något någon gång.

Men nu är ju semestertiderna förbi och läkaren är tillbaka från semestern sedan några veckor så förhoppningsvis händer det något snart.

 

[Monstermom]

@Sasse

Jag måste bara säga att jag tycker det är jättestarkt av dig att du kämpar på så för att få hjälp även fast det blev lite (onödigt! ) bökigt och omständigt för dig. När det ändå verkat tagit emot lite för dig att ta första steget var jag orolig att du direkt skulle bli modstulen när bemötandet blev som det blev. Jätteimponerad att du håller fokus så bra på att må bättre!

(Och alla ni andra som stött på rena pappskallar också, enligt beskrivningar i tråden osv, det gäller såklart er med!)

 

[glömmerallt]

@Monstermom Jag håller med och för mig som också också mår dåligt och haft lite trassligt känns @Sasse och den här tråden som helhet uppmuntrande och inpirerande även om jag förstås blir ledsen över att höra att sasse mår dåligt.

 

[Sasse]

Men nu är ju semestertiderna förbi och läkaren är tillbaka från semestern sedan några veckor så förhoppningsvis händer det något snart.

Jag hoppas verkligen att det händer något för dig snart! Det ska inte behöva vara så att man måste jaga för att få den vård man behöver, men det verkar vara rätt vanligt idag. Åtminstone från mina vänners erfarenheter.

@Momsi Tack! Jag tycker det är pest och pina att behöva ta kontakt nu redan (eller alls!). Det går inte riktigt ihop med min plan att leva billigt tills CSN ger mig pengar.

Jag funderade ett tag på om jag skulle kontakta en annan vårdcentral eftersom telefontanten inte var så trevlig, men den jag ringde till är den enda med en kurator... Så jag hade inte gett upp oavsett, men jag hoppas de faktiskt kan hjälpa mig nu.

 

[Monstermom]

Jag hoppas verkligen att det händer något för dig snart! Det ska inte behöva vara så att man måste jaga för att få den vård man behöver, men det verkar vara rätt vanligt idag. Åtminstone från mina vänners erfarenheter.

@Momsi Tack! Jag tycker det är pest och pina att behöva ta kontakt nu redan (eller alls!). Det går inte riktigt ihop med min plan att leva billigt tills CSN ger mig pengar.

Jag funderade ett tag på om jag skulle kontakta en annan vårdcentral eftersom telefontanten inte var så trevlig, men den jag ringde till är den enda med en kurator... Så jag hade inte gett upp oavsett, men jag hoppas de faktiskt kan hjälpa mig nu.

Jag både hoppas och tror (på riktigt, jag tror faktiskt att det är så!) att hon i telefonen inte är representativ för det stället, och att du kan få ordentlig hjälp och ett bra bemötande där när du väl får träffa rätt person.

 

[Sasse]

Jag har en fråga. Ni som mått dåligt, har ni alltid vetat varför, av vilken anledning ni mått dåligt?

Jag känner mig vilsen och förstår inte riktigt varför jag dippar. Jag antar att det till viss del har med skolan att göra, att jag känner stress/pressar mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av skolan om jag vid varje tillfälle det är lite svårt, bryter ihop. Det behövs inte så mycket heller, bara simpla uppgifter. Skolan har inte ens börjat på allvar ännu. Jag fattar inte hur jag ska klara av det Och framförallt inte vad jag ska göra, om jag ska se om det blir bättre eller söka igen vid ett annat tillfälle.

Är det någon som känner igen sig? Att det blir för tufft mentalt. Vad gör man då?!

 

[Cattis_E]

Jag har en fråga. Ni som mått dåligt, har ni alltid vetat varför, av vilken anledning ni mått dåligt?

Jag känner mig vilsen och förstår inte riktigt varför jag dippar. Jag antar att det till viss del har med skolan att göra, att jag känner stress/pressar mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av skolan om jag vid varje tillfälle det är lite svårt, bryter ihop. Det behövs inte så mycket heller, bara simpla uppgifter. Skolan har inte ens börjat på allvar ännu. Jag fattar inte hur jag ska klara av det Och framförallt inte vad jag ska göra, om jag ska se om det blir bättre eller söka igen vid ett annat tillfälle.

Är det någon som känner igen sig? Att det blir för tufft mentalt. Vad gör man då?!

Jag känner igen mig. Jag vet just nu inte helt varför jag mår dåligt igen och framförallt inte varför det är så starkt nu.
Sedan så blir det ju tyvärr ett negativt mönster också som gärna bara spinner på automatiskt.
Jag tror du skulle ha nytta av hjälp till exempel psykolog, kanske KBT-inriktning. De jobbar ju med att lära dig strategier för att tänka hjälpande tankar som bryter det där (tyvärr) ofrivilligt inlärda mänstret som drar igång när det börjar bli tungt.

Men hur var det nu med läkartider och så, hade du något på gång där?

 

[Monstermom]

Jag har en fråga. Ni som mått dåligt, har ni alltid vetat varför, av vilken anledning ni mått dåligt?

Jag känner mig vilsen och förstår inte riktigt varför jag dippar. Jag antar att det till viss del har med skolan att göra, att jag känner stress/pressar mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av skolan om jag vid varje tillfälle det är lite svårt, bryter ihop. Det behövs inte så mycket heller, bara simpla uppgifter. Skolan har inte ens börjat på allvar ännu. Jag fattar inte hur jag ska klara av det Och framförallt inte vad jag ska göra, om jag ska se om det blir bättre eller söka igen vid ett annat tillfälle.

Är det någon som känner igen sig? Att det blir för tufft mentalt. Vad gör man då?!

Absolut inte! Jag hade ingen aning alls. Jag fungerade halvhyfsat i min vanliga miljö (mådde lite halvdåligt, sågs väl som lite udda kanske, men höll ihop), när jag skulle "ut i världen" och allt blev annorlunda och ovant blev det en total kollaps. Jag mådde skitdåligt i flera år. Sen fick jag en förklarande diagnos, då mådde jag skitdåligt över den eftersom den drev hem att jag aldrig skulle kunna leva det liv jag planerat. Sen lärde jag mig leva med det hela. Helt enkelt.
(Vad ska man göra, liksom? Jag är ju jag, har alltid varit jag, att jag får veta varför och på vilket sätt jag funkar som jag gör ändrar ju ingenting alls - det är bara information.)

Det är ju dock inte nödvändigtvis hur det kommer att gå för dig - finns ju inget som säger att du har en npf-diagnos eller liknande i grunden menar jag - men jag tror du är inne på en väldigt positiv väg iom att du tagit första stegen för att få hjälp redan. Det kommer säkert vara tufft det med längs vägen, men det kommer det att vara värt! Om det är så att du bör skjuta upp dina studier just nu eller inte tror jag kan vara lite tidigt att säga, vänta med det - om du kan! - tills du känt lite hur det blir för dig att tex få samtalshjälp. Lite samma sak med hur du ska klara stressen och pressen, du kan förhoppningsvis få verktyg att hantera sådant snart.

Men, mår du för dåligt så gör du det! Det är tillåtet det med. Du kommer först, inte vad du gör. Det är inget misslyckande att vissa saker får ta lite längre tid ibland.

 

[glömmerallt]

Jag har en fråga. Ni som mått dåligt, har ni alltid vetat varför, av vilken anledning ni mått dåligt?

Jag känner mig vilsen och förstår inte riktigt varför jag dippar. Jag antar att det till viss del har med skolan att göra, att jag känner stress/pressar mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av skolan om jag vid varje tillfälle det är lite svårt, bryter ihop. Det behövs inte så mycket heller, bara simpla uppgifter. Skolan har inte ens börjat på allvar ännu. Jag fattar inte hur jag ska klara av det Och framförallt inte vad jag ska göra, om jag ska se om det blir bättre eller söka igen vid ett annat tillfälle.

Är det någon som känner igen sig? Att det blir för tufft mentalt. Vad gör man då?!

Nej, ser ingen orsak eller utlösande faktor och problemen har liksom sakta växt sig större.( sen har det ju varit upp och ner ingen rak kurva direkt)

Jag klarar inte heller av skolan, har försökt fixa gymnasiekompetens på komvux men sista 3 terminerna har krashlandat tidigare och tidigare för varje termin i höst har jag inte ens sökt in. Med krashat menar jag att jag helt enkelt slutat gå dit pallar inte. Då orkar inte plugga hemma heller även om det tar bort en del problem så blir det prestationsångest och uppgivenhet jag blir så deppig när jag "misslyckas"

Jag tycker inte du ska vänta. Är det något jag ångrar är det att jag inte vågade/orkade söka hjälp för flera år sedan. Gör inte som jag och liksom vänta tills du inte har något val. ( Jag är på nivån att jag knappt går ut genom ytterdörren för att det är otäckt med en liten promenad, jag var dock och rösta idag! Dock tror jag senaste gången jag gjorde en längre "utflykt" var när jag var till psykakuten för över en månad sedan.) Jag trodde det skulle bli bättre det blev värre istället.

Så det råd jag kan ge är sök hjälp nu, vänta inte.

 

[Pegasus63]

@Sasse Har inga råd att ge, då jag aldrig stått inför de här problemen.
Kan bara ge dig en massa styrkekramar och säga att du är modig som står fram såhär och blottar dig, och jag hoppas verkligen att du hittar rätt i vårddjungeln så du snart mår bättre.

 

[Monstermom]

Nej, ser ingen orsak eller utlösande faktor och problemen har liksom sakta växt sig större.( sen har det ju varit upp och ner ingen rak kurva direkt)

Jag klarar inte heller av skolan, har försökt fixa gymnasiekompetens på komvux men sista 3 terminerna har krashlandat tidigare och tidigare för varje termin i höst har jag inte ens sökt in. Med krashat menar jag att jag helt enkelt slutat gå dit pallar inte. Då orkar inte plugga hemma heller även om det tar bort en del problem så blir det prestationsångest och uppgivenhet jag blir så deppig när jag "misslyckas"

Jag tycker inte du ska vänta. Är det något jag ångrar är det att jag inte vågade/orkade söka hjälp för flera år sedan. Gör inte som jag och liksom vänta tills du inte har något val. ( Jag är på nivån att jag knappt går ut genom ytterdörren för att det är otäckt med en liten promenad, jag var dock och rösta idag! Dock tror jag senaste gången jag gjorde en längre "utflykt" var när jag var till psykakuten för över en månad sedan.) Jag trodde det skulle bli bättre det blev värre istället.

Så det råd jag kan ge är sök hjälp nu, vänta inte.

Sån var jag också (bland annat), jag klarade inte att gå ut...
Det är verkligen hemskt, och en väldigt negativ spiral. Har du hjälp nu?

 

[Sasse]

Tack för alla svar.

Men hur var det nu med läkartider och så, hade du något på gång där?

Jag har en tid till vårdcentralen i slutet av veckan. Jag tänkte jag skulle se vad dom säger där.

Nej, ser ingen orsak eller utlösande faktor och problemen har liksom sakta växt sig större.( sen har det ju varit upp och ner ingen rak kurva direkt)

Jag klarar inte heller av skolan, har försökt fixa gymnasiekompetens på komvux men sista 3 terminerna har krashlandat tidigare och tidigare för varje termin i höst har jag inte ens sökt in. Med krashat menar jag att jag helt enkelt slutat gå dit pallar inte. Då orkar inte plugga hemma heller även om det tar bort en del problem så blir det prestationsångest och uppgivenhet jag blir så deppig när jag "misslyckas"

Jag tycker inte du ska vänta. Är det något jag ångrar är det att jag inte vågade/orkade söka hjälp för flera år sedan. Gör inte som jag och liksom vänta tills du inte har något val. ( Jag är på nivån att jag knappt går ut genom ytterdörren för att det är otäckt med en liten promenad, jag var dock och rösta idag! Dock tror jag senaste gången jag gjorde en längre "utflykt" var när jag var till psykakuten för över en månad sedan.) Jag trodde det skulle bli bättre det blev värre istället.

Så det råd jag kan ge är sök hjälp nu, vänta inte.

@glömmerallt Jag är som du. Jag har inte varit i skolan de senaste fyra gångerna (vilket är 1,5 vecka), förvisso var en av gångerna av rent sjukdomsskäl. Jag lär gå imorgon dock, för att vi har tenta. Men jag vill verkligen inte. Jag får rätt ångest bara av att tänka på skolan och att plugga. Ligger redan back med mina läxor...

Jag går knappt heller utanför ytterdörren. Jag sitter mest vid datorn och får tiden att gå, gör inte så mycket mer alls. Speciellt inte sedan jag flyttade, även om jag trivs att bo här. Ljuger gör jag också, när t.ex. mina föräldrar frågar hur det är och vad jag gjort under dagen. För det låter så mycket bättre än att säga "ingenting".

Borde sökt hjälp för många, många år sedan och ångrar att jag inte gjorde det. Ändå står jag här idag och har problem med att gå vidare.

 

[Cattis_E]

@Sasse Bra! Försök få tid/remiss till någon form av psykolog.
Hur var det? Äter du några antidepressiva? Annars är nog det en bra idé för en knuff i rätt riktning.
Jag tycker det har hjälpt mig (utom just precis nu då) men kanske behöver jag en anpassning nu då.

 

[glömmerallt]

Sån var jag också (bland annat), jag klarade inte att gå ut...
Det är verkligen hemskt, och en väldigt negativ spiral. Har du hjälp nu?

Nej tyvärr men jag har börjat söka hjälp nu det är ett stort steg för mig.(jag hade lite kontakt med bup för runt tio år sedan fast då var det inte så här illa inte i närheten även om jag slutade åka till skolan då också, är därför jag inte har slutbetyg från gymnasiet, men jag tyckte det var jobbigt att söka hjälp och sen ran det ut i sanden och sen blev jag dessutom för gammal för bup och jag är 26 snart 27 år nu så det är ett tag sedan det blev lite bättre en period/ några år innan det började gå nerför igen) Jag hoppas jag ska få hjälp att ta mig ur det här.

Jag har beskrivit här hur den läkarkontakt jag haft sett ut:

@Sasse vet inte det har jag inte kollat upp får väl göra det om det forsätter vara stiltje.

Det är så att efter jag vr på akuten första gången så fick jag en läkartid och när jag gick och träffa den läkaren(det är tre månader sedan nu) då så blev jag lovad ny läkartid och remisser till kbt och sjukgynast och allt lät bra ,en sedan har det inte hänt något och det blev trassel med att det inte blev infört i journalerna och jag var tom tvungen att åka till akuten för att få recept på mer medicin(jag eller (rättare sagt mamma, jag tycker det är jobbigt att prata i telefon) har haft kontakt med dem på telefon många gånger och de ska skriva medelanden åt läkaren osv. så det låter som om det ska hända något hela tiden) förhoppningsvis händer det något snart men det känns väldigt surt med remisserna för det kan ju bli lång väntetid efter att jag fått dem också så det är ju inte så skoj att fått vänta flera månader extra i onödan.

@Sasse, nä det är hemskt jobbigt, får göra det om det inte händer något snart. Det känns så himla synd bara när det lät så bra från början bara. Läkaren kändes kunning(jag fick ju tid just där pga at han var någon specialist), och jag skulle få remisser till olika ställen så jag kunde få flera möjligheter till hjälp, ny tid hos samma läkare osv blir ju extra jobbigt för jag byggde upp förväntningar om att få hjälp snart.

Går ju att åka till akuten om jag känner att jag behöver prata med någon nu liksom men jag behöver ju hjälp på längre sikt. Känns dock bra att jag blivit så bra bemött när jag varit där känns dock mindre otäckt att åka dit igen då

Jag har varit och pratat med kurator på vc föra hösten också(det ran typ ut i sanden för jag vågade inte åka dit igen när jag hade en ny tid) Hon tyckte typ att jag behhövde ta kontakt med psyk för att jag nog behövde mer hjälp än hon kunde ge) så det känns lite som om jag liksom hamnat på rätt ställe i "vårdapparaten" bara det kan hända något någon gång.

Men nu är ju semestertiderna förbi och läkaren är tillbaka från semestern sedan några veckor så förhoppningsvis händer det något snart.

 

[Monstermom]

Tack för alla svar.

Jag har en tid till vårdcentralen i slutet av veckan. Jag tänkte jag skulle se vad dom säger där.

@glömmerallt Jag är som du. Jag har inte varit i skolan de senaste fyra gångerna (vilket är 1,5 vecka), förvisso var en av gångerna av rent sjukdomsskäl. Jag lär gå imorgon dock, för att vi har tenta. Men jag vill verkligen inte. Jag får rätt ångest bara av att tänka på skolan och att plugga. Ligger redan back med mina läxor...

Jag går knappt heller utanför ytterdörren. Jag sitter mest vid datorn och får tiden att gå, gör inte så mycket mer alls. Speciellt inte sedan jag flyttade, även om jag trivs att bo här. Ljuger gör jag också, när t.ex. mina föräldrar frågar hur det är och vad jag gjort under dagen. För det låter så mycket bättre än att säga "ingenting".

Borde sökt hjälp för många, många år sedan och ångrar att jag inte gjorde det. Ändå står jag här idag och har problem med att gå vidare.

Äsch, det är mycket man "borde ha gjort" för länge sen! Fast man har ju en anledning till att det inte blev gjort - man förstod inte, eller klarade inte av att välja annorlunda... Hindsight is 20-20, har vi nåt liknande uttryck på svenska? Poängen funkar väl hur som helst, det är lätt att se vad man borde gjort annorlunda förr, nu när man har hela (eller i alla fall mer av) bilden klar för sig. Men sitter man och tittar på den och grämer sig, då missar man ju de chanser man har nu, idag.

Man kan inte välja bättre än man gör. Det går inte. För då hade vi gjort det.
Få hjälp nu istället för att gräma dig över förlorade tillfällen förr (som inte var några tillfällen då, bara när du ser tillbaka på dem). Det går bara att gå framåt, från där man står idag.

Att du ljuger är inte konstigt det heller, det är snarare ett symptom på dina problem. Ta tag i det när du klarar av det, gräm dig inte för det förrän det faktiskt är på dagens "att göra"-lista. Du klarar det här!

 

[Sasse]

@Cattis_E Jag har ätit innan, men inte just nu. Det hjälpte då mot känsloutbrotten sas, men jag var rätt avtrubbad/orkeslös med just den sorten. Jag får se om jag kan testa något annat. Om dom nu ger mig något öht.

 

[Monstermom]

Nej tyvärr men jag har börjat söka hjälp nu det är ett stort steg för mig.(jag hade lite kontakt med bup för runt tio år sedan fast då var det inte så här illa inte i närheten även om jag slutade åka till skolan då också, är därför jag inte har slutbetyg från gymnasiet, men jag tyckte det var jobbigt att söka hjälp och sen ran det ut i sanden och sen blev jag dessutom för gammal för bup och jag är 26 snart 27 år nu så det är ett tag sedan det blev lite bättre en period/ några år innan det började gå nerför igen) Jag hoppas jag ska få hjälp att ta mig ur det här.

Jag har beskrivit här hur den läkarkontakt jag haft sett ut:

Aha, tack för att du klippte in dina gamla svar! Jag mindes att du skrivit att det strulat, men inte om det ordnat upp sig eller ej för dig, förlåt!

Hoppas verkligen du får den hjälp du helt tydligt behöver väldigt snart nu... Har du någon (din mamma tex?) som kan ta och "ryta i" lite så du får veta hur/när du ligger till egentligen?